Självskadebeteende
För syfte och bakgrund till detta program, se "Om programmen" i menyns överkant.
Definitioner
Om självskadebeteende
Självskadebeteende innebär att skada sig själv för att komma bort från smärtsamma känslor. Självskadebeteende är direkt riktade mot den egna personen såsom att skära sig, hoppa från hög höjd eller överdosera läkemedel. Självdestruktiva beteende såsom sexuell exploatering och missbruk, inkluderas inte i detta Vård- och insatsprogram. Se Om tillståndet för en mer omfattande definition.
Individ
Individ används som samlande begrepp för klient, brukare och patient. Begreppet har valts för att det är neutralt och kan användas oavsett huvudman.
Barn och ungdomar
Med barn menas individer i åldern 0–18 år. Begreppet ungdomar används för äldre barn i de texter där det är relevant.
I texter som handlar om skolan och elevhälsan används begreppet elev.
Närstående
Närstående används som samlande begrepp både för de personer som är anhöriga till individen juridiskt sett och de personer som individen själv anser sig ha en nära relation till.
Vårdnadshavare och annan närstående vuxen
Vårdnadshavare används på de ställen där det handlar om den vuxna person som är juridiskt ansvarig för barnet eller ungdomen, i annat fall används närstående vuxen för vuxna som finns i barnets närhet. I undantagsfall används förälder, det innefattar då både vårdnadshavare och/eller annan vuxen som är viktig för barnet.
Ska
I de rekommendation som ges i programmet används ordet ska när en huvudman enligt lag ska göra något och när det i den arbetsgrupp som arbetat fram texterna funnits enighet om att en insats ska ges.
ICD-10 och DSM-5
ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) ges ut av WHO och är en global standard för att klassificera och koda tillstånd och sjukdomar. ICD-10 är den officiella diagnosmanualen i Sverige.
Socialstyrelsen arbetar med införandet av WHO:s 11:e revidering av ICD. Vård- och insatsprogrammen följer Socialstyrelsens arbete och kommer revideras i takt med det.
DMS-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) ges ut av American Psychiatric Association och är en handbok som används av psykiatrin för att ställa kliniska diagnoser för psykiatriska sjukdomar och tillstånd. DSM-5 används ofta som ett komplement till ICD-10.
Märkning
Vårdnivåer
Individer med självskadebeteende kan få insatser från elevhälsa, socialtjänst och/eller hälso- och sjukvård, beroende på nivå.
Individer med självskadebeteende kan få insatser från elevhälsa, socialtjänst och/eller hälso- och sjukvård, beroende på nivå.
Sammanfattning
- Personal verksamma inom elevhälsa, socialtjänst och hälso- och sjukvård ska kunna känna igen tecken på självskadebeteende och ge stöd som stärker friskfaktorer samt råd om var individen kan söka vård.
- Förebyggande insatser, tidig upptäckt, bedömning av självskadebeteendets omfattning kan utföras av de verksamheter som har i uppgift att först ta emot barn och ungdomar, exempelvis barn- och elevhälsovård, Ungdomsmottagning, Första linjen/primärvård. För barn och ungdomar ska stöd eller vård ske, om möjligt, i barnets/ungdomens vanliga miljö (hem, skola).
- För unga vuxna/vuxna kan tidig upptäckt, bedömning av självskadebeteendets omfattning samt insats på primärvårdsnivå förhindra utveckling till ett mer omfattande självskadebeteende.
- Efter bedömning av självskadebeteendets omfattning (lindrigt, måttligt eller mer omfattande, se Bakgrund om tillståndet) ska adekvat insats ges.
- Personer med omfattande självskadebeteende och annan psykiatrisk samsjuklighet bör handläggas på psykiatrisk specialistnivå.
Genomförande
Individer med självskadebeteende söker ofta för andra symtom och inte för självskadan. Barn och ungdomar som medvetet skadar sig själva uppvisar ofta tecken till försämrat mående och kan ha symtom som försvårar förmågan att tillgodogöra sig utbildning i skolan, exempelvis koncentrationssvårigheter, kamratproblem och frånvaro.
Insatser kan och bör ges direkt när behov identifierats. Stödet ska utgå och anpassas utifrån behov, funktion och aktuella symtom. Hälso- och sjukvård, skola och socialtjänst har i uppdrag att upptäcka behov och ge insatser.
Samordning mellan huvudmän
För att insatserna ska bli så effektiva som möjligt behöver de samordnas och koordineras, både inom den egna verksamheten och i samverkan med andra. Det ställer krav på tydlighet från huvudmän och beslutsfattare vad gäller uppdrag och ansvarsfördelning, så att alla vet vem som ska göra vad och när.
Övergången från barn till vuxen vid 18 år är en känslig period. Det kan också medföra en vårdövergång, såsom att gå från Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) till primärvården eller vuxenpsykiatrin.
För att möjliggöra en god och effektiv vård, skola och omsorg behöver beslutsfattarna i sitt geografiska område gemensamt bedöma behoven och skapa organisatoriska förutsättningar för överföring mellan vårdnivåer beroende på självskadebeteendets svårighetsgrad.
Tidiga insatser för barn och unga
Insatser inom primärvårdsnivå/första linjen, inklusive ungdomsmottagning samt elevhälsan, är hälsofrämjande och förebyggande och kan därmed möjliggöra god prognos för individer med självskadebeteende. Insatser kan ges i form av kartläggning och utredning (t ex med hjälp av skattningsskalor) samt stödjande samtal. Det kan i sin tur ge förutsättningar för ökad tillgänglighet till behandling inom psykiatrisk specialistnivå för de individer som har behov av insatser på den nivån.
För ytterligare stöd och råd se Material nedan.
Elevhälsan
Insatser för barn och unga ska ges i samverkan mellan skola, nätverk och eventuellt socialtjänst. Insatserna ska ske i närmiljön och i nära samarbete med vårdnadshavare. En av elevhälsans viktigaste uppgifter när det gäller är att vara tillgängliga för individen och på så sätt öka chansen att uppmärksamma självskadebeteende. Insatser kan ges i form av hälsosamtal, stödjande samtal och kartläggning av svårighetsgrad av självskadebeteende (t ex med hjälp av skattningsskalor) och övrig psykisk ohälsa. Den unges symtom och självskadebeteende ska ses i sitt sammanhang. Helhetsperspektiv ska styra valet av stöd och vårdinsatser. För ytterligare stöd och råd se Material nedan.
Hänvisning eller remiss till primärvård eller barn- och ungdomspsykiatri bör göras
- vid försämring eller utebliven förbättring trots insatser från elevhälsan
- vid etablerat självskadebeteende hos barn.
Primärvård/första linjen
Primärvården och första linjen har det primära ansvaret för bedömning och behandling av psykisk ohälsa för alla åldersgrupper. Genom ett hälsofrämjande synsätt bör insatserna fokusera på att stärka de resurser som finns hos individen och som främjar dennes psykiska hälsa. Tidiga insatser minskar lidande och främjar god prognos. Med utgångspunkt från detta kan det ha motsatt effekt att hänvisa individer som inte har utvecklat omfattande självskadebeteende till psykiatrisk specialistnivå.
Insatser kan vara stödjande alternativt behandlande med fokus på livsstilsfaktorer och ångesthantering i syfte att hitta icke-destruktiva beteenden som alternativ till självskada eller andra verktyg för att hantera känslor. Interventioner med fokus på familj och/eller arbetssituation kan vara nödvändiga och samverkan mellan olika huvudmän och vårdgivare är ofta viktig. Vid behov ska en samordnad individuell plan, SIP, upprättas. Bemötande, kontinuitet och relativt täta återbesök är av stor vikt. För ytterligare stöd och råd se Material nedan.
Hänvisning eller remiss till psykiatrisk specialistnivå bör göras
- vid omfattande självskadebeteende
- vid etablerat självskadebeteende hos barn
- vid försämring eller utebliven förbättring inom några månader trots insatser inom första linjen/primärvårdsnivå
- vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation
- vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).
Om individen söker kontakt inom primärvård eller första linjen och har en befintlig kontakt inom specialistnivå för psykiatri, inhämta samtycke för att få informera fast vårdkontakt (se Lagar och regler och Bakgrund om tillståndet).
Barn- och ungdomspsykiatri
Barn- och ungdomspsykiatrin har i uppgift att utreda, ge specialiserad psykologisk behandling inriktad på självskadebeteende (se 'Behandling och stöd') och/eller annan psykisk ohälsa, ge samtalsbehandling, familje- och närståendestöd, läkemedelsbehandling och andra medicinska behandlingar till barn och ungdomar upp till 18 års ålder.
Hänvisning eller remiss till psykiatrisk specialistnivå (barn- och ungdomspsykiatrin) bör göras
- när insatser inom första linjen inte gett effekt
- vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation
- vid omfattande självskadebeteende
- vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).
Vuxenpsykiatri
Vuxenpsykiatrin har i uppgift att utreda, ge specialiserad psykologisk behandling inriktad på självskadebeteende (se 'Behandling och stöd') och/eller annan psykisk ohälsa, ge samtalsbehandling, närståendestöd, läkemedelsbehandling och andra medicinska behandlingar till individer 18 år och äldre.
Hänvisning eller remiss till vuxenpsykiatrisk specialistnivå bör göras
- när insatser inom första linjen inte gett effekt.
- vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation.
- vid omfattande självskadebeteende.
- vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).
Sluten psykiatrisk vård
Psykiatrisk heldygnsvård innebär att man vårdas frivilligt eller under tvång inom heldygnsvården. Detta kan ske om man har ett utökat vårdbehov under en pågående kris, alternativt om man bedöms vara en risk för sig själv eller andra.
Psykiatrisk heldygnsvård bör undvikas för personer med självskadebeteende (se Behandling inom heldygnsvård).
Hänvisning/remiss till psykiatrisk heldygnsvård kan göras
- vid akut suicidal kris
- annan akut stress
- om individen utsätter sin hälsa för en påtaglig risk.
Somatik
Individer som självskadar behöver ibland somatisk vård, antingen för sina skador i samband med självskada eller annan somatisk vård. Individer med självskadebeteenden löper stor risk att bli illa bemötta inom vården. Därför är bemötandet av stor betydelse. En individ med självskadebeteende ska erhålla somatisk vård med respekt, på ett icke-dömande samt och med ett professionellt förhållningssätt (Se Bemötande och förhållningssätt). Det finns behandling mot självskadebeteende (se Allmänt om behandling) och individen bör informeras om det, samt eventuellt lotsas eller remitteras till primärvården alternativt specialistpsykiatrin, se Akut vård. Om individen redan har en befintlig kontakt inom specialistnivå för psykiatri, hänvisa patienten till denna vårdkontakt och be om samtycke för att få informera fast vårdkontakt (se Lagar och regler och Bakgrund om tillståndet).
För ytterligare stöd och råd se Material nedan.
Socialtjänst
Personal som arbetar inom socialtjänsten (exempelvis boendestödjare, beroendeterapeuter, socialsekreterare) ska kunna känna igen tecken på självskadebeteende. Kartläggning med skattningsskalor genomförs och vid lindrigt självskadebeteende ges stödjande insatser som stärker friskhetsfaktorer. Föräldrastöd bör erbjudas om ungdomen är under 18 år. Anhörigstöd kan eventuellt erbjudas. Vid måttligt självskadebeteende ska socialtjänsten bedöma om de insatser som pågår inkluderat stöd för självskadebeteendet är tillräckliga och ger effekt. Om det råder osäkerhet ska individen lotsas till hälso- och sjukvårdens primärvård för bedömning och eventuellt behandling.
Frågan om intention med självskadan ska ställas och om självmordstankar finns ska kontakt tas direkt med primärvård, psykiatrisk specialistnivå, akutmottagning/mobilt team/psykiatriambulans för suicidriskbedömning.
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Första linje-handboken, för barn och unga, SKR
Information och kunskapsstöd till stöd för insatser vid elevhälsan vid självskadebeteende:
Metodstöd självskadebeteende, SKR
Vägledning för elevhälsan, Socialstyrelsen och Skolverket
Information och kunskapsstöd till stöd för insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Märkning
Brukarinflytande på verksamhetsnivå
Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.
Samhällets vård och stöd kan förbättras och bli än mer anpassat för dem som de är till för genom systematiskt arbete för stärkt brukarinflytande.
Målgrupp eller situation
Brukarinflytande ska finnas inom alla vård- och stödverksamheter.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.
Kompetenskrav
Olika krav för olika metoder för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör vara specifikt utbildad i den. Flera av metoderna förutsätter även tidigare egen erfarenhet, eller erfarenhet som närstående.
Sammanfattning
Genom att ta till vara brukarnas kunskaper, erfarenheter och synpunkter är det möjligt att effektivisera arbetet och uppnå bättre resultat. Systematiskt brukarinflytande kan ske på verksamhetsnivå, systemnivå och individnivå.
Det som kommer fram ur det gemensamma arbetet ska sedan användas i verksamhetens eller enheternas utvecklingsarbete
Genomförande
Att skapa långsiktiga och hållbara strukturer för ett ökat brukarinflytande kräver att samtliga berörda parter involveras, i allt från problemformuleringen till utförandet. För detta finns ingen given mall. Det viktigaste är att börja – och att göra det i nära samarbete med den lokala eller regionala brukarrörelsen.
Olika former för brukarinflytande
Under det senaste decenniet har ett flertal former och metoder för ett systematiskt brukarinflytande tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste metoderna på verksamhetsnivå presenteras nedan.
Brukarråd
Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.
Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.
Brukarstyrda revisioner
Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Syftet är ökat brukarinflytande. Utvärderingen genomförs av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Utvärderaren skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter 6–12 månader görs också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.
En handbok om brukarrevision, FoU Västernorrland (pdf, ny flik)
Brukarundersökning
Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten.
Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.
Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner
Patientforum och brukarforum
Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar.
Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forum som detta har visat sig stärka deltagarnas återhämtning och egenmakt.
En snarlik metod är brukarforum. Forumet används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.
Metodhandbok för patientforum, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH
Om patientforum, Region Stockholm
Kvalitetsteam
Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå. Individens och närståendes erfarenheter ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer. Halva gruppen utgörs av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare.
Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (exempelvis förbättrad tillgänglighet) under cirka 8 månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande.
Metoden bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt metoden.
Brukarinflytandesamordnare (BISAM)
En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.
Råd för att komma igång med ett samarbete mellan brukare och verksamhet
- Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter inom verksamheten. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet.
- Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten.
- Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera.
- Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.
- Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.
Brukarföreningar och brukarrepresentanter
Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa.
Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan.
Exempel på brukarföreningar
- Attention (adhd)
- Balans (depression)
- Ångestförbundet (ångest)
- Brukarföreningen (missbruk och beroende)
- Schizofreniförbundet
- SHEDO (självskadebeteende)
- RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa
Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.
Uppföljning
Arbetet med brukarinflytande följs upp årsvis i syfte att använda de metoder och arbetssätt som fungerar bäst på respektive enhet.
Kommunerna rapporterar årligen i Socialstyrelsens Öppna jämförelser om genomförda brukarrevisioner i missbruksvård och socialpsykiatri.
Material
Att ge ordet och lämna plats- vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Brukarkraft, Resurscentrum för brukarinflytande inom vård, omsorg och service
Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig – Handbok för vårdgivare, chefer och personal, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Om patientforum, Region Stockholm
Handbok i brukarinflytande, NSPHiG Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa i Göteborg (pdf, ny flik)
Märkning
Brukarinflytande på individnivå
Genom bemötande och modeller för delaktighet, ges individen möjlighet att påverka vård, socialt stöd och livssituation.
Genom bemötande och modeller för delaktighet, ges individen möjlighet att påverka vård, socialt stöd och livssituation.
Målgrupp eller situation
Individer som får insatser från hälso- och sjukvården och/eller socialtjänsten.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens vägledning Att ge ordet och lämna plats. Flera forskningsrapporter och rikligt med beprövad erfarenhet av metoder för brukarinflytande. Brukarinflytande finns med i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, patientlagen och kommunallagen. Inom ramen för statens satsning på psykiatrin framhävs också vikten av ta till vara erfarenheterna från brukarrörelsen.
Kompetenskrav
Olika krav för olika modeller för brukarinflytande. Den som leder arbetet med hjälp av en metod bör utbildas specifikt i den. Flera av modellerna förutsätter även tidigare egen erfarenhet av psykisk ohälsa, eller som närstående.
Sammanfattning
Brukarinflytande på individnivå innebär att individen ska ges möjlighet att påverka sin egen livssituation och den vård eller det sociala stöd som individen eller någon närstående är i behov av. Det finns flera sätt att stärka brukarinflytandet på individnivå, bland annat genom bemötande och delaktighet i vård och omsorg, samt genom olika modeller för delaktighet.
Genomförande
Under det senaste decenniet har ett flertal former och modeller för att arbeta med brukarinflytande på ett systematiskt sätt tagit fram och genomförts i samarbete mellan brukarorganisationerna och professionen. Några av de vanligaste modellerna för brukarinflytande på individnivå presenteras nedan.
Återhämtningsguiden
Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material, hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera.
Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden (se Material nedan) som ett stöd i arbetet.
Det finns tre olika Återhämtningsguiden:
- Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
- Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård
- Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.
Studiecirklar
Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av 4–12 personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.
Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.
Brukarspecialist, peer support
Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.
Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik.
Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.
Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet
Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt.
Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och heldygnsvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.
Brukarspecialistens uppgifter
Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:
- Informera och förmedla kontakt
Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen. - Skapa trygghet
Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående. - Stärka självkänsla och självförtroende
Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier. - Motivera
Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen. - Stödja rutiner för bättre hälsa
Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn. - Gruppaktiviteter
Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.
Brukarföreningar och brukarrepresentanter
Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa.
Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan.
Exempel på brukarföreningar
- Attention (adhd)
- Balans (depression)
- Ångestförbundet (ångest)
- Brukarföreningen (missbruk och beroende)
- Schizofreniförbundet
- SHEDO (självskadebeteende)
- RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa
Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.
Material
Att ge ordet och lämna plats – Vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Återhämtningsguiden, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH
Studiecirklar, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH
Projektet Peer support, Nationell samordning för psykisk hälsa, NSPH
Medarbetare med brukarerfarenhet, Stockholms södra psykiatri (pdf, ny flik)
Handbok i brukarinflytande, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH (pdf, ny flik)
Märkning
Trygg och säker övergång från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin
En trygg och säker övergång från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin kräver god samordning.
En trygg och säker övergång från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin kräver god samordning.
Målgrupp eller situation
Insatsen riktar sig till individer som inom kort fyller 18 år och ska överföras från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin.
Kunskapsläge
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor. För att åstadkomma en trygg övergång och säkra kunskapsöverföring och kontinuitet krävs en god samverkan mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.
Kompetenskrav
Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Att utifrån ungdomens behov
- utforma en strategi för övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin.
- ta en tidig kontakt med de verksamheter ungdomen får insatser från.
- säkerställa ett en kunskapsöverföring görs.
- dokumentera åtgärderna i en vårdplan.
Genomförande
Att byta behandlare kan vara en utmaning i sig för individen. Övergången från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin görs också i en känslig fas av livet. För ungdomen kan det innebära att behöva byta en trygg och vårdande miljö mot ett nytt främmande sammanhang. Vårdnadshavare kan känna en oro för minskad delaktighet i behandling och stöd. Övergången ställer krav på samordning mellan de berörda vårdenheterna.
Delar i övergången från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin
Remiss från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin
För att kunna ge en trygg och säker övergång från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin för fortsatt behandling efter fyllda 18 år skriver ansvarig behandlare och medicinskt ansvarig läkare en utförlig remiss till vuxenpsykiatrin minst tre månader före 18-årsdagen. I remissen ska ingå bedömning, diagnos, tidigare och pågående behandlingsinsatser samt vid behov förslag på datum för möte om en eventuell samordnad individuell plan, SIP.
Samtal med alla parter
När vuxenpsykiatrin beslutat att ta emot ungdomen och utsett en behandlare ska hen och närstående erbjudas ett mottagande samtal där även ansvarig behandlare inom barn- och ungdomspsykiatrin medverkar.
Skriftlig information
Mognadsgrad hos 18-åringar varierar stort. En del kan känna en lättnad i att få ett större eget ansvar medan andra kan känna sig vilsna i den nya situationen. Överväg att sätta samman en skriftlig information som ungdomar kan få en tid innan övergången. Informationen kan innehålla praktiska uppgifter som till exempel var vuxenpsykiatrin finns men också ta upp vad behandlingen kan innehålla på vuxenpsykiatrin, vad man kan få hjälp med.
Material
Stort steg till vuxenvård – artikel, Vårdfokus
Överföring av patient mellan barn- och ungdomspsykiatri – riktlinje, Västra Götalandsregionen (pdf, ny flik)
Märkning
Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning
Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.
Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.
Målgrupp eller situation
Personal som arbetar med:
-
konfigurering av journalsystem i hälso- och sjukvården
-
framtagande av anvisningar för dokumentation i hälso- och sjukvården.
Sammanfattning
En enhetlig dokumentation förbättrar möjligheten att kommunicera mellan olika system och att jämföra data om den vård som ges. För att möjliggöra att dokumentation av suicidriskbedömning görs på ett enhetligt sätt i landet behöver dokumentationsgränssnitt utformas enligt samma struktur och terminologi. De sökord och fasta val som används ska vara desamma. Stöd för standardiserad dokumentation av suicidriskbedömning (kunskapsstyrningvard.se) beskriver vilka termer och koder som ska användas i dokumentationen och ger ytterligare vägledning om hur de är tänkta att användas.
En enhetlig dokumentation innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning på ett sätt som följer det som rekommenderas i strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.
Material
Strukturerad dokumentation av suicidriskbedömning, Kunskapsstyrning hälso- och sjukvård SKR
Snomed CT, Socialstyrelsen
Märkning
Förutsättningar för en trygg och meningsfull heldygnsvård
Ledningen ansvarar för att det finns en genomtänkt vårdmiljö, dagliga aktiviteter och välgrundade rutiner som efterlevs.
Ledningen ansvarar för att det finns en genomtänkt vårdmiljö, dagliga aktiviteter och välgrundade rutiner som efterlevs.
Kunskapsläge
Skriften En meningsfull heldygnsvård från Sveriges Kommuner och Regioner.
Sammanfattning
En heldygnsvård som är trygg och meningsfull minskar behovet av tvångsåtgärder och främjar återhämtning vid psykiatriska tillstånd.
Heldygnsvården behöver erbjuda en trygg miljö och meningsfulla insatser som bidrar till individens återhämtning. Personalen behöver ha tid att reflektera över sitt handlande och bygga tillitsfulla relationer. Vid tvångsvård är det viktigt att omvårdnadskompetensen är hög, då tvångsvård innebär ett stort ingrepp i en människas integritet.
Genomförande
Genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter är ledningens ansvar
En genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter handlar om att utforma den fysiska miljön på ett sätt som skapar trygghet och trevnad, och se till att det finns platser och aktiviteter som är anpassade efter olika situationer och behov.
Välgrundade rutiner
Att det finns välgrundade rutiner är ledningens ansvar. Det handlar om att det ska finnas välkända rutiner som används, en god ledningsstruktur och att man är uppmärksam på formella och informella regler. Men rutiner och regler ska inte vara överordnade individernas egna behov.
Kompetens hos personal och ledning
All personal behöver ha kunskap om och förståelse för att psykiatriska tillstånd påverkar individens upplevelser, tankesätt och beteenden. Personalen måste även ha kunskap om individens rättigheter och vårdens skyldigheter, liksom färdigheter i omvårdnad. Arbetssätt för att bemöta svåra känslor och kritiska situationer kräver kontinuerlig handledning, reflektion och färdighetsträning vilket ledningen måste tillgodose.
Safewards Sverige och Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård
Safewards är ett evidensbaserat program för att förebygga hot, våld och tvångsåtgärder med ursprung i Storbritannien som bland annat används i Danmark, Finland och Sverige. Programmet består av tio insatser som främjar tre områden: den sociala gemenskapen, hur personal pratar med och om patienter samt hur personal stödjer patienter vid svåra känslor och situationer.
Genom nätverket Safewards Sverige pågår ett arbete med att införa programmet i svensk psykiatrisk heldygnsvård. Nätverket har även översatt Safewards till svenska och tillgängliggör materialet fritt på sin webbplats.
Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård är ett utvecklingsarbete som pågår i flera regioner med inspiration från programmen Starwards, Safewards och svenska erfarenheter. Arbetet har en Facebookgrupp med namnet Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård. Gruppen är tänkt att vara en plattform för de som arbetar med att förbättra den psykiatriska heldygnsvården i Sverige.
Genomtänkt vårdmiljö och dagliga aktiviteter
Utforma den fysiska miljön såsom möblering, ljus och färgsättning och inredning så att den är inbjudande och ger en känsla av trygghet, trevnad, stimulans, möjlighet till återhämtning och vila. Erbjud ett varierat utbud av meningsfulla och individanpassade aktiviteter.
Ge möjlighet till
- utevistelse
- fysisk aktivitet
- avskildhet, om möjligt enkelrum
- ett besöksrum anpassat för såväl barn som andra närstående
- en plats som bidrar till lugn och ro, till exempel ett sinnesstimulerande avslappningsrum
- olika former av sysselsättning för en meningsfull dag
- aktiviteter som ger sammanhang, främjar social gemenskap och är relationsbyggande
- skolundervisning för barn och unga utifrån behov.
Ge den som vårdas möjlighet att påverka utbudet av och innehållet i aktiviteter genom till exempel dialogmöten, patientforum, gemensamma stödmöten och förslagslåda. Även vid enskilda samtal behöver frågor ställas om aktiviteter och den vårdmiljö som erbjuds och hur detta kan utvecklas.
Välgrundade rutiner
Var uppmärksam på formella och informella regler som kan hindra ett flexibelt arbetssätt i mötet med individen. Utvärdera regler regelbundet för att de ska vara relevanta och fylla sitt syfte. Inhämta synpunkter från egenerfarna kring regler och rutiner.
Utöver rutiner som listas ska det finnas en ledningsstruktur som stödjer att vårdplaner upprättas, utvärderas och justeras för att behovet av god och trygg omvårdnad uppfylls. Gör rutinerna välkända och se till att de används men inte överordnas individernas behov och unika situation.
Rutiner ska finnas för:
- Inskrivningssamtal
Samtal med individen med fokus på hens upplevelse av situationen och akuta behov. - Mottagande
Individen visas runt och får grundläggande information om enhetens rutiner. - Riskbedömningar
Regelbundna bedömningar av risk för hot/våld och suicid anpassade utifrån behov och situation. - Allvarliga händelser
Tydlighet kring ansvarsfördelning, vad som ska göras vid allvarliga händelser som suicid, hot och våldssituationer samt tvångsåtgärder. - Personal som kränker och/eller missbrukar sin makt
Tydlighet från ledningen att och för vem personal ska berätta om en kollega kränker och/eller missbrukar sin makt. Även vilka åtgärder som vidtas och vem som ansvarar ska framgå. - Informationsöverföring
Viktig information om individens behov, situation och planerade insatser delas mellan personal för att inte tappas bort. - Regelbunden fortbildning och färdighetsträning
Personalen får påfyllnad av kunskap och färdighetsträning i tekniker för att hantera utmanande situationer som kan leda till hot och våld. - Daglig reflektionstid
Personalen får utrymme att reflektera kring vårdkultur, etiska dilemman och svåra händelser. - Att minska tvångsåtgärder
Ett systematiskt arbete bedrivs för att minska tvångsåtgärder enligt evidensbaserade program, exempelvis Six core strategies och Safewards. - Uppföljning
Rutiner för att systematisk inhämta information om individen och hens närståendes upplevelse av heldygnsvården, i vilken grad de uppfattat den som trygg och meningsfull.
Material
En meningsfull heldygnsvård – Grundkomponenter för trygg och meningsfull heldygnsvård med minsta möjliga behov av tvång vid psykiatriska tillstånd, Sveriges Kommuner och Regioner (pdf, nytt flik)
Märkning
Om självskadebeteende
Självskadebeteende innebär att skada sig själv för att komma bort från smärtsamma känslor.
Självskadebeteende innebär att skada sig själv för att komma bort från smärtsamma känslor.
Målgrupp eller situation
Vård- och insatsprogrammet för självskadebeteende fokuserar på självskadebeteende utan suicidavsikt. Men det är vanligt att självskadebeteende av både suicidal och icke-suicidal karaktär förekommer hos en och samma individ över tid. Studier tyder också på att icke-suicidalt självskadebeteende är starkt kopplat till risk för framtida självmordsförsök.
Självskadebeteende med suicidavsikt fyller till viss del annan funktion och kan behöva andra insatser, se Kartläggning suicidalt självskadebeteende och Strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.
Självskadebeteende genom överdosering av läkemedel täcks av programmet, men inte självdestruktiva beteenden som att använda sig av sex på ett destruktivt sätt, hetsäta eller utsätta sig för andra risker.
Kunskapsläge
Kunskapssammanställning har gjorts under det nationella självskadeprojektet. Nationella riktlinjer saknas.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Trots att självskadebeteendet innebär negativa konsekvenser för individen kan det på kort sikt fungera som ett effektivt sätt att få stopp på oönskade och svårhanterliga känslor, tankar och upplevelser. Detta benämns som att självskadebeteende har en “känsloreglerande funktion”. Självskada ses ofta som en lösning för att hantera stress och nedstämdhet. Självskadebeteende kan också vara ett sätt för individer som känner sig avdomnade eller tomma på känslor att känna någonting överhuvudtaget, eller för att kommunicera med sin omgivning (be om hjälp, minska krav). En annan vanlig funktion är att straffa sig själv. Samsjukligheten med ångest, depression eller ätstörning är hög.
Genomförande
Symtom
Lindrigt självskadebeteende: Enstaka eller episodiska självskadande handlingar utan eller med lindrig psykiatrisk problematik. Det kan vara lindrig vävnadsskada, såsom ytliga rispningar, pilla upp nagelband eller sår, gnugga huden så att märken uppstår, eller lindrigt överintag av läkemedel eller andra skadliga ämnen.
Måttligt självskadebeteende: Enstaka eller periodvis självskadande handlingar med måttlig vävnadsskada, såsom att skära sig, bränna sig, intag av riskabla mängder läkemedel eller andra skadliga ämnen. Samtidig psykiatrisk problematik kan förekomma.
Mer omfattande självskadebeteende: Frekventa självskadande handlingar med måttliga till svåra vävnadsskador eller allvarliga överdoser av läkemedel i kombination med psykiatrisk problematik (till exempel personlighetssyndrom, ångest- eller förstämningssyndrom, missbruk, ätstörningar, neuropsykiatri). Skadorna kan vara potentiellt livshotande, såsom djupare muskel- och vävnadsskador, eller skador till följd av läkemedel eller andra skadliga ämnen, och kräver akutsjukvård eller inläggning. Beteendet kan vara svårt att förutsäga även för erfaren vårdpersonal.
Funktion
Självskadebeteende fyller en känsloreglerande funktion, vilket innebär att självskadan kan hjälpa individen att komma bort från smärtsamma tankar och känslor. I forskningen har fyra funktioner av självskadebeteende identifierats.
- Negativ förstärkning
Exempel
Självskadan leder till lättnad, minskad ångest eller att andra smärtsamma eller icke-önskvärda känslor, tankar och upplevelser minskar.
- Positiv förstärkning
Exempel
Självskadan genererar för individen önskvärda känslor och/eller upplevelser, såsom att känna fysisk smärta istället för psykisk, att känna något överhuvudtaget om man har känt sig tom inuti, eller känna att man har straffat sig själv.
- Negativ förstärkning från andra
Exempel
Självskadan gör att omgivningen sänker sina krav, eller att man slipper ifrån svåra och/eller oönskade situationer.
- Positiv förstärkning från andra
Exempel
Självskadan gör att man blir tagen på allvar av omgivningen, att omgivningen ger tröst, lyssnar eller hjälper till.
OBS! Dessa funktioner är individer med självskadebeteende och deras omgivning inte medvetna om.
Så påverkas individen av självskadebeteende
Individer mer lindrigt till måttligt självskadebeteende kan till det yttre verka relativt väl fungerande. Oftast är dock beteendet förenat med lidande för individen själv och de anhöriga och närstående, även om självskadande individer kan se beteendet som en lösning snarare än ett problem.
Mer omfattande självskadebeteende är förknippat med tydlig funktionsnedsättning, och psykiatriska diagnoser såsom personlighetssyndrom, missbruk, ångest, depression eller ätstörning. När självskadebeteendet har blivit mer etablerat brukar individen också ha ett stort lidande förknippat med självskadebeteendet, såsom ångest, skuld, skam, känslor av utanförskap, ärrbildning och andra kroppsliga skador.
Förekomst
Internationella studier visar en förekomst på ca 13–17 % bland ungdomar, och 4–6 % hos vuxna. En svensk studie från 2013, med ca 3 000 svenska högstadie- och gymnasieungdomar fanns upprepat självskadebeteende utan självmordsavsikt bland 30 % av ungdomarna. I samma studie rapporterade 41,6 % ett enstaka självskadebeteende:
- Debutåldern brukar anges till cirka 12–14 år.
- Självskadebeteende är något vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män.
- Självskadebeteende kan förekomma hos barn under 10 år, men är inte så vanligt.
Självskadebeteende är vanligast bland ungdomar och unga vuxna (15–19 år för kvinnor och 20–24 år för män). Det finns visst stöd för att pojkar och flickor skadar sig på olika sätt. Som ett exempel kan nämnas att flickor är överrepresenterade vad gäller att skära sig och ta tabletter, medan pojkar exempelvis oftare avsiktligt bränner eller slår sig.
Samsjuklighet
Samsjuklighet med psykiatriska diagnoser är vanligt hos individer med självskadebeteende. Forskning visar att drygt 80 % av ungdomar och vuxna som söker vård för självskadebeteende uppfyller kriterier för åtminstone en psykiatrisk diagnos. Ca 50 % uppfyller kriterier för minst två samtidiga psykiatriska diagnoser. Bland individer som inte söker vård är kunskapen mer begränsad, men studier visar på liknande mönster, med förhöjd risk för samtidig psykiatrisk problematik, om än i lägre grad. Viktigt att notera är dock att självskadebeteende kan förekomma utan annan psykiatrisk samsjuklighet.
De vanligaste diagnoserna är:
- depression
- ångestsyndrom (generaliserad ångest, paniksyndrom eller social fobi)
- posttraumatiskt stressyndrom, PTSD
- missbruk (nikotinmissbruk vanligast bland unga, och alkoholmissbruk vanligast bland vuxna)
- personlighetssyndrom (emotionell instabilitet, fobisk eller paranoid personlighetssyndrom)
- ätstörning.
Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende kan vara ett tecken på neuropsykiatriska funktionshinder (se stereotypt självskadebeteende).
Behandling och stöd
Det finns effektiv behandling att få för självskadebeteende, se Allmänt om behandlingar.
Uppföljning
Självskadebeteende bör följas upp kontinuerligt vid behandling, eller bedömning av individer som uppvisar självskadebeteende.
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella Självskadeprojektet
Om självskadebeteende, 1177
Trans people’s health and experiences of healthcare in Sweden, RFSL (pdf, ny flik)
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Märkning
Tidiga tecken
Det är svårt att upptäcka självskadebeteende, skattningsskalor kan vara till hjälp. Tecken kan vara oro, nedstämdhet, sömnproblem, blodiga lakan, ärr eller märken på armar eller ben.
Det är svårt att upptäcka självskadebeteende, skattningsskalor kan vara till hjälp. Tecken kan vara oro, nedstämdhet, sömnproblem, blodiga lakan, ärr eller märken på armar eller ben.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Det finns viss evidens för att frågeformulär underlättar identifikation av självskadebeteende, då individer med självskada ofta inte på eget initiativ berättar om sitt självskadebeteende för föräldrar eller vårdpersonal/behandlare.
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Det är svårt att upptäcka självskadebeteende då individer som skadar sig själva ofta döljer det för sin omgivning. Märken, ärr, blod eller vassa objekt på platser där de inte bör vara kan vara tecken på självskada. Det är därför viktigt att använda strukturerade skattningsskalor i kontakt med individer i riskzonen (se under “Material”).
Genomförande
Självskadebeteende debuterar ofta i samband med tidiga tonår, men kan också debutera i vuxen ålder. Självskadebeteende kan exempelvis vara en del av en krisreaktion, depression-, ångest-, eller ätstörningsproblematik, varför det kan vara svårt att identifiera. Således kan tidiga tecken på självskadebeteende vara att individen drar sig undan, isolerar sig, svälter sig eller hetsäter. Självskada i form av att rispa, skära, slå eller bränna sig själv görs oftast på armar och ben (ljumsken), där ärren kan döljas av kläder.
Möjliga tecken på självskadebeteende
Tecken på självskadebeteende att vara uppmärksam på är:
- ärr
- sår
- brännsår/märken
- blåmärken
- blodiga kläder
- ovillighet att visa sig utan långärmade eller täckande kläder
- att inte vilja byta om/duscha i omklädningsrummet
- rakblad, eller andra vassa objekt i sovrummet/toaletten
- kontakt med andra som självskadar
- ändrat umgänge
- isolerar sig från tidigare vänner, sociala sammanhang
- besök på hemsidor som handlar om självskadebeteende
Uppföljning
Om man misstänker att ens barn, anhöriga, närstående eller vän självskadar bör man försöka få individen att berätta om det, antingen för en själv eller för någon annan de har förtroende för, t ex någon inom elevhälsa eller vården. Man bör hjälpa individen med självskadebeteende att söka vård, se Kommunikation och delaktighet samt Vårdnivåer.
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Om självskadebeteende, 1177
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Märkning
Förebyggande insatser inom hälso- och sjukvård
Vid misstanke om eller tidig upptäckt av självskadebeteende kan insatser från hälso- och sjukvården förhindra vidare utveckling av självskadebeteende.
Vid misstanke om eller tidig upptäckt av självskadebeteende kan insatser från hälso- och sjukvården förhindra vidare utveckling av självskadebeteende.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer men tidiga interventioner innehållande strukturerad kartläggning, riskhanteringsplan samt ett gott bemötande kan för individer med självskadebeteende vara det avgörande för behandlingsutfall och prognos.
Forskning och klinisk erfarenhet ger stöd för att validering av en individ med självskadebeteende har effekt på individens självbekräftande, de ökar omsorgen om sig själva samt minskar sin benägenhet att kritisera sig själva. För ungdomar med emotionell instabilitet och suicidalt- och icke-suicidalt självskadebeteende tycks anhörigutbildning som tillägg ge en ökad behandlingseffekt avseende minskning av självskadebeteende hos ungdomen.
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Hälsofrämjande insatser som i stort kan motverka depression, ångest (se Depression och ångestsyndrom) och andra psykiatriska tillstånd, antas också ha en positiv och förebyggande effekt på självskadebeteende. Främjande av goda vanor vad gäller sömn, kost och motion liksom strategier för att hantera stressorer och öka självkänslan är några exempel.
Hos individer som redan börjat självskada kan man förebygga framtida självskadebeteende genom att kartlägga dess funktion och vad som lett fram till självskadan och identifiera alternativa strategier att hantera liknande situationer.
Likaså kan föräldrastöd fokuserat på att öka vårdnadshavarnas förmåga till ett bekräftande och validerande förhållningssätt ha en skyddande effekt.
Genomförande
Det är svårt att förebygga självskadebeteende eftersom det är svårupptäckt, och har komplexa orsaker och samband. När en individ redan har självskadat bör en första intervention innehålla information om självskadebeteendets funktion och konsekvenser. Man behöver också fråga om individen självskadat tidigare (se Kartläggning). Förebyggande och skyddande insatser vid tidig upptäckt av självskadebeteende kan vara:
Kartläggning och händelseanalys
En noggrann genomgång bör göras av varför personen självskadat. Frågan om vad som fått den här individen att självskada i just den här situationen bör utforskas gemensamt (se Kartläggning med händelseanalys). Denna genomgång bör präglas av empati där individens upplevelser giltigförklaras.
Alternativa färdigheter
Undersök alternativ till självskadebeteendet tillsammans med individen, exempelvis genom ökat socialt stöd av närstående eller snabbt återbesök vid vårdenhet, eller andra strategier för att hantera problem, svårhanterliga känslor och situationer (se SHEDOS Färdighetslista). Insatser som utvecklar och stärker barns/ungdomars förmåga till självreglering kan förebygga utveckling av dysfunktionella beteenden.
Minska krav och öka stöd
Självskada kan uppstå som respons på förhöjd och långvarig stress. Om stöd och avlastning kan riktas mot de problemområden som identifierats kan detta vara av förebyggande eller skyddande karaktär. Stöd kan bestå av hjälp att minska konflikter i familjen, minskade krav eller ökat stöd från skolan, anhöriga och närstående, detta är särskilt viktigt hos minderåriga.
Minska sårbarhet för negativa känslor
Risken för självskada ökar när individen brottas med mycket negativa känslor och tankar. Genom att minska den allmänna sårbarheten för negativa känslor kan risken för självskada minska. Detta görs genom att se till att individen - så gott det går - äter, sover, undviker alkohol och andra droger, tar förskriven medicin, håller dagliga rutiner och är fysiskt aktiva.
Förebygg risk
Tillsammans med individen, kan en riskhanteringsplan upprättas i syfte att förhindra nya självskadebeteenden i liknande situationer (se Riskhanteringsplan, pdf ny flik).
Kort intervention
Man kan, om möjligt, ge en kort individbaserad intervention med fokus på ett gemensamt kartläggande av de problem och situationer som leder till självskada. Den kan t ex innehålla:
- ett undersökande som präglas av empati där individens upplevelser giltig förklaras
- träning av färdigheter att bli medveten om känslor och känslomässig reglering
- en tydlig behandlingsstruktur som skapar förutsägbarhet och kontinuitet för individen. Bemötande, kontinuitet och relativt täta återbesök är av stor vikt.
Om detta inte räcker kan en kortare psykoterapeutisk insats (3–12 sessioner) (se Grundläggande behandling) eller remiss till högre vårdnivåer vara lämplig (se Vårdnivåer).
Minska stress
Självskadebeteende kan uppstå som en reaktion på stress och överbelastning. Därför kan en förebyggande åtgärd vara att minska stress och öka återhämtning. Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.
Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan. Vi blir starkare, mer fokuserade och får kraft att klara en utmaning. Problemet med stress uppstår när vi inte får tid att återhämta oss, när stressen blir långvarig. En god balans mellan vila och aktivitet är därför viktigt. Följande kan vara hjälpsamt när det gäller att såväl förebygga som hantera långvarig stress:
- god sömnhygien
- fysisk aktivitet
- regelbundna pauser under dagen
- umgås med personer man tycker om
- vara i naturen
- avslappningsövningar/mindfulness/medveten närvaro
- information om stressens fysiologiska mekanism och funktion
- avstå från alkohol och droger.
Mer information kring förebyggande insatser vid stressbesvär.
Skapa god sömnhygien
God sömn ger bättre förutsättningar att minska och hantera starka känslor. Därmed skapas även bättre förutsättningar att avstå självskadebeteende, till förmån för alternativa färdigheter (se rutan Alternativa färdigheter ovan). Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Grunden till god sömn är god sömnhygien. Följande är exempel på hur god sömnhygien kan skapas:
- Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen.
- Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen.
- Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm alla veckans dagar.
- Se över miljön i sovrummet - svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
- Var försiktig med tupplurar.
- Initiera nedvarvande aktiviteter timmarna före läggdags.
- Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen.
- Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
Se Material nedan.
Minska alkoholintag
Överkonsumtion av alkohol kan leda till ökad risk för självskadebeteende. Att tillsammans med individen på ett respektfullt sätt utforska hur alkoholkonsumtion påverkar dennes psykiska hälsa och självskadebeteende kan därför vara en viktig del i det förebyggande arbetet.
Om individens alkoholbruk ökar risken för självskada eller om individen har ett allmänt riskbruk eller skadligt bruk, kan man erbjuda en kort rådgivning med information anpassad efter individens önskemål och förkunskaper.
Stöd för att minska alkoholkonsumtionen eller för att sluta dricka utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag till lösningar. I vilka situationer är det svårt att avstå alkohol? Finns det andra aktiviteter som kan ge glädje och avkoppling? Samtalet genomsyras av respekt för individens integritet. Be alltid om att lov att få ta upp ämnet och utgå ifrån var individen befinner sig. Ta hänsyn till:
- Om individen inte är beredd: väck intresse och erbjud information.
- Om individen är osäker/tveksam: ta reda på vad osäkerheten handlar om.
- Om individen är beredd: ge stöd för individen att agera.
Mer information om överkonsumtion av alkohol.
Förebygg suicid
Individer med självskadebeteende har generellt en förhöjd suicidrisk. Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till en individ som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk, kan rädda liv.
Allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid. Tänk på att:
- Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk.
- Våga fråga och samtala med individen om suicidtankar.
- Ge individen stöd och förmedla hopp.
- Involvera närstående.
- Lämna inte någon som är suicidnära ensam.
Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation känner sig ofta isolerad, ensam och kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg och undvik att i en akut situation argumentera med individen. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik och känsloreglerande åtgärd. Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.
Mer information om att förebygga suicid.
Stöd till omgivningen
Stöd till närstående och/eller vänner till framförallt unga, individer med självskadebeteende kan också behöva ges, då självskadebeteende väcker mycket känslor (rädsla, oro, ilska) i omgivningen. Se Kommunikation och delaktighet.
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Sömn:
Sov gott, 1177 (pdf, by flik)
Märkning
Förebyggande insatser och stöd i elevhälsan
Vid misstanke eller tidig upptäckt av enstaka självskador kan insatser från elevhälsa förhindra vidare utveckling av ett självskadebeteende.
Vid misstanke eller tidig upptäckt av enstaka självskador kan insatser från elevhälsa förhindra vidare utveckling av ett självskadebeteende.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Kunskapsområdet för förebyggande insats och tidig upptäckt av självskadande handling/beteende saknar evidens från ett nationellt perspektiv.
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Elevhälsan bör ge insatser av hälsofrämjande och förebyggande karaktär till barn och ungdomar. Hälsofrämjande insatser som i stort kan motverka depression, ångest (se Depression och ångestsyndrom) och andra psykiatriska tillstånd kan också antas ha en positiv och förebyggande effekt på självskadebeteende. Främjande av goda vanor vad gäller sömn, kost och motion liksom strategier för att hantera stressorer och öka självkänslan är några exempel.
Hos individer som redan börjat självskada kan man förebygga framtida självskadebeteende genom att kartlägga dess funktion och vad som lett fram till självskadan och identifiera alternativa strategier att hantera liknande situationer. Hälsofrämjande insatser och stöd som stärker individens friskfaktorer kan förebygga utveckling av psykisk ohälsa hos elev med dåligt mående och enstaka självskadande handling.
Likaså kan föräldrastöd fokuserat på att öka vårdnadshavarnas förmåga till ett bekräftande och validerande förhållningssätt ha en skyddande effekt
Genomförande
Elevhälsans huvudsakliga uppdrag är att arbeta hälsofrämjande och förebyggande. Det är dock svårt att förebygga självskadebeteende eftersom det är svårupptäckt, har komplexa orsaker och samband. När en individ redan har självskadat bör insatser riktas mot att stärka och stödja individens friskfaktorer. Kartläggning av barnets/ungdomens självskada kan i sig vara en hjälpsam intervention. Faktorer att kartlägga kan vara intention med självskadan samt eventuell utsatthet i skolan, hemmet och på fritiden.
Om elevhälsan har möjlighet så kan man ge stöd genom individuella samtal och psykoedukation om exempelvis ångesthantering, känsloreglering och relationsfärdigheter.
Förebyggande insatser kan ges individuellt och i grupp. Individuella samtal utifrån barnets/ungdomens behov kan förebygga utveckling av dåligt mående till psykisk ohälsa samt minska risken för att självskadebeteendet befästs och blir mer omfattande.
Gruppaktiviteter kan ha fokus på exempelvis livsbalans (mat, sömn, aktivitet), känsloreglering, relationsfärdigheter och social träning. Arbete mot mobbning verka förebyggande av självskadebeteende.
Kartläggning och händelseanalys
En noggrann genomgång bör göras av varför personen självskadat. Frågan om vad som fått/triggat individen att självskada i just den här situationen bör utforskas gemensamt (se Kartläggning med händelseanalys). Eleven bör ges möjlighet att berätta om sitt mående samt sin situation i skolan och hemmet. Denna genomgång bör präglas av empati där individens upplevelser giltig förklaras.
Elevhälsan kan även efterfråga om hälso- och sjukvården har utformat en riskhanteringsplan (se Vårdplan) och i sådana fall samordna insatserna för att förhindra nya självskadande handlingar i liknande situationer. Se samordnad individuell plan.
Alternativa färdigheter
Undersök alternativ till självskadebeteendet tillsammans med barnet/ungdomen, exempelvis genom ökat socialt stöd av närstående eller snabbt återbesök vid vårdenhet eller andra strategier för att hantera problem, svårhanterliga känslor och situationer (se SHEDOS Färdighetslista). Insatser som utvecklar och stärker barns/ungdomars förmåga till självreglering kan förebygga utveckling av dysfunktionella beteenden.
Minska krav, öka stöd
Självskada kan uppstå som respons på förhöjd och långvarig stress. Om stöd och avlastning kan riktas mot de problemområden som identifierats kan detta vara av förebyggande eller skyddande karaktär. Stöd kan bestå av hjälp att minska konflikter i familjen, stöd att hantera kamratrelationer samt anpassningar och ökat stöd från personal i skolan, såsom lärare, lärarassistent, fritidspedagog och skolsköterska. Detta är särskilt viktigt hos minderåriga.
Minska sårbarhet för negativa känslor
Risken för självskada ökar när barnet/ungdomen brottas med mycket negativa känslor och tankar. Genom att minska den allmänna sårbarheten för negativa känslor kan risken för självskada minska. Detta görs genom att se till att individen - så gott det går - äter, sover, undviker alkohol och andra droger, tar förskriven medicin, har dagliga rutiner och är fysiskt aktiv.
Minska stress
Självskadebeteende kan uppstå som en reaktion på stress och överbelastning. Därför kan en förebyggande åtgärd vara att minska stress och öka återhämtning. Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.
Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan. Problemet med stress uppstår när det inte finns tid för återhämtning, när stressen blir långvarig. En god balans mellan vila och aktivitet är därför viktigt. Följande kan vara hjälpsamt när det gäller att såväl förebygga som hantera långvarig stress
- god sömnhygien
- fysisk aktivitet
- regelbundna pauser under dagen
- umgås med personer man tycker om
- vara i naturen
- avslappningsövningar/mindfulness/medveten närvaro
- information om stressens fysiologiska mekanism och funktion
- avstå från alkohol och droger.
Mer information kring förebyggande insatser vid stressbesvär.
Skapa god sömnhygien
God sömn ger bättre förutsättningar att minska och hantera starka känslor. Därmed skapas även bättre förutsättningar att avstå självskadebeteende, till förmån för alternativa färdigheter (se ovan Alternativa färdigheter). Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Grunden till god sömn är god sömnhygien. Följande är exempel på hur god sömnhygien kan skapas:
- Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen.
- Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen.
- Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm alla veckans dagar.
- Se över miljön i sovrummet - svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
- Var försiktig med tupplurar.
- Initiera nedvarvande aktiviteter timmarna före läggdags.
- Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen.
- Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
Se Material nedan.
Upptäck och undersök alkohol- och drogbruk
Konsumtion av alkohol och droger kan leda till ökad risk för självskadebeteende. Undersök om barnet/ungdomen använder alkohol eller droger. Informera föräldrar och kontakta socialtjänsten för vidare utredning, gärna i samförstånd med eleven.
Om lämpligt, utforska på ett respektfullt sätt hur alkoholkonsumtion påverkar barnet/ungdomens psykiska hälsa och självskadebeteende.
Mer information om överkonsumtion av alkohol, orosanmälan samt Samordnad individuell plan.
Förebygg suicid
Individer med självskadebeteende har generellt en förhöjd suicidrisk. Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till barnet/ungdomen som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk, kan rädda liv.
Tänk på att allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid.
- Uppmärksamma varningstecken på ökad suicidrisk.
- Våga fråga och samtala med barnet/ungdomen om suicidtankar.
- Ge barnet/ungdomen stöd och förmedla hopp.
- Involvera närstående.
- Lämna inte den som är suicidnära ensam.
Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation känner sig ofta isolerad, ensam och kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg och undvik att i en akut situation argumentera med barnet/ungdomen. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik och känsloreglerande åtgärd. Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.
Mer information om att förebygga suicid.
Stöd till omgivningen
Stöd till närstående och vänner till barn/ungdomar med självskadebeteende kan behöva ges, då självskadebeteende väcker mycket känslor (rädsla, oro, skuldkänslor och ilska) i omgivningen. Det är vanligt att barn/ungdomar med självskadebeteende berättar om det för sina vänner snarare än sina närstående. Se Kommunikation och delaktighet.
Hänvisning vidare
- Barn/ungdomar med måttligt till omfattande självskadebeteende ska lotsas till barn- och ungdomspsykiatrin. Vid lindrig självskada kan eleven lotsas till primärvård/första linjen. Lotsningen genomförs alltid i samråd med vårdnadshavare.
- Om självmordsavsikt finns ska individen och vårdnadshavaren lotsas till barn- och ungdomspsykiatrins akutverksamhet.
- Om barnet/ungdomen uttryckt självmordsavsikt med självskadan ska kontakt tas omgående med barn- och ungdomspsykiatrins akutverksamhet (se Vårdnivåer; se Kartläggning/utredning).
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Första-linje-handboken för barn och unga, SKR, UPH
Uppmärksamma och bemöta självskadebeteende vid Ungdomsmottagningar, SKR, UPH (pdf, ny flik)
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats för elevhälsan vid självskadebeteende:
Metodstöd självskadebeteende, SKR
Vägledning för elevhälsan, Skolverket
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Sömn:
Sov gott, 1177 (pdf, ny flik)
Märkning
Förebyggande stödinsatser inom socialtjänsten barn
Vid tidig upptäckt av självskadebeteende kan stödinsatser från socialtjänsten och sjukvården förhindra vidare utveckling av självskadebeteendet.
Vid tidig upptäckt av självskadebeteende kan stödinsatser från socialtjänsten och sjukvården förhindra vidare utveckling av självskadebeteendet.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Inom socialtjänstens utförarenheter erbjuds stöd och insatser som är av hälsofrämjande och förebyggande karaktär. Socialtjänsten kan även erbjuda visst stöd inom råd och service, exempelvis socionomer inom ungdomsmottagningen. Vid upptäckt av sjävskadebeteende ska socialtjänsten alltid erbjuda barnet/ungdomen och vårdnadshavarna att samverka med skolan och eventuellt hälso- och sjukvården.
Hälsofrämjande insatser och stöd som stärker skyddsfaktorer kan förebygga utveckling av psykisk ohälsa hos barn/ungdomar med dåligt mående och enstaka självskadande handling.
Genomförande
Det är ovanligt med självskadebeteende före 12 års ålder. Studier har visat att mellan 12 och 14 procent av 15-åringar har ett upprepat självskadebeteende. Trenden har gått mot att självskadebeteende blivit vanligare, varför är okänt. Tidigare har det funnits en uppfattning om att man ska undvika att prata och fråga om självskadehandlingar och självmordstankar utifrån risken att beteendet skulle förstärkas. Detta är en myt. Forskning visar tvärtom att vi hjälper genom att visa att vi vågar lyssna och ställa frågor.
Det är svårt att förebygga självskadebeteende eftersom det är svårupptäckt och har komplexa orsaker och samband. När en individ redan har börjat skadat sig själv bör insatser riktas mot att stärka och stödja individens hälsobringande faktorer. Kartläggning av individens självskadebeteende kan i sig vara en hjälpsam intervention. Faktorer att kartlägga kan vara intention med självskadan och eventuell utsatthet på arbetet, i skolan, hemmet och på fritiden.
Förebyggande insatser kan ges genom individuella samtal utifrån individens behov och kan förebygga utveckling av dåligt mående till psykisk ohälsa, samt minska risken för att självskadebeteendet befästs och blir mer omfattande.
Fokus i stödsamtalen kan handla om individens levnadsvanor som mat, sömn, fysisk och social aktivitet samt relationsfärdigheter och social träning.
Kartläggning och händelseanalys
En noggrann genomgång bör göras av varför barnet/ungdomen självskadat. Hos barn/ungdomar som utfört enstaka självskada kan man förebygga framtida självskadebeteende genom att kartlägga dess funktion och vad som lett fram till självskadan. Frågan om vad som fått den här individen att självskada i just den här situationen bör utforskas gemensamt (se Kartläggning med händelseanalys). Barnet bör ges möjlighet att berätta om sitt mående samt sin situation i skolan och hemmet. Denna genomgång bör präglas av empati där individens upplevelser giltig förklaras.
Socialtjänsten ska även efterfråga om hälso- och sjukvården har utformat en riskhanteringsplan (se Vårdplan) och i sådana fall samordna insatserna för att förhindra nya självskadande handlingar i liknande situationer. Se samordnad individuell plan.
Alternativa färdigheter
Undersök alternativ till självskadebeteendet tillsammans med barnet/ungdomen, exempelvis genom ökat socialt stöd av närstående eller snabbt återbesök vid vårdenhet, eller andra strategier för att hantera problem, svårhanterliga känslor och situationer (se SHEDOS Färdighetslista). Insatser som utvecklar och stärker barns/ungdomars förmåga till självreglering kan förebygga utveckling av dysfunktionella beteenden.
Minska krav, öka stöd
Självskada kan uppstå som respons på förhöjd och långvarig stress. Om stöd och avlastning kan riktas mot de problemområden som identifierats kan detta vara av förebyggande eller skyddande karaktär. Stöd kan bestå av hjälp att minska konflikter i familjen, stöd att hantera kamratrelationer samt anpassningar och ökat stöd från skolan. Detta är särskilt viktigt hos minderåriga.
Minska sårbarhet för negativa känslor
Risken för självskada ökar när barnet/ungdomen brottas med mycket negativa känslor och tankar. Genom att minska den allmänna sårbarheten för negativa känslor kan risken för självskada minska. Detta görs genom att se till att barnet/ungdomen - så gott det går - äter, sover, undviker alkohol och andra droger, tar förskriven medicin, håller dagliga rutiner och är fysiskt aktiva.
Minska stress
Självskadebeteende kan uppstå som en reaktion på stress och överbelastning. Därför kan en förebyggande åtgärd vara att minska stress och öka återhämtning. Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.
Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan. Problemet med stress uppstår när det inte finns tid för återhämtning, när stressen blir långvarig. En god balans mellan vila och aktivitet är därför viktigt. Följande kan vara hjälpsamt när det gäller att såväl förebygga som hantera långvarig stress
- god sömnhygien
- fysisk aktivitet
- regelbundna pauser under dagen
- umgås med personer man tycker om
- vara i naturen
- avslappningsövningar/mindfulness/medveten närvaro
- information om stressens fysiologiska mekanism och funktion
- avstå från alkohol och droger.
Mer information kring förebyggande insatser vid stressbesvär.
Skapa god sömnhygien
God sömn ger bättre förutsättningar att minska och hantera starka känslor. Därmed skapas även bättre förutsättningar att avstå självskadebeteende, till förmån för alternativa färdigheter (se ovan Alternativa färdigheter). Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Grunden till god sömn är god sömnhygien. Följande är exempel på hur god sömnhygien kan skapas:
- Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen.
- Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen.
- Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm alla veckans dagar.
- Se över miljön i sovrummet - svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
- Var försiktig med tupplurar.
- Initiera nedvarvande aktiviteter timmarna före läggdags.
- Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen.
- Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
Se Material nedan.
Minska alkoholintag
Konsumtion av alkohol och droger kan leda till ökad risk för självskadebeteende. Undersök om barnet/ungdomen använder alkohol eller droger. Informera föräldrar, gärna i samförstånd med barnet/ungdomen.
Om lämpligt, utforska på ett respektfullt sätt hur alkoholkonsumtion påverkar barnet/ungdomens psykiska hälsa och självskadebeteende.
Mer information om överkonsumtion av alkohol.
Förebygg suicid
Individer med självskadebeteende har generellt en förhöjd suicidrisk. Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till ett barn/ungdom som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk, kan rädda liv.
Allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid. Tänk på att:
- Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk.
- Våga fråga och samtala med barnet/ungdomen om suicidtankar.
- Ge barnet/ungdomen stöd och förmedla hopp.
- Involvera närstående.
- Lämna inte någon som är suicidnära ensam.
Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation känner sig ofta isolerad, ensam och kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg och undvik att i en akut situation argumentera med barnet/ungdomen. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik och känsloreglerande åtgärd. Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.
Mer information om att förebygga suicid.
Stöd till omgivningen
Stöd till personal och kompisar till individer med självskadebeteende kan också behöva ges, då självskadebeteende väcker mycket känslor (rädsla, ilska, frustration) i omgivningen. Se Kommunikation och delaktighet.
Samverkan
Socialtjänsten ska medverka och samverka till ökat stöd från personal i skolan, såsom lärare, lärarassistent, fritidspedagog och skolsköterska.
Läs mer om samverkan samt upprättande av en samordnad individuell plan.
Hänvisning vidare:
- Individer med måttligt till omfattande självskadebeteende ska lotsas till barn- och ungdomspsykiatrin. Vid lindrig självskada kan eleven lotsas till primärvård/första linjen. Lotsningen genomförs alltid i samråd vårdnadshavare.
- Om självmordsavsikt finns ska individen och vårdnadshavaren lotsas till barn- och ungdomspsykiatrins akutverksamhet.
- Om barnet/ungdomen uttryckt självmordsavsikt med självskadan ska kontakt tas omgående med barn- och ungdomspsykiatrins akutverksamhet (se Vårdnivåer; se Kartläggning/utredning).
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Metodstöd självskadebeteende, SKR
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Sömn:
Sov gott, 1177 (pdf, ny flik)
Märkning
Förebyggande stödinsatser inom socialtjänsten vuxna
Vid tidig upptäckt av självskadebeteende kan stödinsatser från socialtjänsten och sjukvården förhindra vidare utveckling av självskadebeteendet.
Vid tidig upptäckt av självskadebeteende kan stödinsatser från socialtjänsten och sjukvården förhindra vidare utveckling av självskadebeteendet.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Socialtjänsten kan i samband med att individen söker stöd enligt socialtjänstlagen möta individer med självskadebeteende.
Genom socialtjänstens kartläggning av individens hela livssituation kan man gemensamt identifiera områden där individen kan behöva stöd till förändring som kan ha effekt på måendet t ex boende, arbete och relationer.
Hälsofrämjande insatser som i stort kan motverka depression, ångest (se Depression och ångest) och andra psykiatriska tillstånd, kan också antas ha en positiv effekt på självskadebeteende. Främjande av goda vanor vad gäller sömn, kost och motion liksom strategier för att hantera stressorer och öka självkänslan (se under “Material”) är några exempel.
Genomförande
Det är svårt att förebygga självskadebeteende eftersom det är svårupptäckt och har komplexa orsaker och samband. När en individ redan har börjat skadat sig själv bör insatser riktas mot att stärka och stödja individens hälsobringande faktorer.
Förebyggande insatser kan ges genom individuella samtal utifrån individens behov och kan förebygga utveckling av dåligt mående till psykisk ohälsa samt minska risken för att självskadebeteendet befästs och blir mer omfattande.
Kartläggning och händelseanalys
En noggrann genomgång bör göras av varför personen självskadat. Vid enstaka självskada kan man förebygga framtida självskadebeteende genom att kartlägga dess funktion och vad som lett fram till självskadan. Frågan om vad som fått den här individen att självskada i just den här situationen bör utforskas gemensamt (se Kartläggning med händelseanalys). Individen bör ges möjlighet att berätta om sitt mående samt sin livssituation. Denna genomgång bör präglas av empati där individens upplevelser giltig förklaras.
Socialtjänsten ska även efterfråga om hälso- och sjukvården har utformat en riskhanteringsplan (se Vårdplan) och i sådana fall samordna insatserna för att förhindra nya självskadande handlingar i liknande situationer. Se samordnad individuell plan.
Alternativa färdigheter
Undersök alternativ till självskadebeteendet tillsammans med individen med självskadebeteende, exempelvis genom ökat socialt stöd av närstående eller snabbt återbesök vid vårdenhet, eller andra strategier för att hantera problem, svårhanterliga känslor och situationer (se SHEDOS Färdighetslista). Socialtjänsten bör stödja individen till hälsofrämjande aktiviteter som kan bidra till att förebygga utveckling av psykisk ohälsa för individer med dåligt mående och enstaka självskadande handling. Insatser som utvecklar och stärker individens förmåga till självreglering kan förebygga utveckling av dysfunktionella beteenden.
Minska krav, öka stöd
Självskada kan uppstå som respons på förhöjd och långvarig stress. Om stöd och avlastning kan riktas mot de problemområden som identifierats kan detta vara av förebyggande eller skyddande karaktär. Stöd kan bestå av hjälp att minska konflikter, stöd att hantera relationer eller andra anpassningar.
Minska sårbarhet för negativa känslor
Risken för självskada ökar när individen brottas med mycket negativa känslor och tankar. Genom att minska den allmänna sårbarheten för negativa känslor kan risken för självskada minska. Detta görs genom att se till att individen - så gott det går - äter, sover, undviker alkohol och andra droger, tar förskriven medicin, håller dagliga rutiner och är fysiskt aktiv.
Stödsamtal
Man kan, om möjligt, ge en kort intervention utifrån individens behov, med fokus på ett gemensamt kartläggande av de problem och situationer som leder till självskada. Fokus i stödsamtalen kan handla om individens levnadsvanor som mat, sömn, fysisk och social aktivitet samt relationsfärdigheter och social träning.
Minska stress
Självskadebeteende kan uppstå som en reaktion på stress och överbelastning. Därför kan en förebyggande åtgärd vara att minska stress och öka återhämtning. Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.
Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan. Vi blir starkare, mer fokuserade och får kraft att klara en utmaning. Problemet med stress uppstår när vi inte får tid att återhämta oss, när stressen blir långvarig. En god balans mellan vila och aktivitet är därför viktigt. Följande kan vara hjälpsamt när det gäller att såväl förebygga som hantera långvarig stress
- god sömnhygien
- fysisk aktivitet
- regelbundna pauser under dagen
- umgås med personer man tycker om
- vara i naturen
- avslappningsövningar/mindfulness/medveten närvaro
- information om stressens fysiologiska mekanism och funktion
- avstå från alkohol och droger.
Mer information kring förebyggande insatser vid stressbesvär.
Skapa god sömnhygien
God sömn ger bättre förutsättningar att minska och hantera starka känslor. Därmed skapas även bättre förutsättningar att avstå självskadebeteende, till förmån för alternativa färdigheter (se ovan Alternativa färdigheter). Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Grunden till god sömn är god sömnhygien. Följande är exempel på hur god sömnhygien kan skapas:
- Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen.
- Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen.
- Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm alla veckans dagar.
- Se över miljön i sovrummet - svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
- Var försiktig med tupplurar.
- Initiera nedvarvande aktiviteter timmarna före läggdags.
- Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen.
- Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.
Se Material nedan.
Minska alkoholintag
Överkonsumtion av alkohol kan leda till ökad risk för självskadebeteende. Att tillsammans med individen på ett respektfullt sätt utforska hur alkoholkonsumtion påverkar individens psykiska hälsa och självskadebeteende, kan därför vara en viktigt del i det förebyggande arbetet.
Om individens alkoholbruk ökar risken för självskada eller om det finns ett allmänt riskbruk eller skadligt bruk, kan man erbjuda en kort rådgivning med information anpassad efter individens önskemål och förkunskaper.
Stöd för att minska alkoholkonsumtionen eller för att sluta dricka utformas tillsammans med individen som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag till lösningar. I vilka situationer är det svårt att avstå alkohol? Finns det andra aktiviteter som kan ge glädje och avkoppling? Samtalet genomsyras av respekt för individens integritet. Be alltid om att lov att få ta upp ämnet och utgå ifrån var individen befinner sig.Ta hänsyn till:
- Om individen inte är beredd: väck intresse och erbjud information.
- Om individen är osäker/tveksam: ta reda på vad osäkerheten handlar om.
- Om individen är beredd: ge stöd för individen att agera.
Mer information om överkonsumtion av alkohol.
Förebygg suicid
Individer med självskadebeteende har generellt en förhöjd suicidrisk. Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till en individ som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk, kan rädda liv.
Allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid. Tänk på att:
- Uppmärksamma varningstecken på suicidrisk.
- Våga fråga och samtala med individen om suicidtankar.
- Ge individen stöd och förmedla hopp.
- Involvera närstående.
- Lämna inte någon som är suicidnära ensam.
Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation känner sig ofta isolerad, ensam och kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg och undvik att i en akut situation argumentera med individen. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik och känsloreglerande åtgärd. Signalera att det är r vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.
Mer information om att förebygga suicid.
Stöd till omgivningen
Stöd till anhöriga och närstående till individer med självskadebeteende kan också behöva ges, då självskadebeteende väcker mycket känslor (rädsla, ilska, oro) i omgivningen. Se Kommunikation och delaktighet.
Samverkan
Socialtjänsten ska medverka och samverka till ökat stöd från andra insatser såsom hälso- och sjukvård. Läs mer om samverkan samt upprättande av en samordnad individuell plan.
Hänvisning vidare:
- Vid lindrig självskada lotsas individen till primärvården.
- Individer med måttligt till omfattande självskadebeteende ska lotsas till vuxenpsykiatrin.
- Om självmordsavsikt finns ska individen lotsas till vuxenpsykiatrins akutverksamhet.
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Sömn:
Sov gott, 1177 (pdf, ny flik)
Märkning
Kartläggning och utredning
Självskadebeteende bör kartläggas med hjälp av skattningsskalor, medan eventuell samsjuklighet bör diagnostiseras genom en strukturerad diagnostisk bedömning.
Självskadebeteende bör kartläggas med hjälp av skattningsskalor, medan eventuell samsjuklighet bör diagnostiseras genom en strukturerad diagnostisk bedömning.
Målgrupp eller situation
Insatsen riktar sig till individer som har ett självskadebeteende.
Kunskapsläge
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.
Forskning och klinisk erfarenhet visar att självskadebeteende är vanligt förekommande bland både ungdomar och vuxna men att individer med självskadebeteende sällan berättar om sitt självskadebeteende då det är förenat med stigma och skam. Således är det av stor vikt att som kliniker ställa frågor om självskadebeteende, gärna med hjälp av självskattningsskalor. Självskadebeteende sker ofta i samband med andra psykiatriska syndrom, varför kartläggning av annan psykiatrisk samsjuklighet kan vara av vikt för att vägleda både behandling och insatser.
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens bedömning.
Sammanfattning
Lindrigt till måttligt självskadebeteende ska kartläggas med hjälp av skattningsskalor och samtal med syfte att identifiera och åtgärda stressfaktorer, brist på stöd eller missförhållanden i skola/arbete, i sociala relationer eller i hem/familj.
Mer omfattande självskadebeteende ska utredas genom skattningsskalor, strukturerad psykiatrisk diagnostik, samt kartläggande av risk- och skyddsfaktorer.
Bedömning av suicidal avsikt med självskadebeteendet skall alltid göras. Läs mer om strukturerad bedömning av suicidrisk.
Genomförande
Vid kartläggning och utredning av självskadebeteende är det viktigt att bedöma svårighetsgrad och omfattning av självskadan, samt utreda/diagnostisera eventuell samsjuklighet. Kartläggning och utredning syftar till att ge vägledning avseende vårdnivå och behandlingsinsatser.
Självskadebeteendets svårighetsgrad
Lindrigt självskadebeteende: Enstaka eller episodiska självskadande handlingar utan eller med lindrig psykiatrisk problematik. Det kan vara lindrig vävnadsskada, såsom ytliga rispningar, pilla upp nagelband eller sår, gnugga huden så att märken uppstår eller lindrigt överintag av läkemedel eller andra skadliga ämnen.
Måttligt självskadebeteende: Enstaka eller periodvis självskadande handlingar med måttlig vävnadsskada, såsom att skära sig, bränna sig, intag av riskabla mängder läkemedel eller andra skadliga ämnen. Samtidig psykiatrisk problematik kan förekomma.
Mer omfattande självskadebeteende: Frekventa självskadande handlingar med måttliga till svåra vävnadsskador eller allvarliga överdoser av läkemedel i kombination med psykiatrisk problematik (till exempel personlighetssyndrom, ångest- eller förstämningssyndrom, missbruk, ätstörningar, neuropsykiatri). Skadorna kan vara potentiellt livshotande, såsom djupare muskel- och vävnadsskador, eller skador till följd av läkemedel eller andra skadliga ämnen, och kräver akutsjukvård eller inläggning. Beteendet kan vara oförutsägbart även för erfaren vårdpersonal.
Diagnostik och utredning
Självskadebeteende bör kartläggas med strukturerade självskattningsskalor (se under “Länkar”) då individer som självskadar oftast döljer sitt beteende för omgivningen. Screening av psykiatrisk samsjuklighet bör göras med exempelvis MINI eller MINI Kid och intervju med anhörig. Bedömning av suicidalitet, övrig problematik, och om beteendet kräver akuta insatser, somatisk eller sluten psykiatrisk vård ska också göras. Vid misstanke om mer omfattande psykiatrisk problematik bör bedömning/diagnostik fördjupas genom strukturerad personlighetsdiagnostik göras (exvis SCID-II/SCID-PD).
Kartläggning
Kartläggning av självskadebeteende ska fokusera på:
- omfattning och typ av självskadebeteende
- debut
- varaktighet
- frekvens
- funktion (vad ger självskadebeteendet för "önskvärda" effekter för individen, vilket problem löser självskadan i stunden?)
- suicidalitet
- vidmakthållande faktorer
- risk- och skyddsfaktorer (bristande stöd eller missförhållanden i skola/arbete, i sociala relationer eller i hem/familj, se Riskhanteringsplan)
- socialt stöd (vänner, familj, närstående)
- alternativa beteenden till att självskada (hjälpsamma strategier)
- andra impulsiva, destruktiva beteenden (självdestruktiva beteenden såsom hetsätning, kräkning, impulsivt sex, ilskeutbrott, överintag av alkohol och droger mm)
- kan innehålla interventioner riktade mot problem i familj/kamratrelationer, stresshantering, stärkt självkänsla, och lindriga problem med nedstämdhet/ångest.
Samsjuklighet
Samsjuklighet med psykiatriska syndrom är vanligt hos individer med självskadebeteende. Forskning visar att cirka 80 % av ungdomar och vuxna som söker vård för självskadebeteende möter kriterier för åtminstone en psykiatrisk diagnos. Cirka 50 % uppfyller kriterier för minst två samtidiga psykiatriska diagnoser. De vanligaste diagnoserna är:
- depression
- neuropsykiatrisk funktionsvariation
- något ångestsyndrom (generaliserad ångest, paniksyndrom, social fobi)
- posttraumatiskt stressyndrom
- missbruk (nikotinmissbruk vanligast bland unga, och alkoholmissbruk vanligast bland vuxna)
- något personlighetssyndrom (emotionell instabilitet, fobisk eller paranoid personlighetssyndrom)
- ätstörning.
Material
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, (pdf ny flik)
Kartläggning med händelseanalys
Differentialdiagnostik:
MINI 7 för vuxna (DSM-5), (pdf ny flik)
MINI KID 6 barn (DSM-4), (pdf ny flik)
Skattningsskalor för bedömning av depressionssymtom och aktuella suicidtankar:
MADRS-S, (pdf ny flik)
Alkoholscreening:
AUDIT, (pdf ny flik)
Drogscreening:
DUDIT, (pdf ny flik)
Suicidriskbedömning:
Märkning
Kartläggning och utredning barn under 10 år
Självskadebeteende är ovanligt hos yngre barn. Det är viktigt att bedöma funktionen av självskadebeteende hos barn.
Självskadebeteende är ovanligt hos yngre barn. Det är viktigt att bedöma funktionen av självskadebeteende hos barn.
Målgrupp eller situation
Insatsen riktar sig till barn under 10 år som har ett självskadebeteende.
Kunskapsläge
Det är ovanligt med självskadebeteende hos små barn, och det finns väldigt lite forskning på området.
Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Insatsen bedöms vara förenlig med god vård och gott stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
Enligt arbetsgivarens bedömning.
Sammanfattning
Självskadebeteende kan förekomma hos barn under 10 år, även om det är mindre vanligt. Självskadebeteendet är oftast lindrigare och de slår sig snarare än skär sig. Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende hos barn under 10 år hör ofta samman med neuropsykiatriska funktionshinder och fyller snarare en självstimulerande roll eller är en konsekvens av svårigheter att kommunicera, se Stereotypt självskadebeteende. Bedömning av suicidal avsikt med självskadebeteendet ska alltid göras.
Genomförande
Självskadebeteende hos barn under 10 år kan förekomma och fyller ofta samma funktion som hos äldre - en önskan att komma bort från smärtsamma känslor och tankar eller som ett sätt att hantera relationskonflikter. Det kan vara associerat med självmordstankar, se Strukturerad suicidriskbedömning. Diagnostik och utredning av barn behöver bedömas med hjälp av samtal med barnet, vårdnadshavare/anhöriga/närstående, intervju med skolpersonal/förskolepersonal och observation. En orosanmälan ska övervägas (se Orosanmälan).
Utöver detta kan det behövas stöd till familjen att hjälpa barnet hitta mer hjälpsamma strategier att hantera känslor/impulser. Likaså kan interventioner riktade mot problem i familj/kamratrelationer, stresshantering, stärkt självkänsla, och lindriga problem med nedstämdhet/ångest behöva sättas in.
Kartläggning
Kartläggning av självskadebeteende ska fokusera på:
- när och hur barnet självskadar
- funktion, dvs vilket problem löser självskadan i stunden för barnet
- hur självskadan påverkar omgivningen (konsekvenser)
- utsatthet i hem/familj
- bristande stöd eller missförhållanden i hem eller skola
- mobbning
- socialt stöd (vänner, familj, anhöriga andra närstående)
- impulskontroll svårigheter
- funktionsnivå (språk, motorik, utvecklingsnivå, annat)
- om beteendet tycks vara regelstyrt eller vanemässigt (stereotypt) se Stereotypt självskadebeteende.
Material
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende
MINI KID för screening av psykiatrisk diagnostik hos barn:
MINI Kid 6.0 Sverige, (pdf ny flik)
Stöd för upprättande av krisplan vid självskada:
Riskhanteringsplan, (pdf ny flik)
Märkning
Kartläggning och utredning stereotypt självskadebeteende
Självskadebeteende hos individer med autism eller intellektuell funktionsnedsättning är ofta självstimulerande eller beror på svårigheter att kommunicera.
Självskadebeteende hos individer med autism eller intellektuell funktionsnedsättning är ofta självstimulerande eller beror på svårigheter att kommunicera.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Forskning visar att ca 30% av barn med autism eller intellektuell funktionsnedsättning uppvisar stereotypt självskadebeteende.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende hör ofta samman med autismspektrumstörning eller intellektuell funktionsnedsättning och fyller ofta en självstimulerande roll eller är en konsekvens av svårigheter att kommunicera.
Genomförande
Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende är vanligt hos individer med autism och begåvningsmässiga funktionsnedsättningar.
Beteendet hör inte samman med självmordstankar (se Strukturerad suicidriskbedömning) utan fyller en självstimulerande eller lugnande funktion, eller kan vara ett resultat av kommunikationssvårigheter.
Utredning och kartläggning
Stereotypt och repetitivt självskadebeteende kännetecknas av huvuddunkningar, peta sig i ögonhålan, dra ut hår, och/eller bita sig eller skrapa upp huden. Beteendet är förenat med risker och fara för skada för individen. Stereotypt och repetitivt självskadebeteende bör utredas och bedömas inom habiliteringen eller den verksamhet i vilken individen ingår, gärna med hjälp av en individuell analys av individens sammanhang, funktionsnivå och förmåga.
Vid denna typ av självskadebeteende är det viktigaste att försöka förhindra eller förebygga att beteendet uppstår. En strukturerad vardag, där individen med autism eller intellektuell funktionsnedsättning har stimulerande aktiviteter, anpassade till individens förmåga är av vikt. Miljön ska organiseras så att förekomsten av obehagliga eller oväntade upplevelser eller situationer minimeras. Sannolikheten att problembeteendet blir förstärkt ska vara så liten som möjligt.
Kartläggning
Kartläggning av självskadebeteende ska fokusera på:
- i vilka situationer individen självskadar
- utlösande händelser
- generell och situationsspecifik stressnivå
- omgivningsfaktorer såsom ljud, ljus och social miljö
Kartlägg om individen har:
- en lagom grad av aktivering utifrån sin förmåga
- tillgång till omtyckta aktiviteter och belöningar
- ett konsekvent och förutsägbart system av anpassade scheman
- tillgång till så normala sammanhang som möjligt
- ett effektivt sätt att kommunicera
- andra sätt att lugna eller avleda sig på.
Märkning
Kartläggning och utredning inom elevhälsan
Självskadebeteende bör kartläggas med hjälp av strukturerade samtal och självskattningsformulär. Vid behov ska eleven lotsas vidare till vård.
Självskadebeteende bör kartläggas med hjälp av strukturerade samtal och självskattningsformulär. Vid behov ska eleven lotsas vidare till vård.
Målgrupp eller situation
-
Kunskapsläge
Forskning och beprövad erfarenhet beskriver att kartläggning av självskadebeteende med stöd av skattningsskalor kan underlätta identifikationen av självskadebeteende. Att enbart ställa frågan “Självskadar du?” ger ett avsevärt lägre resultat än om individen själv skattar sina självskador med en skattningsskala.
Kompetenskrav
-
Sammanfattning
Inom elevhälsan bör man rutinmässigt fråga om förekomst av självskadebeteende, då det är mycket vanligt förekommande bland skolelever. Om eleven självskadat så bör frekvensen kartläggas med självskattningsskalor som ställer specifika frågor om självskadebeteende. Uppdrag Psykisk hälsa/Nationella självskadeprojektet har utvecklat ett samtalsstöd för elevhälsan i syfte att identifiera och åtgärda stressfaktorer, brist på stöd eller missförhållanden i skola, i kamratrelationer eller i hemmet/familjen (se rubriken Material nedan).
Det är också viktigt att fråga om suicidavsikt vid självskade tillfället. Om suicidavsikt föreligger eller har förelegat bör eleven hänvisas vidare till primärvård eller specialistpsykiatri.
Genomförande
Det är viktigt att personal inom elevhälsan och skolan ställer frågor om självskada (exempelvis vid hälsosamtal), då de flesta som självskadar annars inte berättar om det. Lindrigt till måttligt självskadebeteende kan kartläggas med hjälp av skattningsskalor och samtal med syfte att identifiera och åtgärda stressfaktorer, brist på stöd eller missförhållanden i skolan eller på arbetet, i sociala relationer eller i hemmet/familjen (se Bakgrund om tillståndet). Vid behov ska ungdomen lotsas vidare till hälso-och sjukvården.
Att använda strukturerade självskattningsskalor har visat sig vara ett effektivt sätt att ta reda på omfattningen av självskadebeteende. Som hjälp finns skattningsskalor att använda som ställer specifika frågor om självskadebeteende som DSHI-9 och ISAS (se Material nedan). Om självskadebeteendets omfattning överstiger elevhälsans kompetens, eller är av suicidal art ska individen remitteras vidare (se Vårdnivåer).
Kartläggning
Personal som möter en individ med tecken på självskadebeteende behöver ställa frågor med respektfull nyfikenhet, till exempel:
- Hur mår du just nu?
- Vad brukar du göra när du inte mår bra?
Det är också bra att ställa specifika frågor, till exempel:
- Har du medvetet skurit, rispat eller bränt dig?
- Har du någonsin överdoserat läkemedel i syfte att komma bort från en smärtsam känsla?
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats för elevhälsan vid självskadebeteende:
Metodstöd självskadebeteende, SKR
Vägledning för elevhälsan, Specialpedagogiska skolmyndigheten (pdf, ny flik)
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Skattningsskalor för bedömning av depressionssymtom och aktuella suicidtankar:
MADRS-S, (pdf, ny flik)
Exempel på telefonlinjer att hänvisa till:
Märkning
Kartläggning och utredning inom socialtjänsten barn
Självskadebeteende kartläggs med hjälp av strukturerat samtal och självskattningsformulär för att identifiera och eventuellt lotsa individer med självskadebeteende vidare.
Självskadebeteende kartläggs med hjälp av strukturerat samtal och självskattningsformulär för att identifiera och eventuellt lotsa individer med självskadebeteende vidare.
Målgrupp eller situation
Familjer med barn vars självskadebeteende leder till hög påfrestning och svårigheter att få vardagen att fungera. Samtycke krävs om den som utredningen berör är myndig, undantaget om det inte kan uteslutas att individen är i behov av vård med stöd av LVU eller LVM.
Kunskapsläge
Socialtjänstens utredningsarbete regleras i Socialtjänstlagen samt i Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter.
Kompetenskrav
Enligt 3 kap. 3 § SoL anges socionomexamen eller annan likvärdig examen som lägsta utbildningsnivå för personer som ska utföra bedömning av om utredning ska inleda, utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder samt uppföljning av beslutade insatser.
Sammanfattning
Självskadebeteende kartläggs genom självskattningsskalor som ställer specifika frågor om självskadebeteende. Det är av vikt att särskilja självskadebeteende med suicidal avsikt från icke-suicidal självskada så att barnet kan vid behov lotsas vidare. För mer information har Uppdrag Psykisk hälsa/Nationella självskadeprojektet utvecklat ett kunskapsstöd för personal inom socialtjänsten med flera (se rubriken Material nedan).
Genomförande
I socialtjänsten möter man barn med social och psykosocial problematik. Flera riskfaktorer för självskadebeteende överensstämmer med riskfaktorer även inom de vidare begreppen för social och psykosocial problematik. Socialtjänsten behöver därför uppmärksamma om individen självskadar, därefter kartlägga självskadebeteendets allvarlighetsgrad och individens behov av stöd och behandling.
Utredningens innehåll
En utredning ska inkludera:
- en bedömning av barnets hälsa, utbildning, sociala relationer, känslor och beteende
- en bedömning av familjesituation, familjebakgrund , boende, arbete och ekonomi, resurser i familjens sociala nätverk
- information om eventuella andra pågående insatser inom socialtjänsten och/eller via externa aktörer
- information om eventuella tidigare genomförda insatser av socialtjänsten och/eller externa aktörer
- uppgifter om vilket stöd som barnet och familjen önskar.
Kartläggning av självskadebeteende
Personal som möter en individ med tecken på självskadebeteende behöver ställa frågor med respektfull nyfikenhet, som till exempel:
- Vad brukar du göra när du inte mår bra?
Det är också bra att ställa specifika frågor, till exempel:
- Har du medvetet skurit, rispat eller bränt dig?
- Har du någonsin överdoserat läkemedel i syfte att komma bort från en smärtsam känsla?
Att använda strukturerade självskattningsskalor har visat sig vara ett effektivt sätt att ta reda på omfattningen av självskadebeteende. Som hjälp finns skattningsskalor att använda som ställer specifika frågor om självskadebeteende som DSHI-9 och ISAS (se under 'Material'). Om omfattningen överstiger socialtjänstens kompetens ska individen remitteras och lotsas vidare till hälso- och sjukvården för bedömning och eventuellt behandling av självskadebeteendet.
Man brukar gruppera självskadebeteende utifrån olika svårighetsgrader vilket kan föranleda olika behov av insatser, se 'Självskadebeteendets svårighetsgrad' under avsnitt Kartläggning och utredning.
Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se Kartläggning suicidavsikt, samt skattningsskalan MADRS-S).
Riskfaktorer
Faktorer som ökar risken för självskadebeteende är:
- stresskänslighet
- känslomässig reaktivitet
- färdighetsbrister i att förstå och förmedla vad man känner, tycker och upplever
- sömnsvårigheter.
Bemötande
För att förklara varför man börjar med självskadande handlingar snarare än andra sätt att hantera sin sårbarhet och sina svårigheter, föreslås att självskadespecifika riskfaktorer kartläggs (se Riskfaktorer ovan samt Bakgrund om tillståndet).
Det är därför av yttersta vikt att bemöta vårdnadshavare/anhöriga/närstående till individer med självskadebeteende med en icke-dömande, och bekräftande hållning, som tillåter att deras känslor ges uttryck. Det är också av vikt att ge information om självskadebeteendets funktion, och sträva efter att normalisera individens vilja att bli av med känslomässig smärta, utan att tappa fokus på att självskadebeteendet innebär stora risker för individens mående. Målet är att hjälpa vårdnadshavare/anhöriga/närstående att stödja barnet/ungdomen (se Kommunikation och delaktighet vårdnadshavare/närstående). Om vårdnadshavare/anhöriga/närstående är för upprörda för att kunna stödja sitt barn/ungdom, bör de även hjälpas till att få eget stöd.
Delaktighet i utredningen
Under utredningen ska barn, ungdomar och deras vårdnadshavare vara delaktiga och kontinuerligt få information som bidrar till att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar. Socialtjänsten ska också se till att barn och ungdomar får information och ges förutsättningar att framföra sina åsikter och önskemål i enskilda samtal.
Konsultation med förskolan eller skolan
Förskolan och skolan kan bidra med information om hur det går i skolarbetet och hur barnet eller ungdomen fungerar socialt i förskole-/skolmiljön.
Efterfråga
- hur barnet eller ungdomen trivs i förskolan eller skolan
- i vilken utsträckning barnet eller ungdomen är närvarande
- om barnet eller ungdomen lär sig nya saker på ett sätt som är förväntat utifrån ålder
- hur det går resultatmässigt
- om barnet eller ungdomen visar tecken på att vara ledsen, ängslig eller orolig
- om barnet eller ungdomen visar tecken på riskbeteende eller missbruk
- hur barnets eller ungdomens sociala relationer i förskolan eller skolan ser ut
- vårdnadshavarnas förmåga att ge barnet eller ungdomen tillräckligt stöd i förhållande till förskolan eller skolan
- information om barnets eller ungdomens hälsa utifrån genomförda hälsoundersökningar
Informationsutbyte mellan och inom huvudmännen kan ske även om vårdnadshavare motsätter sig det (11 kap. 2 § SoL).
Konsultation med hälso- och sjukvården
Vid utredning ska socialtjänsten inhämta uppgifter från elevhälsan och barnhälsovården för barn under 6 år. Utöver dessa kan socialtjänsten konsultera andra vårdgivare som barnet har kontakt med, såsom primärvården eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).
Information som kan inhämtas vid en konsultation:
- bedömning av barnets eller ungdomens svårigheter
- pågående insatser
- vårdnadshavarnas förmåga att ge sitt barn tillräckligt stöd
- eventuella behov hos barn, ungdom och/eller vårdnadshavare som ligger utanför hälso- och sjukvårdens uppdrag.
Ibland kan det finnas behov av att konsultera vårdgivare som har kontakt med vårdnadshavare. Då krävs samtycke från berörd vårdnadshavare.
Barns behov i centrum (BBIC)
Utredning av barn och ungdomar kan genomföras med stöd av BBIC, ett handläggnings- och dokumentationssystem. BBIC innehåller struktur för handläggning, genomförande och uppföljning av myndighetsutövningen och är anpassat efter socialtjänstens regelverk. BBIC bygger på nio grundprinciper:
- utgå från barnets rättigheter
- låt barnets bästa vara avgörande
- sträva efter likvärdiga möjligheter för varje barn
- ha ett helhetsperspektiv på barnet och dess situation
- gör barnet, familjen och nätverket delaktiga
- samverka med andra professioner och verksamheter
- utgå från en evidensbaserad praktik
- motverka svårigheter och förstärka resurser
- följ upp barnet och insatserna systematiskt.
Samordnad individuell plan (SIP)
Individer som är aktuella för stöd och insatser i socialtjänsten och som samtidigt behandlas inom hälso- och sjukvården för sitt självskadebeteende ska vid behov erbjudas samordning med Samordnad individuell plan.
Uppföljning
Genomförande av beslut om insatser, vård och behandling ska dokumenteras. I de fall där ansökan avslås helt eller delvis ska vårdnadshavarna få information om hur de kan överklaga beslutet.
Systematisk uppföljning görs med enskilda individer för att följa upp hur det går för dem och se till så att de får rätt stöd. Uppföljningen bör genomföras i dialog med barn och familjer
Kunskap om individers upplevelser, insatser och och resultat kan användas för uppföljning av verksamhetens kvalitet och bör användas i det systematiska kvalitetsarbetet.
Material
Handläggning och konsultation:
Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Barns behov i centrum (BBIC), Socialstyrelsen
Inhämta uppgifter från andra huvudmän, Kunskapsguiden
Konsultation med skolan, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Konsultation med tandvården, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Konsultation med elevhälsan och BVC, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Konsultation med barnets pågående vårdkontakter, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats för elevhälsan vid självskadebeteende:
Metodstöd självskadebeteende, SKR
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Märkning
Kartläggning och utredning inom socialtjänsten vuxna
Självskadebeteende kartläggs med hjälp av strukturerat samtal och självskattningsformulär för att identifiera och eventuellt lotsa individer med självskadebeteende vidare.
Självskadebeteende kartläggs med hjälp av strukturerat samtal och självskattningsformulär för att identifiera och eventuellt lotsa individer med självskadebeteende vidare.
Målgrupp eller situation
Individer i behov av stöd och insatser för att få en fungerande vardag med arbete, försörjning och ett självständigt vuxen- och familjeliv. Socialtjänsten får inte inleda utredning om inte individen själv ansöker om bistånd. Undantaget är om individen befinner sig i en situation som kan föranleda åtgärder enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) eller, för den som fyllt 18 men inte 20 år, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Kunskapsläge
Socialtjänstens utredningsarbete regleras i socialtjänstlagen (11 kap. SoL) samt i Socialstyrelsens allmänna råd och föreskrifter.
Kompetenskrav
Enligt 3 kap. 3 § SoL anges socionomexamen eller annan likvärdig examen som lägsta utbildningsnivå för personer som ska utföra bedömning av om utredning ska inleda, utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder samt uppföljning av beslutade insatser.
Sammanfattning
Självskadebeteende kartläggs genom självskattningsskalor som ställer specifika frågor om självskadebeteende. Det är av vikt att särskilja självskadebeteende med suicidal avsikt från icke-suicidal självskada så att individen vid behov kan lotsas vidare. För mer information har Uppdrag Psykisk hälsa/Nationella självskadeprojektet utvecklat ett kunskapsstöd för personal inom socialtjänsten med flera (se rubriken Material nedan).
Genomförande
I socialtjänsten möter man individer med social och psykosocial problematik. Flera riskfaktorer för självskadebeteende överensstämmer med riskfaktorer även inom de vidare begreppen för social och psykosocial problematik. Socialtjänsten behöver därför uppmärksamma om individen självskadar, därefter kartlägga självskadebeteendets allvarlighetsgrad och individens behov av stöd och behandling.
Utredningens innehåll
En utredning ska omfatta individens hela livssituation. Information om och behov av stöd kopplade till särskilda svårigheter eller diagnoser ska ingå. Individen ska vara delaktig och kontinuerligt få information så att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar.
En utredning ska inkludera information om
- familj, vänner, arbetskamrater
- hälsa - kognitiv, psykisk och fysisk
- bostad, trivsel
- ekonomi
- fritid
- beskrivning av de konsekvenser som svårigheterna att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser medför
- individens egen beskrivning av mål och behov av stöd.
När det framkommer att individen har en social problematik bör socialtjänsten undersöka om det finns en koppling mellan svårigheterna att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser och den sociala problematiken.
Exempel på social problematik hos individer med svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser kan vara
- problematisk arbetssituation, t.ex. svårt att passa tider, brist på uthållighet
- konfliktfyllda sociala relationer i familjen och med vänner
- svårigheter att sköta sin ekonomi
- utagerande beteende
- skadligt bruk eller beroende av alkohol, droger eller spel
- kriminalitet och umgänge i kriminella miljöer.
Kartläggning av självskadebeteende
Personal som möter en individ med tecken på självskadebeteende behöver ställa frågor med respektfull nyfikenhet, som till exempel:
- Vad brukar du göra när du inte mår bra?
Det är också bra att ställa specifika frågor, till exempel:
- Har du medvetet skurit, rispat eller bränt dig?
- Har du någonsin överdoserat läkemedel i syfte att komma bort från en smärtsam känsla?
Att använda strukturerade självskattningsskalor har visat sig vara ett effektivt sätt att ta reda på omfattningen av självskadebeteende. Som hjälp finns skattningsskalor att använda som ställer specifika frågor om självskadebeteende som DSHI-9 och ISAS (se under “Material”). Om omfattningen överstiger socialtjänstens kompetens ska individen remitteras och lotsas vidare till hälso- och sjukvården för bedömning och eventuellt behandling av självskadebeteendet.
Man brukar gruppera självskadebeteende utifrån olika svårighetsgrader vilket kan föranleda olika behov av insatser, se 'Självskadebeteendets svårighetsgrad' under avsnitt Kartläggning och utredning.
Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se Kartläggning suicidavsikt, samt skattningsskalan MADRS-S).
Riskfaktorer
Faktorer som ökar risken för självskadebeteende är:
- stresskänslighet
- känslomässig reaktivitet
- färdighetsbrister i att förstå och förmedla vad man känner, tycker och upplever samt
- sömnsvårigheter.
Bemötande
För att förklara varför man börjar med självskadande handlingar snarare än andra sätt att hantera sin sårbarhet och sina svårigheter, föreslås att självskadespecifika riskfaktorer kartläggs (se Riskfaktorer ovan samt Bakgrund om tillståndet).
Det är därför av yttersta vikt att bemöta anhöriga/närstående till individer med självskadebeteende med en icke-dömande, och bekräftande hållning, som tillåter att deras känslor ges uttryck. Det är också av vikt att ge information om självskadebeteendets funktion, och sträva efter att normalisera individens vilja att bli av med känslomässig smärta, utan att tappa fokus på att självskadebeteendet innebär stora risker för individens mående. Målet är att hjälpa anhöriga/närstående att stödja individen med självskadebeteende (se Kommunikation och delaktighet vårdnadshavare/närstående). Om anhöriga/närstående är för upprörda för att kunna stödja individen, bör de även hjälpas till att få eget stöd.
Delaktighet i utredningen
Under utredningen ska individen vara delaktig och kontinuerligt få information som bidrar till att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar. Socialtjänsten ska också se till att individen ges förutsättningar att framföra sina åsikter och önskemål. Man bör tänka på att använda ett enkelt och begripligt språk och ge bekräftelse på det individen berättar.
Samordnad individuell plan (SIP)
Individer som är aktuella för stöd och insatser i socialtjänsten och som samtidigt behandlas inom hälso- och sjukvården för sitt självskadebeteende ska vid behov erbjudas samordning med Samordnad individuell plan.
Uppföljning
Genomförande av beslut om insatser, vård och behandling ska dokumenteras. I de fall där ansökan avslås helt eller delvis ska vårdnadshavarna få information om hur de kan överklaga beslutet.
Systematisk uppföljning görs med enskilda individer för att följa upp hur det går för dem och se till så att de får rätt stöd. Uppföljningen bör genomföras i dialog med barn och familjer
Kunskap om individers upplevelser, insatser och och resultat kan användas för uppföljning av verksamhetens kvalitet och bör användas i det systematiska kvalitetsarbetet.
Material
Handläggning och konsultation:
Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Inhämta uppgifter från andra huvudmän, Kunskapsguiden
Konsultation med skolan, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Konsultation med tandvården, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Konsultation med elevhälsan och BVC, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Konsultation med barnets pågående vårdkontakter, Socialstyrelsen (pdf, ny flik)
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats för elevhälsan vid självskadebeteende:
Metodstöd självskadebeteende, SKR
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Märkning
Strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk
En bedömning av suicidrisk görs för att förhindra och förebygga suicid. Bedömningen ligger till grund för åtgärder för att minska risken.
En bedömning av suicidrisk görs för att förhindra och förebygga suicid. Bedömningen ligger till grund för åtgärder för att minska risken.
Målgrupp eller situation
Individer som ger uttryck för tankar på suicid eller uppvisar ett beteende som ger misstanke om suicidalitet, eller har sjukdomar och tillstånd som ökar suicidrisken.
Vid psykisk ohälsa ska bedömning göras vid nybesök, akutbesök, in- och utskrivning i heldygnsvård och när man tar ställning till permission. Vid återbesök bör suicidrisken alltid värderas.
Kunskapsläge
Enligt beprövad erfarenhet ger en strukturerad klinisk suicidriskbedömning goda förutsättningar för att sätta in rätt insatser för att förhindra suicid. Prognosen är god, också för de som har överlevt ett suicidförsök.
Kompetenskrav
All personal som kommer i kontakt med individer som kan ha förhöjd suicidrisk ska ha kompetens att göra en första bedömning av suicidalitet. En strukturerad klinisk suicidriskbedömning görs av de som har kompetens enligt arbetsgivarens beslut.
Sammanfattning
Gör en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisken genom att:
- skapa en förtroendefull relation
- systematiskt hämta in relevant information om individens livssituation, bakgrund, sjukdomsbild, symtom och beteende, och ta del av tidigare dokumentation
- bedöma individens psykiska och fysiska status
- identifiera risk- och skyddsfaktorer
- väga samman alla delar i en helhetsbedömning
- dokumentera bedömningen.
OBS! Risken för suicid ökar inte av att man ställer frågor. Tystnad kring individens tankar om suicid riskerar däremot att förstärka känslor av skam och skuld som suicidala individer ofta brottas med.
En noggrann suicidriskbedömning ökar möjligheten att upptäcka om en individ är suicidnära så att man kan erbjuda stöd och hjälp. Exempel på åtgärder kan vara individuell kris- eller säkerhetsplan, hjälp att etablera rätt kontakt inom vården, kontakt med närstående, hjälpa individen att se lösningar på sina problem och återbesök.
Om suicidrisken bedöms vara akut eller behov av psykiatrisk heldygnsvård finns ska individen remitteras för akut bedömning inom psykiatrisk vård.
Genomförande
Inled med information om samtalets syfte, ramar, struktur. Gör en kartläggning av individens aktuella livssituation och bakgrund. Skapa en förtroendefull relation genom att visa intresse och engagemang för individens berättelse innan du börjar ställa frågor om suicid.
Närvaro och aktivt lyssnande är centrala delar i ett samtal med en individ som är suicidal. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik åtgärd. Det är ett förtroende att bli mottagare av suicidal kommunikation.
Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg. Försök avdramatisera genom att säga att det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt. Undvik att argumentera med individen i en akut situation, och försök att avvakta med konkreta åtgärdsförslag.
Suicidala individer är som regel ambivalenta, man vill inte dö men ser ingen annan utväg.
Suicid trots en välgjord riskbedömning
Suicid kan inträffa trots en noggrann och välgjord suicidriskbedömning, eftersom suicidrisken hos en individ varierar över tid och påverkas av faktorer som vården saknar inflytande över. Tankar på och planering för suicid kan ha funnits länge, men själva suicidhandlingen är ofta impulsstyrd. Förloppet kan vara särskilt snabbt och fluktuerande för barn och ungdomar.
Involvera närstående
Motivera till att involvera närstående om det är möjligt, särskilt när individens berättelse och beteende inte stämmer överens eller när det behövs kompletterande information för att förstå individens situation. Information från närstående kan vara avgörande i en suicidriskbedömning, till exempel om förändringar i individens beteende. Vid bedömning av suicidrisk hos barn och ungdomar ska förälder eller vårdnadshavare alltid involveras.
Undantag gäller när det finns skäl som gör det olämpligt att närstående eller vårdnadshavare är delaktiga, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck.
Samtal med barn och ungdomar
Samtal med barn och ungdomar bör anpassas efter mognadsgrad. Många barn och ungdomar är återhållsamma med information och det är därför bra att ställa öppna frågor, använda ett rakt och konkret språk och ställa följdfrågor.
Föräldrar eller vårdnadshavare
Bedömning av barn och ungdomar ska alltid innefatta information från förälder eller vårdnadshavare. Är de inte närvarande ska de bjudas in eller, i sista hand, kontaktas per telefon.
Det är bra att ha pratat om reglerna för sekretess med barnet eller ungdomen, om när föräldrar eller vårdnadshavare måste informeras och deras roll i säkerhetsplaneringen och behandlingen.
Samtal både tillsammans och var för sig
Det kan det vara bra att inleda och avsluta samtalet gemensamt med förälder eller vårdnadshavare, om man är tydlig med att både barnet eller ungdomen och vårdnadshavare kommer att ha möjlighet att prata enskilt. Föräldrarna kan reagera starkt på att deras barn tänker på döden och det kan verka hindrande. Men separata samtal bör inte hållas av olika behandlare eftersom det försvårar möjligheten till en sammanvägd bedömning.
Psykiskt status
En bedömning av psykiskt status görs under samtalet genom observationer av:
- individens yttre
- kognitiv funktion (vakenhet, orientering, uppmärksamhet och minne)
- psykomotorik (inklusive mimik och eventuella tics)
- samspel (formell och emotionell kontakt, kommunikation)
- stämningsläge
- tankeinnehåll
- suicidalitet
- insikt samt inställning till vård.
Förslag på frågor om suicidalitet
Utgå från det som individen berättat och anpassa frågorna efter vad som är aktuellt i samtalet. Använd de ord som känns naturliga och de som individen själv använder.
Nedstämdhet
- Hur mår du?
- Hur fungerar ditt liv just nu?
- Känns livet meningslöst?
- Känner du hopplöshet?
Dödstankar
- Har det hänt något särskilt i ditt liv som gör att du inte orkar leva?
- Har du tänkt att det skulle vara bättre om du var död?
- Känner du någon som har tagit sitt liv?
Dödsönskan
- Har du önskat att du vore död?
- Har du velat somna för alltid?
Suicidtankar
- Har du tänkt att du skulle skada dig själv på något sätt?
- Tänker du på att ta livet av dig?
- Hur länge har du tänkt på självmord som en möjlig utväg?
- Vill du berätta varför självmord känns som en utväg för dig?
- Hur ofta tänker du på självmord?
- Hur starka är tankarna? Kan du distrahera dig från dem?
Suicidimpulser
- Har du varit nära att ta livet av dig?
- Är du rädd för att dina suicidtankar ska övergå i handling?
- Är det något som hindrar dig?
Suicidavsikt eller planerar suicid
Har du förberett ett självmordsförsök? Har du:
- funderat på hur du skulle kunna ta ditt liv?
- bestämt tid eller plats?
- valt metod? Vilken?
- skaffat utrustning för att ta ditt liv?
- för avsikt att genomföra planerna?
- tillgång till någon självmordsmetod i ditt hem?
- skrivit avskedsbrev?
- gjort dig av med saker som du inte vill ska finnas kvar efter dig?
Suicidhandling
- Har du någon gång gjort ett självmordsförsök?
- När och var?
- Hur gjorde du då?
- Varför valde du just den metoden?
- Vad fick dig att avbryta självmordsförsöket?
Riskfaktorer
Kartläggning av individens riskfaktorer ingår i helhetsbedömningen. Riskfaktorer kan bara ge vägledning i suicidriskbedömningen och bör viktas och vägas samman med annan information.
Suicidalitet
- Tidigare suicidförsök.
- Praktiska förberedelser för suicid.
- Suicidal kommunikation.
- Erfarenhet av suicid i familjen (eller hos andra närstående).
- Har tillgång till vapen och medel som kan användas vid suicid.
Om individen har gjort flera suicidförsök och/eller använt en metod med hög förväntad dödlighet (till exempel hängning, dränkning, skjutning, gasning och hopp från hög höjd eller framför fordon) och/eller har flera psykiatriska diagnoser är risken särskilt stor.
Psykiatriska tillstånd och somatiska sjukdomar
Alla psykiatriska tillstånd innebär en förhöjd suicidrisk, särskilt vid svåra tillstånd. Somatiska sjukdomar som också kan öka risken är:
- cancer
- KOL
- svår smärta
- kronisk neurologisk sjukdom.
Ålder och kön:
- hög ålder
- manligt kön.
Symtom att vara särskilt uppmärksam på:
- svår ångest
- nedstämdhet
- glädjelöshet
- hopplöshet
- skamkänslor, skuldkänslor
- agiterad, upprörd
- irritabilitet
- labil affekt (t. ex. emotionell instabilitet)
- misstänksamhet
- lättkränkthet
- självskadebeteende
- bristande problemlösningsförmåga
- utagerande impulsivt beteende, aggressivt beteende
- sömnstörning
- alkoholpåverkan, substanspåverkan
- idealiserar suicid.
Situation:
- nyställd psykiatrisk diagnos
- in- och utskrivning från sluten psykiatrisk vård
- avbrott i vård och behandling och/eller byte av behandlare eller enhet.
Sociala faktorer:
- utsatt för: mobbning, fysiskt våld, andra typer av våld, förtryck, sexuellt utnyttjande (eller motsvarande traumatiska händelser)
- kriminellt beteende, fysiskt våldsamt beteende
- relationsproblem, familjeproblem
- social isolering, ensamhet, utanförskap till följd av sexuell läggning, otillräckligt socialt stöd
- känsla av förlust, förlust av personlig relation, förlorat jobbet (även förlust av social status, förlust av funktioner p.g.a. sjukdom och åldrande)
- asylansökan avslagen.
Ytterligare riskfaktorer för barn och ungdomar:
- konflikt mellan barn och förälder
- utsatt för omsorgssvikt
- psykisk ohälsa i familjen
- substansmissbruk i familjen
- utsatt för gromning
- start och höjning av antidepressiv medicinering.
Skyddsfaktorer
Man bör vara försiktig när man väger risk- och skyddsfaktorer mot varandra eftersom det saknas kunskap om hur skyddsfaktorerna kompenserar för riskfaktorerna. Skyddsfaktorerna har störst påverkan på lång sikt och skyddar inte nödvändigtvis mot en akut suicidrisk.
Skyddsfaktorerna innebär att individen
- har ett stödnätverk (t. ex. familj, vänner, skola, arbetsplats, föreningsliv)
- befarar negativa konsekvenser för närstående
- har förmåga till nära relation
- har husdjur
- upplever en känsla av meningsfullhet (t ex när det gäller fritidsintressen, arbete och studier)
- har en stabil livssituation
- är kapabel till problemlösning
- har övertygelser som fördömer suicid (såsom motstånd mot suicid, eller religiös tro som tar avstånd från suicid)
- är hjälpsökande
- har förtroende för hälso- och sjukvården
- känner rädsla för kroppsligt obehag vid suicid eller rädsla för men efter suicidförsök.
Barn och ungdomar
För barn och ungdomar är de främsta skyddsfaktorerna
- goda relationer i familjen (t. ex. positiv tid tillsammans samt omsorg och monitorering av den unga)
- en fungerande skolsituation
- stödjande kamratrelationer.
Skattningsskalor
Skattningsskalor kan fungera som stöd vid bedömning av suicidrisk för att säkerställa att inga viktiga frågor missas. Inga skattningsskalor har tillräcklig tillförlitlighet för att förutsäga framtida suicid. De får därför aldrig ersätta den kliniska intervjun och individens berättelse.
- Suicidstegen enligt Beskow (pdf, ny flik)
- SUAS/SUAS-S – Suicide Assessment Scale, självskattningsformulär (pdf, ny flik)
- C-SSRS – Columbia självmordsbenägenhet bedömningsskala för bedömning av suicidrisk och suicidalt beteende (pdf, ny flik)
- SIS – Suicidal Intent Scale, intervju bedömning av suicidrisk efter suicidförsök
Bedömning och fortsatta insatser
Riskbedömning
Värdera utifrån den samlade kartläggningen inklusive psykiskt status om suicidrisken är låg, måttlig, hög eller svårbedömd, se nedan. Gör en helhetsbedömning som baseras på den genomförda kartläggningen av individens livssituation och bakgrund inklusive eventuella utlösande händelser, psykiskt status samt risk- och skyddsfaktorer.
Varje bedömning av suicidrisk ska utgå från individens unika situation. Suicid är en komplex händelse och därför måste alltid en individuell bedömning göras.
Suicidriskbedömningen ska dokumenteras noggrant och vara lätt att hitta. Redogör för den samlade bedömningen inklusive hur akuta och underliggande faktorer för suicidrisk vägs in.
Risknivåer
Gradera risken baserat på den sammanvägda kliniska bedömningen. Risknivåerna ska tillämpas tillsammans med förslag på åtgärder och insatser för att minska suicidrisken, se nedan.
Låg risk
Suicidrisken bedöms inte avvika från risken hos befolkningen i stort.
Måttlig risk
Suicidrisken bedöms vara tydligt förhöjd jämfört med befolkningen i stort utan att motsvara hög risk.
Hög risk
Suicidrisken bedöms vara kraftigt förhöjd jämfört med andra individer med psykiatriska tillstånd.
Svårbedömd risk
Anges i situationer då det är extra svårt att bedöma suicidrisken på ett tillförlitligt sätt. Det kan till exempel bero på bristfällig information, medicinpåverkan, berusning, otydlig eller ambivalent suicidal kommunikation.
Återkoppling
Bedömningen ska återkopplas till individ och närstående. När man förmedlar den bedömning som gjorts ska man beskriva allvarlighetsgraden och de viktigaste faktorerna som medför risk, men också något positivt för att ge hopp.
Åtgärder och insatser för att minska suicidrisken
Man kan förstärka skälen att vilja leva genom att fokusera på möjligheter till förändring, inte bara risker, problem och svårigheter. Prata gärna om det individen anger som skyddande, till exempel omsorg om närstående.
För alla risknivåer
- Bekräfta de svåra känslorna.
- Hjälp individen att fokusera på skyddsfaktorerna och positiva ämnen.
- Involvera närstående och/eller vårdnadshavare, om det inte bedömts som olämpligt.
- Identifiera tillsammans stressorer eller vidmakthållande faktorer som kan tas bort eller minskas.
- Hjälp till med psykosocial avlastning.
- Hjälp individen att planera hjälpsam aktivitet efter färdig bedömning.
- Se till att individen vet vart hen kan vända sig i ett krisläge.
Låg risk
Fortsätt med sedvanlig behandling och uppföljning av psykiatriskt tillstånd.
Måttlig risk
Hjälp individen att få kontakt med specialistpsykiatrin om det inte redan finns.
- Se till att behandlingen följs upp med snar tid för ny kontakt.
- Fortsätt med täta bedömningar av suicidrisken.
- Skriv en säkerhetsplan tillsammans med individen.
- Sätt in specifik behandlingsinsats mot det psykiatriska tillstånd som leder till den förhöjda suicidrisken om det inte redan finns.
Hög risk
Erbjud daglig uppföljning eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård. Om individen inte accepterar frivillig heldygnsvård överväg alltid LPT (tvångsvård).
Vid suicidrisk och samtidigt skadligt bruk eller beroende bör man överväga anmälan enligt LVM om vårdbehovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Bedöm också behovet av tillsynsnivå, utevistelse och permissioner. Vid mycket hög risk bör man överväga kontinuerlig tillsyn (extravak) för att förhindra suicid.
Svårbedömd risk
Vid svårbedömd risk eller om individen är oförmögen att delta i en rimlig säkerhetsplanering, kan man behöva vidta åtgärder för att förbättra förutsättningarna för bedömningen. Vid svårbedömd risk bör man ha en snar uppföljning och ta hjälp av närstående. Det kan bli aktuellt med akut omhändertagande eller inläggning i psykiatrisk heldygnsvård.
Involvera närstående och vårdnadshavare
Närstående ska alltid involveras så länge det inte finns särskilda skäl som gör det olämpligt, till exempel om man misstänker någon form av våld eller förtryck. Närståendes oro ska alltid tas på allvar.
Samtala om fördelarna med att närstående deltar i vårdplaneringen. Om individen motsätter sig kontakt med närstående bör man fråga varför. Ibland behövs ett motivationsarbete, till exempel när individen inte vill “belasta” de närstående med sina bekymmer.
Upprätta en kris- eller säkerhetsplan
Alla individer med måttlig eller hög suicidrisk ska ha en vårdplan och en kris- eller säkerhetsplan som regelbundet uppdateras och som är kända av individen, närstående och alla som deltar i individens behandling. Planen ska finnas i journalen.
Kris- eller säkerhetsplanen skrivs tillsammans med individen och de närstående. Planen syftar till att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer. Den ska inrikta sig på hur man minskar individens sårbarhet och på strategier för att hantera triggers, suicidtankar och impulser. Hur individen deltar i säkerhetsplaneringen ger viktig information om suicidrisken.
Innehåll i en säkerhetsplan
Förslag på rubriker i en säkerhetsplan:
- Aktuella symtom och händelser som lett fram till ett ev. suicidförsök
- Sårbarhetsfaktorer
- Triggers (utlösande händelser)
- Varningstecken
- Individens egna strategier
- Kontakter i det egna nätverket i en akut situation
- Närstående och/eller vårdnadshavares strategier
- Risksanering
- Kontakter inom vården i en akut situation
- Vem gör vad om individen slutar delta i planerad vård
Sammanhängande vårdkedja
Glapp i vårdkedjan ökar suicidrisken, därför behöver vårdkedjan vara sammanhängande.
En sammanhängande vårdkedja innebär att man har en struktur för hur man delar information mellan olika vårdgivare, att ordinarie behandlare finns kvar och att man remitterar till en kompletterande resurs och inte bort från den egna verksamheten. Upprätta en tydlig vårdplan och genomför samordnad individuell planering (SIP) vid behov.
I samband med utskrivning från psykiatrisk heldygnsvård
Tiden efter utskrivningen från heldygnsvård är en riskperiod och därför bör individen följas upp för förnyad bedömning inom en vecka. Innan kontakt etablerats bör det vara möjligt för individen att vid behov ringa till avdelningen och till mottagande enhet. När kontakt med öppenvården etablerats kan det inledningsvis behövas täta återbesök.
Ny suicidriskbedömning vid återbesök
En ny bedömning av suicidrisken ska göras vid varje återbesök. Är återbesöken täta kan man göra en mindre omfattande bedömning. Bedömningen ska dokumenteras med en kort motivering, som sedan kan användas som underlag i samtal med individen och för att följa risken över tid.
Stöd för strukturerad dokumentation
En enhetlig dokumentation av suicidriskbedömning innebär att den som genomför en klinisk bedömning av suicidrisk har möjlighet att dokumentera sin suicidriskbedömning enligt samma struktur och terminologi oavsett vilket vårdinformationssystem som används. Vägledning för konfigurering av journalsystem och framtagande av anvisningar för dokumentation av suicidriskbedömning.
Material
Suicid - Patientsäkerhet, Socialstyrelsen
Självmordsriskbedömning, Deplyftet
Suicidalitet hos vuxna – akut bedömning/hantering, Regional riktlinje Västra Götalandsregionen (pdf, ny flik)
Konsten att rädda liv – till dig som jobbar inom vården, kort film
Kontakter
Bris - Barnens rätt i samhället, telefon 116 111
Jourhavande medmänniska, telefon 08-702 16 80
Jourhavande präst, telefon 112
Mind Självmordslinjen, telefon 90 101 eller chatt på mind.se
Informationsmaterial för individen själv och närstående
Fakta och råd, 1177 Vårdguiden
Att ge stöd till någon med självmordstankar, för närstående/anhöriga och personal, 1177 Vårdguiden
Suicidstegen – ett sätt att identifiera suicidrisk, Nationellt kliniskt kunskapsstöd (pdf, ny flik)
SuicideZero, ideell organisation
Mind, ideell förening
Märkning
Våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck
Våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck kan vara svårt att upptäcka. Respektfullt bemötande och kunskap behövs för att kunna hjälpa den som är utsatt.
Våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck kan vara svårt att upptäcka. Respektfullt bemötande och kunskap behövs för att kunna hjälpa den som är utsatt.
Målgrupp eller situation
Individer som får insatser från socialtjänsten och/eller hälso- och sjukvården, barn och elever i förskola eller skola.
Kunskapsläge
Socialstyrelsen har föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer som gäller i socialtjänstens och i vårdgivarnas arbete med
- barn och vuxna som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående
- barn som har upplevt våld eller andra övergrepp av eller mot närstående.
Socialstyrelsen rekommenderar att rutinmässiga frågor om våld i nära relationer ställs till kvinnor som uppsöker mödrahälsovård och psykiatrisk vård, och i alla ärenden inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Kompetenskrav
Personal inom hälso- och sjukvården, socialtjänsten och elevhälsan behöver ha kunskaper om och förmåga att se tecken på våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck. Socialstyrelsen rekommenderar utbildning i syfte att upptäcka våldet, vissa bedömningsmetoder kräver utbildning.
Sammanfattning
För att kunna upptäcka och hjälpa någon som är utsatt för eller har upplevt någon typ av våld i nära relationer eller hedersrelaterat förtryck behöver man våga fråga. Ibland finns det tydliga tecken på våld, men ofta är tecknen diffusa.
Grundläggande förutsättningar för att identifiera och hjälpa en individ som blivit utsatt för våld eller förtryck är att vilja se, vilja veta, känna empati och att ställa frågor på ett respektfullt sätt.
Vilka insatser som är lämpligast att gå vidare med om individen bekräftar att det förekommer våld eller förtryck beror på
- om det finns barn som berörs
- om det är pågående
- om det handlar om tidigare upplevelser
- om det är individen själv som utövar våldet eller förtrycket
- om våldet eller förtrycket är hedersrelaterat
- individens mående och egna önskemål.
Socialstyrelsen har tagit fram metoderna FREDA, PATRIARK och SARA:SV som kan användas i bedömningen. De två senare kräver utbildning för att användas.
Frågor och insatser som handlar om våld och/eller förtryck ska alltid dokumenteras, och i hälso- och sjukvården ska det göras dolt.
Anmäl till socialtjänsten om barn eller ungdomar far illa
Om man misstänker att ett barn eller en ungdom upplever någon typ av våld och/eller förtryck i nära relation ska man göra en anmälan till socialtjänsten. Ha alltid samtal i enrum, varken vårdnadshavare, syskon eller andra närstående ska vara med. Om en vuxen är utsatt för våld och/eller förtryck i en nära relation ska man alltid fråga om det finns barn som är nära den som utövar våldet eller den som är utsatt.
Alla i socialtjänsten, hälso- och sjukvården och i skolan är skyldiga att anmäla till socialtjänsten om man misstänker eller får reda på att ett barn far illa.
Genomförande
Individer som är eller har varit utsatta för någon typ våld och/eller förtryck söker ofta vård eller hjälp av andra anledningar, och ofta upprepade gånger. Få vågar eller vill ta upp att de varit utsatta på eget initiativ men många skulle vilja att den de möter ställer frågan. Många känner skam och skuld eller ser inte sig själva som utsatta, många individer väljer att inte berätta eller förnekar det som hänt.
De som utövar våldet känner också ofta skam som gör att de inte vill eller vågar berätta. Men att få frågan kan ändå leda till att de berättar eller söker hjälp vid ett senare tillfälle.
Tecken på våld och förtryck kan vara både tydliga och fysiska som skador och blåmärken. Men det kan också vara sådant man inte direkt kopplar till våld som psykisk ohälsa, riskbruk eller ekonomiska problem. Kvinnor utsätts i betydligt högre utsträckning än män, och särskilt sårbara grupper är de som behöver omvårdnad av närstående och hbtqi-individer.
Ställa frågor om våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck
När man frågar om våld och förtryck behöver man möta individen med respekt, lyhördhet och förståelse. För att den som är eller misstänks vara utsatt ska våga svara på frågor om våld och förtryck behöver personalen inge förtroende, ha viss kunskap i hur man frågar om våld och förtryck och ställa frågorna i en miljö som är trygg för individen. Frågorna behöver ställas vid flera tillfällen.
När man frågar om individen är utsatt för någon typ av våld och/eller hedersrelaterat förtryck ska man alltid göra det i ett enskilt samtal, varken vårdnadshavare, syskon, små barn eller andra närstående ska vara med.
Förklara varför frågorna ställs
Använd konkreta ord och utgå från individens perspektiv när du ställer frågor. Förklara att frågor om våld och förtryck ställs rutinmässigt, vad våld är och att det påverkar hälsa och utveckling. Berätta också vilket stöd som hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan erbjuda, oavsett hur våldserfarenheten ser ut. Erbjud att hjälpa till att ta sådana kontakter.
Exempel på inledande frågor
- Har någon slagit, sparkat, skrämt eller gjort dig illa?
- Jag ser att du har ett blåmärke på armen, hur fick du det?
- Jag undrar lite, är det något som har hänt dig?
- Känner du dig trygg där du bor nu?
- Känner du dig trygg med dina föräldrar/din partner?
- Har någon närstående kallat dig fula ord?
- Är det någon som kontrollerar t.ex. din mobil eller vad du gör på sociala medier?
- Finns det saker som du måste göra fast du inte vill? Vad är det i så fall?
- Finns det saker som du vill göra men som du inte får göra? Vad är det i så fall?
- Får du vara med på idrotten och sex- och samlevnadslektioner i skolan?
- Har någon slagit, sparkat, skrämt eller gjort dig illa förut?
Fråga både om våld som pågår och om eventuellt tidigare upplevt våld. Tidigare våld kan också behöva bearbetas eftersom våldet kan orsaka långvariga besvär.
Om individen berättar om pågående våld eller om våldsupplevelser i närtid behöver man ställa ytterligare frågor för att få reda på om det finns en akut risk för våld, om det finns barn som upplever våldet och om det är hedersrelaterat.
Exempel på följdfrågor
- När hände de här sakerna som du beskriver? Händer de fortfarande?
- Var finns den som utsatt dig för våld? Känns det tryggt/otryggt att gå hem?
- Har någon hotat att döda dig?
- Upplever du att någon begränsar dig, t.ex. vilka du får träffa, vad du får göra och vilka åsikter du får ha?
- Bor det barn hemma hos dig?
- Har du tänkt på att ta livet av dig?
Våldsutövare
Att få frågor om våldsutövande kan väcka skam hos den som har utövat våld. Skammen kan väcka ilska och förnekelse som gör att de oftast svarar nej på frågan. Men om våldsutövaren är motiverad till förändring kan det ändå göra stor skillnad att fråga.
Ibland kan den som utövar våld erkänna själva våldshandlingen, men lägga ansvaret på någon annan. I de fallen kan man prata om känsloreglering och alternativa strategier för att hantera ilska.
En del använder omskrivningar som att de blir arga, är aggressiva eller får vredesutbrott. En del identifierar sig inte som våldsutövare eftersom de jämför sig med en stereotypisk våldsutövare och ett stereotypiskt offer och inte känner igen sig i det.
Vad du kan fråga om
Har du själv som vuxen utsatt någon för våld? Till exempel
- hotat, kontrollerat, förnedrat, trakasserat
- hållt fast, knuffat, slagit, sparkat eller skadat på något annat
- pressat eller tvingat till ofrivilliga sexuella handlingar.
Att vara både offer och förövare vid hedersrelaterat våld och/eller förtryck
I en hedersrelaterad kontext kan samma individ vara både utsatt och utövare. Det kan vara till exempel pojkar och unga män som pressas eller tvingas till att kontrollera eller utsätta systrar eller mammor för våld, samtidigt som de själva utsätts för våld och förtryck. De kan också utsättas för våld om de försvarar eller skyddar kvinnor i familjen eller släkten.
Tecken på våld och hedersrelaterat förtryck
Tecken på våld kan vara diffusa. Det kan vara till exempel:
- sår, blåmärken, brännskador
- frakturer
- psykosomatiska problem, som t.ex. återkommande magont, sömnstörningar eller huvudvärk
- depression, ångest, PTSD, självskadebeteende
- riskbruk, missbruk eller beroende
- suicidförsök
Tecken på hedersrelaterat förtryck kan vara till exempel:
- oro kring att inte vara oskuld
- återkommande skolfrånvaro och skolk
- bevakning från syskon eller andra familjemedlemmar
- olika villkor för olika syskons deltagande i sociala sammanhang
- olika kläd- och beteendekoder i och utanför skolan
- rigid kontroll av fritiden (t.ex. att inte få delta i aktiviteter utanför skolan)
- få eller inga kamratkontakter utanför skolan
- frånvaro från vissa ämnen eller moment t.ex. idrott och sex- och samlevnadsundervisning.
Att tänka på vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck
Om man misstänker att våldet och/eller förtrycket är hedersrelaterat behöver man anpassa både bemötande och insatser efter det. Hedersrelaterat våld och förtryck fungerar annorlunda än våld i nära relationer utan koppling till heder, framför allt på det sättet att våldet och förtrycket är kollektivt, alltså sanktionerat och accepterat av de flesta i familjen och släkten. Det betyder att den våldsutsatta inte utsätts för våld och förtryck av bara en nära person utan av sin sociala omgivning. Därför behöver man tänka på att
- ha enskilda samtal med individen där inte heller små barn eller någon mer avlägsen släkting är med
- dokumentera i dold journalmall och begränsa eller hindra vårdnadshavares tillgång till journalen på 1177.se
- inte skicka kallelser eller påminnelser om bokade tider i sms, mejl eller brev
- inte informera vårdnadshavare om det gäller barn eller ungdomar.
Stödtelefon för yrkesverksamma för rådgivning i situationer som rör hedersrelaterat våld och förtryck: 010–223 57 60.
Använda tolk i samtal om våld och förtryck
Om man behöver använda tolk kan det vara ännu svårare för den våldsutsatta att våga berätta om våldet eller förtrycket. Därför bör man
- använda telefontolk om det går
- fråga om den utsatta föredrar en kvinnlig eller manlig tolk
- kontrollera att tolken inte har någon koppling till den utsattas släkt eller sociala omgivning.
Olika typer av våld och förtryck i nära relationer
Våld i nära relationer är ofta ett mönster av handlingar som kan vara allt ifrån subtila handlingar till grova brott. Det är allt ifrån att bli förlöjligad eller känna sig hotad till att utsättas för våldtäkt eller misshandel. Oftast handlar det om en kombination av olika typer av våld.
- Fysiskt våld
Knuffar, att bli fasthållen, dragen i håret, slagen eller sparkad. - Sexuellt våld
Våldtäkt eller sexuella handlingar som den utsatta inte vågar säga nej till. - Psykiskt våld
Direkta eller indirekta hot, förlöjligande, våld eller hot om våld mot husdjur. - Social utsatthet
Hindrad från att träffa släkt och vänner eller att delta i sociala aktiviteter, isolering, ryktesspridning. - Materiell eller ekonomisk utsatthet
Personliga tillhörigheter slås sönder eller förstörs avsiktligt. Övertalas till eller tvingas att skriva på avtal som får negativa ekonomiska konsekvenser, inte få arbeta eller använda sina egna pengar. - Digitalt våld
Hot i sms eller sociala medier, kontroll över hur någon förflyttar sig via gps eller platstjänster, grooming. - Latent våld
Ständig rädsla eller oro för våld genom hotfull kroppshållning, kroppsuttryck, ilska eller aggressivitet. - Hedersrelaterat våld och förtryck (hedersvåld)
Från en begränsning av vardagliga val till ett liv under hård kontroll. Kan innefatta kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap och att bli bortförd ur landet.
Definition av våld
Våld är varje handling riktad mot en annan individ, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna individ att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill.
Särskilt sårbara grupper
Individer beroende av vård och omsorg av närstående
De som är beroende av närstående för vård och omsorg i vardagen, som äldre och individer med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning, tillhör särskilt sårbara grupper. De kan utsättas för vanvård eller försummelse som till exempel inte få sin medicin eller tillräckligt näringsriktig kost. De är också oftare utsatta för direkt fysiskt våld av närstående.
I en hederskontext kan en funktionsnedsättning ses som en skam för familjen och därmed göra en individ särskilt utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck.
Individer som har ett missbruk eller beroende
Våld är ofta ett vanligt inslag i vardagen för de kvinnor som har missbruks- och beroendeproblem. Det kan vara svårare för de med missbruk att bryta upp från en relation präglad av våld eftersom partnern kan vara den som tillhandahåller drogerna eller bostaden, eller fungerar som ett skydd mot andra förövare.
Man behöver skilja på missbruket och våldsutsattheten och arbeta med båda problemen samtidigt och samordnat. Våldet kan vara en följd av missbruk, och missbruket kan vara en följd av våld.
Män i missbruk eller kriminalitet löper större risk för att bli utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.
Hbtqi-individer
Individer som har en normbrytande sexuell läggning löper större risk att bli utsatta för någon typ av våld och/eller förtryck.
I en hederskontext kan det anses skamligt att inte passa in i traditionella könsroller, vilket gör att hbtqi-individer kan upplevas hota familjens heder och därmed riskera att drabbas särskilt hårt av hedersrelaterat våld och förtryck.
Socialstyrelsens bedömningsmetoder FREDA, PATRIARK och SARA:SV
FREDA – bedöma våldssituationer
Standardiserade bedömningsmetoder som används i socialtjänstens arbete mot våld i nära relationer. Det är tre metoder och en manual för hur metoderna ska användas. FREDA består av:
- FREDA kortfrågor
Fråga om våld i enskilda ärenden. - FREDA beskrivning
Få en uppfattning om karaktären på det våld som förekommit eller förekommer. - FREDA farlighetsbedömning
Bedöma risken för fortsatt utsatthet och en del i utredningen om behov av skydd.
Bedömningsmetoderna är könsneutralt utformade. Det ställs inga direkta krav på förkunskaper eller utbildning.
PATRIARK – bedöma och hantera risk för hedersrelaterat våld
En vägledning för bedömning och hantering av risk för hedersrelaterat våld. Innehåller en guide som består av tre delar som handlar om
- mönstret i det hedersrelaterade våldet
- gärningspersonen eller -personernas psykosociala status
- offrets eller offrens bakgrund.
Det krävs utbildning på minst en heldag för att använda PATRIARK.
SARA:SV – bedöma risk för upprepat partnervåld
En guide som intervjuare kan använda som hjälpmedel vid bedömningen av risk för upprepat partnervåld.
SARA:SV består av tre delar som handlar om
- (den misstänkte) gärningspersonens historia av partnervåld
- gärningspersonens psykosociala status
- offrets sårbarhet.
Det krävs utbildning på minst en heldag för att använda SARA:SV.
Bedömning och fortsatta insatser
Om individen inte uppger någon erfarenhet av våld eller förtryck
- Uppmana individen att höra av sig senare om samtalet väckt några tankar eller frågor.
- Dokumentera att individen har fått frågor om våld och inte uppger någon utsatthet eller att själv ha utövat våld.
Om individen uppger upplevelser av våld eller förtryck
- Finns det barn i hemmet ska man göra en orosanmälan till socialtjänsten. Även oro för vuxna individer bör anmälas till socialtjänsten. Är läget akut bör man ringa in orosanmälan och eventuellt koppla in polisen. Komplettera då med skriftlig anmälan senare.
- Rådgör med polisen på telefon 114 14 om läget är oklart.
- Spårsäkra om det finns misstanke om sexuella övergrepp under de senaste tio dagarna.
- Misstänker man att våldet eller förtrycket är hedersrelaterat ska man inte ta kontakt med närstående.
- Dokumentera att frågorna har ställts och de uppgifter som individen lämnat.
Försök ta reda på om individen själv vet vad hen skulle vilja ha för stöd och hjälp. Utgå från det om det är möjligt. Erbjud till exempel stödsamtal, hjälp med kontakt med annan instans eller skyddat boende. Förklara att det finns ett samband mellan våldsutsatthet och psykisk ohälsa.
Stödtelefon för yrkesverksamma för rådgivning i situationer som rör hedersrelaterat våld och förtryck: 010–223 57 60.
Om individen upplevt våld eller förtryck tidigare
Även upplevelser av våld eller förtryck som ligger längre bak i tiden kan påverka individens psykiska hälsa. Därför behöver man ta hänsyn till de upplevelserna när man planerar och genomför insatser i hälso- och sjukvården och i socialtjänsten. Om individens symtom har orsakats av tidigare erfarenhet av våld och/eller förtryck och man inte anpassar insatserna efter det riskerar de att bli ineffektiva.
Insatser från socialtjänsten till individer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck
- Fungera som mellanhand mellan den utsatta och de närstående så att individen själv inte behöver ha kontakt med den eller de som utövar våldet eller förtrycket.
- Skyddsplacering, t.ex. familjehem, HVB, stödboende eller utslussningslägenhet.
- Hjälp att ansöka om namnbyte, sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring hos Skatteverket.
- Praktiskt och socialt stöd.
Om individen erkänt våldshandlingar
Välj att sluta är en nationell telefonlinje för den som vill få hjälp att förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende. Där kan man prata anonymt med en rådgivare som har arbetat med våldsutövande. Individen kan få stöd och råd och hjälp att hitta vidare till behandling.
Välja att sluta, nationell telefonlinje: 020-555 666.
Socialtjänsten kan erbjuda insatser när någon berättar att de utövar våld eller förtryck mot närstående.
Översikt över behandlingar vid våldsutövande, Kunskapsguiden.
Dokumentera våld och förtryck
Dokumentera fakta, inga egna värderingar eller tolkningar. Dokumentationen ska kunna användas vid en rättslig process. Våldet ska dock dokumenteras oavsett om individen vill göra en polisanmälan eller inte.
I journaler inom hälso- och sjukvården ska allt om våld i nära relationer och/eller hedersrelaterat förtryck dokumenteras under sökord eller i anteckning som är dold när individen öppnar sin journal på nätet. Informera om att anteckningarna inte kommer gå att få fram för vare sig individen själv eller andra utomstående.
Exempel på innehåll i dokumentationen
- Om man har ställt frågor om våld och hedersrelaterat förtryck eller inte.
- Om det är pågående våld eller om det handlar om upplevt våld tidigare eller under uppväxten, eller om individen själv utsatt närstående för våld.
- Vad individen berättat om kontrollerande beteende, om det handlar om hedersrelaterat våld.
- Individens känsloyttringar och psykiska tillstånd.
- Tecken på skador efter våld och/eller sexuella övergrepp. Dokumentera med hjälp av foton och använd kroppsmallar om det finns.
- Om det finns barn i familjen. Gäller alla barn: biologiska, adopterade, partners barn, andra barn som bor i familjen, också växelvis boende.
- Om man gjort en orosanmälan gällande barn till socialtjänsten.
- Individens upplevelse av situationen.
- Bedömning av säkerhet och akut risk för ytterligare våldsutsatthet.
- Individens resurser och nätverk.
Barns och ungdomars journaler
När det handlar om barn och ungdomar som är utsatta för våld eller hedersrelaterat förtryck ska man säkerställa att vårdnadshavare inte kan ta del av uppgifterna i journalen eller genom andra tjänster på 1177. Det kan handla om att blockera vårdnadshavares möjlighet att se bokade besök eller agera ombud, försegla journalen eller låsa barnets konto.
Samverkan mellan myndigheter och andra aktörer
Arbetet med våld i nära relationer och hedersrelaterat förtryck kräver att myndigheter och andra aktörer samverkar. Samverkan är nödvändig för att den som är utsatt för våld ska kunna få det stöd och den hjälp hen har rätt till. De som främst behöver samverka är:
- socialtjänsten, med uppgift att ge stöd och hjälp till våldsutsatta
- hälso- och sjukvården, med fokus på medicinsk behandling och psykosociala insatser
- rättsväsendet, som polis, domstolar och kriminalvård
- ideella organisationer, som kvinno- eller brottsofferjourer.
När det gäller våldsutsatta kvinnor med missbruks- och beroendeproblem finns fler områden där samverkan mellan olika aktörer kan vara nödvändig.
Samordnad individuell plan, SIP
När en individ får insatser från flera aktörer bör man göra en samordnad individuell plan, SIP.
Bryta sekretess och göra polisanmälan
Brott mot vuxna
Får man kännedom om brott mot en vuxen som kan ge mer än ett års fängelsestraff har man rätt att bryta sekretessen och anmäla till polisen.
Misstänker man äktenskapstvång, vilseledande till äktenskapsresa eller könsstympning bör man överväga att göra en polisanmälan.
Brott mot barn och ungdomar under 18 år
Vid pågående brottsliga handlingar mot specifika, identifierbara barn övergår rättigheten att polisanmäla till en skyldighet, oavsett vilken påföljd brottet kan ge.
Misstänker man vilseledande till äktenskapsresa, barnäktenskapsbrott eller könsstympning bör man göra en polisanmälan. Socialnämnden kan också ansöka om utreseförbud i sådana fall.
Material
Våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck, föreskrifter, samlad information och material, Socialstyrelsen
Våld i nära relationer, Kunskapsguiden
Hedersrelaterat våld och förtryck - Handbok för skola och socialtjänst om skyldigheten att se och hjälpa utsatta, Hedersförtryck.se (pdf, ny flik)
Nationellt centrum för kvinnofrid
FREDA, Socialstyrelsen
PATRIARK, Socialstyrelsen
SARA:SV, Socialstyrelsen
Stödtelefon för yrkesverksamma när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck: 010-223 57 60
Märkning
Allmänt om behandling vid självskadebeteende
Det finns flera effektiva behandlingar för självskadebeteende.
Det finns flera effektiva behandlingar för självskadebeteende.
Sammanfattning
För barn, ungdomar och vuxna finns behandlingar som har effekt vid självskadebeteende:
Genomförande
I Sverige erbjuds ett flertal effektiva behandlingar som syftar till att minska självskadebeteende och öka emotionell stabilitet inom den psykiatriska specialistvården. Dessa är DBT, MBT och ERGT. Insatser som stärker friskhetsfaktorer, känsloreglering och händelseanalyser vid självskadebeteende kan vara hjälpsamt i tillägg till DBT, MBT eller ERGT (se Grundläggande behandlingsinsats).
Material
Dialektisk beteendeterapi, DBT, DBT Sverige, intresseförening
Utvärdering av DBT för ungdomar, BUP Stockholm
DBT, Psykologiguiden
Mentaliseringsbaserad terapi, MBT, MBT, intresseförening
MBT, Psykologiguiden
Schematerapi, Svenska institutet för kognitiv psykoterapi
Emotion Regulation Group Therapy, ERGT, Nationella självskadeprojektet
Märkning
Grundläggande behandlingsinsats vid självskadebeteende
Minskar risken för upprepning och/eller eskalering av självskadebeteende och bygger på strategier som är gemensamma för evidensbaserade behandlingar.
Minskar risken för upprepning och/eller eskalering av självskadebeteende och bygger på strategier som är gemensamma för evidensbaserade behandlingar.
Målgrupp eller situation
Insatsen riktar sig till individer som självskadat. Denna insats ska ges i syfte att identifiera utlösande och vidmakthållande faktorer för självskadebeteende. Den kan ges till individer utan behandling, i väntan på behandling, eller om lämpligt till individer med pågående annan behandling som inte riktar sig mot självskadebeteende. Den ska inte erbjudas till individer som redan går i behandling med fokus på känsloreglering och självskada såsom Dialektisk beteendeterapi eller Mentaliseringsbaserad terapi.
Kunskapsläge
Insatsen grundar sig på klinisk erfarenhet. Det finns visst stöd för att denna typ av insats minskar risken för upprepat självskadebeteende i högre grad än ingen insats alls, eller allmänna insatser som inte specifikt inriktas på att minska självskadebeteende. Insatsen bygger på de faktorer som är gemensamma för evidensbaserade behandlingar för självskadebeteende.
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.
Kompetenskrav
Insatsen kan utföras av personal inom hälso- och sjukvården med legitimation eller annan reell kompetens inom psykiatri, beroendevård eller primärvård. Insatsen kan vara av psykodynamisk, problemlösande eller kognitiv beteendeterapeutisk inriktning.
Personalen bör få handledning specialiserad på självskadebeteende.
Sammanfattning
Av de behandlingsmetoder som har effekt på självskadebeteende (DBT, MBT, ERGT och schematerapi för EIPS) finns det vissa gemensamma effektiva komponenter som även kan ingå i en grundläggande behandlingsintervention. Dessa är:
- En tydlig behandlingsstruktur som skapar förutsägbarhet och kontinuitet för individen.
- Ett empatiskt-validerande och lyssnande-undersökande förhållningssätt.
- Fokus på ökad emotionell medvetenhet och förbättrad emotionsreglering.
- Strategier för att motverka risken för iatrogena (oönskade) effekter av vården.
Genomförande
Behandlingsstruktur och innehåll
För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt med en tydlig struktur och information om behandlingsinsatsens omfattning och form. Det är även hjälpsamt med information om självskadebeteende. Insatsen ska ges individuellt och kan vara 3–12 sessioner lång, beroende på individens behov. Behandlingsinsatsens omfattning ska förmedlas till individen i början av kontakten. Följande komponenter kan ingå i en grundläggande behandlingsinsats:
- Psykoedukation kring självskadebeteendets funktion.
- Kartläggning av självskadebeteendets funktion. Hjälp att identifiera funktionen med sitt självskadebeteende tillsammans med behandlaren.
- Fokus på ett gott samarbete kring problemanalys och lösningsförslag.
- Riskhanteringsplan (se Vårdplan).
- Strategier för att hantera impulsiva beteenden.
- Identifiera riskfaktorer och skyddsfaktorer för självskadebeteende.
- Minska krisgenererande beteenden (såsom intag av alkohol- och droger, konfliktfyllda relationer, andra destruktiva beteenden).
Empatiskt och validerande förhållningssätt
För individer med självskadebeteende är det viktigt att behandlaren har ett empatiskt och validerande förhållningssätt (se Bemötande). Detta innefattar att:
- Undersöka individens självskadebeteende på ett nyfiket, icke-dömande sätt och komma med individuella lösningsförslag.
- Bekräfta individens lidande och känslomässiga behov.
För att bibehålla ett empatiskt förhållningssätt över tid behöver behandlare som arbetar med självskadande individer handledning och stöd.
Fokus på känslor och känsloreglering
För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt att öka sitt fokus på känslor och öka förmågan till känsloreglering för att minska självskadebeteende. Detta kan bland annat innefatta:
- Information om känslor och känslors funktion.
- Hjälp att medvetandegöra och sätta ord på känslor.
- Att bekräfta och normalisera känslomässiga behov.
- Psykoedukation och stöd för att minska känslomässig sårbarhet relaterad till exempelvis sömn, nutrition och fysisk aktivitet.
- Att gemensamt undersöka vilken känslomässig funktion självskadebeteendet fyller.
- Hjälp med att hitta alternativa strategier för att hantera självskadeimpulser - fokus på känsloreglering.
Strategier för att motverka risken för oönskade effekter i vården
Psykologisk behandling kan orsaka skada om den inte genomförs på ett korrekt sätt. Det finns data som tyder på att individer med självskadebeteende har en större risk att drabbas av oönskade effekter av vård. Därför bör det finns strategier för att minska risken. Exempel på sådana strategier är:
- Medvetenhet om vilka känslomässiga reaktioner som självskadebeteende kan sätta igång hos behandlaren och stöd för att hantera dessa.
- Handledning och stöd specifikt inriktad på självskadebeteende.
- Specifik kunskap om självskadebeteende.
Uppföljning
Kontinuerlig skattning av frekvens av självskadebeteende bör göras med skattningsskalor, till exempel DSHI-9, (se Material). Frekvens av självskadebeteende bör följas upp vid varje besök. Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig uppföljning av självskadebeteende och livslust (se t ex MADRS-S under “Material”).
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Depressionsskala MADRS-9, (pdf, ny flik)
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Anhörig och brukarförening för självskadebeteende och ätstörning:
Märkning
Grundläggande stödinsatser vid lindrigt självskadebeteende
Inledande stöd från socialtjänsten för att identifiera utlösande och vidmakthållande faktorer och hindra upprepat eller upptrappat självskadebeteende.
Inledande stöd från socialtjänsten för att identifiera utlösande och vidmakthållande faktorer och hindra upprepat eller upptrappat självskadebeteende.
Målgrupp eller situation
Socialtjänsten kan ge stöd som riktar sig till individer som har lindrigt självskadebeteende. Stödet ska ges i syfte att identifiera utlösande och vidmakthållande faktorer för självskadebeteendet samt stödja individen i dess hela livssituation. Om självskadebeteendet upprepas och eskalerar ska Socialtjänsten lotsa individen till hälso- och sjukvården för bedömning och eventuell behandling.
Kunskapsläge
-
Kompetenskrav
Socionom eller annan likvärdig utbildning.
Sammanfattning
De viktigaste komponenterna i en basal insats vid självskadebeteende är:
- Kartläggning av självskadebeteendet med frågor som exempelvis när, hur, hur ofta, i vilka situationer.
- Fokus på ett gott samarbete kring problem och lösningsförslag.
- Undersök risk och skyddsfaktorer för självskadebeteende.
- Strategier för att hantera impulsiva beteenden t ex förslag på avledande handlingar.
Genomförande
Stödet ges individuellt och i kombination med anhörigstöd efter samtycke från individen. Om individen är under 18 år ska vårdnadshavarna alltid informeras, involveras och ges stöd i separata samtal samt ingå i samtalen med barnet. Stödet bör vara strukturerat, problemlösningsfokuserat och baserat på en god och samarbetsinriktad relation. Stödinsatserna ska fokusera på att gemensamt kartlägga och bättre förstå självskadebeteendets funktion. Innehållet kan vara följande:
- Självskadebeteende och dess funktion; identifiera funktionen hos sitt eget självskadebeteende (se länkar under "Material").
- Identifiera riskfaktorer och skyddsfaktorer för självskadebeteende.
- Minska beteenden såsom intag av alkohol- och droger, konfliktfyllda relationer, andra destruktiva beteenden.
- Stöd för att minska sårbarhet exempelvis god sömn, näringsrik kost och aktiviteter som främjar psykisk och fysisk hälsa.
- Information om möjlighet till stöd via Självskadechatten, SHEDO.
Samordnad individuell plan SIP
Individer som får stöd av socialtjänsten och som samtidigt behandlas inom hälso- och sjukvården för sitt självskadebeteende ska vid behov erbjudas samordning med samordnad individuell plan (SIP).
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet
Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)
Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet
Exempel på telefonlinjer att hänvisa till:
Märkning
Vårdplan
Att i samråd med patienten upprätta en vårdplan som ger en samlad bild av patientens behov, mål och de insatser som planeras. Vårdplanen ska även innehålla en riskhanteringsplan där skydds- och riskfaktorer samt krisplan beskrivs.
Att i samråd med patienten upprätta en vårdplan som ger en samlad bild av patientens behov, mål och de insatser som planeras. Vårdplanen ska även innehålla en riskhanteringsplan där skydds- och riskfaktorer samt krisplan beskrivs.
Målgrupp eller situation
För individer som nyligen självskadat eller har självskadeimpulser. För individer med samtidig suicidrisk kan andra åtgärder behöva vidtas, se Strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk. Insatsen kan både ges till individer utan aktuell behandling och till individer med pågående behandling inom psykiatri eller primärvård.
Kunskapsläge
Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor och utgår från lagstiftning om svensk sjukvård.
Insatsen baseras på klinisk erfarenhet, och är ett lämpligt arbetsredskap i mötet med en individ med icke-suicidalt självskadebeteende.
Kompetenskrav
Vårdpersonal inom hälso- och sjukvården, elevhälsan eller socialtjänsten.
Samtliga journalföringspliktiga yrkesgrupper tillför och ansvarar för sin del i den gemensamma vårdplanen. Vårdplanen är tvärprofessionell.
Sammanfattning
Vårdplanen, inklusive riskhanteringsplanen, ska innehålla diagnoser, svårigheter/problem, skydd- och riskfaktorer, samt mål som identifierats för och tillsammans med patienten. Vidtagna åtgärder, ordinationer och en krisplan ska också ingå.
Genomförande
En vårdplan ska upprättas snarast efter att en patient har ankommit till en vårdinrättning, till exempel inom timmar efter ankomst till en vårdavdelning inom akutsjukvården, eller direkt i samråd med patienten vid öppenvårds-, hem- eller primärvårdsbesök som föranleder annat än en engångsinsats.
Innehåll
- Kontaktuppgifter om Fast vårdkontakt, läkare samt andra behandlare.
- Datum om när den är upprättad och/eller uppdaterad.
- Information om patientens behov, aktuella problem och diagnoser.
- Information om intern och/eller extern samverkan.
- Bedömning och riskbedömning.
- Mål utifrån patientens behov och förutsättningar. Målen bör formuleras så att de går att utvärdera. Är de realistiska, mätbara, tidsangivna?
- Information om planering av olika insatser.
- Planering av uppföljning och utvärdering. Information om utförd uppföljning och utvärdering.
- Delaktighet i utformandet samt godkännande av patienten samt i aktuella fall av vårdnadshavare eller närstående.
Riskhanteringsplan
Den ska dokumenteras i vårdplanen och bör innehålla:
- Skydds- och riskfaktorer som kan minska respektive öka icke-suicidalt självskadebeteende. Dessa identifieras gemensamt av personal och den självskadande individen. Se nedan för skydds- och riskfaktorer att kartlägga.
- Strukturerade bedömningsinstrument eller skattningsskalor (se Kartläggning och utredning). Dessa kan inte ensamt utgöra underlaget för att förutsäga framtida risk för självskada.
- En krisplan framtagen i samarbete mellan personalen och individen med självskadebeteende, inklusive anhöriga/närstående om möjligt. Alla inblandade behöver uttryckligen åta sig att följa krisplanen. Finns flera vårdgivare och huvudmän bör krisplanen vara gemensam (se Samordnad Individuell Plan). Krisplanen behöver vara tillgänglig för både individen med självskadebeteende och vårdpersonalen.
Skyddsfaktorer
Faktorer att kartlägga som kan minska risken för självskadebeteende är:
- Copingförmåga: Förmågan att hantera emotionell instabilitet och självskadeimpulser. Vilka strategier har individen att ta till för att begränsa eller undvika självskadebeteende eller minska faktorer som utlöst självskadebeteendet?
- Viktiga relationer som kan fungera stödjande och minska risken för självskadebeteende på kort och lång sikt.
- Hopp inför framtiden; intressen, planer, drömmar både nu och i framtiden.
- Ansvar gentemot barn, familj, husdjur eller andra som individen inte skulle överge.
- Beredskap att skapa och följa en krisplan, med för individen möjliga strategier för egenvård och kontaktväg om dessa inte fungerar.
- Mentalisering, tankeflexibilitet, förmåga att skifta perspektiv.
Riskfaktorer
Faktorer att kartlägga som kan öka risken för självskadebeteende är:
- Metod och frekvens för aktuellt och tidigare självskadebeteende.
- Aktuell och tidigare självmordsavsikt.
- Tidigare självmordsförsök.
- Suicid inom familj/släkt.
- Psykiatrisk sjukdom och hur den relaterar till självskadebeteendet.
- Personliga och sociala omständigheter/negativa känslor eller förändringar i relationer som föregått självskadebeteendet.
- Specifika riskfaktorer kopplade till aktuellt och tidigare självskadebeteende.
- Relationer som kan innebära hot och leda till förändring av risken.
- Riskfaktorer/sårbarheter i nuet och på lång sikt som kan påverka förmågan att stå emot självskadetankar, beteende och impulser är t.ex. brist på sömn, lågt energiintag och hormonell påverkan.
Krisplan
Denna ska dokumenteras och innehålla:
- Strategier för egenvård, andra beteenden/aktiviteter än självskadebeteende för att hantera krissituation (Se under “Material”)
- De alternativa beteendena/aktiviteterna bör rangordnas utifrån var i ett krisförlopp de är lämpliga för individen att använda.
- Hur individen akut får tillgång till hjälp när egenvård inte är tillräckligt. Exempelvis namn och telefonnummer till de personer man kan be om hjälp, men också kontaktuppgifter till t.ex. sjukvård och boendestödjare.
Uppföljning
Uppföljning och eventuell uppdatering av risk- och krisplan bör ske regelbundet under pågående behandling/uppföljande insats.
För individer som har stöd och förebyggande insatser bör tät uppföljning ske initialt för att tidigt upptäcka om självskadandet upprepats.
Material
Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende:
www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet
Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen
Information, kunskapsstöd för upprättande av vårdplan (och riskhanteringsplan):
Samverkan i vården, Sveriges Regioner och kommuner
Vårdplan, Sveriges Regioner och kommuner
Riskhanteringsplan, Nationella självskadeprojektet
Förslag på färdigheter att lägga in i vårdplan(riskhanteringsplan):
SHEDO-s färdighetslista, SHEDO
Märkning
Emotionsregleringsbehandling i grupp, ERGT
16-veckors gruppbehandling för att minska självskada öka kunskap om och färdigheter i känsloreglering. Ges som en tilläggsbehandling till ordinarie vård.
16-veckors gruppbehandling för att minska självskada öka kunskap om och färdigheter i känsloreglering. Ges som en tilläggsbehandling till ordinarie vård.
Målgrupp eller situation
Vuxna som självskadar, med och utan annan aktuell behandling. Behandlingen ska inte erbjudas individer som redan går i behandling med fokus på känsloreglering och självskada såsom Dialektisk beteendeterapi eller Mentaliseringsbaserad terapi. Samsjuklighet med depression, ångest eller andra psykiatriska syndrom är inte ett hinder.
Kunskapsläge
Studier på individer med upprepat självskadebeteende och drag av emotionell instabilt personlighetssyndrom (EIPS) indikerar att självskadebeteende, impulsiva destruktiva beteenden, depression och ångest kan minska, samt att förmåga till känsloreglering och livskvalitet kan öka. En svensk utprovning av metoden visade goda resultat i linje med amerikanska studier.
Behandlingen har också visat goda effekter på andra impulsiva och destruktiva beteenden, depression, ångest, stress, relationsproblem och livskvalitet hos individer med självskadebeteende och EIPS (eller drag av detta).
Klinisk erfarenhet talar för att insatsen inte hjälper vid stereotypt självskadebeteende som vid autismspektrumstörningar, dermatillomani eller vid trichotillomani.
Kompetenskrav
Leg psykolog eller leg psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.
Sammanfattning
Emotionsreglerande behandling vid självskadebeteende (ERGT) är en gruppbehandling som syftar till att minska självskadebeteende och andra destruktiva beteenden genom att öka färdigheter i känsloreglering. ERGT utgår från att självskadebeteende fyller en känsloreglerande funktion och att bättre färdigheter för att reglera svåra känslor minskar behovet av självskada och andra impulsiva eller destruktiva beteenden.
Genomförande
Insatsen är avsedd att ges som tillägg till sedvanlig behandling (kontakt med läkare, psykolog, sjuksköterska eller liknande) i psykiatrisk öppenvård i syfte att minska självskadebeteende. Insatsen ges i grupp och är 16 sessioner lång. Sessionerna innehåller såväl psykoedukation som övningar i grupp. Hemuppgifter mellan sessionerna utgör en viktig del av behandlingen.
Behandlingens innehåll
- Psykoedukation och motivationsarbete kring självskadebeteendets för- och nackdelar
- Psykoedukation om känslor
- Övningar i att bli mer medveten om och bättre förstå och acceptera känslor
- Psykoedukation om den paradoxala effekten av att försöka kontrollera känslor
- Övningar i att vara villig att ha känslor, även de smärtsamma
- Strategier för att reglera känslors intensitet och varaktighet
- Strategier för att hantera impulsiva beteenden
- Psykoedukation om och övningar i att identifiera sina värden i livet och att röra sig mot dem
Behandlingens upplägg
- Vecka 1: Fokus på självskadebeteendet och dess funktion; deltagarna får hjälp att identifiera funktionen av det egna självskadebeteende
- Vecka 2–6: Fokus på att öka medvetenheten om emotioner och deras funktionalitet. Deltagarna får bl.a. lära sig att emotioner ger viktig information om omgivningen som kan tjäna som vägledning för beteende och val av handlingssätt. De får också hjälp att förbättra sin förmåga att identifiera, benämna och differentiera mellan emotionella tillstånd, liksom också att lära sig vilken typ av tankar, kroppssensationer och handlingstendenser som är förknippade med olika typer av emotioner.
- Vecka 7–8: Fokus på konsekvenser av att acceptera respektive att undvika emotioner.
- Vecka 9–10: Fokus på strategier för emotionsreglering och impulskontroll.
- Vecka 11–14: Fokus på att identifiera och klargöra vad i livet som är av betydelse och upplevs som meningsfullt för individen), samt hur man kan handla i enlighet med dessa riktningar.
- Vecka 15–16: Fokus på avslut och vidmakthållande av känsloregleringsfärdigheterna efter avslutad behandling.
Uppföljning
Kontinuerlig skattning av frekvens av självskadebeteende bör göras med skattningsskalor (se till exempel DSHI-9). Frekvens av självskadebeteende bör skattas åtminstone en gång per månad, helst i samband med mottagningsbesök. Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se till exempel MADRS-9).
Material
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende
Märkning
Dialektisk beteendeterapi, DBT
Behandlingen syftar till att förbättra känsloreglering samt sociala och kognitiva färdigheter.
Behandlingen syftar till att förbättra känsloreglering samt sociala och kognitiva färdigheter.
Målgrupp eller situation
Vuxna med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS)/borderline personlighetssyndrom (BPS) och ungdomar med drag av EIPS/BPS (DBT-A). Samsjuklighet med depression, ångest eller andra psykiatriska syndrom är inte ett hinder för deltagande i DBT. Det finns även DBT-behandling anpassad för personer med intellektuell funktionsnedsättning (DBT-SS], se "Material" nedan).
Kunskapsläge
Studier på både ungdomar och vuxna med upprepat självskadebeteende (av både suicidal och icke-suicidal karaktär) och EIPS/BPS indikerar att DBT är hjälpsamt vad gäller att minska självskadebeteende, aggressivitet, depression och symtombörda. Det finns dock inga svenska studier på DBT.
Kompetenskrav
Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.
Sammanfattning
Dialektisk beteendeterapi (DBT) är en omfattande, evidensbaserad behandling för vuxna och ungdomar (DBT-A) med emotionell instabilitet, självskadebeeteende, impulsivitet och kronisk suicidalitet. Behandlingen baseras på kognitiv beteendeterapi och zenbuddhistisk teori om acceptans och medveten närvaro.
Genomförande
Insatsen är omfattande och ges både individuellt och i grupp, så kallad färdighetsträning. DBT pågår under minst 12 månader.
Behandlingens fem komponenter
DBT är en omfattande behandling där fem olika komponenter behöver ingå. Således bör individen som erhåller DBT erhålla följande behandlingsinslag:
- Individualterapi, 1 gång/vecka
- Färdighetsträning i grupp, 1 gång/vecka
- Hemuppgifter mellan sessionerna
- Telefonstöd (eller annat strukturerat stöd) för generalisering av färdigheter
Utöver det behöver terapeuten som ger individualterapi eller färdighetsträningen arbeta i ett DBT-team. I DBT-teamet erhåller terapeuterna stöd och handledning.
Många team erbjuder även anhörigstöd, sk Familjeband.
Behandlingens faser
Behandlingen är indelad i fem faser, vilka definieras av en tydlig målbild:
Orienteringsfasen: Grunden läggs för terapiarbetet. En god relation skapas mellan patient och terapeut och problembeteenden, förväntningar, mål samt eventuella hinder kartläggs.
Fas 1: Att uppnå säkerhet och stabilitet. Fokus på självmordsbeteende, terapistörande beteende, livskvalitetsstörande beteende samt att öka färdigheterna.
Fas 2: Att minska effekter av eventuell posttraumatisk stress och bearbeta trauman.
Fas 3: Att öka självrespekten och att uppnå individuella mål.
Fas 4: Att skapa ett liv värt att leva, att vara engagerad i sitt eget livs samt att vara engagerad i sina relationer.
Individualterapin
Individualterapin i DBT ges en gång/vecka, cirka 45–60 min per tillfälle. Individualterapin syftar till att upprätthålla individens motivation och struktureras utifrån en tydlig hierarki där individens mest omfattande/livshotande beteende prioriteras. I individualterapin individanpassas även de färdigheter som lärs ut i färdighetsträningen.
Färdighetsträning
Färdighetsträningen pågår under 2,5 timmar per vecka, i grupper om max 8 individer. Färdighetsträningen är en psykoedukativ insats där nya färdigheter för att hantera känslor, relationer, styra sin uppmärksamhet och hantera kriser lärs ut.
Deltagaren får lära sig följande i färdighetsträningen:
- Medveten närvaro: Strategier för att rikta uppmärksamheten på ett adaptivt sätt
- Relationsfärdigheter: Strategier för att hantera relationer så att goda relationer kan bevaras, egna önskningar och mål kan uttryckas och självrespekt kan hävdas
- Känsloregleringsfärdigheter: Strategier för att identifiera, förstå och förhålla sig till känslor
- Krisfärdigheter: Strategier för att stå ut med och bryta intensiva känslor som kan leda till suicidala och självskadande eller andra destruktiva handlingar.
Uppföljning
Veckovisa skattningar av självskadebeteende ingår i DBT-modellen. Dessa följs upp med detaljerade analyser av vad som föranlett självskadebeteendet. Mer strukturerad skattning av självskadebeteendets frekvens bör göras med skattningsskalor (se till exempel DSHI-9). Frekvens av självskadebeteende bör skattas åtminstone en gång per månad, helst i samband med mottagningsbesök. Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se till exempel MADRS-S).
Material
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende
Arbetsblad för DBT-SS, DBT för individer med utvecklingsstörning, Nationella självskadeprojektet
Märkning
Mentaliseringsbaserad terapi, MBT
Evidensbaserad behandling, vilken övar upp och stabiliserar förmågan att föreställa sig sitt eget och andras inre.
Evidensbaserad behandling, vilken övar upp och stabiliserar förmågan att föreställa sig sitt eget och andras inre.
Målgrupp eller situation
Insatsen riktar sig till både vuxna och ungdomar (MBT-A) med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS). Insatsen har god evidens vid EIPS och självskadebeteende av både suicidal och icke-suicidal karaktär. Samsjuklighet med depression, ångest eller andra psykiatriska syndrom är inte ett hinder för deltagande i MBT.
Kunskapsläge
Flera studier visar att MBT är hjälpsamt vad gäller att minska självskadebeteende hos både ungdomar och vuxna med upprepat självskadebeteende och EIPS.
Kompetenskrav
Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.
Sammanfattning
Metaliseringsbaserad teori (MBT) är en evidensbaserad behandling som riktar sig till individer med emotionell instabil personlighetssyndrom (EIPS). Behandlingen fokuserar på att stärka förmåga att förstå sina egna och andras mentala tillstånd. Detta i syfte att bättre kunna hantera stark affekt och mellanmänskliga relationer, vilket i sin tur minskar risken för självmordsförsök och självskadebeteende.
Genomförande
Att mentalisera handlar om att förstå, uppfatta och tolka egna och andras inre mentala tillstånd. Det kan handla om egna och andras behov, önskningar, känslor, föreställningar, mål och anledningar. Mentalisering hjälper oss att skilja både mellan egna och andras mentala tillstånd samt mellan mentala tillstånd och yttre verklighet. På så sätt är mentalisering en mycket viktig hjälp i relationen till såväl sig själv som till andra.
Syftet med mentaliseringsbaserad terapi är därför att stärka individens förmåga att förstå sina egna och andras mentala tillstånd utifrån sin relationella erfarenhet. På så sätt kan individen adressera svårigheter med affekter, impulsreglering och interpersonellt fungerande, vilket annars riskerar att utlösa självmordsförsök och självskadebeteende.
Insatsen är omfattande och ges både individuellt och i grupp. MBT pågår under minst 18 månader.
Mentalisering och självskadebeteende
Individer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) har en grundläggande, normalt utvecklad förmåga att mentalisera. I emotionellt laddade situationer till andra minskar dock mentaliseringsförmågan, vilket gör situationen än svårare att hantera. Istället tar starka känslor kopplade till individens ofta traumatiska relationella historia över, varpå individen agerar utifrån denna historiska erfarenhet snarare än utifrån den egentliga nuvarande situationen.
Detta kan ta sig uttryck i att förmågan att se sina egna inre tankar och känslor som just tankar och känslor minskar kraftigt. Istället blandas egna inre mentala skeenden samman med den yttre verkligheten. Med bakgrund i individens negativa relationella erfarenheter uppfattar således individen den nuvarande situationen såsom negativ. Ju starkare den negativa känslan är, ju större är risken att mentaliseringsförmågan tillfälligt minskar. När det sker överväldigas individen av starka känslor och tankar som är svåra att tolerera. Då självskadebeteendes funktion ofta är att reglera ned sådana starka känslor, kan det ses som ett uttryck för temporärt sammanbrott i mentaliseringsförmågan.
Behandlingens innehåll
Centrala komponenter i Mentaliseringsbaserad teori:
- Utredning
- Introduktionskurs, 90 minuter/vecka i 12 veckor
- Individualterapi, 45 minuter/vecka i 18 månader
- Gruppterapi, 90 minuter/vecka i 18 månader
- Medicinsk behandling vid behov
- Uppföljningssamtal efter avslutad behandling
- Anhörigutbildning
Behandlingens upplägg
Terapin delas in i tre faser:
- I fas 1 bedöms individens mentaliseringsförmåga och funktion. Här ingår diagnossättning, översyn av farmakologisk behandling och krisplanering, prioritering av behandlingsmål samt psykoedukation. Fasen syftar till att skapa motivation till terapi.
- I fas 2 stimuleras utveckling av individens mentaliseringsförmåga.
- I fas 3 förbereder sig individen för att avsluta behandlingen, planerar för att vidmakthålla framsteg och utvecklar ett anpassat uppföljningsprogram tillsammans med behandlaren.
Uppföljning
Suicide and Self Harm Inventory (SSHI) har använts i de internationella studierna av MBT. Där mäter man frekvens av suicidalt och icke-suicidalt självskadebeteende var sjätte månad.
Märkning
Schematerapi för individer med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS)
Individuell terapi för vuxna med EIPS där självskadebeteende är ett av symtomen. Fokus är förändring av personlighetsstruktur, har en viss effekt på självskadebeteende.
Individuell terapi för vuxna med EIPS där självskadebeteende är ett av symtomen. Fokus är förändring av personlighetsstruktur, har en viss effekt på självskadebeteende.
Målgrupp eller situation
Vuxna med EIPS där självskadebeteende är ett av symtomen. Exklusionskriterier för schemafokuserad terapi för EIPS är allvarligt missbruk, mental retardation, psykossjukdom, bipolär sjukdom, adhd, dissociativ identitetsstörning och antisocialt personlighetssyndrom.
Kunskapsläge
I framförallt en forskningsstudie har schematerapi visat sig vara hjälpsam för vuxna individer med EIPS och självskadebeteende. Studien indikerade att schematerapi är hjälpsamt för att minska självskadebeteende, psykiatriska symtom, förändra personlighetsmönster och öka livskvaliteten.
Kompetenskrav
Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning. Utbildning i schematerapi i flera steg rekommenderas.
Insatsen ges inom psykiatri.
Sammanfattning
Schematerapi är en omfattande behandling där fokus läggs på förändring av personligheten, och de grundläggande tankemönster man fått med sig från barndomen. Schematerapi innehåller tre behandlingsfaser och baseras på emotionsfokuserade tekniker, kognitiva tekniker och strategier för att bryta beteendemönster.
Genomförande
Schematerapi för EIPS består av tre olika behandlingsfaser:
- utveckling av terapirelationen och arbete med emotionsreglering
- arbete med att förändra kognitiva scheman
- utveckling av autonomi.
Enligt metoden karakteriseras individer med EIPS av fem olika schema modes som interagerar på ett destruktivt sätt. Dessa är:
- Det övergivna barnet
- Det arga och impulsiva barnet
- Känsloavstängt skydd
- Den straffande föräldern
- Den sunda vuxna
Behandlingen bygger på fyra huvudsakliga förändringsmekanismer för förändring av dessa schema modes:
- Terapeuten går in i en begränsad föräldraroll
- Arbete med mentala bilder och dialoger
- Kognitiv omstrukturering och psykoedukation
- att bryta beteendemönster.
Av de olika förändringsstrategierna framhålls ”begränsat föräldraskap” som den mest centrala med betoning på att terapeuten bemöter individen med empati, stöttning, trygghet och värme.
I behandlingen använder sig terapeuten av emotionsfokuserade tekniker där man bland annat arbetar med minnen av svåra erfarenheter. Kognitiva tekniker har också en central roll i schematerapi, framför allt vad gäller psykoedukation och kognitiv omstrukturering. Även beteendeinriktade strategier ingår i behandlingen såsom, avslappningsträning, strategier för att hantera ilska och gradvis exponering.
Uppföljning
I behandlingen av individer med självskadebeteende bör även strukturerade skattningar av frekvens av självskadebeteende ingå (se till exempel DSHI-9). Frekvens av självskadebeteende bör skattas åtminstone en gång per månad, helst i samband med mottagningsbesök. Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se till exempel skattningsskalan MADRS-S).
Material
Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
Märkning
ERITA
Individuell känsloreglerande behandling för ungdomar med självskadebeteende.
Individuell känsloreglerande behandling för ungdomar med självskadebeteende.
Målgrupp eller situation
Familjer med ungdomar (13–17 år) som skadar sig själva.
Kunskapsläge
Studier ger preliminärt stöd för att ERITA är säkert och potentiellt effektiv. Ingen randomiserad kontrollerad studie har genomförts därför ses kunskapsläget som lågt men lovande.
Kompetenskrav
Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.
Sammanfattning
ERITA är en 12-veckors tilläggsbehandling specifikt inriktad på att minska självskadebeteende hos ungdomar. Metoden bygger på Emotion regulation group therapy och ges som ett tillägg till ordinarie vårdkontakt. Syftet med behandlingen är att öka kunskapen om och ge färdigheter i känsloreglering, för att minska behovet av självskadebeteende som maladaptiv känsloregleringsstrategi.
Syftet med behandlingen är att ungdomarna ska lära sig att hantera svåra känslor och att föräldrarna ska få ökad kunskap om självskadebeteende och föräldrafärdigheter i relation till själskadebeteende. Behandlingen kan både ges till ungdomar utan aktuell behandling och till ungdomar med pågående kontakt inom psykiatrin eller primärvården. Samsjuklighet som autism, depression, ångest eller andra psykiatriska syndrom är inte ett hinder för deltagande i ERITA.
Genomförande
Insatsen är avsedd att ges som tillägg till annan behandling (kontakt med läkare, psykolog, sjuksköterska eller liknande) i psykiatrisk öppenvård. I behandlingen ingår hemuppgifter som instruerar deltagarna att träna på färdigheterna mellan sessionerna.
Behandlingens innehåll
Komponenter i känsloreglerande behandling vid självskadebeteende, ERITA:
- psykoedukation och motivationsarbete kring självskadebeteendets för- och nackdelar
- strategier för att hantera impulsiva beteenden
- psykoedukation om känslor
- övningar i att bli mer medveten om och bättre förstå och acceptera känslor
- den paradoxala effekten av att försöka kontrollera känslor
- övningar i att vara villig att ha känslor
- strategier för att reglera känslors intensitet och varaktighet
- psykoedukation om och övningar i att identifiera sina värden i livet och att röra sig mot dem.
Behandlingens upplägg
Vecka 1
Fokus på självskadebeteende och dess funktion. