Missbruk och beroende

Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.

Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.

Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter 6–12 månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.

Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten. 

Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner

Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar. 

Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.

En snarlik metod är brukarforum, som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.

Om patientforum, Region Stockholm

Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare. 

Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (exempelvis förbättrad tillgänglighet) under cirka 8 månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande. 

Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden. 

En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.

• Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet.
  
  
• Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten.
  
  
• Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera.
  
  
• Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.
  
  
• Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

• Attention (adhd)
• Balans (depression) 
• Ångestförbundet (ångest)
• Brukarföreningen (missbruk och beroende)
• Schizofreniförbundet
• SHEDO (självskadebeteende)
• RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa 

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material, hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera. 

Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet. 

Det finns tre olika Återhämtningsguiden:

• Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
• Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård 
• Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.

Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av 4–12 personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.

Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik. 

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.

Brukarspecialistens uppgifter

Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:

• Informera och förmedla kontakt
  Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen.
  
  
• Skapa trygghet
  Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
  

• Stärka självkänsla och självförtroende
  Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier.
  
  
• Motivera
  Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen.
  
  
• Stödja rutiner för bättre hälsa
  Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.
  
  
• Gruppaktiviteter
  Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

• Attention (adhd)
• Balans (depression) 
• Ångestförbundet (ångest)
• Brukarföreningen (missbruk och beroende)
• Schizofreniförbundet
• SHEDO (självskadebeteende)
• RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa 

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Behandling i eller i samverkan med Kriminalvården kan ges som:

• behandlingsprogram på anstalt eller inom frivården
• skyddstillsyn med föreskrift om behandling i öppenvård (kommunalt, privat eller i hälso- och sjukvården)
• skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård)
• vårdvistelse i HVB eller familjehem, i slutet av fängelsestraffet.

Behandling med läkemedel mot skadligt bruk (missbruk) eller beroende ges också inom Kriminalvården, men för LARO-behandling måste den initieras av en specialiserad LARO-mottagning.

I slutet av ett fängelsestraff kan individen ansöka om en vårdvistelse för att underlätta övergången till frihet.

Behandling genom vårdvistelse ges i Hem för vård eller boende (HVB) eller i vissa fall familjehem som har avtal med kriminalvården. Innehållet i behandlingen kan variera stort beroende på individens behov, förutsättningar och mål.

Den utredning som görs av kriminalvården inför åtal och rättegång med eventuellt förslag om skyddstillsyn med särskild behandlingsplan (kontraktsvård) eller annan påföljd via frivården kallas personutredning. Den görs på uppdrag av domstol för att få stöd i valet av påföljd. En personutredning innebär att information inhämtas från olika register hos socialtjänsten och andra myndigheter, och vid behov genom referenssamtal. Den kan även innebära en läkarundersökning enligt 7 § (liten sinnesundersökning).

Riskhantering

• Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten.
• Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
• Upprätta säkerhetsrutiner.
• Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.

Utbildning och kunskap

• Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.

Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning

• Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
• Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas, och att rutinerna är väl kända av all personal.

Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

• lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
• tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
• mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

• förändrade öppettider
• rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
• nya arbetsmetoder
• ökad brukarmedverkan.

• Använd larm.
• Vem tar över?
• Vem stöttar den utsatte?
• Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
• Kontakta närstående.
• Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.

Individ används som samlande begrepp för klient, brukare och patient. Begreppet har valts för att det är neutralt och kan användas även i texter som berör både hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Med barn menas individer i åldern 0–17 år. Begreppet ungdomar används för äldre barn i de texter där det är relevant. Med spädbarn menas barn 0–12 månader.

I texter som handlar om skolan och elevhälsan används begreppet elev.

Närstående används som samlande begrepp både för de personer som är anhöriga till individen juridiskt sett och de personer som individen själv anser sig ha en nära relation till.

Vårdnadshavare används på de ställen där det handlar om den vuxna person som är juridiskt ansvarig för barnet eller ungdomen, i annat fall används närstående vuxen för vuxna som finns i barnets närhet. I undantagsfall används förälder, det innefattar då både vårdnadshavare och/eller annan vuxen som är viktig för barnet.

I de rekommendation som ges i programmet används ordet ska när en huvudman enligt lag ska göra något och när det i den arbetsgrupp som arbetat fram texterna funnits enighet om att en insats ska ges.

ICD -10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) ges ut av WHO och är en global standard för att klassificera och koda tillstånd och sjukdomar. ICD-10 är den officiella diagnosmanualen i Sverige.

Socialstyrelsen arbetar med införandet av WHO:s 11:e revidering av ICD. Vård- och insatsprogrammen följer Socialstyrelsens arbete och kommer revideras i takt med det.

DMS-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) ges ut av American Psychiatric Association och är en handbok som används av psykiatrin för att ställa kliniska diagnoser för psykiatriska sjukdomar och tillstånd. DSM-5 används ofta som ett komplement till ICD-10.

Missbruk och skadligt bruk

Vård- och insatsprogrammet har valt att använda sig av begreppen missbruk och beroende i första hand och skadligt bruk i andra hand. Skadligt bruk har i DSM-5 ersatt missbruk som begrepp men eftersom missbruk är ett vanligt förekommande begrepp inom socialtjänsten och den lagstiftning som rör området har Nationellt Programområde (NPO) Psykisk Hälsa beslutat att tillsvidare fortsätt använda begreppet missbruk. Skadligt bruk användas i texter som bara riktar sig till hälso- och sjukvården och där begreppet är relevant.

Riskbruk

Riskbruk används i programmet för att beskriva ett bruk av alkohol som medför förhöjd risk för skadliga fysiska, psykiska och sociala konsekvenser utan det föreligger ett beroende eller missbruk.

Riskbruk är en riskfaktor och inte en diagnos, och det finns således inga diagnoskriterier för detta vare sig i ICD- eller i DSM-systemen.

Rådgivande och kvalificerat rådgivande samtal vid riskbruk av alkohol

Mer om kartläggning och utredning.

Socialtjänsten ställer inte krav på att personer som ansöker om stöd och insatser ska ha fått diagnosen skadligt bruk (missbruk) eller beroende.

Minst ett av följande kriterier ska uppfyllas under en och samma 12-månadersperiod. Upprepat substansbruk

 - som leder till misslyckanden i att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet

 - i situationer där det medför betydande risker att orsaka skada på sig själv eller andra (bil- och båtkörning, i arbetslivet, vid riskfyllda fritidsaktiviteter etc)

 - som leder till upprepade kontakter med rättsväsendet till följd av missbruket 

- trots medvetenhet om att det orsakar negativa konsekvenser socialt, samhälleligt eller kroppsligt.

Om patienten samtidigt uppfyller kriterierna för beroende kan det inte anses vara ett skadligt bruk utan skall räknas som ett beroende. Om patienten uppfyller ett eller fler av kriterierna är det således lämpligt att gå vidare och undersöka om patienten kan ha ett beroende. 

Mer att läsa om substanser

• Alkohol
• Bensodiazepiner
• Cannabis
• Centralstimulantia
• Opioider

Mer att läsa om kartläggning och utredning.

Tre eller fler kriterier skall vara uppfyllda under en 12-månadersperiod: 

• toleransutveckling 
• abstinensutveckling 
• kontrollförlust 
• stark längtan, behov eller tvång att ta substansen 
• substansanvändning prioriteras framför andra aktiviteter och förpliktelser 
• fortsatt substansbruk trots kroppsliga och/eller psykiska skador

Mer att läsa om substanser

• Alkohol
• Bensodiazepiner
• Cannabis
• Centralstimulantia
• Opioider

Mer att läsa om kartläggning och utredning.

I ICD-10 finns diagnosen spelberoende i gruppen impulskontrollstörningar.

