filtrera innehåll

filtrera innehåll

Depression och ångestsyndrom

För syfte och bakgrund till detta program, se "Om programmen" i menyns överkant.

1. Nivå och process

arrow down

Individer med depression och ångestsyndrom kan få behandling av flera utförare inom hälso- och sjukvården.

Sammanfattning

Depression hos barn och unga

Barn och unga med symtom på depression behandlas hos första linjen eller i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. En första kartläggning görs hos första linjen. Där kartläggs symtom, psykosociala stressorer, funktionsnivå, suicidrisk, ärftlighet, möjlighet att gå i skolan och de faktorer som gör att depressionen upprätthålls. Första linjen ska få rådgivning av BUP i frågor som rör diagnostik, behandling och övrig handläggning. 

För barn och unga med mild till måttlig depression kan psykosocial basbehandling räcka för att depressionen ska upphöra. När det inte räcker eller inte ger tillräcklig effekt ska första linjen remittera barnet eller ungdomen till BUP. I de fall första linjen bedömer att barn och unga har behov av medicinering ska de remitteras till BUP. Barn och unga med svår depression som har påtaglig suicidrisk, allvarlig funktionsnedsättning eller psykotiska symtom ska få behandling hos BUP.

Ångestsyndrom hos barn och unga

Barn och unga med ångestsyndrom blir behandlade hos första linjen eller i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Barn och unga med milda till måttliga ångestsyndrom blir behandlade hos första linjen. Om insatserna inte hjälper eller om de bedöms ha behov av medicinering ska de bli remitterade till BUP. När barn och unga bedöms ha medelsvår till svår ångest eller komplicerade fall med exempelvis psykiatrisk samsjuklighet som depression, neuropsykiatri eller utåtagerande beteende ska de blir behandlade inom BUP. 

Depression hos vuxna

De flesta vuxna med depressionssymtom behandlas inom primärvården. Där är läkare ansvariga för att göra en primär bedömning, diagnostisera patienten och välja behandling. Primärvården ska få rådgivning av specialistpsykiatrin i frågor som rör diagnostik, behandling och övrig handläggning. Vuxna med svår depression som har påtaglig suicidrisk, allvarlig funktionsnedsättning eller psykotiska symtom ska få behandling inom specialistpsykiatrin. De patienter som behöver psykoterapeutisk behandling ska få behandling av psykolog eller leg. psykoterapeut med kompetens i aktuell terapimetod, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) och kompetens i aktuell terapimetod under kvalificerad handledning.

Ångestsyndrom hos vuxna

De flesta vuxna med ångestsyndrom behandlas inom primärvården. Där är läkare ansvariga för att göra en primär bedömning, diagnostisera patienten och välja behandling. Primärvården ska få rådgivning av specialistpsykiatrin i frågor som rör diagnostik, behandling och övrig handläggning. De patienter som behöver psykoterapeutisk behandling ska få behandling av psykolog eller leg. psykoterapeut med kompetens i aktuell terapimetod, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) och kompetens i aktuell terapimetod under kvalificerad handledning.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.

Målgrupp eller situation

Brukarinflytande ska finnas inom alla vård- och stödverksamheter.

 

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.

Kompetenskrav

Olika krav för olika metoder för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av metoderna förutsätter även tidigare egen erfarenhet, eller erfarenhet som närstående.

Sammanfattning

Genom att ta till vara brukarnas kunskaper, erfarenheter och synpunkter kan man arbeta effektivare och uppnå bättre resultat. Man kan arbeta med brukarinflytande på både verksamhets- och systemnivå och med brukarinflytande på individnivå

Det som kommer fram ur det gemensamma arbetet ska sedan användas i verksamhetens eller enheternas utvecklingsarbete.

Genomförande

Att skapa långsiktiga och hållbara strukturer för ett ökat brukarinflytande kräver involvering av samtliga berörda parter, från problemformuleringen till utförandet. Det finns inte en given mall som alla måste följa. Det viktigaste är att börja – och att göra det i nära samarbete med den lokala eller regionala brukarrörelsen. 

Olika former för brukarinflytande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och metoder för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste metoderna för brukarinflytande på verksamhetsnivå presenteras nedan.

Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.

Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.

Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter 6–12 månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.

En handbok om brukarrevision, FoU Västernorrland (pdf, ny flik)

Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten. 

Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner

Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar. 

Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.

En snarlik metod är brukarforum, som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.

Metodhandbok för patientforum, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH

Om patientforum, Region Stockholm

Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare. 

Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (exempelvis förbättrad tillgänglighet) under cirka 8 månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande. 

Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden.

En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.

  • Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet.

  • Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten.

  • Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera.

  • Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.

  • Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Uppföljning

Arbetet med brukarinflytande följs upp årsvis i syfte att använda de metoder och arbetssätt som fungerar bäst på respektive enhet.

Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i missbruksvård och socialpsykiatri.

Material

Att ge ordet och lämna plats- vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)

Brukarkraft, Resurscentrum för brukarinflytande inom vård, omsorg och service 

Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig – Handbok för vårdgivare, chefer och personal, Socialstyrelsen (pdf, ny flik) 

Om patientforum, Region Stockholm

Handbok i brukarinflytande, NSPHiG Nationell Samverkan för Pskisk Hälsa i Göteborg (pdf, ny flik)

Märkning

  • Utförare: Mariamottagning, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Målgrupp eller situation

Individer som får insatser från hälso- och sjukvården och/eller socialtjänsten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen 

Kompetenskrav

Olika krav för olika modeller för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av modellerna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa, eller som närstående.

Sammanfattning

Brukarinflytande på individnivå innebär att individen har och ska ges möjlighet att påverka sin egen livssituation och den vård eller det sociala stöd som hen eller någon närstående är i behov av. Det finns flera sätt att stärka brukarinflytandet på individnivå, bland annat genom bemötande och delaktighet i vård och omsorg, samt genom olika modeller för delaktighet.

Genomförande

Under det senaste decenniet har ett flertal former och modeller för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste modellerna för brukarinflytande på individnivå presenteras nedan.

Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material, hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera. 

Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet. 

Det finns tre olika Återhämtningsguiden:

  • Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
  • Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård 
  • Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.

Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av 4–12 personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.

Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik. 

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.

Brukarspecialistens uppgifter

Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:

  • Informera och förmedla kontakt
    Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen.

  • Skapa trygghet
    Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
  • Stärka självkänsla och självförtroende
    Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier.

  • Motivera
    Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen.

  • Stödja rutiner för bättre hälsa
    Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.

  • Gruppaktiviteter
    Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Material

Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen 

Återhämtningsguiden

Projektet Peer support, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH 

Medarbetare med brukarerfarenhet, Stockholms södra psykiatri

Studiecirklar, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH

Handbok i brukarinflytande, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk

Ledningen ansvarar för att det finns en genomtänkt vårdmiljö, dagliga aktiviteter och välgrundade rutiner som efterlevs.

Kunskapsläge

Skriften En meningsfull heldygnsvård från Sveriges Kommuner och Regioner.

Sammanfattning

En heldygnsvård som är trygg och meningsfull minskar behovet av tvångsåtgärder och främjar återhämtning vid psykiatriska tillstånd. 

Heldygnsvården behöver erbjuda en trygg miljö och meningsfulla insatser som bidrar till individens återhämtning. Personalen behöver ha tid att reflektera över sitt handlande och bygga tillitsfulla relationer. Vid tvångsvård är det viktigt att omvårdnadskompetensen är hög, då tvångsvård innebär ett stort ingrepp i en människas integritet.

Genomförande

Genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter är ledningens ansvar

En genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter handlar om att utforma den fysiska miljön på ett sätt som skapar trygghet och trevnad, och se till att det finns platser och aktiviteter som är anpassade efter olika situationer och behov.

Välgrundade rutiner

Att det finns välgrundade rutiner är ledningens ansvar. Det handlar om att det ska finnas välkända rutiner som används, en god ledningsstruktur och att man är uppmärksam på formella och informella regler. Men rutiner och regler ska inte vara överordnade individernas egna behov.

Kompetens hos personal och ledning

All personal behöver ha kunskap om och förståelse för psykiatriska tillstånd påverkar individens upplevelser, tankesätt och beteenden. Personalen måste även ha kunskap om individens rättigheter och vårdens skyldigheter, liksom färdigheter i omvårdnad. Arbetssätt för att bemöta svåra känslor och kritiska situationer kräver kontinuerlig handledning, reflektion och färdighetsträning vilket ledningen måste tillgodose.

Safewards är ett evidensbaserat program för att förebygga hot, våld och tvångsåtgärder med ursprung i Storbritannien som bland annat används i Danmark, Finland och Sverige. Programmet består av tio insatser som främjar tre områden: den sociala gemenskapen, hur  personal pratar med och om patienter samt hur personal stödjer patienter vid svåra känslor och situationer.

Genom nätverket Safewards Sverige pågår ett arbete med att införa programmet  i svensk psykiatrisk heldygnsvård. Nätverket har även översatt Safewards till svenska och tillgängliggör materialet fritt på sin webbplats

Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård  är ett utvecklingsarbete som pågår i flera regioner med inspiration från programmen Starwards, Safewards och svenska erfarenheter. Arbetet har en Facebookgrupp med namnet Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård. Gruppen är tänkt att vara en plattform för de som arbetar med att förbättra den psykiatriska heldygnsvården i Sverige.

Utforma den fysiska miljön såsom möblering, ljus och färgsättning och inredning så att den är inbjudande och ger en känsla av trygghet, trevnad, stimulans, möjlighet till återhämtning och vila. Erbjud ett varierat utbud av meningsfulla och individanpassade aktiviteter. 

Ge möjlighet till:

  • Utevistelse.
  • Fysisk aktivitet.
  • Avskildhet, om möjligt enkelrum.
  • Ett besöksrum anpassat för såväl barn som andra närstående.
  • En plats som bidrar till lugn och ro, till exempel ett sinnesstimulerande avslappningsrum.
  • Olika former av sysselsättning för en meningsfull dag.
  • Aktiviteter som ger sammanhang, främjar social gemenskap och är relationsbyggande.
  • Skolundervisning för barn och unga utifrån behov.

Ge den som vårdas möjlighet att påverka utbudet av och innehållet i aktiviteter genom till exempel dialogmöten, patientforum, gemensamma stöd möten och förslagslåda. Även vid enskilda samtal behöver frågor ställas om aktiviteter och den vårdmiljö som erbjuds och hur detta kan utvecklas.

Var uppmärksam på formella och informella regler som kan hindra ett flexibelt arbetssätt i mötet med individen. Utvärdera regler regelbundet för att de ska vara relevanta och fylla sitt syfte. Inhämta synpunkter från egenerfarna kring regler och rutiner.

Utöver rutiner som listas ska det finnas en ledningsstruktur som stödjer att vårdplaner upprättas, utvärderas och justeras för att behovet av god och trygg omvårdnad uppfylls. Gör rutinerna välkända och se till att de används men inte överordnas individernas behov och unika situation. 

Rutiner ska finnas för:

  • Inskrivningssamtal
    Samtal med individen med fokus på hens upplevelse av situationen och akuta behov.
  • Mottagande
    Individen visas runt och får grundläggande information om enhetens rutiner.
  • Riskbedömningar
    Regelbundna bedömningar av risk för hot/våld och suicid anpassade utifrån behov och situation.
  • Allvarliga händelser
    Tydlighet kring ansvarsfördelning, vad som ska göras vid allvarliga händelser som suicid, hot och våldssituationer samt tvångsåtgärder.
  • Personal som kränker och/eller missbrukar sin makt
    Tydlighet från ledningen att och för vem, personal ska berätta om en kollega kränker och/eller missbrukar sin makt. Även vilka åtgärder som vidtas och vem som ansvarar ska framgå.
  • Informationsöverföring
    Viktig information om individens behov, situation och planerade insatser delas mellan personal för att inte tappas bort.
  • Regelbunden fortbildning och färdighetsträning
    Personalen får påfyllnad av kunskap och färdighetsträning i tekniker för att hantera utmanande situationer som kan leda till hot och våld.
  • Daglig reflektionstid
    Personalen får utrymme att reflektera kring vårdkultur, etiska dilemman och svåra händelser.
  • Att minska tvångsåtgärder
    Ett systematiskt arbete bedrivs för att minska tvångsåtgärder enligt evidensbaserade program, exempelvis Six core strategies och Safewards.

Uppföljning
Rutiner för att systematisk inhämta information om individen och hens närståendes upplevelse av heldygnsvården, i vilken grad de uppfattat den som trygg och meningsfull.

Material

En meningsfull heldygnsvård, Sveriges Kommuner och Regioner (pdf, ny flik)

Safewards

Safewards Sverige

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk och beroende, ADHD, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.

Målgrupp eller situation

Personal som arbetar med:

  • konfigurering av journalsystem i hälso- och sjukvården

  • framtagande av anvisningar för dokumentation i hälso- och sjukvården.

Sammanfattning

En enhetlig dokumentation förbättrar möjligheten att kommunicera mellan olika system och att jämföra data om den vård som ges. För att möjliggöra att dokumentation av suicidriskbedömning görs på ett enhetligt sätt i landet behöver dokumentationsgränssnitt utformas enligt samma struktur och terminologi. De sökord och fasta val som används ska vara desamma. Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning (kunskapsstyrningvard.se) beskriver vilka termer och koder som ska användas i dokumentationen och ger ytterligare vägledning om hur de är tänkta att användas.

En enhetlig dokumentation innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning på ett sätt som följer det som rekommenderas i strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Material

Strukturerad dokumentation av suicidriskbedömning, Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård SKR

Snomed CT, Socialstyrelsen

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

En trygg och säker övergång från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin kräver god samordning.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som är på väg att fylla 18 år och ska överföras från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin.

Kunskapsläge

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor. För att åstadkomma en trygg övergång med kunskapsöverföring och kontinuitet krävs en god samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Att, utifrån ungdomens behov:

  • Utforma en strategi för övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.
  • Ta en tidig kontakt med de verksamheter ungdomen får insatser från.
  • Säkerställa ett en kunskapsöverföring görs.
  • Dokumentera åtgärderna i en vårdplan.

Genomförande

Att byta behandlare kan vara svårt. Övergången från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin görs också under en känslig fas i livet. För ungdomen kan det innebära att behöva byta en trygg och vårdande miljö mot ett nytt främmande sammanhang. Vårdnadshavare kan känna en oro för minskad delaktighet i behandling och stöd. Övergången ställer krav på samordning mellan de berörda vårdenheterna.

Remiss från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin

För att kunna ge en trygg och säker övergång från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin för fortsatt behandling efter fyllda 18 år skriver ansvarig behandlare och medicinskt ansvarig läkare en utförlig remiss till vuxenpsykiatrin minst tre månader före 18-årsdagen. Remissen ska innehålla bedömning, diagnos, tidigare och pågående behandlingsinsatser samt vid behov förslag på datum för en eventuell samordnad individuell plan, SIP.

Information

Ungdomen och de närstående ska få tydlig information inför och under övergången. Det är relevant även ur den behandlande personalens perspektiv. Vem blir ny behandlare? På vilka sätt kommer vården förändras? Hur påverkas ungdomens ansvar för den egna behandlingen?

Samtal med alla parter

När vuxenpsykiatrin beslutat att ta emot ungdomen och utsett en behandlare ska man erbjuda ett mottagande samtal med ungdomen och de närstående och ansvarig behandlare inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Skriftlig information

Det är stora skillnader på mognadsgrad hos 18-åringar. En del kan känna en lättnad i att få ett större eget ansvar medan andra kan känna sig vilsna i den nya situationen. Något som kan övervägas är att sätta samman en skriftlig information som ungdomar kan få en tid innan övergången. Informationen kan innehålla praktiska uppgifter som till exempel var vuxenpsykiatrin finns men också ta upp vad behandlingen kan innehålla på vuxenpsykiatrin, vad man kan få hjälp med.

Material

Stort steg till vuxenvård, Vårdfokus

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

De olika delarna i arbetet med att förebygga hot och våld innefattar både rutiner, utbildningar och den fysiska miljön.

