Diagnostisering av tvångssyndrom (OCD) hos vuxna

Gå till huvudsidan: Depression och ångestsyndrom

Depression och ångestsyndrom

Kartläggning och utredning

Diagnostisering av tvångssyndrom (OCD) hos vuxna

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Individer som misstänks ha diagnosen tvångssyndrom efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att:

  • den specialiserade hälso- och sjukvården bör erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik i till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan erbjuda MINI som komplement till den kliniska bedömningen vid diagnostik till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke tvångssyndrom görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av tvångssyndrom klassificerar man enligt ICD-10. 

Tvångssyndrom är ett ofta kroniskt och funktionsnedsättande tillstånd som karakteriseras av att patienten lider av tvångstankar och tvångshandlingar. Vanliga typer av tvångssyndrom är renlighetstvång, räknetvång, kontrolltvång och rädsla för förbjudna tankar. Då samsjuklighet är vanligt bör screening för andra psykiatriska tillstånd utföras.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor.  

I diagnostiken ingår: 

  • Kompletterande anamnes och klinisk bedömning genom samtal och eventuellt stöd av ett strukturerat instrument, till exempel MINI
  • Somatisk undersökning och provtagning
  • Suicidriskbedömning
  • Särskild vikt läggs vid differentialdiagnostik och möjlig samsjuklighet
  • Värdering av kriterier för diagnos och klassificering av fastställd diagnos.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • utvecklingsanamnes
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående
  • journalinformation från tidigare vårdkontakter
  • nuvarande och tidigare tvångstankar och tvångshandlingar
  • hur symtomen hindrar arbete, studier och/eller socialt liv
  • hur familj, närstående, personal eller andra är involverade i patientens tvångssymtom, och eventuella anpassningar de gör
  • ärftlighet
  • eventuellt somatisk och psykiatrisk samsjuklighet.

För utökat anamnesstöd se Initial kartläggning i specialistpsykiatrin.

Standardiserade instrument
  • SCID-I eller MINI (specialistpsykiatrin)
  • MINI (i primärvården)
  • Yale-Brown Obsessive-Compulsive Scale (Y-BOCS), självbedömningsinstrument
  • Obsessive Compulsive Inventory – Revised (OCI-R), självskattningsskala
Somatisk undersökning

En somatisk undersökning görs om det inte finns resultat från tidigare inledande kartläggning.

  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Suicidriskbedömning

Individen kan vara i farozonen för suicid utan att uppge allvarliga suicidtankar. Gör därför alltid en strukturerad suicidriskbedömning.

Vid akut eller hög suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska individen remitteras för akut bedömning inom specialistpsykiatrin. Vid mycket hög suicidrisk i samband med allvarlig psykisk störning där individen motsätter sig vård ska vårdintyg enligt LPT övervägas.

  • depression
  • dysmorfofobi
  • generaliserat ångestsyndrom (överdriven men realistisk oro över vardagliga saker)
  • PTSD eller akut stressreaktion
  • anorexia nervosa (påträngande tankar om att vara överviktig)
  • substansberoende
  • parafilier
  • vanföreställningssyndrom (tvångstankar har blivit vanföreställningar)
  • sjukdomsångest
  • schizotypt personlighetssyndrom
  • trichotillomani
  • motoriska störningar (tics etc)
  • samlarsyndrom
  • autism (stereotypa ritualer)
  • schizofreni
  • tvångsmässigt personlighetssyndrom (rigid med perfektionistiskt beteende men utan uttalade tvångstankar/tvångshandlingar).

ICD-10: F42.0 Tvångssyndrom präglat av tvångstankar

Ett tillstånd främst präglat av tvångstankar eller grubblerier som kan ta formen av idéer, tankebilder eller impulser till handling. Tillståndet är praktiskt taget alltid plågsamt för patienten. Ibland kan tankarna vara ändlösa, villrådiga överväganden över olika alternativ, vilket leder till oförmåga att fatta triviala beslut som är nödvändiga för det dagliga livet. Tvångsmässigt grubbel och depression är nära förbundna och diagnosen tvångssyndrom är mest adekvat när tvångstankar uppstår eller kvarstår utan att patienten samtidigt har en depressiv episod.

ICD-10: F42.1 Tvångssyndrom präglat av tvångshandlingar, tvångsritualer

Ett tillstånd främst präglat av tvångshandlingar (tvångsritualer). Oftast rör handlingarna hygien (främst handtvättning), upprepade kontroller för att försäkra sig om att inga farliga situationer utvecklas eller en överdrivet pedantisk ordentlighet. Bakom beteendet ligger en fruktan, vanligtvis för fara som kan skada eller som är orsakad av patienten. Den rituella handlingen är ett ineffektivt eller symboliskt försök att värja sig mot faran.

ICD-10: F42.2 Tvångstankar med tvångshandlingar

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Svår
  • Tillstånd: Tvångssyndrom (OCD)