Spelberoende: Karaktäriseras av frekventa och upprepade spelepisoder som dominerar patientens liv på bekostnad av sociala, arbetsmässiga eller familjemässiga förpliktelser. Utesluter spel vid antisocial personlighet och överdrivet spelande vid maniska tillstånd.

I DSM-5 kallar man tillståndet för hasardspelsyndrom och det har flyttats till det som kallas icke substansrelaterade syndrom i gruppen beroendetillstånd. Minst fyra av tolv angivna kriterier ska uppfyllas under en tolvmånadersperiod. Syndromet kan vara episodiskt eller ihållande och har svårighetsgraderna lindrigt, medelsvårt och svårt. Man kan även specificera om det är i tidig eller varaktig remission.

Mer att läsa om spelberoende

• Spel
• Metoder för att kartlägga spelproblem eller spelberoende
• Frågeformulär för tidig upptäckt av spelproblem 
• Timeline follow-back, TLFB

Mer att läsa om kartläggning och utredning.

I Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) och Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM), används genomgående termerna missbruk samt missbrukare. I det sammanhanget får man förstå missbrukare som personer med skadligt bruk eller beroende. Bedömningar och fördjupad info gällande fortgående missbruk i LVM-ärenden beskrivs bland annat i Socialstyrelsens LVM handbok för socialtjänsten.

Socialtjänsten ställer inte krav på att personer som ansöker om stöd och insatser ska ha fått diagnosen skadligt bruk eller beroende. Socialtjänsten utreder graden av missbruk och personens behov av stöd och insatser genom utredningsverktyg som exempelvis ASI. 

Mer att läsa om kartläggning och utredning.

Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

• känner ett starkt behov, "sug", efter alkohol  
• har svårigheter att kontrollera alkoholkonsumtionen
• får abstinenssymtom
• tål mer alkohol
• har ett tilltagande ointresse för annat än alkohol
• fortsätter dricka trots uppenbara negativa konsekvenser.

Andra symtom kan vara sömnstörning, ångest och depression, hjärtklappning, magbesvär och högt blodtryck.

Långvarig alkoholkonsumtion kan till exempel leda till levercirros, diabetes, pankreatit och hjärnskador. Delirium tremens är ett annat allvarligt tillstånd som kan uppstå då en individ slutar dricka efter en långvarig och hög konsumtion. Det är en allvarlig form av alkoholabstinens. Tillståndet kännetecknas av feber, hög puls, svettningar och skakningar, förvirring, hallucinationer, minnesförlust samt problem med syn och balans.

Minderåriga är särskilt känsliga för alkoholens skadliga effekter och all alkoholkonsumtion är därför associerat med risker. Alkoholförgiftningar är vanligare hos barn och unga, som även kan fara illa på andra sätt: genom till exempel ökad risk för oskyddat eller oönskat sex, olycksfall, våld och brottslighet, självskadebeteende m.m. Alkoholkonsumtion kan dessutom störa hjärnans långsiktiga utveckling och en tidig alkoholdebut är associerat med långvariga alkoholproblem i vuxenlivet.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Somatisk samsjuklighet

Det finns flera typer av somatiska tillstånd som kan ha ett samband med ett förhöjt intag av alkohol, till exempel:

• hjärt- och kärlsjukdomar
• högt blodtryck
• hudsjukdomar
• sömnstörning
• cancer
• leversjukdomar
• sjukdomar i
• mag- tarmkanalen
• bukspottkörteln
• muskler, leder och skelett

Psykiatrisk samsjuklighet

Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:

• depression
• ångestsyndrom
• bipolärt syndrom
• neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
• andra beroendesyndrom
• personlighetssyndrom
  
• schizofreni och liknande tillstånd
• posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)

Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:

• ärftlighet
• tidig debut
• stress relaterad till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• annat skadligt bruk (missbruk) eller beroende
• otrygg psykosocial miljö.

I en rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 2017 uppskattades att 5,9 % av den vuxna  befolkningen i Sverige uppfyllde kriterierna för skadligt bruk eller beroende av alkohol det året.

Män dricker fortfarande mer än kvinnor, men skillnaderna mellan könen har jämnats ut de senaste decennierna. Det beror dels på att män i större utsträckning än kvinnor har sänkt sin alkoholkonsumtion och dels på att kvinnor i dag dricker nästan dubbelt så mycket som för 25–30 år sedan. Även åldersskillnaderna har minskat när det gäller alkoholdrickande under tidsperioden 2004–2018. Det beror både på att de yngre åldersgrupperna dricker mindre alkohol och på att de äldre åldersgrupperna dricker mer. I åldersgruppen 17–29 år har alkoholkonsumtionen minskat markant. I åldersgruppen 65–84 har däremot konsumtionen ökat kraftigt, liksom antalet alkoholrelaterade dödsfall. Ökningen är störst bland äldre kvinnor. 

Att alkoholkonsumtionen ökar bland äldre och kvinnor är något som måste tas på allvar, eftersom riskerna för alkoholrelaterade skador är större i de grupperna.

Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol har god prognos vid upptäckt och aktiv behandling. Prognosen blir bättre ju tidigare problemen upptäcks. Behandlingen bör bestå av en kombination av farmakologiska och psykologiska insatser.

Farmakologiska insatser

Läkemedelsbehandling har god evidens och förskrivningen bör öka. Främst handlar det om behandling med disulfiram, akamprosat eller naltrexon.

Psykologiska insatser

Psykologisk och psykosocial behandling av individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende av alkohol som rekommenderas:

• motiverande samtal (MI)
• motivationshöjande behandling, MET
• kognitiv beteendeterapi, KBT
• återfallsprevention
• community reinforcement approach, CRA
• tolvstegsbehandling
• social behaviour network therapy, SBNT
• psykodynamisk terapi, PDT
• interaktionell terapi.
  

Behandlingen bör dessutom kombineras med psykosocialt stöd vid behov, till exempel stöd till sysselsättning eller stöd till och i boende.

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas psykologisk och/eller psykosocial behandling:

• motivationshöjande behandling, MET
• kognitiv beteendeterapi, KBT
• A-CRA (ungdomsversionen av Community reinforcement approach, CRA) och ACC
• familjebehandling.

Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av bensodiazepiner ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

• känner ett starkt behov, "sug", efter bensodiazepiner  
• har svårigheter att kontrollera intaget av bensodiazepiner
• får abstinenssymtom
• tål mer, måste ta mer tabletter för att få önskad effekt
• har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
• fortsätter att ta bensodiazepiner trots uppenbara negativa konsekvenser.

Ett utvecklat missbruk (skadligt bruk) eller beroende av bensodiazepiner kan ha stora negativa konsekvenser för den fysiska och psykiska hälsan och det sociala livet. Bensodiazepiner kan både under aktuell användning och i abstinensfas orsaka symtom som:

• ångest
• depression
• minnesstörningar
• trötthet
• svettningar
• muskelvärk
• ljud- och ljuskänslighet
• nedsatt kognitiv förmåga.

Abstinensfasen kan innebära allvarlig risk för komplikationer som krampanfall eller delirium med desorientering och hallucinos som kan utvecklas efter några dagar upp till en vecka efter utsättning.  Andra symtom vid abstinens kan vara illamående, skakningar och sömnproblem. Även vid lägre doser bör utsättningssymtom uppmärksammas.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

Förekomsten av missbruk (skadligt bruk) och beroende av bensodiazepiner är dåligt känd men antas vara omfattande utifrån förskrivningsfrekvens och tillvänjningseffekt. Tillsammans med cannabis är bensodiazepiner de som oftast är påträffade i narkotikasammanhang i samband med polisingripanden.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med skadligt bruk (missbruk) eller beroende av bensodiazepiner. Både somatiska och psykiska sjukdomar förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Det är vanligt att individer med en typ av skadligt bruk (missbruk) eller beroende också har andra former av beroenden. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Ett skadligt bruk och beroende av bensodiazepiner förekommer ofta med samtidig psykisk ohälsa eftersom det ofta är orsaken till att läkemedlet förskrivits från början. Vid ett bensodiazepinberoende kan det vid abstinens förekomma muskelspänningar som leder till muskelvärk. Därför är det vanligt att det förekommer ett samtidigt bruk av smärtstillande, som dock förstärker den andningshämmande effekten.