Sammanfattning

Arbetsledare och medarbetare behöver informeras och arbetsmiljön anpassas för att skapa trygghet och säkerhet i arbetet och för att förebygga hot och våld. Om hot och våld skulle uppstå bör varje verksamhet ha en beredskap och en handlingsplan.

Genomförande

Arbetet ska vara systematiskt och inkludera arbetsmiljö-, säkerhets- och trygghetsskapande åtgärder. En god säkerhetskultur ska finnas i organisationen, vilken grundar sig i ett gemensamt arbetssätt gällande hot och våld.

Riskhantering
  • Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten. 
  • Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
  • Upprätta säkerhetsrutiner.
  • Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.
Utbildning och kunskap
  • Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.
Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning
  • Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
  • Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas, och att rutinerna är väl kända av all personal.
Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

  • lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
  • tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
  • mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

  • förändrade öppettider
  • rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
  • nya arbetsmetoder
  • ökad brukarmedverkan.
  • Använd larm.
  • Vem tar över?
  • Vem stöttar den utsatte?
  • Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
  • Kontakta närstående.
  • Anmäl händelsen till polisen respektive Försäkringskassan.

Uppföljning

Hot och våld ska förebyggas systematiskt, till exempel genom regelbundna arbetsplatsträffar. Enskilda hot- och våldsincidenter ska alltid följas upp med frågeställningen om de hade kunnat undvikas.

Material

Om hot och våld, Arbetsmiljöverket 

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

I vård- och insatsprogrammen har vissa val av ord och begrepp gjorts, här hittar du definitionerna och förklaringar.

Individ används som samlande begrepp för klient, brukare och patient. Begreppet har valts för att det är neutralt och kan användas även i texter som berör både hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Med barn menas individer i åldern 0–17 år. Begreppet ungdomar används för äldre barn i de texter där det är relevant. Med spädbarn menas barn 0–12 månader. 

I texter som handlar om skolan och elevhälsan används begreppet elev.

Närstående används som samlande begrepp både för de personer som är anhöriga till individen juridiskt sett och de personer som individen själv anser sig ha en nära relation till.

Vårdnadshavare används på de ställen där det handlar om den vuxna person som är juridiskt ansvarig för barnet eller ungdomen, i annat fall används närstående vuxen för vuxna som finns i barnets närhet. I undantagsfall används förälder, det innefattar då både vårdnadshavare och/eller annan vuxen som är viktig för barnet.

ICD -10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) ges ut av WHO och är en global standard för att klassificera och koda tillstånd och sjukdomar. ICD-10 är den officiella diagnosmanualen i Sverige. 

Socialstyrelsen arbetar med införandet av WHO:s 11:e revidering av ICD. Vård- och insatsprogrammen följer Socialstyrelsens arbete och kommer revideras i takt med det. 

DMS-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) ges ut av American Psychiatric Association och är en handbok som används av psykiatrin för att ställa kliniska diagnoser för psykiatriska sjukdomar och tillstånd. DSM-5 används ofta som ett komplement till ICD-10.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av opioider, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd
Inget innehåll matchar dina valda filter.

2. Om tillståndet

arrow down

Depression är ett tillstånd med sänkt stämningsläge (nedstämdhet), nedsatt kognition (tankeförmåga) och funktionsförmåga.

Sammanfattning

Egentlig depression är ett tillstånd med sänkt stämningsläge, minskad förmåga till känslomässigt engagemang, nedsatt tankeförmåga och funktionsförmåga.

Depressionen kan ha olika svårighetsgrader och ursprung. Här ryms både svår depressionssjukdom och lindrigare tillstånd på gränsen till normala livskriser. 

Symtombilden omfattar både kroppsliga och psykiska symtom. Kognitiv störning (till exempel koncentrationssvårigheter, minnesstörning eller ökad uttröttbarhet) är ofta framträdande och psykomotorisk hämning är vanligt (till exempel röra sig eller tala långsammare, nedsatt reaktionsförmåga, svårt att klä på sig eller ta sig ur sängen). Andra vanligt förekommande symtom är:

  • känsla av värdelöshet
  • skuldkänslor, ältande
  • sömnstörningar
  • agitation, stark oro eller upprördhet. 
  • livsleda och självmordstankar (vid svårare tillstånd)
  • nedsatt eller ökad aptit
  • nedsatt libido
  • anhedoni.

Depression orsakar sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar. Svår depression kan leda till självmordsförsök och självmord.

Det är inte ovanligt med fler än en depressionsepisod under livet. Återkommande depression innebär ett eller flera återinsjuknanden (recidiv) efter en första depression. Episoderna blir ofta djupare, långvarigare och tätare ju fler depressioner man går igenom. Vid tidig debutålder är risken för återinsjuknande högre. Återkommande depressioner kan vara del av bipolär sjukdom. 

Dystymi är en ihållande depression med nedstämdhet de flesta av dagarna under minst två år. De vanligaste symtomen är aptitstörning, sömnstörning, brist på energi, låg självkänsla, koncentrationssvårigheter och känsla av hopplöshet.

Förekomst

Depression tillhör de stora folksjukdomarna världen över och är en av de ledande orsakerna till ohälsa och funktionsnedsättning. Enligt befolkningsundersökningar drabbas minst 25 procent av alla kvinnor och 15 procent av alla män någon gång under sin livstid av en behandlingskrävande depression. Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har pågående depression uppskattas till cirka 5–8 procent.

Samsjuklighet

Vanlig samsjuklighet är 

  • adhd
  • alkoholberoende
  • bipolär sjukdom
  • emotionellt instabil personlighetsstörning
  • kroppslig sjukdom (t.e.x. stroke)
  • ångestsyndrom.
Riskfaktorer
  • Ärftlighet
    Egentliga depressioner har en tydlig genetisk komponent.
  • Kön
    Kvinnor drabbas oftare av depression än män.
  • Långvarig stress
    Kan vara orsakad av olika livshändelser av privat och arbetstrelaterad natur. 
  • Annan kroppslig eller psykisk sjukdom
    T.ex. ångesttillstånd, personlighetsstörning, kroniska smärttillstånd, kroppslig sjukdom (t.ex. stroke) och adhd.
  • Läkemedel
    T.ex. betablockare, kalciumantagonister, systemisk kortisonbehandling, interferon och bensodiazepiner.
  • Skadligt substansbruk
    Användning av både alkohol och cannabis ökar risken för depression.
  • Sömnbrist
    Sömnstörning kan förvärra depression och ökar risken för suicid vid depression.
Risk för återinsjuknande

Risken för återinsjuknande i nya depressiva episoder är stor. Återfallsförebyggande behandling minskar risken för återinsjuknande men trots detta är recidiv vanligt.

Behandling och stöd

För depression finns effektiv behandling. Vilken behandling man väljer beror främst på hur allvarlig depressionen är. Vid lätt depression kan det räcka med stödkontakt, självhjälpsråd och uppföljning. Vid medelsvår till svår depression krävs ofta farmakologiska, psykologiska, eller andra behandlingsinsatser var för sig eller i kombination.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Depression

Generaliserat ångestsyndrom (GAD) innebär en överdriven rädsla och ångest för många olika situationer, ofta tillsammans med ett undvikandebeteende.

Sammanfattning

Generaliserat ångestsyndrom (Generalized Anxiety Disorder, GAD) kännetecknas av en överdriven rädsla, ängslighet och oro som är svår att kontrollera och som för den drabbade finns närvarande under en stor del av tiden och i många olika situationer. Karakteristiskt för tillståndet är en känsla av olust, oro, rädsla, negativa känslor och kroppsliga signaler för fara. Reaktionerna kan vara mycket starka och utlösas av få och avgränsade situationer, eller vara mindre intensiva men uppkomma i många vardagliga situationer. 

Personer med generaliserat ångestsyndrom har oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. De drabbade upplever ofta en rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka. Man har också svårigheter inför alla förändringar. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. 

Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor, som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. De mest framträdande symtomen varierar men omfattar

  • ihållande nervositet
  • skakningar
  • muskulär spänning
  • svettningar
  • svimningskänsla
  • hjärtklappning
  • yrsel
  • oro i magen.

Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom har ofta sin oro knuten till sociala relationer och prestationer i skolan.

Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter med att sköta arbete, skola och att fungera socialt. De orsakar sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar med undvikandebeteende. För att ställa diagnos behöver symtomen ha funnits under minst sex månader, men i praktiken brukar personer med diagnosen ha dessa symtom under många år. 

Förekomst

Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har GAD är 2,8–6,2 procent och tillståndet är 1,7–1,8 gånger vanligare hos kvinnor än hos män. De flesta har ett livslångt lidande och många får aldrig diagnosen. Man vet inte exakt vad som orsakar generellt ångestsyndrom, men såväl ärftlighet som tidiga omgivningsfaktorer har betydelse.

Samsjuklighet

Vissa patienter med diagnosen kan också uppfylla kriterier för andra ångestsyndrom, depression och personlighetssyndrom. 

Riskfaktorer

En tredjedel av risken att utveckla GAD anses förklaras av ärftlighet. I psykologiska förklaringsmodeller pekar man på tidiga upplevelser av trauma, tidiga förluster och otrygg anknytning som möjliga riskfaktorer.

Behandling och stöd

Både psykologisk behandling och läkemedel kan vara effektiva för att mildra symtomen vid GAD. Tillståndet kan emellertid vara svårbehandlat och ofta får individen leva med en viss nivå av ökad ångest.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Paniksyndrom är återkommande panikattacker i kombination med beteendeförändring eller undvikande av vissa platser eller situationer. Många lider samtidigt av agorafobi.

Sammanfattning

Paniksyndrom är panikattacker i kombination med en följande beteendeförändring eller ett undvikande av platser och/eller situationer där man tror man kan få nya attacker. Minst en panikattack ska ha uppträtt spontant och oväntat för att man ska ställa diagnosen.

En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommen upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan som oftast kulminerar inom 10–15 minuter. Nattliga panikattacker förekommer. Panikattacker ger fysiska och/eller mentala symtom som

  • yrsel
  • hjärtklappning
  • obehagskänsla i bröstet
  • svimningsattacker
  • svårigheter att andas
  • förlorad verklighetskänsla
  • rädsla att bli galen.

Symtomen tolkas ofta av den som drabbas som kroppslig sjukdom och gör att många som drabbas söker akut vård, och panikattacker identifieras därför ofta i akutsjukvården.

Den beteendeförändring som uppstår till följd av attackerna kan handla om att undvika beteenden som förknippas med attackerna, till exempel fysisk aktivitet som kan ge förhöjd puls. Agorafobi innebär en uttalad rädsla eller ångest inför att befinna sig på flera olika platser. Ofta är det offentliga platser (t ex kollektivtrafik, trängsel, trånga utrymmen etc) där upplevelsen är att det är svårt att ta sig därifrån eller att det inte går att få hjälp ifall ångest eller andra genanta symtom skulle uppstå. Agorafobi är vanligt tillsammans med paniksyndrom men förekommer också enskilt.

Isolerade panikattacker förekommer vid andra psykiatriska tillstånd, som depression och andra ångestsyndrom, och är vanligt vid depression. Att exempelvis utsätta sig för en social situation vid social ångest kan utlösa en panikattack. För att ställa diagnosen paniksyndrom krävs dock att minst en av attackerna har uppkommit helt spontant och oväntat.

Paniksyndrom kan leda till stor funktionsnedsättning, till exempel i form av undvikande av ett stort antal olika situationer och oro för att utveckla nya attacker. 

Förekomst

Paniksyndrom är ett vanligt tillstånd som är plågsamt för den drabbade och leder ofta till undvikandebeteende. Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har paniksyndrom uppskattas till är 1,6–5,2 procent och är ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män. Vanligen debuterar paniksyndrom i ungdomen eller i vuxen ålder. Barn och unga som drabbas är färre än 0,4 procent före 14 års ålder och cirka 2 procent i sena tonåren.

Samsjuklighet

Personer med paniksyndrom löper ökad risk att utveckla depression, andra ångestsyndrom och alkoholberoende. 

Riskfaktorer

Faktorer som ökar risken för att få en panikattack (och sedemera paniksyndromdiagnos):

  • Ärftlighet
    Förälder som lider av ångestsyndrom, depression eller av bipolär sjukdom.
  • Andningssvårigheter
    Astma, antingen egen eller hos någon i familjen.
  • Traumatiska upplevelser
    Traumatiska upplevelser och/eller långvarig separation under barndom och uppväxt.
  • Stress
    Ökad stress månaden innan den första panikattacken.
  • Rökning
Behandling och stöd

Både psykologisk behandling med till exempel KBT och antidepressiva läkemedel har god effekt vid paniksyndrom. De flesta individer blir botade eller klart förbättrade. Det är viktigt att behandla tillståndet tidigt eftersom det innebär ett stort lidande och kan leda till långvarig funktionsnedsättning.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Panikångest

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är en förlängd stressreaktion efter en traumatisk händelse.

Sammanfattning

Posttraumatiskt stressyndrom (Post-Traumatic Stress Disorder, PTSD) innebär en förlängd stressreaktion och beteendeförändring efter kraftigt omskakande, vanligtvis livshotande händelser som är avgränsade i tid och som får till följd att personen fungerar klart sämre efter händelsen än innan.

Efter påfrestande och potentiellt traumatiska händelser såsom naturkatastrofer, olyckor, våldshändelser, sexuella övergrepp, tortyr eller fysisk misshandel utvecklar många personer en akut, övergående stressreaktion. Om besvären håller i sig mer än en månad efter den traumatiska, oftast livshotande, händelsen kan en del av dessa personer utveckla PTSD. 

Cirka tio procent av de som blivit exponerade för potentiellt traumatisk händelse uppvisar symtom av sådan svårighetsgrad och grad av funktionsbegränsning att diagnosen PTSD ställs. Det kan uppkomma när som helst efter traumat, men i de flesta fall inom några månader. 

Livskvaliteten blir tydligt påverkad av PTSD och även funktions- och aktivitetsförmågan. Det leder till begränsningar för individen i skolan, arbetslivet och privat. 

Obehandlat kan PTSD föreligga kroniskt och livslångt. För barn och unga kan tillståndet leda till svårigheter som sträcker sig upp i vuxen ålder med ökad risk för suicidförsök, depression, dissociation, missbruk och behov av sjukhusvård.

Förutom förekomst av traumatisk händelse innefattar PTSD fyra symtomkomplex:

  1. Påträngande symtom – återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnesbilder, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid påminnelser av traumat.
  2. Undvikande – av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck.
  3. Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning, t.ex. depression, självanklagelser eller känsla av skam/skuld.
  4. Överspändhet i form av till exempel lättskrämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller självskadebeteende.
Förekomst

Förekomsten av PTSD bland barn och ungdomar varierar enligt studier men har generellt legat lägre än för vuxna. Risken att drabbas är uppskattad till 1,5–5 procent hos ungdomar och ca 5 procent hos vuxna.

Samsjuklighet

PTSD medför också förhöjd risk för utveckling av annan psykiatrisk problematik, framförallt övriga ångesttillstånd, alkohol- och drogproblem samt psykossjukdom. Det finns en ökad risk för självmord.

Riskfaktorer

Typ av trauma påverkar risken att utveckla PTSD. Högst risk har personer som utsatts för avsiktligt våld: våldtäkt, tortyr, deltagit i strid, fångenskap och etniska rensningar. Lägre risk har personer som utsatts för olyckor och naturkatastrofer.

Faktorer som kan öka risken för PTSD efter traumatiska händelser: 

  • personlighetsrelaterad sårbarhet t.ex. psykiatrisk sjuklighet
  • typ av trauma och graden av hot som personen upplever under traumat
  • låg socioekonomisk status, brist på psykosocialt stöd
  • kulturell stigma
  • avsaknad av trygghet och omsorg från omgivningen
  • upprepat trauma.
Behandling och stöd

Behandling vid PTSD består av psykologisk behandling och läkemedel. Många individer blir hjälpta av behandling men många har kvarstående symtom och funktionsnedsättning och behöver långvarig psykiatrisk hjälp.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: PTSD

Social ångest innebär överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer.

Sammanfattning

Social ångest innebär en överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer som gör att individen ofta undviker situationer där hen riskerar att känna sig granskad eller bortgjord, eller genomlider dem med kraftig ångest eller obehag. Många söker inte hjälp, men om man gör det är det ofta många år efter symtomdebut. 

Individer med social ångest drabbas av ångest i de sociala situationer där de står i centrum för uppmärksamhet och där de riskerar att bli granskade eller känna sig bortgjorda. Det kan vara vardagliga situationer som till exempel att prata, äta eller skriva inför andra. Eftersom de situationerna då undviks kan den sociala ångesten begränsa individens livskvalitet, funktionsförmåga och leda till aktivitetsbegränsningar.

Social ångest debuterar ofta under skolåldern och det är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar. En tidig debut av social ångest kan leda till svårigheter i skolan och påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen exempelvis vad gäller utbildning, arbete och möjligheterna att bilda familj etc. Det finns även risk för att barnet eller ungdomen successivt försämras med ytterligare funktionsnedsättning som följd och att tillståndet blir långvarigt. 

Det finns två huvudtyper av situationer som undviks:

  • Sociala situationer
    T.ex. att träffa nya människor, småprata, äta tillsammans med andra eller delta i andra sociala aktiviteter.
  • Prestationsbaserade situationer
    T.ex. att hålla föredrag, prestera i smågrupp eller arbeta medan någon ser på. 

Barn och ungdomar har ofta kroppsliga symtom som huvudvärk och magont i anslutning till de ångestskapande situationerna.

Säkerhetsbeteenden som vidmakthåller ångesten

Personer med social ångest utvecklar ofta undvikandebeteenden och så kallade säkerhetsbeteenden för att undvika ångest. Det kan till exempel vara att älta tidigare händelser, undvika ögonkontakt och repetera in konversationer på förhand. Dessa beteenden kan ge tillfällig lindring, men bidrar till att vidmakthålla ångesten.

Förekomst

Social ångest förekommer hos 10–15 procent av befolkningen någon gång i livet, och är något vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Tillståndet kan vara självläkande, men nära hälften av alla som drabbas lider av det i många år utan behandling.

Samsjuklighet

Social ångest medför förhöjd risk för utveckling av annan ångestproblematik, depression och beroendeproblematik. 

Riskfaktorer

Ärftliga faktorer bidrar till utveckling av social ångest, även ärftlighet för andra ångestsyndrom och depression. Miljöfaktorer (till exempel mobbning, otrygg hemmiljö) kan öka risken för att utveckla och vidmakthålla social ångest. 

Behandling och stöd

Behandling vid social ångest har ofta god effekt. Effektiva metoder är KBT (kognitiv beteendeterapi) och läkemedelsbehandling.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Social ångest

Tvångssyndrom (OCD) är tidskrävande och funktionsnedsättande tvångstankar och/eller tvångshandlingar.

Sammanfattning

Tvångssyndrom (Obsessive Compulsive Disorder, OCD) innebär tidskrävande och funktionsnedsättande tvångstankar och/eller tvångshandlingar.

Tvångstankar

Tvångstankar är återkommande påträngande och ofrivilliga tankar, bilder eller impulser. Det kan röra sig om en känsla av att vara smutsig, förorenad eller ha baciller, eller en rädsla att smitta andra. Det kan också vara rädsla för att fullfölja någon impuls fast man inte vill, till exempel skada någon annan eller vara ansvarig för att något blir fel.

Tvångshandlingar

Tvångshandlingar är beteenden som utförs repetitivt för att minska obehaget framkallat av tvångstankar, för att neutralisera dem eller förhindra att någon katastrof inträffar. Tvångshandlingar kan vara fysiska men också mentala, till exempel att upprepa ramsor i tankarna.

Tillståndet är tidskrävande och orsakar sänkt livskvalitet med ett sämre fungerande vardagsliv, yrkesliv eller sämre sociala relationer. Det kan också leda till allvarlig funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar. Tvångssyndrom debuterar vanligtvis under barndom, ungdom eller tidig vuxen ålder. Ett kroniskt förlopp är vanligt. Det är vanligt att personer med tvångssyndrom inte söker hjälp för sina symtom.

Förekomst

Tvångssyndrom debuterar vanligtvis under barndom, ungdom eller tidig vuxen ålder och drabbar ca 2 procent av befolkningen. Utan behandling är tvångssyndrom ofta ett kroniskt tillstånd som varierar i svårighetsgrad under livet. 40 procent av dem som debuterar under barndomen eller tonåren kan uppleva en remission före de tidiga vuxenåren.

Samsjuklighet

Vanlig samsjuklighet är ångesttillstånd, personlighetssyndrom, neuropsykiatriska tillstånd och depression.

Riskfaktorer

Orsaken till tvångssyndrom är okänd men är sannolikt en blandning av genetiska faktorer och miljö. Orsaken är i det individuella fallet oftast inte möjlig att fastställa. Risken att drabbas ökar om man har nära släktingar som är drabbade, särskilt vad gäller tvångssymtom hos barn. Sent insjuknande i tvångssyndrom föregås ofta av somatisk eller psykisk påfrestning.

Behandling och stöd

KBT med exponering och responsprevention (ERP) är förstahandsval av behandling för vuxna, i andra hand ges läkemedelsbehandling.

Kontaminationstvång

Rädsla för förorening eller smitta, vilket kan leda till överdriven personlig hygien såsom handtvätt, och städning.

Kontrolltvång

Rädsla för att orsaka till exempel eldsvåda eller inbrott genom oaktsamhet, vilket leder till överdrivna kontroller.

Förbjudna tankar

Rädsla för att vilja skada andra genom vara våldsam eller sexuellt våldsam, eller göra andra olämpliga saker.

Magiskt tänkande

Att förhindra olycka för sig själv eller andra genom ramsor, böner eller andra ritualer.

Räknetvång

Aktiviteter räknas enligt vissa regler, eller symmetritvång där föremål eller aktiviteter måste vara symmetriska.

Dysmorfofobi

Överdriven oro och upptagenhet vid en eller flera upplevda defekter i utseendet, vilket kan leda till överdriven spegling, sminkning, kamouflerande av defekten, undvikande av olika situationer och kosmetisk kirurgi.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Tvångssyndrom (OCD)
Inget innehåll matchar dina valda filter.

3. Tidiga tecken och tidig upptäckt

arrow down

Tidiga tecken som skolpersonal kan uppmärksamma är oro, rädsla och nedstämdhet. Tecknen skiljer sig åt mellan olika åldrar.

Målgrupp eller situation

Elever från förskola till gymnasium.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens kunskapssammanfattningar Ledsna barn och Blyga och ängsliga barn, om att tidigt upptäcka och sätta in insatser för barn och unga med psykisk ohälsa.

Folkhälsomyndighetens rapport Skolans betydelse för inåtvända psykiska problem bland skolbarn, om sambandet mellan lindriga psykiska symtom hos barn och ökad risk att drabbas av svårare psykiska besvär som vuxen.

Kompetenskrav

Personal i förskola och skola.

Sammanfattning

Nästan alla barn och ungdomar är oroliga och rädda i perioder i livet. Men när oron, rädslan eller nedstämdheten blir oproportionerlig kan det vara tidiga tecken på depression eller ångestsyndrom. Det kan handla om sänkta skolprestationer, skolfrånvaro, magont, ett avvikande beteende eller att hen drar sig undan sina kompisar. 

Elevernas beteenden ska alltid ses i relation till deras personliga egenskaper. Många av de beteenden och uttryck som kan vara tecken på psykisk ohälsa hos vissa kan vara normalt beteende hos andra. 

Värdera alltid elevens beteende i förhållande till:

  • situationen
  • ålder
  • om det är ihållande under en längre tid 
  • elevens vanliga fungerande
  • förändringar som verkar komma relativt plötsligt.

Genomförande

Oro, rädsla och nedstämdhet visar sig på olika sätt i olika åldrar. När oron, rädslan eller nedstämdheten blir så intensiv att det påverkar elevens sätt att leva och hantera sin vardag kan det vara tecken på depression eller ångest.

  • Hjärtat slår hårdare och/eller fortare än vanligt.
  • Det är svårt att andas eller man känner sig yr.
  • Känns som en klump i magen eller tyngd över bröstet.
  • Svettningar eller att man känner sig kall eller varm inuti kroppen.
  • Torrhet i munnen, blir kissnödig eller dålig i magen.
  • Stickningar eller domningar i händer och fötter.
  • Känner sig darrig, skakig eller svag i musklerna.
  • Tror att man håller på att svimma eller dö.

Hos förskolebarn är tecknen oftast att de

  • har minskad aptit 
  • inte vill sova själva, har svårt att somna och att somna om
  • inte växer som de ska
  • blir tillbakadragna och ibland likgiltiga
  • bråkar
  • är ledsna
  • inte vill leka med andra barn
  • drar sig undan eller inte vill delta i gemensamma aktiviteter
  • visar starkt motstånd mot att vistas i vissa miljöer t.ex. gå ut på gården
  • har otäcka fantasier och drömmar
  • visar överdriven oro för eget eller närståendes välbefinnande, vill ha försäkran
  • visar överdriven ängslighet kopplad till vad som ska hända eller när
  • har stort kontrollbehov t.ex. i form av orimliga krav på omgivningen eller ständiga påpekanden om att andra gör fel
  • har svårt att släppa föräldrarna
  • har tvångstankar eller tvångsbeteenden och ritualer
  • inte vill tala framför andra eller bara framför några få.

Hos elever i låg- och mellanstadie är tecknen oftast att de

  • har minskad aptit
  • har diffusa kroppsliga symtom som illamående, ont i huvudet, magen eller nacken
  • blir mer klängiga 
  • är aggressiva och och får utbrott
  • drar sig undan eller inte vill delta i gemensamma aktiviteter
  • starkt motstånd mot att vistas i vissa miljöer, t.ex. gå ut på rasten
  • saknar kompisar i skolan
  • är ovanligt trött 
  • har svårt att koncentrera sig
  • lätt blir irriterade
  • ofta blir ledsna
  • visar överdriven oro för eget eller närståendes välbefinnande, vill ha försäkran
  • visar överdriven ängslighet kopplad till vad som ska hända eller när
  • har stort kontrollbehov t.ex. i form av orimliga krav på omgivningen eller ständiga påpekanden om att andra gör fel
  • oroar sig för att göra fel och samtidigt har höga krav på sig själv
  • har svårt att vistas i aulan eller att åka buss
  • tvångstankar, tvångshandlingar och ritualer
  • tvättar sig överdrivet, har nariga och torra händer
  • funderar på livets mening och om det är värt att leva
  • har självdestruktivt beteende, skärsår, brännskador eller liknande
  • skolfrånvaro
  • inte vill tala framför andra eller bara framför några få.

Hos tonåringar är tecknen oftast att de

  • har minskad eller ökad aptit, viktökning eller viktminskning, eller svårt att äta tillsammans med andra
  • har minskad lust att göra saker som man annars tycker om
  • lättare blir irriterade
  • svårt att sova eller ett ökat sömnbehov
  • är ovanligt trötta eller har brist på energi
  • har svårt att komma ihåg saker
  • har låg självkänsla
  • har svårt att ta beslut eller välja
  • har svårt att ta itu med vardagliga aktiviteter
  • drar sig undan, isolerar sig socialt 
  • har svårt att koncentrera sig
  • tvångstankar, tvångshandlingar och ritualer
  • tvättar sig överdrivet, har nariga och torra händer
  • har en känsla av hopplöshet
  • har en pessimistisk framtidssyn
  • funderar på livets mening och om det är värt att leva
  • har skuldkänslor
  • oroar sig för att göra fel och samtidigt har höga krav på sig själv
  • skolfrånvaro
  • har förändrat beteende avseende hygien och utseende
  • trotsar och har ett utåtagerande beteende
  • snattar, missbrukar eller självskadar
  • har svårt att vistas i aulan eller att åka buss
  • inte vill tala framför andra eller bara framför några få.

Uppföljning

Läs mer om att hantera tidiga tecken.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Logoped, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Specialpedagog
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

All personal ska informera ansvarig pedagog om en elev visar tecken på psykisk ohälsa. Ansvarig pedagog bör i sin tur informera rektor och vårdnadshavare.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar från förskola till gymnasium som visat på tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Skolverkets kunskapsöversikt “Hälsa för lärande – lärande för hälsa” och Vetenskapsrådets rapport “Kunskap om hälsa och lärande” visar på det dubbelriktade sambandet mellan hälsa och lärande.

Socialstyrelsens rapport “Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna” pekar på konsekvenserna av tidig psykisk ohälsa.

Kompetenskrav

All personal i skolan kan upptäcka tecken på psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Sammanfattning

När man uppmärksammat något som kan vara tidiga tecken på psykisk ohälsa hos en elev ska man informera ansvarig pedagog, rektor och vårdnadshavare.

Avvikelser i barns vanliga beteende kan vara enklare att identifiera i skolans sammanhang. Det förutsätter dock vuxnas närvaro i skolans olika miljöer, kännedom om elevernas vanliga fungerande, goda relationer och en systematisk hantering.

Genomförande

Att uppmärksamma och hantera tidiga tecken på psykisk ohälsa förutsätter att personal i skolan både har kunskap om tidiga tecken och god kännedom om elevernas vanliga fungerande. Många av de beteenden och uttryck som kan vara tecken på psykisk ohälsa hos vissa barn kan förekomma normalt hos andra. 

Det är med andra ord viktigt att barns beteenden och uttryck ses i relation till deras sammanhang och personliga egenskaper. Ett barn som vanligtvis är utåtriktad och plötsligt börjar dra sig undan visar på ett avvikande beteende medan ett barn med introvert personlighetstyp som drar sig undan i en rörig miljö visar på ett naturligt beteende. 

Trygga relationer och en trygg miljö är en förutsättning för upptäckt

Trygga och omsorgsfulla relationer och en trygg miljö är grunden för att identifiera tidiga tecken på psykisk ohälsa i skolan. Det är troligare att eleverna vänder sig till de vuxna med sina problem om de känner att de vuxna tar problemen på allvar och vill hjälpa till. I trygga miljöer beter de sig som vanligt vilket gör det enklare att identifiera avvikelser och tecken på psykisk ohälsa. Tecken som oro, utanförskap och stress visar sig oftare på rasterna medan tecken på koncentrationssvårigheter blir mera uppenbara under lektionstid. Därför är det också viktigt att det finns vuxna i alla miljöer i skolan och inte bara i klassrummet.

Vad gör jag om jag uppmärksammar något hos en elev som kan vara tecken på psykisk ohälsa? 

Du som uppmärksammar tecken på psykisk ohälsa bör:

  • Prata med barnet och vara nyfiken. Undvik värderande frågor som ”Varför sitter du själv?” Fråga hellre ”Vad gör du för dig idag?” eller ”Har du sett att X och Y leker kurragömma?”
  • Börja med att undersöka om orsakerna till det du sett finns i det sammanhang barnet befinner sig i. Har något hänt som kan vara anledningen?
  • Om du inte är ansvarig personal för eleven bör du tidigt informera den ansvariga om det du har uppmärksammat. Hen har i sin tur ansvar för att följa upp informationen. 

Du som är ansvarig personal bör:

  • Följa samma punkter som ovan om du själv har uppmärksammat tecken
  • Fråga dina kollegor om de lagt märke till några förändringar hos barnet innan du delar med dig av den information du har. Ledande frågor riskerar att påverka svaren 
  • Informera vårdnadshavarna om det du har uppmärksammat och fråga om deras tankar. Vårdnadshavarna är de som är ytterst ansvariga för barnets hälsa och välbefinnande och bör få all den information som de behöver för att kunna fullfölja det ansvaret. Undantag görs om du misstänker att barnet far illa i hemmet
  • Om du har en oro för att barnet far illa i hemmet är du som förskole- eller skolpersonal skyldig att anmäla det till socialtjänsten
  • Rådgör med elevhälsan. Där kan du få tips och råd om bemötande och anpassningar i lärmiljön 
  • Informera rektor om det du har uppmärksammat. Rektorn är ytterst ansvarig för alla elevers utveckling, trygghet och trivsel i skolan.
Elevhälsans och rektors ansvar

Elevhälsans personal kan i samband med olika typer av insatser eller via information från övrig personal få kännedom om sådant som kan vara tecken på psykisk ohälsa hos en elev. I sådana fall bör vårdnadshavare informeras. Elevhälsans personal kan och bör stötta vårdnadshavare med att vid behov söka professionell hjälp inom vården. Föräldrar kan alltid själva söka vård för sitt barn, men om svårigheterna har uppmärksammats i skolmiljön kan en remiss till sjukvården underlätta kontakten.

Såväl rektor som ansvarig lärare bör informeras om sådant som har betydelse för barnets situation och behov av stöd i skolan. Eftersom elevhälsans medicinska insats (t.ex. skolläkare och skolsköterska) hör till en annan gren än skolans övriga verksamhet kan information inte överföras till skolan utan vårdnadshavares medgivande. Det är dock nödvändigt att information som är avgörande för att barnet ska få det stöd hen är i behov av i skolan når de ansvariga. Det finns i lagstiftningen ett undantag som möjliggör den överföringen av information utan vårdnadshavares medgivande om det är nödvändigt.

Uppföljning

Ansvarig pedagog bör kontinuerlig följa upp eventuella stödinsatser som satts in och göra en bedömning av behov av fortsatta eller nya åtgärder. Ansvarig pedagog bör också på nytt uppmärksamma vårdnadshavare och rektor om hen anser att elevens svårigheter kvarstår över tid.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Kurator, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Att upptäcka tecken på oro, rädsla och nedstämdhet tidigt hos barn och ungdomar kan göra att bara mindre anpassningar behövs för att underlätta och förbättra måendet.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Tidiga tecken på oro, rädsla och nedstämdhet hos barn och ungdomar:

  • är rädd, ångestfylld eller irritabel under en längre period (flera månader)
  • går tillbaka i utvecklingen eller står still (gäller i synnerhet små barn)
  • undviker att delta i sammanhang eller aktiviteter hen tidigare deltagit i
  • utvecklar problematiska eller utåtagerande beteenden, är aggressiv eller agerar destruktivt
  • söker återkommande för somatiska besvär som inte har kroppslig orsak
  • har svårt att sova
  • upplever separationssvårigheter
  • visar sämre resultat i skolan
  • minskar sitt umgänge med kompisar
  • förändras eller försämras i allmäntillståndet
  • uttrycker ängslan, till exempel genom kraftig gråt
  • har tvångstankar eller tvångshandlingar
  • är upptagen av rädsla eller fobier.

Genomförande

När man upptäcker tecken på oro, rädsla och nedstämdhet hos barn och ungdomar är det viktigt att göra en bred kartläggning och även fråga efter närståendes upplevelser av barnets eller ungdomens mående. Oro är en normal del av livet men om ångesten påverkar förmågan att fungera och livskvaliteten, måste man försöka åtgärda problemet så att inte barnet eller ungdomen påverkas i sin utveckling.

Om problemen är hanterbara och kan betraktas som normala kan det räcka med stöd och anpassning i t.ex. skolmiljön eller hemma. Men om problem påverkar funktionsförmågan avsevärt genom till exempel försämrade skolresultat, att barnet eller ungdomen undviker fritidsaktiviteter eller isolerar sig bör man ta  kontakt med skolläkare, primärvård eller BUP som kan göra en initial kartläggning och vid behov lotsa vidare till diagnostisk utredning och eventuell inleda behandling.

Möjliga utlösande eller vidmakthållande orsaker:

  • Psykosocial stress som t.ex. separation i familjen, sviktande omsorg från föräldrarna eller mobbning. 
  • Somatiska sjukdomar som har psykiatriska symtom. En medicinsk utredning bör därför alltid göras.
  • Missbruk av alkohol eller droger.

I barns och ungdomars normala utveckling ingår delar som inte ska tolkas som oro, rädsla eller nedstämdhet.

  • 5–6 år: förstår mer om världen och kan uppleva att faror finns överallt, kan vara oroande och göra att barnet vill vara nära föräldern på natten och drömmer mardrömmar.
  • 6–7 år: utvecklar abstrakt tänkande, kan känna stark rädsla för vissa situationer eller föremål som tex. mörker, åska eller vissa djur, känna sig blyga för situationer med nya människor t.ex. kalas, badhus eller annat. Magiskt tänkande är också vanligt som att påverka händelser och personer med sina egna tankar. Det är också vanligt utföra vissa saker i en viss ordning, många gånger och på exakt samma sätt.
  • 8–9 år: vanligt att barn funderar på de stora livsfrågorna och vill få grepp om tillvaron. Barnet kan försöka att på olika sätt kontrollera det okända genom att upprepa ett beteende många gånger och på exakt samma sätt, t.ex. inte gå på skarvar i trottoaren eller inte vilja slänga saker, ens skräp. Vanligt att barn blir rädda för mörker och för att vara ensamma, kan plötsligt vilja sova i föräldrarnas säng.
  • 13–18 år: blir mer medveten om tillvarons och de egna begränsningar, vilket leder till sjunkande självkänsla och en pessimistisk livssyn i perioder.

Märkning

  • Utförare: Somatisk akutvård, Somatisk öppenvård, Primärvård | Första linje, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Tidig upptäckt förkortar tiden med obehandlad sjukdom, minskar lidande, sjukfrånvaro och risk för suicid och individen kan snabbare hänvisas till rätt vårdinstans.

Sammanfattning

Lättare oro och nedstämdhet, ofta i samband med stress eller andra negativa livshändelser är normalt och kräver inte vård. Men om symtomen blir så allvarliga så att individens normala liv påverkas väsentligt kan hen behöva vård. Bedömer man att tecknen är allvarliga så ska man hänvisa till vårdcentral eller specialistpsykiatri där man kan göra en bedömning och inleda eventuell behandling.

Ett signifikant lidande för den enskilde individen och ger försämrad funktion i arbete, studier, socialt och/eller i andra viktiga avseenden. I dessa patientgrupper ses en tydligt ökad risk för suicidhandlingar, vilket gör det prioriterat med snabb upptäckt, tidigt insatt behandling.

Genomförande

Ett eller flera tecken betyder inte att individen har en pågående depression eller ångestsyndrom, men det kan väcka misstankar om psykisk ohälsa.

Tecken på depression kan vara att individen

  • känner sig nedstämd för det mesta
  • har gått upp eller ner i vikt sista tiden
  • pratar mindre än vanligt och svarar långsammare på tilltal
  • har  långsammare ansiktsmimik och rörelsemönstret än vanligt
  • har mycket skuld- eller skamkänslor
  • har tankar på döden eller självmordstankar
  • har svårt att koncentrera sig och svårt att genomföra uppgifter som tidigare gått bra
  • oroar sig mer än vanligt
  • har sömnproblem
  • har minskad sexlust
  • känner sig "avstängd” och inte upplever något som meningsfullt
  • har växlande humör eller är mer irritabel än vanligt
  • har besvärande värk.

Tecken på ångestsyndrom kan vara att individen

  • upplever kroppsliga symtom som t.ex. hjärtklappning, svettning, yrsel
  • drabbas av attacker med intensiv rädsla för att svimma, svårt att andas, klumpkänsla i halsen (panikångest)
  • undviker specifika situationer som ger mycket oro (agorafobi)
  • tvättar eller rengör sig onormalt mycket (tvångshandlingar)
  • uttrycker oro för situationer eller platser på ett överdrivet sätt (generaliserat ångestsyndrom).
Samtal med den som visar tecken på depression eller ångest

I ett samtal med en individ som visar tecken på depression eller ångest ska man tänka på att vara lyhörd och visa empati och respekt. Ta alltid individen på allvar. I samtalet kan man fråga om hen

  • har tankar på döden eller suicid
  • känner sig orolig eller nedstämd
  • har ärftlighet för psykisk ohälsa
  • nyligen har gått igenom en omvälvande livshändelse eller kris
  • missbrukar alkohol eller droger.

Om man bedömer situationen som allvarlig ska man kontakta primärvården eller den psykiatriska specialistvården för en bedömning. Informera individen om möjlighet att kontakta 1177 eller vårdcentral.

Märkning

  • Utförare: Tandvård, Ungdomsmottagning, Individ- och familjeomsorg, Familjecentral, Äldreomsorg, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Med hjälp av Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) kan man identifiera depression hos nyblivna föräldrar.

Målgrupp eller situation

Nyblivna föräldrar.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör identifiera depression med EPDS hos nyförlösta kvinnor (prioritet 3).

Kompetenskrav

Legitimation inom adekvat profession.

Sammanfattning

Det finns stora risker med oupptäckt depression hos nyblivna föräldrar. Depression under denna period av livet riskerar att påverka det nyfödda barnet och relationen mellan förälder och barn negativt. Depression hos nyblivna föräldrar är vanligt och man behöver identifiera detta tillstånd snabbt. 

Edinburgh Postnatal Depression Scale, EPDS, är ett självskattningsformulär med tio frågor som utvecklats för att identifiera depression hos nyförlösta kvinnor. Formuläret erbjuds samtliga nyblivna mödrar inom barnhälsovården då barnet är 6–8 veckor gammalt. 

EPDS är även validerat för partner till den nyblivna mamman och det erbjuds till den icke födande föräldern om tecken på nedstämdhet framkommer vid ett enskilt föräldrasamtal 3–5 månader efter förlossningen.

Genomförande

Eftersom depression efter en förlossning är ett allvarligt tillstånd för både förälder och barn är det viktigt att ta symptom på depression på allvar och skyndsamt sätta in lämpliga åtgärder. Formulärets sensitivitet är något låg, vilket innebär att en grupp nyförlösta med depression riskerar att inte uppmärksammas trots denna screening. Det är därför viktigt att också göra en klinisk bedömning av nyblivna föräldrars mående för att på så vis uppmärksamma eventuella symptom som inte identifierats av formuläret.

Riskfaktorer för depression

Ökad risk för depression efter förlossningen har kvinnor som

  • saknar socialt stöd i sin omgivning
  • lidit av psykisk ohälsa tidigare i livet
  • drabbats av depression efter tidigare förlossningar.
Även partnern till den födande bör uppmärksammas

Även partnern bör uppmärksammas för sin risk att utveckla depression. EPDS är även validerad för nyblivna pappor i Sverige, med samma gränsvärde som för mammor. Men formuläret verkar fånga upp symtom på pappornas stress och oro än symtom på depression. Det bör därför användas selektivt och i kombination med bedömningssamtal. 

Den icke-födande föräldern ska erbjudas ett enskilt föräldrasamtal på BVC då barnet är 3–5 månader. Om tecken på nedstämdhet framkommer vid samtalet erbjuds även denna förälder screening med EPDS.

Uppföljning

Vid utfall på screening med EPDS, eller vid annan indikation på behov av extra insatser på grund av nedstämdhet hos en nybliven förälder, erbjuds som första insats uppföljande stödsamtal hos BHV-sjuksköterska (personcentrerad counselling). Vid lindrig till måttlig depression som är relaterad till förlossning eller föräldraskap erbjuds behandling hos psykolog inom barnhälsovården, i annat fall bör behandling ges på vårdcentral. Vid svår depression rekommenderas remiss till specialistvård.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Förlossningsrädsla kan vara tecken på psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom och behöver behandlas för att minska riskerna för barn och blivande mamma.

Målgrupp eller situation

Gravida med lätt till svår förlossningsrädsla samt förlossningsfobi.

Kunskapsläge

Prevalensen är mycket varierande i olika studier beroende på definition. Antalet studier som har undersökt effekten av psykologisk behandling vid förlossningsrädsla (t.ex. internet-KBT och PDT) är ännu för litet för med säkerhet kunna uttala sig om metodernas effekt.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

Förlossningsrädsla kan vara ett symtom på depression, ångestsyndrom eller annan psykisk sjukdom och det finns ett samband mellan tidigare depression hos den gravida och förlossningsrädsla. 

Insatser behöver sättas in så tidigt som möjligt när förlossningsrädsla har identifierats. Att behandla förlossningsrädsla är av vikt inte bara för att minska lidandet hos den gravida kvinnan. Uttalad stress och ångest under graviditeten ökar också risken för för tidiga eller komplicerade förlossningar, en traumatisk förlossningsupplevelse, och på längre sikt även en påverkan på barnets emotionella och beteendemässiga utveckling.  

Förlossningsrädsla graderas från lätt till fobisk. Lätt förlossningsrädsla kan ses som en normal rädsla inför en process som inte är helt förutsägbar. Svår rädsla kan, utöver det psykiska lidandet under graviditeten, påverka förlossningen samt anknytningen till barnet. De svåraste varianterna, stark förlossningsrädsla och fobisk rädsla, kan också leda till kejsarsnitt som inte är medicinskt motiverad och att förlossningen blir traumatisk. Det kan i sin tur leda till posttraumatiskt stressyndrom, försämrad anknytningsrelation eller försämrad relationsutveckling till barnet och att kvinnan avstår från ytterligare graviditeter.

Genomförande

Förlossningsrädsla är ett komplext tillstånd med skiftande ursprung och av varierande grad. Rädsla inför förlossning kan vara ett symtom på psykisk ohälsa, till exempel depression, ångestsyndrom eller annan psykisk sjukdom. Riskfaktorer för förlossningsrädsla är

  • tidigare depression
  • erfarenheter av våld eller övergrepp
  • annan kulturell bakgrund
  • bristfälligt socialt stöd. 

Rädslan kan klassificeras som primär förlossningsrädsla, vilket innebär att den uppstår innan kvinnan föder sitt första barn, eller som sekundär förlossningsrädsla som uppkommit efter en tidigare negativ eller traumatisk förlossningsupplevelse. 

Förlossningsrädsla i fyra svårighetsgrader

Förlossningsrädsla kan delas in i fyra svårighetsgrader: 

  • Lätt förlossningsrädsla
    En oro som kvinnan kan hantera och som ger henne möjlighet att förbereda sig inför förlossningen.
  • Måttlig förlossningsrädsla
    En oro som kvinnan kan ha svårt att hantera utan hjälp och stöd, men som inte medför ett ständigt psykiskt lidande.
  • Svår förlossningsrädsla
    Ett psykiskt lidande som väsentligen stör kvinnans vardag, funktioner eller anknytning till fostret, eller leder till begäran om kejsarsnitt.
  • Förlossningsfobi
    Gör att kvinnan på grund av extrem rädsla undviker graviditet eller vaginal förlossning. Till förlossningsfobi räknas även förlossningsrelaterade posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) som uppkommit som en följd av traumatiska upplevelser under tidigare förlossning.
Mottagningar som omhändertar förlossningsrädsla

Det är av stor vikt att samordnade insatser och stöd vid förlossningsrädsla erbjuds vid behov för att minska riskerna för modern och barnet, både före och efter förlossningen. Förlossningsrädsla omhändertas primärt inom mödrahälsovården. Både obstetrisk och psykologisk kompetens kan behövas och samverkan och information för att stödja den förlossningsrädda under graviditeten är viktig. 

Svår förlossningsrädsla och förlossningsfobi omhändertas inom specialistmottagningar (Auroramottagningar), där kvinnan eller paret kan erbjudas behandling och förberedelse inför förlossningen.

Uppföljning

Det kan vara avgörande för en skör familj med en bra överföring från BMM till BVC, och från BB/förlossning till BVC när de haft behov av extra stöd eller behandlingsinsatser under graviditet och inför förlossning. En viktig insats i sig är att föräldrarna känner sig ”hållna” av de olika vårdgivarna, att vårdgivarna kommunicerar med varandra. 

Följ upp och bedöm barnets och föräldrarnas mående genom

  • tidigt hembesök
  • täta besök och föräldrasamtal
  • screening med EPDS
  • enskilt föräldrasamtal med den icke-födande föräldern.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Sen upptäckt av depression hos äldre innebär att den somatiska ohälsan ökar när depressionen inte behandlas eller upptäcks.

Sammanfattning

Tidiga tecken på depression eller ångesttillstånd hos äldre:

  • nedstämdhet (som ofta förnekas eller döljs)
  • hopplöshetskänsla
  • irritabilitet
  • sömnstörningar
  • initiativlöshet, minskad aktivitet
  • trötthet och utmattning
  • obeslutsamhet
  • minnessvårigheter
  • aptitlöshet och viktminskning
  • ökad alkoholkonsumtion och/eller ökat bruk av lugnande medicinering
  • minskad sexuell lust eller sexuell dysfunktion.

En ökad oro och ångest kan också yttra sig som eller förvärra somatisk ohälsa.

Om en äldre person söker för eller visar tecken på psykisk ohälsa bör hen få en snabb tid för den första bedömningen, ett professionellt bemötande och bli tagen på̊ allvar. Oupptäckta och odiagnostiserade psykiatriska sjukdomar hos äldre är oftare förenade med ökad somatisk ohälsa än hos andra grupper. Suicidrisken är större hos äldre män än i någon annan grupp och hos kvinnor ökar också suicidrisken. Äldre personer med suicidtankar söker oftare läkare i primärvården för somatiska besvär.

Genomförande

Vid psykisk sjukdom hos äldre flyter oftare olika psykiska sjukdomstillstånd och kognitiva störningar in i varandra utan skarpa gränser vilket gör det svårare att upptäcka. Grunden vid depression är sänkt stämningsläge, minskad aktivitet och intressen samt den negativa framtoningen där livsglädje saknas. Livsleda är vanligt redan vid lindrig och måttlig depression hos äldre. Däremot kan äldre ha lättare att ryckas med och uppfattas som positiva vid enstaka tillfällen, men det försvinner så snart stimulansen minskar.

Även lätta depressiva tillstånd hos äldre bör tas på stort allvar eftersom de kan medföra stort lidande och påverka kroppslig sjukdom med en starkt ökad dödlighet som följd och kan innebära en betydande suicidrisk.

Kroppsliga symtom är vanliga vid depression hos äldre, och många som har en depression söker vård för det, även när det inte finns en kroppslig sjukdom som motsvarar symtomen. Även sömnproblem i form av insomningssvårigheter och tidigt uppvaknande är vanliga. Ibland förekommer en psykomotorisk hämning, som kan vara uttalad, hos äldre personer med depressiv sjukdom.

Ångest är ett mycket vanligt symtom vid depression i hög ålder. Generaliserat ångestsyndrom och specifik fobi är vanliga ångestrelaterade syndrom och yttrar sig oftast som en ökad tendens till oro.

  • Geriatric Depression Scale (GDS-20). Enkelt självskattningsinstrument för att screena för depression hos äldre.
  • Hospital anxiety and depressionscale, HADS. Kan underlätta identifiering av depression eller ångestrelaterade syndrom hos äldre.
  • Mini-mental state examination (MMSE). Kan hjälpa att undersöka den kognitiva förmågan.
  • Montreal Cognitive Assesment (MoCA). Ett screeninginstrument för utredning av mild kognitiv störning som alternativ till MMSE.
  • Alcohol Use Disorders Identification Test (AUDIT). Ett screeninginstrument för identifiering av riskfyllt och skadligt alkoholbruk.
  • Drug Use Disorders Identification Test (DUDIT). Ett screeninginstrument för identifiering av drogrelaterade problem.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Somatisk öppenvård, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Sjuksköterska
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling
  • Åldersgrupp: Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Personal inom skola, hälso- och sjukvård och socialtjänst är skyldiga att anmäla om barn eller ungdomar far illa. Det räcker med misstanke för att anmäla.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som far illa, till exempel på grund av vuxnas missbruk, våld eller på grund av eget beteende.

Kunskapsläge

Orosanmälan gällande barn styrs av socialtjänstlagen (SoL).

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Personal inom till exempel skola, sjukvård och socialtjänst som får reda på eller misstänker att ett barn far illa är skyldiga att göra en anmälan till socialtjänsten (orosanmälan). Den som funderar på att anmäla bör lita på sina iakttagelser och sin erfarenhet. Om man redan gjort en anmälan men misstänker vid ett senare tillfälle att samma barn far illa ska man göra en ny anmälan. Även den som inte är anmälningsskyldig bör göra en anmälan.

Man kan uppmana föräldrar att själva ta kontakt med socialtjänsten för att ansöka om stöd och hjälp. Det ersätter dock inte anmälningsplikten. Ansökan och anmälan görs då samtidigt.

Att barn far illa kan till exempel handla om omsorgssvikt, allvarliga relationsproblem i hemmet, alla typer av våld och/eller hedersrelaterat förtryck. Ta gärna kontakt med närmaste socialtjänst för konsultation, det går att göra anonymt och utan att röja barnets eller ungdomens identitet. 

OBS! Skyldigheten att göra en anmälan gäller redan vid misstanke om att ett barn far illa. I en akut situation kan det vara nödvändigt att göra en anmälan per telefon innan man gör en skriftlig. Man bör då också överväga att ringa polisen.

Genomförande

Den som är anmälningsskyldig ska genast anmäla till socialtjänsten om man misstänker eller får kännedom om att ett barn far illa. Den som är anmälningsskyldig är också uppgiftsskyldig. Det betyder att man är skyldig att lämna ut uppgifter till socialtjänsten som kan vara av betydelse för en pågående utredning. Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten bryter sekretessen mellan myndigheter. 

Om misstanken gäller hedersrelaterat våld och förtryck ska det framgå av anmälan.

Information om att anmälan görs

Det är ofta bra att informera barnet eller ungdomen och vårdnadshavare om att anmälan görs. Vid oro för någon typ av våld och/eller hedersrelaterat förtryck ska vårdnadshavare inte informeras om att anmälan görs. 

Ta alltid hänsyn till barnets eller ungdomens bästa

När man gör en orosanmälan ska barnets eller ungdomens behov och rättigheter vara utgångspunkten. Vid insatser från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och skolan ska barns åsikter och erfarenheter vägas in i den sammantagna bedömningen av vad som är barnets bästa i varje enskilt fall.

  • Anmälningsplikten rör barn från födseln och fram tills dess att barnet fyller 18 år.
  • Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas till kurator, sjuksköterska, chef eller annan. Är man anmälningsskyldig men låter bli att göra anmälan kan man dömas för tjänstefel.
  • Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
  • Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
  • Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.

Anmäla oro för ofödda barn

Anmälningsskyldigheten gäller inte ofödda barn, men om man känner oro för ett ofött barn så får man bryta sekretessen och lämna uppgifter till socialtjänsten.

Psykisk misshandel

Barnet blir utsatt för kränkningar. Det kan vara att förringa, nedsätta, hota, skrämma, diskriminera, kontrollera, bestraffa, isolera.

Omsorgssvikt

När vårdnadshavare medvetet eller omedvetet inte tillgodoser barnets behov, till exempel om barnet

  • inte får tillräckligt med mat
  • har kläder som är smutsiga, inte passar eller inte är rätt för årstiden
  • har bristande hygien, dålig tandhälsa eller medicinska behov som inte tillgodoses
  • inte får gå i skolan eller möjlighet att leka.

Allvarliga relationsproblem i hemmet

Stora konflikter mellan föräldrar och/eller syskon, återkommande konflikter med andra närstående.

Våld (fysisk misshandel) eller sexuella övergrepp

Alla typer av våld och sexuella övergrepp.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Till exempel att barnet eller ungdomen begränsas i sin skolgång eller sitt umgänge, riskerar att utsättas för barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, i Sverige eller utomlands samt att föras utomlands i syfte att utsättas för barnäktenskap eller könsstympning. I vissa fall kan det handla om att vårdnadshavare motsätter sig  att barnet eller ungdomen får vård eller stöd som hen behöver.

Utsätter själv sin hälsa och utveckling för påtaglig risk

Eget beteende som till exempel

  • riskbruk eller missbruk
  • kriminalitet
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer droger
  • vistas i riskmiljöer där det förekommer kriminalitet/gäng.

En orosanmälan bör innehålla:

  • Grunduppgifter
    • Datum för anmälan.
    • Barnets och vårdnadshavarnas personuppgifter om de finns. 
    • Om vårdnadshavarna och/eller barnet har blivit informerade om att anmälan görs, och i så fall hur de reagerade. 
    • Om det finns behov av tolk eller annat stöd för kommunikation.
  • Uppgifter om anmälaren
    • Kontaktuppgifter till den eller de som gör anmälan.
    • Kontaktuppgifter till närmaste chef.
    • Om man vill ha återkoppling eller inte.
  • Uppgifter om barnets situation och orsak till oron
    • Var barnet befinner sig när anmälan görs.
    • Sammanhanget, iakttagelser och/eller information som lett till misstanke och oro.
    • Vad barnet eller ungdomen sagt, visat för beteende eller känslor.
    • Om det finns fler barn under 18 år i familjen.
    • Om barnet haft kontakt med socialtjänsten tidigare, och om möjligt i vilken kommun.

Anmälan ska alltid skrivas under eller signeras av den som anmäler.

Dokumentation

För barnets eller ungdomens säkerhet ska orosanmälan aldrig föras in i någon journal. Anteckningar ska vara sakliga eftersom de kan komma att användas i utredningar och i domstol. Dokumentera hos avsändaren att anmälan är gjord.

De myndigheter och verksamheter som möter barn och ungdomar bör ha rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till de rutinerna.

Verksamheter som omfattas är till exempel skolor, hälso- och sjukvården, Polisen och Kriminalvården. Personal i socialtjänsten som inte jobbar direkt med barn som far illa ska också göra anmälan.

Samma dag som anmälan har kommit in till socialtjänsten gör de en förhandsbedömning av om det finns tillräcklig information för att öppna en utredning. Ofta kallas föräldrarna eller vårdnadshavarna till ett inledande samtal, om det inte är så att barnet behöver omhändertas omedelbart.

Uppföljning

Den som är anmälningsskyldig kan få återkoppling om utredning har öppnats, om utredning pågår eller om beslut fattats om att inte inleda utredning, men i övrigt råder sekretess.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd
Inget innehåll matchar dina valda filter.

4. Förebyggande insatser

arrow down

Tidigt samarbete mellan mödravården och psykiatrin och hembesök från BVC möjliggör tidiga insatser som kan förebygga att föräldrar utvecklar depression.

Målgrupp eller situation

Blivande och nyblivna föräldrar.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda

  • förebyggande psykosocial eller psykologisk behandling till blivande och nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression (prioritet 4)
  • förstärkta och individualiserade hembesök till nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression (prioritet 6).

Kompetenskrav

Insatserna ges inom mödra- och barnhälsovården.

Sammanfattning

Blivande och nyblivna föräldrar är extra sårbara för depression och ångest. Psykisk sjukdom hos föräldrarna riskerar att påverka det nyfödda barnet, men också fostret redan under graviditeten. Depressioner efter förlossningen skiljer sig inte från andra depressioner, men nedstämdhet och depression hos en förälder under barnets första levnadsår kan få konsekvenser även för barnets tidiga utveckling och anknytning och bör därför uppmärksammas och behandlas tidigt. 

Psykosocialt arbetet syftar till att stärka den nyblivna föräldern i föräldrarollen, stödja familjen, initiera specialisthjälp vid behov och identifiera utsatta barn. 

Hembesök till familjer med ett nyfött barn erbjuds till alla familjer under barnets första månad när företrädesvis båda föräldrarna är hemma. Om BHV-sjuksköterskan bedömer att det finns en ökad risk för psykisk sjukdom hos någon av föräldrarna kan familjen erbjudas ytterligare hembesök.

Genomförande

För att kunna ge riktade insatser och psykologisk behandling tidigt så ska man i mödrahälsovården ställa frågor redan vid inskrivningen om

  • nedstämdhet
  • depression
  • nuvarande eller tidigare psykisk sjukdom
  • våld i relationen (ställs under graviditeten).

Barnhälsovården gör:

  • EPDS-screening av den födande föräldern 6-8 veckor efter förlossning
  • enskilt samtal med den icke födande föräldern när barnet är 3-5 månader
  • frågar om våld i relationen under spädbarnstiden.
Blivande mammor med allvarlig psykisk sjukdom

Vid tidigare allvarlig psykisk sjukdom (bland annat svår depression) planeras för det förebyggande stöd som behövs, till exempel genom 

  • samarbete med vårdcentral, hälsocentral eller specialistpsykiatri
  • samverkansmöten med berörda instanser som socialtjänst eller familjerådgivning
  • individuell kontakt med psykolog inom mödrahälsovården (MBHV-psykolog)
  • regelbunden konsultation för barnmorskorna med psykolog inom mödrahälsovården.

Vid aktuell allvarlig psykisk sjukdom ska den blivande mamman bedömas inom specialistpsykiatrin och samverkan mellan mödravård och psykiatri inledas. 

Hembesök för att främja kontakt med BVC och som förstärkt stöd

Hembesök hos nyblivna föräldrar av BHV-sjuksköterska genomförs direkt efter hemkomst från BB samt vid 8 månaders ålder och har flera syften. Det huvudsakliga är att främja kontakten mellan BVC och hemmet, informera och vid behov ge råd och stöd. Hembesöken kan också vara ett tillfälle att få en inblick i familjens hemmiljö och levnadsförhållanden. Vid behov kan man göra upprepade hembesök under en längre tid som en strategi för att nå och ge stöd till familjer som bedöms behöva förstärkt stöd, inledningsvis någon gång per vecka för att sedan glesas ut. Åtgärden inriktas primärt på relationen mellan barn och föräldrar och föräldrarnas behov av stöd i föräldraskapet, vilket bland annat bidrar till att förebygga depression. 

Vid behov av ytterligare socialt stöd eller behandlande insatser etableras kontakt med socialtjänst eller sjukvård. 

Våldsutsatta kvinnor och barn löper ökad risk

Risken för att drabbas av ångest och depression är klart förhöjd hos personer som utsätts för våld i en nära relation. Rutinmässiga frågor om våld redan under graviditeten och under spädbarnstiden är ett sätt att tidigt identifiera och stödja blivande föräldrar som utsätts för våld och därigenom förebygga den psykiska ohälsa som det för med sig. Barn som upplever våld i hemmet löper också en ökad risk att utveckla psykisk ohälsa. Att förhindra att barn växer upp i familjer där det förekommer våld är därför en förebyggande insats även för barnets framtida psykiska hälsa.

Material

Nationellt centrum för kvinnofrids webbstöd till vården

Rikshandboken om enskilda föräldrasamtal

Rikshandboken om hembesök

Referenser

Howard LM, Oram S, Galley H, Trevillion K, Feder G. Domestic violence and perinatal mental disorders: a systematic review and meta-analysis. PLoS Med. 2013;10(5):e1001452

Mödrahälsovård, Sexuell och Reproduktiv Hälsa nr. 59, Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) 2016

Psykologiskt och socialt basprogram graviditet och postpartum. Mödrahälsovård Västra Götalandsregionen, 2017-03-03

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Mödra- och barnhälsovård, Familjecentral
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Skolans arbete med att förbygga psykisk ohälsa i skola sker genom samverkan, program och systematiskt kvalitetsarbete.

Målgrupp eller situation

Identifiera riskfaktorer utifrån kunskap om vad som kan skapa psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Skolkommissionens samling för skolan och Nationella strategier för kunskap och likvärdighet har visat på sambandet mellan elevers studiemiljö, skolresultat samt den psykiska hälsan.  

Folkhälsomyndighetens rapport Skolans betydelse för inåtvända psykiska problem bland skolbarn tar upp flera studier som visar på att tidiga svårigheter i skolan ger psykisk ohälsa.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens krav på respektive profession.

Sammanfattning

Arbetet med hälsofrämjande och förebyggande insatser för att stärka en psykisk hälsa hos barn och elever kan göras genom olika insatser. För att få ett bra genomslag bör all personal på skolan och eleverna involveras. I arbete med främjande och förebyggande insatser är elevhälsan en resurs.

Genomförande

Faktorer som att känna meningsfullhet, få socialt stöd från lärare och ha vänner i skolan är skyddsfaktorer mot psykisk ohälsa.

Främjande arbete – förstärka det som är gynnsamt för elevernas lärande

Det hälsofrämjande arbetet utgår från det friska. Det handlar om att stärka och bibehålla elevernas fysiska, psykiska och sociala välbefinnande, och att arbeta för alla elevers välmående och kunskapsutveckling.

I det främjande arbetet kan lärare och förskollärare

  • skapa goda pedagogiska, sociala och fysiska lärmiljö 
  • jobba aktivt med värdegrundsarbete
  • jobba mot kränkande behandling på skolan
  • kompetensutveckla personalen i hälsofrämjande insatser
  • ha individuella hälsosamtal med elever
  • undervisa eleverna om hälsofrågor och levnadsvanor som påverkar psykisk hälsa.
Förebyggande arbete – undanröja hinder för lärande

För att förebygga psykisk ohälsa behöver man förstå och kartlägga riskfaktorer för olika former av ohälsa eller hinder i lärandet. Det behöver göras på individ-, grupp- och organisationsnivå. Eleverna bör vara delaktiga att identifiera risker.

I det förebyggande arbetet kan lärare

  • gå trygghetsvandringar med elever
  • arbeta utifrån resultat av elevenkäter
  • kompetensutveckla personal utifrån identifierade behov kring psykisk ohälsa 
  • kompetensutveckla personal utifrån identifierade behov, avseende tillgängliga lärmiljöer.

Ett urval av program som kan användas generellt i en klass eller för specifika grupper i skolan för att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa: 

  • YAM (Youth Aware of Mental Health)
    Syftar till att öka insikten om risker och skyddande faktorer för psykisk hälsa samt att utveckla förmågan att hantera problem i livet.
    Målgrupp: skolelever i åldern 14–16 år.
  • DISA (Depression in Swedish Adolescents)
    Ett selekterat program som är en översättning och anpassning av det amerikanska programmet Coping with Stress (CWS). CWS kan förebygga depression när programmet används som indikerad prevention.
    Målgrupp: tonårsflickor.
  • SET (Social Emotionell Träning)
    Ett skolprogram som bygger på begreppet emotionell intelligens och sociala inlärningsteorier och har inspirerats av Promoting Alternative Thinking Strategies (PATHS). Konkreta mål är att uppnå en förbättrad psykisk hälsa och att förebygga alkohol- och droganvändning.
    Målgrupp: barn och ungdomar 6–18 år.
  • Skolkomet
    Målet med programmet är att bygga upp barnens självkänsla och förstärka goda beteenden. KOMET bygger på inlärningsteorier och syftar till att ge lärare ett verktyg för att kunna hantera barn med utagerande beteenden.
    Målgrupp: elever med beteendeproblem och hela klasser.

Uppföljning

Det främjande och förebyggande arbetet ska ingå i det systematiska kvalitetsarbetet som ska följas upp varje år.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Logoped, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog
  • Typ av behandling/stöd: Anpassning | Hjälpmedel
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.

Målgrupp eller situation

Individer med stressbesvär.

Kunskapsläge

Rekommendationerna grundar sig på beprövad erfarenhet.

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator med adekvat utbildning och erfarenhet.

Sammanfattning

Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan.  Vi blir starkare, mer fokuserade och får kraft att klara en utmaning. 

Utan stressreaktionen skulle vi troligtvis bli passiva, deprimerade och inte få någonting gjort. Det vi kallar för kortvarig stress är vår vän och hjälper oss att fokusera och få saker gjorda. Problemet med stress uppstår när vi inte får tid att återhämta oss, när stressen blir långvarig.

Förutom regelbunden vila och sömn brukar följande aktiviteter vanligtvis öka en individs återhämtningsförmåga i stressiga perioder:

  • mer sömn än vanligt
  • vila
  • fysisk aktivitet
  • regelbundna pauser under dagen
  • avslappningsövningar
  • umgås med personer man tycker om
  • begränsa intaget av eller avstå från alkohol och droger
  • vara i naturen
  • mindfulness/medveten närvaro.

Att få information om stressens fysiologiska mekanism brukar också vara hjälpsamt.

Genomförande

För att klara av stressiga perioder är det viktigt med återhämtning. Den viktigaste återhämtande aktiviteten är sömn. Så länge en individ får sömn av god kvalitet och i tillräcklig omfattning, kan hen hålla sig frisk även under längre perioder med mycket stress. Men med bristande sömn kommer stressen ganska snabbt att leda till negativa hälsomässiga konsekvenser och sjukdom.

Stressbesvär kan både orsaka, påskynda eller förvärra ångest- och depressionssymtom, samt medföra en rad andra negativa sociala och hälsomässiga konsekvenser för individen.

Grunden i att hantera stressbesvär är att identifiera vilka faktorer som bidrar till stress och vilka faktorer som fungerar återhämtande. Utifrån en sådan analys kan man sedan göra förändringar för att skapa en bättre balans mellan stress och återhämtning. Vissa faktorer eller aktiviteter kan alltså behövas tas bort alternativt minska omfattning, medan andra faktorer eller aktiviteter kan behöva läggas till eller öka i omfattning. Om de stressrelaterade symtomen inte minskar behöver ytterligare justeringar göras.

Kom ihåg att det som fungerar avkopplande för en person kanske inte hjälper en annan.

När stress är positivt

Vad som upplevs som stressande är i viss mån individuellt. Situationer som orsakar stress behöver inte heller alltid upplevas som negativa. Stress kan ibland vara positivt och ge den extra kraft som behövs för att lösa en uppgift.

Kroppen, fysiska tecken
  • Sömnproblem (ofta första tecken på förhöjd stress)
  • Huvudvärk, svettning, frysning
  • Ont i magen, illamående, minskad matlust
  • Hjärtklappning, svårigheter att andas
  • Spända muskler, värk i nacke, axlar, rygg, käkar
  • Värk och smärta
  • Torr i munnen
  • Impotens/ingen sexlust
  • Yrsel, overklighetskänslor
  • Darrningar (händer, läppar, ögon, tics)
  • Dålig kroppskoordination, blir fumlig
  • Ökad infektionskänslighet.
Humör
  • Ångest, oro, nervositet, rädsla
  • Skuld, skam
  • Känslomässigt utmattad
  • Ledsen
  • Nedstämdhet
  • Irritation, ilska, frustration (”relationsdödare”)
  • Utmattningskänslor
  • Gråtattacker
  • Avsaknad av känslor, ointresse, likgiltighet.
Tänkande
  • Virrig
  • Svårt att släppa tankar, t ex på skola/arbete
  • Svårt att prioriter
  • Koncentrationssvårigheter
  • Glömska (minns inte pinkoder, namn eller tappar ord)
  • Tänker långsamt, svårigheter att först
  • Tunnelseende, ser inte möjligheter, missar relevant info
  • Förhöjd känslighet för intryck (ljud, dofter, mycket människor).
Saker man gör
  • Äter mycket mer eller mycket mindre
  • Äter för snabbt
  • Ökat intag av alkohol, nikotin eller droger
  • Går omkring planlöst, rastlöshet
  • Gör saker två gånger
  • Kontrollerar, blir pedant
  • Slutar lyssna
  • Grälar, svär
  • Effektiviserar saker, gör saker fort, multitasking
  • Tendens att dra sig undan.

Stress är en frisk reaktion på hot och utmaningar, en överlevnadsmekanism, och alltså en naturlig del av livet. Genom att snabbt kunna mobilisera energi för att slåss eller springa, har människan kunnat överleva hot och utmaningar under miljontals år.

Men om stressreaktionen väcks för ofta under för lång tid och utan tillräcklig återhämtning, så kan individen drabbas av stressrelaterad ohälsa (till exempel depression eller ångesttillstånd). 

Kamp- eller flyktbeteende och spela död-beteende

Det uppvarvade läge som vi oftast förknippar med stress kallas för kamp- eller flyktbeteende. De kroppsliga reaktioner som ingår detta program förbereder oss för att slåss eller springa. Spela död-beteende innebär tvärtom att vi blir initiativlösa och kanske rentav svimmar.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Sömnbesvär kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Målgrupp eller situation

Individer med lindriga till måttliga sömnbesvär. Sömnbrist ger ökad risk att återfalla eller försämras i sitt tillstånd.

Kompetenskrav

Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator, med adekvat utbildning och erfarenhet.

Sammanfattning

Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Sömnbesvär kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Genomförande

Förebygg sömnproblem med god sömnhygien

Sömnbesvär kan ofta förebyggas genom god sömnhygien. Exempel på allmänna råd:

  • Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen
  • Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker, och alkohol, särskilt sent på dagen/kvällen
  • Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm (alla veckans dagar)
  • Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt
  • Var försiktig med tupplurar
  • Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags
  • Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen
  • Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
Långvariga eller svårbehandlade sömnbesvär

Vid långvariga, allvarliga eller svårbehandlade sömnbesvär är det viktigt att eventuella bakomliggande orsaker utreds noggrant, då ett stort antal somatiska och psykiska sjukdomar samt sociala problem kan orsaka sömnbesvär. Differentialdiagnostiskt är det exempelvis viktigt att utesluta sömnapné, restless legs, sömn–vakenhetsstörning av dygnsrytmen och mardrömsstörning.

Material

Regionala läkemedelsrådet i Uppsala–Örebroregionens skrift Sov gott – En liten bok för sömnlösa och alla som vill sova bättre

1177 om sömnens betydelse

1177 Sömnsvårigheter

Statens beredning för medicinsk och social utvärderings rapport om sömnbesvär av vuxna

Referenser

Blom, K., S. Jernelöv, M. Kraepelien, M. Olséni Bergdahl, K. Jungmarker, L. Ankartjärn, N. Lindefors and V. Kaldo (2015). "Internet Treatment Addressing Either Insomnia or Depression, for Patients with Both Diagnoses-A Randomized Trial." Sleep 38(2): 267-277.

Wilson, S., K. Anderson, D. Baldwin, D.-J. Dijk, A. Espie, C. Espie, P. Gringras, A. Krystal, D. Nutt and H. Selsick (2019). "British Association for Psychopharmacology consensus statement on evidence-based treatment of insomnia, parasomnias and circadian rhythm disorders: An update." Journal of Psychopharmacology 33(8): 923-947.

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Alkoholöverkonsumtion kan orsaka och förvärra depression och ångesttillstånd. Förebyggande arbete utformas tillsammans med individen.

Målgrupp eller situation

Vid första besöket i primärvården, allmänna hälsoundersökningar och olika screeningar, fråga om alkoholkonsumtion med självskattningsformuläret AUDIT-C eller AUDIT.

Kunskapsläge

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor rekommenderas kvalificerat rådgivande samtal för vuxna som har ett riskbruk av alkohol (prioritet 6).

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal, kurator eller skötare.

Sammanfattning

Om individen har ett riskbruk eller ett skadligt bruk kan man erbjuda en kort rådgivning, 1–4 möten, då vård- eller omsorgspersonalen kan lämna både information och råd för att minska alkoholkonsumtionen.

Ge kort information anpassad efter individens önskemål och förkunskaper och hjälp att själv söka information om riskbruk av alkohol.

Vad är ett riskbruk?

I Sverige definieras riskbruk som mer än 9 standardglas per vecka för kvinnor och mer än 14 för män, eller minst 4 standardglas för kvinnor vid samma tillfälle respektive 5 för män.

Genomförande

Stöd för att minska alkoholkonsumtionen eller för att sluta dricka utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag till lösningar. I vilka situationer har hen svårt att avstå alkohol? Finns det andra aktiviteter som kan ge glädje och avkoppling? I ett hälsofrämjande samtal är det personalens uppgift att hjälpa individen att förändra sitt beteende.

Stödinsatser för minskad alkoholkonsumtion
Rådgivande samtal

Ett kvalificerat rådgivande samtal är strukturerat enligt den metod som används. Samtalet genomsyras av respekt för individens integritet. Be alltid om att lov att få ta upp ämnet och utgå ifrån var individen befinner sig. 

  • Om individen inte är beredd: väck intresse och erbjud information.
  • Om individen är osäker/tveksam: ta reda på vad osäkerheten handlar om.
  • Om individen är beredd: ge stöd för individen att agera.

Begreppet rådgivning rymmer några eller samtliga av följande delar:

  • ta reda på individens egen motivation till förändring
  • återkoppla på individens alkoholkonsumtion och eventuell alkoholrelaterad skada
  • klargör av vad som är alkoholkonsumtion med låg risk
  • informera om skadeverkningar av fortsatt alkoholkonsumtion
  • informera om fördelar med att minska alkoholkonsumtionen
  • motivationshöjande samtal
  • kartlägg högrisksituationer och utveckla strategier för att hantera dessa
  • gör en individuell plan för att minska alkoholkonsumtionen.
Metoden Motiverande samtal

Ett exempel på en metod att använda för rådgivning är Motiverande samtal. Den går i korthet ut på att: 

  • Hjälpa individen att formulera en egen förståelse av sina problem.
  • Hjälpa individen att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring.
  • Stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små).

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator
  • Typ av behandling/stöd: Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk/beroende av alkohol

Barn som är närstående till individer med psykisk sjukdom uppmärksammas och erbjuds stödjande insatser för att förebygga ohälsa hos barnen.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som är närstående till individer med psykisk sjukdom, psykisk funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller någon som oväntat avlider. Det kan vara föräldrar till barnen eller andra viktiga individer som barnen bor tillsammans med, exempelvis styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.

Kunskapsläge

Insatsen är en lagstadgad skyldighet och finns inte med i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. 

Viss forskning inom området bedrivs genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet, dock behöver området beforskas ytterligare.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Målet är att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn. Insatsen innebär att barnet får information om den närståendes tillstånd och vård, tillsammans med praktiska råd, samt att barnet erbjuds möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen. Insatsen förutsätter samverkan mellan flera aktörer, som socialtjänst, hälso- och sjukvård och förskola eller skola.

Genomförande

Barn och unga som är närstående till individer med till exempel psykisk funktionsnedsättning, psykisk sjukdom, allvarlig fysisk sjukdom/skada eller som oväntat avlider, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan negativ utveckling senare i livet. Därför är det viktigt att uppmärksamma barnen tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders- och mognadsmässigt adekvat nivå.

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.

Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

  • Information om den vuxnas sjukdom och vård.
  • Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
  • Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
  • Kontakt med förskola eller skola.
  • Stöd i skolarbete.
  • Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
  • Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.

När professionella som möter barn och vuxna i vård- och behandlingssammanhang misstänker att ett barn far illa eller känner oro kring ett barns situation, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag (14 kap. 1 §, SoL). En sådan anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Det är under hela processen viktigt att barnet får adekvat information om vad som händer.

Lagar som reglerar socialtjänsten.

I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 5 kap 1 §, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget.

Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Lagar som reglerar socialtjänsten.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk (missbruk) eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell. 

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt exempelvis Beardslees familjeintervention.

Lagar som reglerar hälso- och sjukvården.

Förskola, skola och elevhälsa ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer kan bidra till att barn och ungdomar mår bättre trots sina svårigheter. 

En uppgift för skolpersonal är därför att uppmärksamma barnen och vara vaksamma på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets svårigheter. 

Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och unga.

Lagar som reglerar skolan och elevhälsan.

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Material

Barn som anhöriga, Kunskapsguiden

Familjeorienterat arbetssätt, Kunskapsguiden

Barn som anhöriga, Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Barn som är närstående, vägledning, SLL 

BRA-samtal (barns rätt som anhöriga), Stiftelsen allmänna barnhuset

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering), Ekonomiskt bistånd
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: ADHD, Missbruk och beroende, Missbruk/beroende av alkohol, Missbruk/beroende av benzodiasepiner, Missbruk/beroende av cannabis, Missbruk/beroende av centralstimulantia, Missbruk/beroende av opioider, Spelmissbruk, Ångest och depression, PTSD, Social ångest, Panikångest, Tvångssyndrom (OCD), Generaliserat ångestsyndrom (GAD), Depression, Självskadebeteende, Schizofreni och liknande tillstånd

Sömnhygien innebär aktiviteter och vanor som kan främja sömnen.

Målgrupp eller situation

Individer med lindriga till måttliga sömnproblem.

Kompetenskrav

Råd kring sömnen och sömnskolor/gruppbehandlingar kan ges av legitimerad sjukvårdspersonal, socionom eller kurator.

Sammanfattning

Sömnproblem i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Lindriga sömnproblem kan ofta förebyggas genom god sömnhygien.

Genomförande

Förebygg sömnproblem med god sömnhygien:

  • Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen. Se till att vistas utomhus under dagen.
  • Ät på fasta tider och undvik stora måltider strax innan läggdags.
  • Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen och kvällen.
  • Ha en fast kvällsrutin alla veckans dagar, med tydliga signaler för när det är dags att lägga sig, till exempel byta om till nattkläder, borsta tänderna. För barn kan det också vara att läsa en saga eller sjunga.
  • Se över miljön i sovrummet: svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
  • Var försiktig med tupplurar.
  • Nedvarvande/lugna aktiviteter timmarna före läggdags.
  • Skriv ner oroande tankar och problem och lägg undan det i god tid innan läggdags för att undvika grubblerier i sängen.
  • Använd avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
  • Regelbunden fysisk aktivitet och balans mellan aktivitet och vila.

Läs vidare: Fortsatta insatser när en god sömnhygien inte räcker för att hantera sömnproblem.

Material

Sov gott – En liten bok för sömnlösa och alla som vill sova bättre,  Läkemedelskommittéerna i Västmanlands och Örebro läns landsting (pdf, ny flik)

Sömnbesvär hos barn, 1177.se

Tips för att må bra, film för ungdomar från umo.se

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Tandvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Äldreomsorg, Förskola | Pedagogisk omsorg, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår

Rådgivande eller kvalificerat rådgivande samtal ges till individer som har ett riskbruk av alkohol. Insatsen kan ges enskilt eller i grupp.

Målgrupp eller situation

Individer som riskerar att hamna i missbruk och är i behov av stöd för att minska sin alkoholkonsumtion.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda rådgivande samtal till vuxna (prioritet 3) och kan erbjuda kvalificerat rådgivande samtal till vuxna (prioritet 6) med särskild risk som har ett riskbruk av alkohol.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Syftet med insatsen är att individen ska få kunskap om alkoholens effekter och tillsammans med behandlaren utforma en strategi för att individen ska kunna minska sin alkoholkonsumtion. Insatsen bygger på att genom personcentrerade samtal ge individen verktyg för att kunna förändra sitt beteende.

Genomförande

Insatsen utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina behov av stöd. 

I vilka situationer har individen svårt att avstå alkohol? Finns det aktiviteter som kan ge avkoppling och stärka motivationen att dricka mindre? 

Att minska eller avstå från att dricka alkohol har en hög svårighetsgrad och kan ta lång tid. Undvik restriktioner och att komma med goda råd. Fokusera istället på att lyssna aktivt och stärka individens tilltro till sin egen förmåga. 

Riskbruk

Med riskbruk av alkohol avses antingen en hög genomsnittlig konsumtion eller en intensivkonsumtion minst en gång i månaden. I Sverige definieras riskbruk som mer än tio standardglas per vecka eller fyra standardglas eller mer vid samma tillfälle en gång i månaden eller oftare. Detta gäller både män och kvinnor.

I ett rådgivande samtal är personalens uppgift att, utifrån individens kunskapsnivå och behov, stödja individen att förändra ohälsosamma levnadsvanor och riskbruk av alkohol. Samtalet ska alltid föras med respekt för individens integritet. 

Samtalet börjar med att individen får berätta vad hen känner till om vilken inverkan alkohol har på hälsan. Beroende på individens förutsättningar och förkunskaper ger behandlaren kort information på individens nivå. Bekräfta individen och ställ öppna frågor där individen får diskutera hur hen tänker kring situationen och hur hen ser på sin alkoholkonsumtion. Som behandlare är det viktigt att lyssna aktivt och reflektera kring det individen berättar. Försök sammanfatta det individen har sagt och fråga om du har förstått rätt. 

Behandlaren behöver ta hänsyn till individens kognitiva funktion under samtalet. Informationen kan till exempel behöva anpassas språkligt eller upprepas vid flera kontakttillfällen. 

Rådgivande samtal kan inkludera motiverande strategier och kan kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel. Insatsen kan också kompletteras med återkommande kontakter (återbesök, telefonsamtal, brev eller mejl) vid ett eller flera tillfällen. Insatsen tar vanligtvis 5–15 minuter, men kan i vissa fall uppgå till 30 minuter.

Ett kvalificerat rådgivande samtal brukar utgå utifrån den metod som används, till exempel Motiverande samtal. Vanligen sker också återkommande sessioner eller kontakter vid ett eller flera tillfällen. Insatsen kan ges individuellt eller i grupp.

Inled med att be om att lov att få ta upp ämnet. Om individen är beredd bör behandlaren väcka intresse och erbjuda information. Om individen är osäker eller tveksam är det bra att utforska varför hen är det. Om individen är förberedd bör behandlaren stödja individen i att agera.

Uppföljning

Individen bör få erbjudande om att få uppföljning vid minst ett tillfälle, både för att förstärka eventuella förändringar, men också för att kunna erbjuda annan hjälp vid behov.

Material

Tobak och alkohol, 1177.se

Alkohol och narkotika, riskbruk, skadligt bruk och beroende

Guldkorn i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa, folder från Svenska Läkaresällskapet (pdf, ny flik) 

Webbplatsen för IQ, ett forum för utbyte av kunskap, erfarenheter och inspiration kring alkoholkonsumtion

Motiverande samtal för personer med missbruksproblem, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

KVÅ-kod:

Rådgivande samtal alkoholvanor, KVÅ-kod DV122

Kvalificerat rådgivande samtal om alkohol, KVÅ-kod DV123

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Individ- och familjeomsorg
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Arbetsterapeut, Kurator, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk/beroende av alkohol
Inget innehåll matchar dina valda filter.

5. Kartläggning och utredning

arrow down

Initial kartläggning av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Vägledande inför diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Barn och ungdomar som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso och sjukvården

  • bör erbjuda en somatisk anamnes och undersökning samt en relevant utredning utifrån eventuella ytterligare behov av vård till barn och ungdomar med depression eller ångestsyndrom (prioritet 1)
  • bör erbjuda en strukturerad klinisk bedömning av självmordsrisk till ungdomar och vuxna med depression eller ångestsyndrom (prioritet 1).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut.

Sammanfattning

En initial kartläggning av livssituation och symtom görs genom ett öppet samtal med barnet eller ungdomen och en grundlig undersökning. Föräldrar och/eller närstående är en viktig resurs i kartläggningen. Suicidriskbedömning ska vara en del i kartläggningen.

Genomförande

En bedömning av symtom på psykisk ohälsa ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykiska besvär hos barn och ungdomar beror ofta på yttre faktorer som handlar om kompisar, skolan, familjen och/eller andra eventuella stressorer. 

Kartläggning 

Eftersom depression och ångest hos barn och ungdomar påverkas av och påverkar vardagslivet bör man göra en övergripande kartläggning den nuvarande livssituationen. Fråga om: 

  • skolsituation
  • kamratrelationer
  • fritidsaktiviteter
  • familjesituation
  • hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • omvälvande livshändelser.

Svårigheter på ett eller flera av dessa områden kan dels fungera som vidmakthållande faktorer för en depression eller ett ångesttillstånd, dels vara en möjlighet att hjälpa med psykosocialt eller pedagogiskt stöd. Ta ställning till om symptomen kan vara orsakade av stress i livssituationen och om psykosocialt stöd och information kan vara tillräckligt för att hjälpa ungdomen.

Om det verkar finnas missförhållanden i familjen (våld, misshandel, sexuellt utnyttjande, bristande omvårdnad) ska det anmälas till socialtjänsten. Erbjud enskilt samtal för att barnet eller ungdomen ska få möjlighet att svara uppriktigt på frågor.

Kartlägg tecken på psykisk ohälsa hos barnet eller ungdomen som söker hjälp. Exempel på frågor:

  • Hur länge har problemen funnits?
  • Hur började det?
  • När var det som värst?
  • Något som gör det bättre eller sämre?
  • Tidigare problem?
Suicidriskbedömning

Det är bra om man har nått en bra allians med patienten innan man tar upp självmordstankar. Försök därför att ställa frågorna sent i samtalet och erbjud möjligheten att göra det enskilt.

Gör alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Ställ sedan frågor kring symtom på psykisk ohälsa (exempelvis):

Depression:

  • Har du någon gång under en period om två veckor mestadels känt dig ledsen, tom eller dyster?
  • Eller irritabel och sur?
  • Eller inte haft lust eller känt dig sugen på nästan någonting?
  • Eller känt att livet inte varit värt att leva?

Ångest:

  • Besvär av oro? På vilket sätt?
  • Rör det sig om oro för att framträda inför folk och riskera att bli granskad?
  • Oro och ängslan för småsaker?
  • Oro för att vara ensam hemma eller kanske sova över hos någon och vara ifrån sina föräldrar?
  • Plötslig oro från ingenstans och kroppsliga symtom?
  • Oro för att saker inte blivit ordentligt gjorda och därför gjort om saker om och om igen?
  • Behov av att tvätta sig överdrivet eller att överdrivet kontrollera lås, el etc?

Andra psykiska eller somatiska sjukdomar:

  • Har det funnits någon period med onaturlig glädje och extra energi? (mani)
  • Skulle du säga att du haft genomgående svårt att koncentrera sig och att sitta stilla i klassrummet eller vid matbordet på låg- och mellanstadiet? (adhd)
  • Riskbruk (alkohol, tobak, droger)
  • Självskadehandlingar.

Ställ också frågor för att utesluta:

  • kroppsliga orsaker till psykiatriska symtom (se nedan)
  • somatisk samsjuklighet (se nedan)
  • ärftlighet för psykisk sjukdom
  • pågående eller tidigare medicinering eller behandlingskontakt.

Ta ställning till somatisk undersökning och provtagning vid behov.

Somatisk undersökning och provtagning

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation. Se även Somatisk anamnes och somatisk undersökning vid utredning av depression och ångestsyndrom.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor 
  • puls och blodtryck 
  • allmänt neurologisk status.

Blodstatus:

  • Hb
  • Na, K, Krea 
  • ALAT/ASAT/G-GT 
  • Albumin 
  • TSH 
  • S-Ca 
  • P-Glukos 
  • Vid behov tillägg av Kobalamin, Homocystein 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg drogscreening.

Bedömning och fortsatta insatser

Ta ställning till om symptomen kan vara orsakade av stress i livssituationen och om psykosocialt stöd och information kan vara tillräckligt för att hjälpa ungdomen. Att bekräfta och begripliggöra barnets eller ungdomens psykologiska eller psykosomatiska reaktioner i kombination med kartläggningssamtalets strukturerande funktion kan ibland vara tillräckligt för att hen ska kunna gå vidare utan att behöva eller önska ytterligare insatser. Innan kontakten avslutas kan man ge individen råd om egenvård och en uppmaning att söka igen om symtomen kvarstår eller förvärras.

Om barnets eller ungdomens symtom beror på stress (helt eller delvis) är det bra att göra en plan tillsammans med barnet eller ungdomen och föräldrar eller närstående för hur skolsituationen och/eller familjesituationen kan förändras eller anpassas. Det kan finnas konflikter med kamrater och vuxna som behöver redas ut. Kuratorsstöd kan erbjudas för att få en neutral part att samtala med och som också kan erbjuda rådgivning och eventuellt ytterligare kontakter. 

Riktad utredning

Vid en mer utpräglad funktionsnedsättning och tydliga psykiatriska symtom, kan man gå vidare mer fördjupad utredning för eventuellt fastställande av diagnos. För fördjupad utredning och diagnos, läs vidare om respektive tillstånd:

Remittering

Om patienten bedöms lida av en psykiatrisk problematik av för svår grad att kunna behandlas i primärvården eller förstalinjen bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. Oftast behöver barn och ungdomar som är i behov av läkemedelsbehandling remitteras till BUP för fortsatt handläggning.

En eventuell remiss ska innehålla en sammanfattning av de uppgifter som kommit fram i kartläggningen och en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos, samt en redogörelse för redan utförda åtgärder och vad de gett för resultat.

Om barnets eller ungdomens problem har sociala orsaker kan man ta kontakt med socialtjänsten, vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan. När misstanke om att ett barn eller en ungdom far illa ska det anmälas till socialtjänsten.

Märkning

  • Utförare: Skola | Elevhälsa
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Kurator, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Initial kartläggning av psykiatriska symtom hos vuxna. Vägledande inför diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk ohälsa.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) för depression och ångestsyndrom kan MINI erbjudas som komplement till den kliniska bedömningen i primärvården vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt verksamhetschefens beslut.

Sammanfattning

En initial psykiatrisk kartläggning görs genom ett öppet samtal med individen, psykiatrisk anamnes och kroppslig undersökning. Användning av strukturerade bedömningsinstrument och suicidriskbedömning ska vara en del i kartläggningen.

Genomförande

Bedömning av psykiatriska symptom på primärvårdsnivå ska göras med ett helhetsperspektiv. Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination – till exempel egen sårbarhet, somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer, skadligt substansbruk och arbetssituation. 

Ett öppet samtal med utgångspunkt i individens berättelse och önskemål

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak. Det finns ämnen som kan vara svåra att ta upp spontant, till exempel missbruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende. Att ställa frågor kring dessa ämnen rutinmässigt och explicit är generellt det bästa tillvägagångssättet. 

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Strukturerad diagnostisk intervju 

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten kan den kliniska bedömningen kompletteras med strukturerad diagnostisk intervju. Exempel på instrument är den intervjumallen MINI.

Exempel på instrument som kan användas vid misstanke om ett visst diagnosområde är:

  • PHQ-9 – vid screening för depression
  • AUDIT – för alkoholvanor
  • DUDIT – för drogproblem
Somatisk undersökning och provtagning

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor 
  • puls och blodtryck 
  • allmänt neurologisk status 

Blodstatus:

  • Na, K, Krea 
  • ALAT/ASAT/G-GT 
  • Albumin 
  • TSH 
  • S-Ca 
  • P-Glukos 
  • Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg drogscreening 
Suicidriskbedömning

Gör alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Förslag på sonderande frågor för att värdera suicidrisk:

  • Har du tankar om att livet inte är värt att leva?
  • Har du tänkt ut hur och när du ska begå självmord?
  • Har du tillgång till medel eller tänkt skaffa dig medel för att utföra din plan?
  • Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

Riktad utredning
Fördjupad utredning 

Vid misstanke om depression eller ångestsyndrom se följande om utredningsförfarande för att fastställa diagnos:   

Sökorsak

  • Symtom och problem (enligt individen/omgivningen/inremitterande) 

Påverkan

  • Hur och när problemet/symtomen märks 
  • Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)

Historia och förlopp

  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp, utlösande faktorer/händelser
  • Tidigare episoder/svårigheter. 
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)

Livssituation

  • Familj och relationer
  • Sysselsättning
  • Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • Omvälvande livshändelser

Aktuell psykisk ohälsa

  • Allmäntillstånd, psykiska symtom
  • Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående/tidigare)
  • Substansbruk 

Socialt

  • Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
  • Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller missbruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
  • Traumatiska erfarenheter
  • Våldsutsatthet
  • Utsätter andra för våld 

Kroppslig hälsa

  • Allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
  • Allergier eller överkänslighet

Psykiskt status

  • Yttre observationer
  • Emotionell och formell kontakt
  • Kognitiv funktion
  • Minnessvårigheter
  • Grundstämning
  • Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
  • Psykomotorik
  • Affekter
  • Suicidalitet

Önskemål

  • Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • Önskemål om typ av hjälp

Bedömning och fortsatta insatser

Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Ta gärna hjälp av anhöriga om patienten godkänner detta samt tidigare journalhandlingar.

Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, självhjälp, psykologisk och farmakologisk behandling diskuteras. Diskutera också behov av sociala åtgärder. Ta särskild hänsyn till behov av stöd för minderåriga i hemmet. Planera för utvärdering av behandlingen och uppföljning. Se behandling av respektive tillstånd för mer information.  

Att bekräfta och begripliggöra individens psykologiska eller psykosomatiska reaktioner i kombination med kartläggningssamtalets strukturerande funktion kan ibland vara tillräckligt för att individen ska kunna gå vidare utan att behöva eller önska ytterligare insatser. Innan kontakten avslutas kan man också ge individen råd om egenvård och en uppmaning att söka igen om symtomen kvarstår eller förvärras. 

Om patienten bedöms lida av för stora svårigheter för att kunna behandlas i primärvården bör patienten remitteras till specialistpsykiatrin. 

Remittering

En eventuell remiss ska innehålla en sammanfattning av de uppgifter som framkommit i anamnesen och en tydlig frågeställning eller preliminär diagnos samt redogörelse för redan utförda åtgärder och resultat av dessa. Individen ska tillfrågas om hen accepterar besök/vård på annat sjukhus, informeras om att remiss skrivs till psykiatrisk specialistvård och att journalen kommer att överföras dit. 

Om individens problem har sociala orsaker kan hen lotsas till socialtjänsten, vid behov kan samverkan initieras med samordnad individuell plan.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Initial kartläggning av psykiatriska symtom hos vuxna. Vägledande inför diagnostisk utredning, val av stöd- och behandlingsinsatser och remittering.

Målgrupp eller situation

Vuxna som söker eller är remitterade för psykiatrisk sjukdom.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) för depression och ångestsyndrom bör den specialiserade hälso- och sjukvården erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3).

Kompetenskrav

Hälso- och sjukvårdspersonal enligt vårdgivarens beslut. Användning av instrumentet MINI förutsätter utbildning i instrumentet.

Sammanfattning

En initial psykiatrisk kartläggning görs genom ett öppet samtal med individen, en riktad psykiatrisk anamnes samt kroppslig undersökning. Användning av strukturerade bedömningsinstrument och suicidriskbedömning är del i kartläggningen.

Genomförande

Psykisk ohälsa och uttryck för psykisk funktionsnedsättning beror ofta på flera faktorer i kombination – till exempel egen sårbarhet (genetisk och erfarenhetsbaserad), somatisk sjukdom, problem i viktiga relationer, skadligt substansbruk och arbetssituation. 

Ett öppet samtal med utgångspunkt i individens berättelse och önskemål

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Utgångspunkten är individens egen sökorsak. Det finns ämnen som kan vara svåra att ta upp spontant, till exempel missbruk eller våld i familjen, övergrepp, suicidalitet eller självskadebeteende. Att ställa frågor kring dessa ämnen rutinmässigt och explicit är generellt det bästa tillvägagångssättet. Se utvidgat psykiatriskt anamnesstöd i rutan nedan.

Observera att symtombild för olika tillstånd kan skilja sig hos äldre.

Strukturerad diagnostisk intervju

För att öka den diagnostiska tillförlitligheten bör den kliniska bedömningen kompletteras med en strukturerad intervju såsom MINI eller semistrukturerad diagnostisk intervju som SCID-I. Detta minskar också risken att någon viktig information missas.

Vid misstanke om ett särskilt psykiatriskt tillstånd kan screeninginstrument användas, till exempel:

  • PHQ-9
  • AUDIT – för alkoholvanor 
  • DUDIT – för drogproblem
Somatisk undersökning och medicinska test

Ta ställning till om den psykiatriska problematiken beror på eller kompliceras av kroppsligt tillstånd. Vad som ska ingå i den somatiska undersökningen kan justeras beroende på vad som framkommer i den somatiska och psykiatriska anamnesen och i observation.

Ingår i somatisk status:

  • allmäntillstånd
  • hjärta och lungor
  • puls och blodtryck
  • allmän neurologisk status. 

Blodstatus:

  • Na, K, Krea
  • ALAT/ASAT/G-GT
  • Albumin
  • TSH
  • S-Ca
  • P-Glukos
  • vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • överväg drogscreening.
Suicidriskbedömning

En strukturerad suicidriskbedömning ska alltid göras. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

Fördjupad utredning 

Vid misstanke om depression eller ångestsyndrom se följande om utredningsförfarande för att fastställa diagnos:   

Sökorsak
  • Symtom och problem (enligt individen/omgivningen/inremitterande) 
Påverkan
  • Hur och när problemet/symtomen märks 
  • Konsekvenser för individen och personer i dess närhet (familj, sysselsättning, fritid)
Historia och förlopp
  • Debut
  • Varaktighet
  • Förlopp, utlösande faktorer/händelser
  • Tidigare episoder/svårigheter. 
  • Behandlingskontakter (pågående/avslutade)
  • Ärftlighet – psykisk sjukdom hos första- eller andragradssläktning
  • Utvecklingsrelaterade avvikelser under barndomen (övergripande)
Livssituation
  • Familj och relationer
  • Sysselsättning
  • Hälsovanor (stress, sömn, fysisk aktivitet)
  • Omvälvande livshändelser
Aktuella psykiatriska symtom
  • Allmäntillstånd, psykiska symtom
  • Medicinering, psykofarmaka och/eller annan medicin (pågående/tidigare)
  • Substansbruk 
Socialt
  • Boende, familjesituation, barn, utbildningsnivå, sysselsättning, fritid
  • Psykosociala stressorer, till exempel sjukdom eller missbruk i familjen, problem på arbetsplatsen, mobbning, ekonomiska problem eller omvälvande livshändelser
  • Traumatiska erfarenheter
  • Våldsutsatthet
  • Utsätter andra för våld 
Kroppslig hälsa
  • Allmäntillstånd, kroppsliga symtom/ohälsa/funktionsnedsättning
  • Vårdkontakter och behandling med anledning av för kroppslig ohälsa
  • Allergier eller överkänslighet
Psykiskt status
  • Yttre observationer
  • Emotionell och formell kontakt
  • Kognitiv funktion
  • Minnessvårigheter
  • Grundstämning
  • Psykotiska symtom (hallucinationer, tankestörning)
  • Psykomotorik
  • Affekter
  • Suicidalitet
Önskemål
  • Önskemål om förändring, mål, förhoppningar om framtiden
  • Önskemål om typ av hjälp

Bedömning och fortsatta insatser

Sammanväg all tillgänglig information från anamnes och kartläggning och ta ställning till eventuell diagnos. Ta gärna hjälp av anhöriga om patienten godkänner detta samt tidigare journalhandlingar.

Vid fastställd diagnos bör en behandlingsplan göras tillsammans med individen där psykoedukativa åtgärder, självhjälp, psykologisk och farmakologisk behandling diskuteras. Diskutera också eventuella sociala åtgärder och lotsa vid behov till kontakt med kommunala verksamheter, patient- och närståendeorganisationer eller andra aktuella frivilligverksamheter. Ta särskild hänsyn till behov av stöd för minderåriga i hemmet. Planera för utvärdering av behandlingen och uppföljning. Se behandling av respektive tillstånd för mer information.  

Om individens problem påverkas av den sociala situationen har sociala orsaker kan samverkan initieras med samordnad individuell plan.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Psykolog
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Ångest och depression

Lärare är skyldiga att informera rektor om en elev inte förväntas nå de lägsta kunskapskraven trots extra anpassningar. En utredning om särskilt stöd ska då inledas skyndsamt.

Målgrupp eller situation

Elever som inte tros klara av lägsta förväntade kunskapskrav trots extra anpassningar.

Kunskapsläge

Bestämmelser för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd finns i skollagens 3:e kapitel.

Kompetenskrav

Pedagogisk kompetens är en utgångspunkt men beroende på frågeställning kan det behöva kompletteras med t.ex. psykologisk, psykosocial eller medicinsk kompetens. Den som ansvarar för utredningen avgör vilka kompetenser som behöver finnas med. 

Sammanfattning

Om eleven trots extra anpassningar i den ordinarie undervisningen inte förmodas nå de lägsta förväntade kunskapskraven bör en utredning av behov av särskilt stöd inledas skyndsamt. Det som skiljer extra anpassningar från särskild stöd är insatsernas omfattning och/eller varaktighet. Särskilt stöd kräver också ett rektorsbeslut.

Utredningar av elevers behov av särskilt stöd kan vara olika omfattande. I en del fall kan en utredning göras relativt enkelt och snabbt. I andra fall krävs en mer grundlig utredning då elevens hela situation behöver kartläggas och analyseras.

Genomförande

Rektorn ska inleda en utredning om en elevs behov av särskilt stöd om eleven visar svårigheter som kan leda till att hen inte når kunskapskraven. Exempel på svårigheter kan vara en psykisk ohälsa, svårigheter i det sociala samspelet, psykosocial problematik, funktionsnedsättning, koncentrationssvårigheter samt upprepad eller långvarig frånvaro. Det som avgör om en utredning ska göras eller inte är om elevens behov av stöd kan säkerställas inom ramen av ordinarie undervisning eller med hjälp av extra anpassningar. Särskilt stöd är insatser som innebär omfattande och längre avvikelser från den ordinarie undervisningsplanen för eleven.

Utredning av behov av särskilt stöd

Utredningen bör bestå av två delar. Först en kartläggning (del 1) av elevens svårigheter och skolsituation på individ-, grupp- och skolnivå. Sedan en pedagogisk bedömning (del 2)  av elevens eventuella behov av särskilt stöd baserad på den information som framkommit i del 1.

 

Kartläggningen ska ge information om barnets förutsättningar att tillgodogöra sig undervisning i relation till lärmiljön och undervisningens nuvarande utformning. 

Exempel på underlag i kartläggningen på individ-, grupp- och skolnivå

Individnivå:

  • resultaten från nationella prov och betyg
  • lärarnas och skolpersonalens observationer av eleven i olika situationer och lärmiljöer i verksamheten 
  • genomgång av eventuella extra anpassningar som hittills har gjorts i undervisningen och vad de har lett till
  • uppgifter från eleven och elevens vårdnadshavare
  • den skriftliga individuella utvecklingsplanen
  • eventuella tidigare åtgärdsprogram
  • frånvarorapporter
  • information från eventuella tidigare skolor
  • underlag från elevhälsan
  • psykologiska, sociala eller medicinska bedömningar och utredningsunderlag om det finns
  • information om elevens fungerande och behov inom fritidshemsverksamhet.

Gruppnivå:

  • vilka pedagogiska metoder som används
  • hur den aktuella elevgruppens sammansättning påverkar undervisningssituationen
  • hur elevens lärmiljöer är organiserade
  • generella anpassningar som redan finns i gruppen.

Organisationsnivå:

  • hur skolans organisation och resursfördelning påverkar elevens förutsättningar i undervisningen.
Samråd med elevhälsan

Den som utför utredningen ska samråda med elevhälsan inför utredningen, om det inte är uppenbart att det inte behövs. Behovet av samarbete varierar, men i de allra flesta fallen är det rekommenderat. Elevhälsan kan ofta bidra med information som är av värde både i kartläggningen och i bedömningen av behov av särskild stöd.

Elevhälsan kan bidra med information om elevers medicinska, psykosociala och psykologiska status i relation till den pedagogiska miljön. Vilka professioner som medverkar beror både på frågorna, men också på lokala förutsättningar. Vissa skolhuvudmän har idag tillgång till till exempel arbetsterapeuter och logopeder, utöver de professioner som krävs enligt skollagen.

Vid misstanke om neuropsykiatriska svårigheter

I vissa fall kan en psykologisk utredning eller bedömning leda till misstankar om svårigheter av neuropsykiatrisk karaktär (t.ex. adhd, språkstörning eller autism). Eleven kan då behöva utredas av specialister inom vården (t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin eller logopedmottagning). Skolpsykologen kan då med vårdnadshavarnas medgivande skicka remiss till lämplig specialistenhet. Utlåtanden från de utredningar som görs inom de specialistenheterna är ofta viktiga när man gör bedömningen av elevens behov av särskilt stöd.

Bedömning av rätt att läsa i särskola

Om kartläggningen väcker frågor om elevens utvecklingsnivå i relation till kraven i grundskolans kursplan, kan den pedagogiska bedömningen kompletteras med en psykologisk, psykosocial och en medicinsk bedömning. Det är nödvändigt som underlag för eventuell bedömning av rätten att läsa efter grundsärskolans kursplan. Även här krävs medgivande från vårdnadshavarna. 

Bedömningen ska bygga på en sammanvägd analys av den information som framkommit i kartläggningen och svara på frågan om behov av särskild stöd.

Om utredningen kommer fram till att eleven är i behov av särskilt stöd ska skolan i samråd med elev och vårdnadshavare utforma ett åtgärdsprogram där det tydligt framgår vilka anpassningar som behöver göras och hur. Om bedömning istället är att elevens behov av stöd kan säkerställas utan särskild stöd behövs inte heller någon åtgärdsprogram. Däremot dokumenteras eventuella extra anpassningar som behöver göras i elevens individuella utvecklingsplan i de årskurser där sådana upprättas.  

Skolan ska dokumentera sina utredningar avseende särskilt stöd. Av dokumentationen ska det framgå när utredningen gjordes, vem som var ansvarig och vilken befattning den ansvariga har. Det bör också framgå om eleven, elevens vårdnadshavare och/eller extern kompetens har varit involverade i utredningen. När utredningen är klar är det viktigt att skolan ser till att elevens vårdnadshavare får ta del av den. 

Elevens vårdnadshavare och elever som har fyllt 16 år har rätt att överklaga ett beslut om att inte utarbeta ett åtgärdsprogram, liksom innehållet i ett beslutat åtgärdsprogram.

Märkning

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks vara deprimerade efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke depression görs efter en psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av depression klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Är du så nedstämd att du inte orkar med dina dagliga aktiviteter?”

Depression kännetecknas av att vara episodisk och återkommande. Vid svår depression finns en uttalad symtombild där det även kan finnas psykotiska symtom. Dessa är främst stämningskongruenta vanföreställningar om skuld och skam, men i ovanliga fall kan vanföreställningarna vara icke stämningskongruenta och då till exempel innehålla paranoida tankegångar och upplevelser av att vara styrd. 

Suicidtankar är ofta frekventa och intensiva vid svårare depression och suicidrisken kan vara förhöjd. Patientens funktion i skolan, på fritiden, inom familjen eller andra sociala sammanhang är nedsatt.

Det kan ibland vara svårt att skilja depression från belastande livshändelser. Underdiagnostik av depression är ett större problem hos tonåringar än hos vuxna. Oftast försvinner de depressiva symtomen om den belastande situationen förbättras.

Depressiva tillstånd kan ibland vara svåra att identifiera hos barn och ungdomar eftersom symtombilden kan vara komplicerad. Deprimerade barn och ungdomar är inte alltid märkbart nedstämda. Vanliga symtom hos barn och ungdomar vid depression är kroppsliga besvär som till exempel ont i huvudet, ont i magen, oro och upplevelse av att vara sjuk, utagerande beteenden, irritation och ilska.

Det är viktigt att överväga om en depression är en del i en bipolär sjukdom, eftersom dessa depressioner har särskild behandling.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut av depressiva symtom, svårighetsgrad, funktionsnivå
  • Familjeförhållanden, utvecklingsanamnes, ärftlighet, trauma, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för nedstämdhetens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att nedstämdheten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning
  • Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.
  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • PHQ-9
  • MADRS/MADRS-S

Möjliga differentialdiagnoser:

  • bipolär sjukdom (Finns tecken på tidigare hypomani/mani eller ärftlighet?)
  • sorgereaktion
  • depression relaterad till kroppslig sjukdom (t.ex. hypothyreos, hypogonadism, sömnapnésyndrom, celiaki, malignitet, infektioner, anemi)
  • substans-/läkemedelsbetingad depression
  • dystymi (mildare och långdragna besvär, ofta flera år)
  • utmattningssyndrom
  • organiska hjärnskador.

A. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna.

B. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning.

C. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:

  • Förlust av självförtroende och självuppskattning
  • Överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  • Återkommande tankar på död eller självmord
  • All slags självskadande beteenden
  • Upplevd nedsättning av förmåga till tankeverksamhet och koncentration
  • Vankelmod och beslutsångest
  • Förändrad psykomotorisk aktivitet med minskad rörlighet eller agitation
  • Alla slags sömnproblem
  • Ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten

Vid lindrig depression är patienten i obalans men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C. Patienten är oftast