Skadligt bruk eller beroende av bensodiazepiner kan ofta vara förknippat med användning av andra substanser för att förstärka rus och parera effekter eller för att lindra abstinens vid exempelvis alkoholberoende. Alkohol i kombination med bensodiazepiner kan medföra aggressionsutbrott och våldshandlingar. Om alkohol och värktabletter blandas fördröjer värktabletterna nedbrytningen av alkoholen i levern vilket ger högre koncentration av alkohol vilket kan leda till ett livshotande förgiftningstillstånd.

De psykiska symtomen på skadligt bruk eller beroende av bensodiazepiner kan också misstolkas som psykisk sjukdom eller personlighetsstörning, vilket kan minska möjligheten att få adekvat vård och därmed förvärra symtomen. Abstinens efter tillvänjning kan tolkas som kvarstående eller ökad psykiatrisk problematik och leder till ökad förskrivning när det i själva verket handlar om just abstinenssymtom.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:

• ärftlighet
• tidig debut
• stress relaterad till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• annat missbruk (skadligt bruk) eller beroende
• otrygg psykosocial miljö.
  

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av bensodiazepiner är:

• lång användning av preparatet (mer än tre månader)
• högre dos än rekommenderat
• mer frekvent användning än ordinerat
• icke-medicinsk användning
• sömnproblem.

Det finns inget omfattande vetenskapligt stöd om behandling vid beroende av bensodiazepiner. De studier som finns berör främst långtidsanvändning.

Farmakologiska insatser

Individer med långvarigt bruk av bensodiazepiner bör erbjudas långvarig nedtrappning av bensodiazepiner när avslutning av användningen är önskvärd och sedvanlig utsättning inte är möjlig.

Psykologiska och psykosociala insatser

Kognitiv beteendeterapi (KBT) bör erbjudas som tillägg till nedtrappning av bensodiazepiner. Andra metoder med hög prioritet är exempelvis återfallsprevention (ÅP) och Community reinforcement approach (CRA). Motiverande samtal (MI) är en samtalsmetodik som kan användas inom CRA. 

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas bland annat A-CRA som behandling.

Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av cannabis ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

• känner ett starkt behov, "sug", efter cannabis  
• har svårigheter att kontrollera intaget av cannabis
• får abstinenssymtom
• tål mer
• har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
• fortsätter att ta cannabis trots uppenbara negativa konsekvenser.

Till de fysiska tecknen på cannabisrus hör höjd puls, muntorrhet, röda ögon, förstorade pupiller, hunger och sötsug. Användning av cannabis kan orsaka ångest, förvirring, hallucinationer och vanföreställningar. Cannabisanvändning kan utlösa ångestattacker som ibland kan leda till panikångest. Cannabis kan också utlösa akut psykos i nära anslutning till och upp till några veckor efter intag och karakteriseras av upprymdhet, vanföreställningar, hallucinationer och ibland även aggressivitet.

Missbruk (skadligt bruk) och beroende av cannabis kan leda till långvariga effekter som nedsättning av kognitiva funktioner, försämrat korttidsminne och svårigheter att fullfölja uppgifter som kräver tankemässig flexibilitet. Cannabisanvändning under tonåren kan försena personlighetsutvecklingen och ge en bristfällig social anpassning.

Cannabis saknar känd akut påverkan på den fysiska hälsan, till skillnad från de syntetiska varianterna av cannabis som kan orsaka akut intoxikation med risk för dödlig utgång. Cannabisanvändning är långsiktigt kopplat till en ökad risk för sjukdom i luftvägarna (till exempel kronisk bronkit) samt vissa hjärt- och kärlsjukdomar.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

Cannabis är den vanligaste förekommande formen av narkotika i Sverige. Användningen av cannabis är vanligast i åldersgruppen 16–29 år, bland de som har en utsatt ekonomisk situation, arbetslösa och studerande. Att använda cannabis är vanligare bland män än bland kvinnor.

I befolkningen 16–84 år har användning av cannabis ökat under 2000-talet. Totalt använde ca 3 % i befolkningen (motsvarande 240 000 personer) cannabis under 2019.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska sjukdomar tillstånd vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Psykiatrisk samsjuklighet

Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:

• depression
• ångestsyndrom
• bipolär syndrom
• neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
• andra beroendesyndrom
• personlighetssyndrom
• schizofreni och liknande tillstånd
• posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:

• ärftlighet
• tidig debut
• stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av cannabis är: 

• otrygg psykosocial miljö.

Farmakologiska insatser

I nuläget saknas tillräcklig evidens för effektiv farmakologisk behandling för cannabisberoende. Visst stöd finns för behandling med acetylcystein.

Psykologiska och psykosociala insatser

Behandling och stöd vid missbruk (skadligt bruk) och beroende av cannabis är främst riktat mot psykologisk eller psykosocial behandling, exempelvis haschavvänjningsprogrammet (HAP), KBT eller återfallsprevention (ÅP) och CRA. Behandling kan med fördel genomsyras av motiverande samtal (MI) eller med tillägg av MET. 

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT eller MDFT. Det finns även ett cannabisprogram för ungdomar (CPU), utvecklat från haschavvänjningsprogrammet.

Missbruk (skadligt bruk) eller beroende av centralstimulantia ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

• känner ett starkt behov, "sug", efter centralstimulantia  
• har svårigheter att kontrollera intaget av centralstimulantia
• får abstinenssymtom
• tål mer
• har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
• fortsätter intaget trots uppenbara negativa konsekvenser.

Akut narkotikapåverkan ger symtom som:

• förhöjd grundstämning (hypomani)
• motorisk oro
• agitation och/eller aggressivitet
• vidgade pupiller
• förhöjt blodtryck
• minskad aptit
• minskat sömnbehov

Höga doser kan också ge frossa, svettningar, yrsel, illamående, andningspåverkan, hjärtarytmier och i extrema fall cirkulationskollaps.

Tecken på långvarigt bruk av centralstimulantia kan vara rastlöshet, misstänksamhet, ryckig gång, tics - framför allt i ansiktsmusklerna, stirrande blick, stereotypa beteenden, undernäring och sömnstörning.

Abstinensfasen är relativt kortvarig. Individen blir då ofta utmattad, får livliga drömmar, sömnstörning och ökad aptit.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

Enligt CAN:s drogvaneundersökningar är kokain, ecstasy och amfetamin de illegala substanser som används mest efter cannabis. Av befolkningen 17–84 år har

• 0,9 % använt kokain
• 0,7 % använt ecstasy
• 0,5 % använt amfetamin.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.
Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Somatisk samsjuklighet

Somatiska tillstånd är i hög grad kopplade till den drogrelaterade livsstilen och hur substanserna används. Intravenös administrering av narkotika, där kanyler återanvänds och delas, ökar risken för att smittas av blodburna sjukdomar som hiv och hepatit. Injektionsmissbruk ökar även risken för kärlkomplikationer, varbildning och hjärtklaffsinfektion.
Höga doser av centralstimulerande preparat kan också leda till förhöjt blodtryck, andningspåverkan, hjärtarytmier och i extrema fall cirkulationskollaps.

Långvarig användning av centralstimulantia kan leda till så kallade drogutlösta psykoser, med till exempel paranoida vanföreställningar och rösthallucinationer. Dessa symtom avklingar ofta vid avhållsamhet, men begränsade symtom kan bestå.

Psykiatrisk samsjuklighet

Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:

• depression
• ångestsyndrom
• bipolär syndrom
• neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
• andra beroendesyndrom
• personlighetssyndrom
• schizofreni och liknande tillstånd
• posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:

• ärftlighet
• tidig debut
• stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• andra missbruk eller beroenden.

Specifika riskfaktorer för centralstimulantia är:

• odiagnostiserad adhd, där individen självmedicinerar med centralstimulantia.

Behandling och stöd vid skadligt bruk (missbruk) eller beroende av centralstimulantia är främst inriktat mot psykologisk eller psykosocial behandling.

Farmakologiska insatser

Abstinensen är oftast inte medicinskt behandlingskrävande och läkemedelsbehandling av centralstimulantiaberoende förekommer sällan. Hälso- och sjukvården kan dock erbjuda läkemedelsbehandling med naltrexon vid amfetaminberoende, men det vetenskapliga stödet är begränsat.

Psykologiska och psykosociala insatser

När det gäller psykologisk och psykosocial behandling anger riktlinjerna att tolvstegsbehandling, MATRIX-programmet, Community reinforcement approach (CRA), Kognitiv beteendeterapi (KBT) eller återfallsprevention (ÅP) bör erbjudas till individer med ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende av centralstimulantia.

Sprututbytesprogram förebygger spridning av infektioner och skapar en kontakt med hälso- och sjukvården som ökar möjligheten att motivera till vidare behandling och stöd.

Behandling för ungdomar

För ungdomar rekommenderas MET, KBT, A-CRA eller ACC samt familjebehandling i form av FFT, MDFT, BSFT eller multisystemisk terapi.

Skadligt bruk (missbruk) eller beroende av opioider ger både somatiska och psykiska symtom. Det kan till exempel vara att individen:

• känner ett starkt behov, "sug", efter opioider
• har svårigheter att kontrollera intaget av opioider
• får abstinenssymtom
• tål mer
• har ett tilltagande ointresse för annat än substansen
• fortsätter intaget trots uppenbara negativa konsekvenser.

Särskilda symtom vid opioidanvändning är också

• sammandragna eller små pupiller
• illamående och kräkningar
• likgiltighet eller sömnighet, vid kraftigt påverkan medvetslöshet.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysnings (CAN) stora frågeundersökning om narkotikaanvändning från 2017 visar att 8,6 % av befolkningen mellan 17 och 84 år använde narkotika under året, vilket motsvarar 675 000 individer. I samma undersökning uppfyllde 1,8 % av befolkningen kriterierna för substansbrukssyndrom orsakat av narkotika, vilket motsvarar 140 000 individer.

För närvarande finns inga aktuella tillförlitliga skattningar i Sverige av antal individer med skadligt bruk eller beroende av opioider. Sett till aktuell statistik över dödsorsaker ligger Sverige bland de europeiska länder som har högst opioidrelaterad dödlighet.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Somatisk samsjuklighet

Somatiska problem är i hög grad kopplade till den drogrelaterade livsstilen och hur substanser används. Intravenös administrering av droger, där kanyler återanvänds och delas, ökar risken för att smittas av blodburna sjukdomar som hiv och hepatit. Injektionsmissbruk ökar även risken för kärlkomplikationer, varbildning och hjärtklaffsinfektion.

Psykiatrisk samsjuklighet

Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:

• depression
• ångestsyndrom
• bipolär syndrom
• neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
• andra beroendesyndrom
• personlighetssyndrom
• schizofreni och liknande tillstånd
• posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Missbruk (skadligt bruk) och beroende innebär också en förhöjd suicidrisk.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:

• ärftlighet
• tidig debut
• stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• annat missbruk (skadligt bruk) eller beroende
• otrygg psykosocial miljö.

Vid skadligt bruk av opioider är ett första steg att med gott stöd försöka trappa ut opioiderna och erbjuda överdosprevention och uppföljning.

Farmakologiska insatser

Individer med ett beroende bör erbjudas specialiserad psykiatrisk vård i form av LARO som innebär läkemedelsassisterad rehabilitering. Hälso- och sjukvården har ansvar för behandlingen som ska bestå av läkemedel, psykologisk-/psykosocial behandling och/eller sociala stödinsatser utifrån individens behov. Kan vårdenheten inte erbjuda och tillgodose de insatser som behövs ska det finnas överenskommelser med övriga vårdgivare, oavsett huvudmannaskap, som kan ge behandling för individens behov.

Syftet med behandlingen är att minska dödligheten, förebygga återfall samt att förbättra individens hälsa och funktion på flera livsområden. Om individen inte vill ha LARO, bör hen bli erbjuden överdosprevention och stöttad med drogfri behandling.

Sprututbytesprogram förebygger spridning av infektioner och skapar en kontakt med hälso- och sjukvården som ökar möjligheten att motivera till vidare behandling och stöd.

Ett utvecklat spelberoende, men även ett problematisk spelande, kan för individen medföra stora negativa konsekvenser:

• Psykiskt i form av skuld, ångest, oro och nedstämdhet. Suicidtankar förekommer oftare bland individer med spelproblem och spelberoende och på gruppnivå finns en förhöjd suicidrisk.
• Socialt och relationellt i form av isolering, lögner för arbetsgivare och närstående samt försumlighet gentemot barn och familj.
• Ekonomiskt i form av att vardagsekonomin inte går ihop eller skulder.

Några av de tecken och symtom på spelberoende och problematiskt spelande är att individen:

• Ägnar mycket tid åt spelande och tankar på spelande och försöker vinna tillbaka tidigare förluster.
• Upplever känsla av spänning inför spelande och får en kick (berusningseffekt) och kan behöva höja insatserna för att uppnå samma spänningskänsla.
• Har försökt att kontrollera, begränsa eller att upphöra med spelande utan framgång och blir rastlös eller irriterad av att inte spela.

I kartläggningar och undersökningar förekommer flertalet olika begrepp som beskriver spelproblem i någon form. Resultat från befolkningsstudien SWELOGS 2018 visar bland annat att andelen med problemspelande är lika för män och kvinnor förutom i åldersgruppen 18–24 år där männen har högre representation. Av befolkningen 16–87 år har:

• 2,9 % viss risk för spelproblem
• 0,7 % förhöjd risk för spelproblem
• 0,6 % spelproblem.

Samsjuklighet är vanligt hos individer med missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Både somatiska och psykiska tillstånd förekommer vilket leder till sämre hälsa och allvarligare sjukdomsförlopp. Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat.

Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, hemlöshet, problem på arbetsplatsen eller i relation till familj, barn och närstående.

Individer med spelberoende har en ökad samsjuklighet kopplad till hjärt- och kärlsjukdomar.

Psykiatrisk samsjuklighet

Psykiatrisk samsjuklighet är vanligt vid missbruk (skadligt bruk) och beroende. De vanligaste tillstånden är:

• depression
• ångestsyndrom
• bipolär syndrom
• neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
• andra beroendesyndrom
• personlighetssyndrom.

Individer med spelberoende har upp till tre gånger så hög risk att ha en depression och tre gånger så hög risk att ha ångestsyndrom och upp till 15 gånger förhöjd suicidrisk.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett missbruk (skadligt bruk) eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är:

• ärftlighet
• tidig debut
• stress som kan orsakas av instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etcetera.
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• annat missbruk (skadligt bruk) eller beroenden.
• otrygg psykosocial miljö.

Specifika riskfaktorer för missbruk eller beroende av spel är:

• spel om pengar under skol- eller arbetstid
• otrygga uppväxtförhållanden
• frekvent TV- eller datorspelande
• närstående som spelar om pengar
• vänner som tycker att spel om pengar är viktigt
• hög impulsivitet och en tro på att spelandet leder till ökad inkomst
• stora, omvälvande livshändelser som separation eller dödsfall
• tidigare spelproblem
• medicinering med vissa typer av läkemedel (t.ex. vid Parkinsons sjukdom och RLS).

Riskspel

Riskspel är snabba spel med kort tid mellan insats och resultat eller spel där skicklighet kan öka chansen att vinna. Även ljud och ljuseffekter under spelet innebär ökad risk. Exempel på riskspel är internetcasinon, spelautomater och livebetting. Att spela på de typer av spel som benämns som riskspel innebär en ökad risk för spelberoende.

Farmakologiska insatser

I nuläget saknas tillräcklig evidens för effektiv farmakologisk behandling av spelberoende.

Psykologiska och psykosociala insatser

Rekommenderad behandling är kognitiv beteendeterapi (KBT), som också kan kompletteras eller kombineras med motiverande samtal (MI). Rekommendationen gäller oavsett om individen har psykiatrisk samsjuklighet eller inte. Rekommendationen bygger på det vetenskapliga stödet för KBT-behandling och på en konsensusbedömning avseende värdet av att arbeta med ett motiverande förhållningssätt.

 Kriterierna för gaming disorder är följande (obligatoriska) symptom:

• försämrad kontroll över dataspelande
• prioritering av dataspelande framför andra intressen eller dagliga aktiviteter
• fortsatt dataspelande trots negativa konsekvenser.

Spelandet kan vara kontinuerligt eller återkommande episodiskt, men behöver pågå under en längre tid, exempelvis tolv månader. Om symptomen är tydliga och allvarliga kan perioden vara kortare. Symptom får heller inte förklaras bättre av annan psykisk ohälsa, medicinering eller liknande, och måste leda till lidande eller negativa konsekvenser i vardagligt fungerande. Spelandet kan ske både online och offline. 

Man bör även vara uppmärksam på spel om pengar i dataspel och kring dataspel, som loot-lådor och eSports-vadslagning, som integreras alltmer i dataspel.

Inom vården har det noterats att neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (adhd samt autism) är överrepresenterade bland dem som söker vård och stöd för problematiskt dataspelande. Den vanligaste psykiatriska samsjukligheten är

• depression
• ångest
• OCD
• adhd
• hasardspelssyndrom
• sömnstörningar.

Vid samsjuklighet bör de olika tillstånden behandlas samtidigt, antingen parallellt eller integrerat. Utöver det kan individen drabbas negativt socialt, till exempel genom ekonomiska problem, skolproblem och familjekonflikter.

Det finns flera riskfaktorer som påverkar om individen utvecklar ett problematiskt spelande eller beroende. Generella riskfaktorer för de flesta beroendesyndrom är

• ärftlighet
• tidig debut
• stress relaterat till instabil livssituation, utanförskap, våld/utsatthet, ekonomiska problem, ohälsa etc.
• psykiska problem eller psykisk ohälsa
• somatiska sjukdomar
• annat skadligt bruk (missbruk) eller beroende
• otrygg psykosocial miljö.

Andra specifika riskfaktorer för Gaming Disorder är

• motiv till ens dataspelande, att fly från sin vardag och att spela för att må bättre
• låg ålder
• manligt kön
• impulsivitet
• låg social förmåga och ensamhet
• konflikter i familjen (för barn och ungdomar).

Enligt Statens medieråd finns i nuläget ingen kartläggning av hur många som har Gaming Disorder i Sverige. Men det finns studier som rapporterar förekomsten i länder med jämförbara förhållanden. I Norge har förekomsten uppskattats till 0,6 % och i Tyskland har den rapporterats vara 1,2 % (2 % bland pojkar och 0,3 % bland flickor). I en studie från 2015 rapporterades förekomsten i Europa vara 1,6 %.

Det inget tydligt svar om vilken behandling och stöd personer med Gaming Disorder behöver. Flera översiktsartiklar har slagit fast att behandling av Gaming Disorder med kognitiv beteendeterapi (KBT) verkar vara lovande. 

KBT-behandlingar som har testats i forskning har fokuserat på: 

• Att hjälpa patienterna att känna igen vad som får dem att spela datorspel, dvs identifiera ”triggers”, och att arbeta med stimuluskontroll för att hantera dessa.
• Att hjälpa patienterna att hitta andra aktiviteter till dataspelandet och hur de ska kunna göra mer av dem. 
• Att arbeta med kognitiv omstrukturering för att hantera tankar kring spelandet.
• Emotionsreglering för att minska behovet av att använda spelandet för att hantera sitt mående. 
• Arbete med patienternas motivation till förändring utifrån motiverande samtal (MI).
• Återfallsprevention (ÅP).

Familjebehandling kan övervägas vid Gaming Disorder utifrån samma premisser som vid övriga beroendetillstånd. Behandlingen bör dessutom vid behov kombineras med stöd från och till familjen.

Vanliga tecken hos elever, både på eget och på närstående vuxens missbruk:

• humörsvängningar
• koncentrationssvårigheter
• svårt att passa tider
• frånvaro, vantrivsel
• trötthet pg.a. sömnsvårigheter
• psykosomatiska problem, t.ex. mag- eller ryggproblem
• frånvarande beteende
• utåtagerande beteende, oberäknelighet
• viktminskning
• tecken på kriminalitet, t.ex. snatterier
• psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
• självskadebeteende
• ändrat behov av pengar.

Tecken på eget missbruk:

• relationsproblem som ensamhet eller avvikande beteende i sociala kontakter med jämnåriga.
• hudproblem.

Tecken på missbruk hos närstående vuxen:

• omsorgssvikt: är hungrig och trött på måndagar, har bristande hygien eller fel kläder för årstiden.

Vanliga tecken hos barn och unga, både på eget och på närstående vuxnas alkohol-, drog- och spelproblem:

• humörsvängningar
• koncentrationssvårigheter
• svårt att passa tider
• frånvaro, vantrivsel
• trötthet pg.a. sömnsvårigheter
• psykosomatiska problem, t.ex. mag- eller ryggproblem
• frånvarande beteende
• utåtagerande beteende, oberäknelighet
• viktminskning
• tecken på kriminalitet, t.ex. snatterier
• psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
• självskadebeteende
• ändrat behov av pengar.

Tecken på eget alkohol-. drog- eller spelproblem:

• relationsproblem som ensamhet eller avvikande beteende i sociala kontakter med jämnåriga
• hudproblem.

Tecken på alkohol-, drog- och spelproblem hos närstående vuxnas:

• omsorgssvikt: är hungrig och trött på måndagar, har bristande hygien eller fel kläder för årstiden.

Vanliga tecken på alkohol- drog- och spelproblem, ofta flera i kombination:

• humörsvängningar
• koncentrationssvårigheter
• svårt att passa tider
• korttidsfrånvaro från arbete
• trötthet, sömnsvårigheter
• psykisk ohälsa, t.ex. oro, rädsla och nedstämdhet
• psykosomatiska problem t ex mag- eller ryggproblem
• förlust av arbete, separationer
• partnervåld
• oberäknelighet
• viktminskning
• hudproblem
• ekonomiska problem.

Det är vanligt att individens första kontakt med hälso- och sjukvården handlar om något annat än riskbruk eller beroende. Sökorsaken kan vara till exempel

• depression
• sömnstörningar
• minnessvårigheter
• hypertoni
• förmaksflimmer
• anemi
• tremor
• impotens.

• När resultatet av behandlingar för psykiatriska eller somatiska diagnoser avviker från det förväntade, till exempel vid läkemedelsbehandling eller psykoterapi.
• Vid olycksfall som kräver sjukvård.
• Vid förskrivning av narkotikaklassade läkemedel.
• Vid akuta tillstånd som  pankreatit, magsår, leversvikt eller alkoholabstinens.

Läkare som förskriver narkotikaklassade läkemedel ska alltid kontrollera om

• det finns flera förskrivande läkare
• läkemedlen räcker för den period de förskrivits eller om receptet eller utdelningen måste förnyas tidigare än beräknat
• recept eller läkemedel försvinner
• individen uppger symtom som tyder på toleransutveckling.

Exempel på vad som ska anmälas

Det räcker med misstanke om att ett barn eller en ungdom som kan misstänkas fara illa.

• Psykisk misshandel: Att någon hotar, hånar, nedvärderar, fryser ut, ger orimliga bestraffningar, är elak eller på andra sätt kränker barnet. Det kan också vara att till exempel någon låser in barnet eller att barnet tvingas höra, eller se på när en närstående utsätts för våld eller sexuella övergrepp.
  
  
• Fysisk misshandel: Att någon slår, sparkar, nyper eller på andra sätt skadar barnet kroppsligt. Enligt lag är det förbjudet i Sverige att slå barn. Det gäller alla, även föräldrar och vårdnadshavare. Förutom att man inte får slå barn innebär det att man till exempel inte får dra barnet i örat, snärta på fingrarna eller ta ett hårt tag i armarna och skaka barnet.
  
  
• Sexuella övergrepp: Är alla sexuella handlingar som sker mot någons vilja. En sexuell handling med ett barn är alltid ett övergrepp. Det är olagligt även om barnet tar initiativet.
  
  
• Att barnet bevittnar misshandel eller sexuella övergrepp mellan närstående är skadligt och olagligt. Bevittna betyder att barnet ser eller hör en närstående bli utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp.
  
  
• Omsorgssvikt: Kan vara att inte ge barnet mat, kläder, sjukvård, utbildning, omtanke eller på annat sätt inte sköta om barnet eller tillgodose till barnets behov.
  
  
• Att barnet/ungdomen far illa av sitt eget beteende:  Kan till exempel vara att barnet/ungdomen har ett beteende som gör att hen skadar sig själv, till exempel med kriminalitet, droger, självskadebeteende, exploaterar sig sexuellt, eller skadar andra allvarligt.

Barnkonventionen

Av de 51 artiklarna i barnkonventionen är de som främst berör anmälan om barn som far illa:

• artikel 2 om icke-diskriminering
• artikel 3 om barnets bästa
• artikel 6 om barnets rätt till liv och utveckling
• artikel 12 om barnets rätt att göra sin röst hörd och bli lyssnad till.

Föräldrabalken 6 kap. 1 §

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Flera olika test kan kombineras för att få mer komplett information. 

Urinprov för att upptäcka nyligt intag av alkohol

EtS (etylsulfat) och EtG (etylglukuronid)

• nedbrytningsprodukter från alkohol (etanol)
• påvisar eller avfärdar ett alkoholintag under de senaste dygnen
• visar resultat redan efter en timme efter intag
• försvinner långsammare än alkoholen och kan därför upptäckas även efter att alkoholen försvunnit ur kroppen
• god sensitivitet (hög tillförlitlighet hos testmetoden)
• god specificitet (sannolikheten för att ett testresultat är korrekt negativt).

Blodprov för att upptäcka långvarigt högt intag av alkohol

CDT (kolhydratfattig transferrin) eller PEth (fosfatidyletanol)

• kan vara svårt att avgöra omfattningen av tidpunkten för alkoholkonsumtionen, på grund av individuell variation
• CDT har hög specificitet
• PEth har både hög sensitivitet och specificitet. 

GT (gamma-glutamyltransferas)

• används också för att undersöka leverstatus i samband med hälsoundersökning
• sämre specificitet än CDT
• sämre sensitivitet och specificitet än PEth
• förhöjda värden kan bero på många andra faktorer än långvarigt högt intag av alkohol.

ASAT (aspatataminotransferas) och ALAT (alaninaminotransferas) 

• används också för att undersöka leverstatus i samband med hälsoundersökning
• sämre sensitivitet och specificitet än både CDT och PEth
• förhöjda värden kan bero på flera andra faktorer än långvarigt högt intag av alkohol.

Urinprov för att upptäcka eller utesluta pågående eller nyligt intag av narkotika är referensstandard. Med hjälp av urinprov kan intag av narkotika följas över en längre tid än med andra metoder. Ofta kan både huvudsubstansen och nedbrytningsprodukter följas. 

Urinprovet analyseras med masspektrometri och bör utföras av ett ackrediterat laboratorium.

I undantagsfall kan salivprov användas. Det är mindre känsligt än urinprov, särskilt för upptäckt av cannabis och bensodiazepiner. Det har dessutom ett kort tidsfönster. Salivprov kan vara ett alternativ när det inte finns möjlighet att använda urinprov.

Patientnära drogtester (snabbtester) med urin- eller salivprov ger ett omgående provsvar. De behövs i situationer som kräver ett snabbt analysresultat.

Avläsningen av testerna görs okulärt. Analysmetoden förlitar sig på avläsarens erfarenhet och är därför mer osäkra än analyser från laboratorier. Resultaten från testerna får därför inte ligga till grund för beslut om åtgärder som rör juridiska frågor eller sanktioner.

Korta frågeformulär för att upptäcka och uppmärksamma individer med möjliga spelproblem:  

• Lie/bet
  Två frågor som handlar om lögner om spelandets omfattning och behov av ökade insatser. 
• NODS-PERC
  Fyra frågor med syftet att indikera spelproblem utifrån upptagenhet, flykt, jaga förluster och sociala konsekvenser.
• NODS-CLiP
  Tre frågor med syfte att indikera spelproblem utifrån upptagenhet, misslyckade försök att sluta spela och lögner för familj och vänner.

Korta frågeformulär kan ofta överskatta andelen personer med spelproblem men samtidigt upptäcks de flesta med spelproblem.

Om du i din tjänst möter en individ och har oro för hens missbruk eller beroende är utgångspunkten alltid att du behöver samtycke från personer som fyllt 18 år för att ta kontakt med socialtjänst.

I vissa fall kan denna sekretess brytas. Det måste dock handla om ett allvarligt, fortgående missbruk/skadligt bruk men där inte alla förutsättningar för LVM är uppfyllda. Se mer i texten Anmälan enligt 6§ LVM.

Insatser i socialtjänstlagen bygger på frivillighet vilket innebär att en person kan avböja hjälp och stöd.

Efter att en anmälan inkommit gör socialtjänsten en så kallad förhandsbedömning. Detta innebär att socialtjänsten gör en bedömning om en utredning ska inledas eller inte utifrån inkomna uppgifter i anmälan, tidigare kännedom eller genom kontakt med personen som anmälan avser. Den som anmäler saknar möjlighet till återkoppling om det inte sker inom ramen för samverkan, till exempel genom SIP eller med samtycke från individen. Se texterna utreda och bedöma behov av insatser för vuxna enl SoL och tvångsvård LVM genomförande.

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.

Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

• Information om den vuxnas sjukdom och vård.
• Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
• Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
• Kontakt med förskola eller skola.
• Stöd i skolarbete.
• Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
• Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.

När professionella som möter barn och vuxna i vård- och behandlingssammanhang misstänker att ett barn far illa eller känner oro kring ett barns situation, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag (14 kap. 1 §, SoL). En anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Det är under hela processen viktigt att barnet får adekvat information om vad som händer.

I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 5 kap 1 §, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget. Personal inom socialtjänsten som kommer i kontakt med individer som har ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende ska alltid uppmärksamma barnen. Genom att arbeta enligt Familjeorienterat arbetssätt underlättas det arbetet. Det går ut på att tidigt upptäcka familjer där minst en individ har ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende. Därefter ges stödinsatser till samtliga individer i familjen. Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell.

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt exempelvis Beardslees familjeintervention.

Förskola, skola och elevhälsa ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer kan bidra till att barn och ungdomar mår bättre trots sina svårigheter. En uppgift för skolpersonal är därför att uppmärksamma barnen och vara vaksamma på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets svårigheter. Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och unga.

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Artikel 3:1

Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Artikel 3:2

Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare.

Artikel 12

Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

Om någon tar upp suicidtankar med dig eller om du misstänker att någon går och tänker på att ta livet av sig, inled ett samtal och ställ direkta frågor om suicidtankar. Försök att uppträda så tryggt och säkert som du kan för att ge tillförsikt och verka lugnande.

• Tala om för individen att du bryr dig och vill hjälpa.
• Tala om att det är vanligt att tänka på suicid, men att man inte behöver fullfölja sina tankar.
• Tala om att det finns hjälp och be om lov att få fråga närmare.
• Diskutera sätt att ta itu med de problem som individen har mött.
• Kritisera eller skuldbelägg inte.
• Lova aldrig att hemlighålla någons planer på suicid.

Kontakta en närstående. Om det är möjligt, fråga individen vem man ska kontakta och engagera hen i vad man ska berätta.

För att få en uppfattning om individens mående kan man börja ställa enklare frågor och successivt gå djupare. När individen inte längre bekräftar frågorna eller tankarna frågar man inte vidare. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.

Nedstämdhet

• Hur mår du?
• Hur fungerar ditt liv just nu?
• Känns livet meningslöst? 
• Är allt hopplöst? 

Dödstankar

• Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva? 
• Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
• Känner du någon som har tagit sitt liv? 

Dödsönskan

• Har du önskat att du vore död? 
• Har du velat somna för alltid? 

Suicidtankar

• Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
• Tänker du på att ta livet av dig? 
• Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
• Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?

Suicidimpulser

• Har du varit nära att ta livet av dig? 
• Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?

Suicidavsikt eller planer

Har du förberett ett självmordsförsök? Har du

• funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
• bestämt tid eller plats? 
• valt metod? Vilken? 
• skaffat utrustning för att ta ditt liv? 
• för avsikt att genomföra planerna? 
• tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?

Suicidhandling

• Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
• När och var?
• Hur gjorde du då?
• Varför valde du just den metoden?
• Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?

Hämtat från suicidstegen.

• Tidigare suicidförsök.
• Pågående missbruk eller beroende.
• Psykisk sjukdom eller annat psykiatriskt tillstånd, t.ex. depression eller adhd.
• Hög ångestnivå, sömnstörning och/eller självskadebeteende.
• Utsatt för våld eller kränkningar.
• Kronisk kroppslig sjukdom eller funktionsnedsättning.
• Förlust av närstående, separation eller ensamhet.
• Arbetslöshet eller pension.
• Utlandsadopterad, ensamkommande, minoritetsgrupp och/eller HBTQ.

• Pratar om att skada sig själv eller att ta livet av sig.
• Undersöker olika sätt att ta livet av sig, hur man får tag i läkemedel, vapen, rep eller annat.
• Är upptagen av tankar på döden och/eller suicid.
• Skriver avskedsbrev, testamente, ordnar upp bland sina tillhörigheter, ger bort saker.
• Får en märkbart ökad användning av alkohol eller narkotika.
• Pratar om att livet är meningslöst eller att allt är hopplöst.
• Kan inte se någon utväg ur en smärtsam livssituation.
• Drar sig undan familj, vänner och sina vanliga kontakter och aktiviteter.
• Har ett våghalsigt och hänsynslöst beteende, utsätter sig för fara.
• Visar ursinne, vrede, hämndlystnad.
• Dramatisk förändring eller plötsliga svängningar i sinnesstämningen.

Utsätt inte dig själv för fara.

Om möjligt, lämna inte individen ensam. Vid behov, hjälp individen till en akutmottagning och se till att hen blir mottagen. Om det inte går, be någon pålitlig person stanna kvar eller ring efter någon som kan komma och hjälpa till. 

• Akut suicidal, har ett vapen eller visar tecken på våldsamhet: ring 112.
• Allvarliga suicidtankar: ring 1177 för råd och bedömning av läkare.

Bris, Barnens rätt i samhället 116 111

Jourhavande medmänniska 08-702 16 80

Jourhavande präst via 112

Mind självmordslinjen chatt eller 901 01

I ett rådgivande samtal är personalens uppgift att, utifrån individens kunskapsnivå och behov, stödja individen att förändra ohälsosamma levnadsvanor och riskbruk av alkohol. Samtalet ska alltid föras med respekt för individens integritet.

Samtalet börjar med att individen får berätta vad hen känner till om vilken inverkan alkohol har på hälsan. Beroende på individens förutsättningar och förkunskaper ger behandlaren kort information på individens nivå. Bekräfta individen och ställ öppna frågor där individen får diskutera hur hen tänker kring situationen och hur hen ser på sin alkoholkonsumtion. Som behandlare är det viktigt att lyssna aktivt och reflektera kring det individen berättar. Försök sammanfatta det individen har sagt och fråga om du har förstått rätt.

Behandlaren behöver ta hänsyn till individens kognitiva funktion under samtalet. Informationen kan till exempel behöva anpassas språkligt eller upprepas vid flera kontakttillfällen.

Rådgivande samtal kan inkludera motiverande strategier och kan kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel. Insatsen kan också kompletteras med återkommande kontakter (återbesök, telefonsamtal, brev eller mejl) vid ett eller flera tillfällen. Insatsen tar vanligtvis 5–15 minuter, men kan i vissa fall uppgå till 30 minuter.

Ett kvalificerat rådgivande samtal brukar utgå utifrån den metod som används, till exempel Motiverande samtal. Vanligen sker också återkommande sessioner eller kontakter vid ett eller flera tillfällen. Insatsen kan ges individuellt eller i grupp.

Inled med att be om lov att få ta upp ämnet. Om individen är beredd bör behandlaren väcka intresse och erbjuda information. Om individen är osäker eller tveksam är det bra att utforska varför hen är det. Om individen är förberedd bör behandlaren stödja individen i att agera.

• Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen. Se till att vistas utomhus under dagen.
• Ät på fasta tider och undvik stora måltider strax innan läggdags.
• Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen.
• Ha en fast kvällsrutin alla veckans dagar, med tydliga signaler för när det är dags att lägga sig, till exempel byta om till nattkläder, borsta tänderna. För barn kan det också vara att läsa en saga eller sjunga.
• Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
• Var försiktig med tupplurar.
• Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags.
• Skriv ner oroande tankar och problem och lägg undan det i god tid innan läggdags för att undvika grubblerier i sängen.
• Använd avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
• Regelbunden fysisk aktivitet och balans mellan aktivitet och vila.

Läs vidare Fortsatta insatser när en god sömnhygien inte räcker för att hantera sömnproblem.

Bruk av alkohol och/eller narkotika är en vanlig orsak till sömnproblem. En kartläggning av individens alkohol- och drogvanor måste därför alltid ingå i en utredning.

Alkohol kan inledningsvis underlätta insomning, men på sikt avtar den effekten. Sömnen blir efter alkoholintag ytterligare och oroligare än normalt. Sömnperioden förkortas och individen vaknar tidigare. Alkohol kan dessutom leda till ökat snarkande.

Centralstimulerande preparat, till exempel koffein, amfetamin och kokain, leder till uppvarvning och försämrad sömn. Vid amfetaminintag kan en individ vara vaken i flera dygn, för att sedan tända av och sova onormalt mycket i flera dygn. Det leder till rubbad dygnsrytm.

Hypnotika, till exempel bensodiazepiner, är ett preparat som används vid farmakologisk sömnbehandling, men som i vissa fall kan leda till insomni. Vid toleransutveckling och abstinens uppstår sömnproblem.

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.

Sökorsak

• Symtom och problem (enligt individen, omgivningen)

Påverkan

• Hur och när problemet eller symtomen märks
  Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)

Historia och förlopp

• Debut
• Varaktighet
• Förlopp, utlösande faktorer eller händelser
• Tidigare episoder eller svårigheter
• Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
• Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
• Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)

Livssituation

• Familj och relationer
• Sysselsättning
• Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
• Omvälvande livshändelser

Aktuell psykisk ohälsa

• Allmäntillstånd, psykiska symtom
• Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående och tidigare)
• Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande

Socialt

• Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
• Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller skadligt bruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
• Traumatiska erfarenheter
• Våldsutsatthet
• Aggressivt beteende eller egen våldsbenägenhet

Kroppslig hälsa

• Allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
• Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
• Allergier eller överkänslighet

Psykiskt status

• Yttre observationer
• Emotionell och formell kontakt
• Kognitiv funktion
• Minnessvårigheter
• Grundstämning
• Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
• Psykomotorik
• Affekter
• Suicidalitet

Önskemål

• Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
• Önskemål om typ av hjälp

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju. Exempel på instrument är intervjumallen MINI och den semistrukturerad diagnostiska intervjun SCID-1.

Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om skadligt bruk (missbruk) eller beroende:

• AUDIT – för alkoholvanor
• DUDIT– för drogvanor
• NODS-PERC, NODS-CLIP svensk eller LIE/BET livstid – för problematiskt spelande.

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

• allmäntillstånd
• hjärta och lungor
• puls och blodtryck
• allmänt neurologisk status.

Blodstatus:

• Hb
• Na, K, Krea
• ALAT/ASAT/G-GT
• Albumin
• TSH
• S-Ca
• P-Glukos
• vid behov tillägg av kobalamin, homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT.

Vid behov medicinsk testning av alkohol och/eller narkotika.

Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

• Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
• Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
• Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
• Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vård enligt LPT övervägas.

Om det behövs vidare utredning eller om individen bedöms lida av en psykiatrisk problematik av för svår grad för att kunna behandlas i primärvården bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. Det görs i samråd med individen och enligt överenskommelse om handläggning eller ansvarsfördelning.

En eventuell remiss ska innehålla en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos samt redogörelse för redan utförda åtgärder och resultat av dessa.

Remissen ska sammanfatta:

• den psykiatriska anamnesen
• symtom och funktion
• genomförd utredning
• genomgången behandling
• patientens psykiska hälsotillstånd då den allmänmedicinska vården avslutas
• aktuell suicidriskbedömning
• aktuell läkemedelsbehandling.

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak.

Ställ frågor rutinmässigt och explicit om det som kan vara svårt att ta upp spontant, till exempel skadligt bruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende.

Sökorsak

• Symtom och problem (enligt individen, omgivningen, inremitterande)

Påverkan

• Hur och när problemet eller symtomen märks
  Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)

Historia och förlopp

• Debut
• Varaktighet
• Förlopp, utlösande faktorer eller händelser
• Tidigare episoder eller svårigheter
• Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
• Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
• Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)

Livssituation

• Familj och relationer
• Sysselsättning
• Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
• Omvälvande livshändelser

Aktuell psykisk ohälsa

• Allmäntillstånd, psykiska symtom
• Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående och tidigare)
• Skadligt bruk av alkohol, narkotika, läkemedel och/eller problematiskt spelande

Socialt

• Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
• Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller skadligt bruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
• Traumatiska erfarenheter
• Våldsutsatthet
• Aggressivt beteende eller egen våldsbenägenhet

Kroppslig hälsa

• Allmäntillstånd, kroppsliga symtom, ohälsa, funktionsnedsättning
• Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
• Allergier eller överkänslighet

Psykiskt status

• Yttre observationer
• Emotionell och formell kontakt
• Kognitiv funktion
• Minnessvårigheter
• Grundstämning
• Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
• Psykomotorik
• Affekter
• Suicidalitet

Önskemål

• Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
• Önskemål om typ av hjälp

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju. Exempel på instrument är intervjumallen MINI och den semistrukturerad diagnostiska intervjun SCID-1.

Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om skadligt bruk (missbruk) eller beroende:

• AUDIT – för alkoholvanor
• DUDIT– för drogvanor
• NODS-PERC, NODS-CLIP svensk eller LIE/BET livstid – för problematiskt spelande.

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

• allmäntillstånd
• hjärta och lungor
• puls och blodtryck
• allmänt neurologisk status.

Blodstatus:

• Hb
• Na, K, Krea
• ALAT/ASAT/G-GT
• Albumin
• TSH
• S-Ca
• P-Glukos
• vid behov tillägg av kobalamin, homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT.

Vid behov medicinsk testning av alkohol och/eller narkotika.

Genomför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

• Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
• Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
• Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
• Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vård enligt LPT övervägas.

Psykologiska behandlingar

• Kognitiv beteendeterapi (KBT)
• Psykodynamisk terapi (PDT)
• Interaktionell terapi
• Parterapi enligt Behavioral couples therapy (BCT)
• Contingency management (CoM)

Psykosociala behandlingar

• Motivationshöjande behandling (MET)
• Återfallsprevention (ÅP)
• Community reinforcement therapy (CRA)
• Tolvstegsbehandling
• Social behaviour network therapy (SBNT)
• Motiverande samtal (MI)
• MATRIX-programmet
• Familjebehandling för ungdomar

Farmakologisk behandling

Läkemedelsbehandling av beroendesyndromet:

• behandling av alkoholberoende med disulfiram, akamprosat eller naltrexon
• bensodiazepinnedtrappning vid långvarigt bruk av bensodiazepiner
• nedtrappning vid opioidberoende
• LARO vid opioidberoende med buprenorfin-naloxon eller metadon.

Abstinensbehandling:

• vid alkoholberoende med bensodiazepiner
• vid alkoholberoende med klometiazol
• vid alkoholberoende med karbamazepin
• vid opioidberoende med buprenorfin
• vid opioidberoende med metadon.

Finns det misstanke om samsjuklighet tar man ställning till om det bör göras en fördjupad utredning.

Läs mer i vård- och insatsprogrammen för

• depression och ångestsyndrom
• självskadebeteende
• adhd
• schizofreni och liknande tillstånd.

Formulär för bedömning används som en del i en utredning av spelberoende och som underlag i diagnostisering.

• NODS
  Mäter svårighetsgraden utifrån kategorierna riskabla spelvanor, spelproblem samt spelmissbruk eller spelberoende. NODS finns i tre versioner som mäter spelandet under tidsrymderna livstid, senaste året respektive senaste 30 dagarna.
• PPGM
  Mäter graden av spelproblem utifrån kategorierna patologisk spelare, problemspelare och riskspelare under det senaste året.
• PGSI
  Mäter förekomsten av spelproblem utifrån kategorierna spelproblem, förhöjd risk för spelproblem och viss risk för spelproblem under det senaste året.
• ASI Spel
  Tillägg till ASI för kartläggning och bedömning av spelproblem. Frågorna omfattar spelandets historik och konsekvenser, samt graden av hjälpbehov.

De första tre instrumenten kan användas tillsammans med ASI Spel för att ta reda på vilka spel individen spelar och hur länge problemet har funnits.

Vid samtidigt missbruk eller beroende av substans

När det finns ett spelproblem eller spelberoende och samtidigt missbruk (skadligt bruk) eller beroende av substans kan ASI Spel användas i kombination med ASI Grund.

Speldagbok i form av timeline follow-back kan användas för att visa på individens spelmönster. Den kan både bidra till att individen själv blir medveten om sitt spelbeteende och ge underlag för bedömning och planering av behandling. Beskrivningen av spelmönstret kan också vara ett stöd i att hantera till exempel ett återfall. 

Att utreda enligt socialtjänstlagen (SoL) innebär att samla in den information som behövs för att få fram ett beslutsunderlag för att kunna bevilja eller avslå en ansökan alternativt besluta om andra åtgärder. I be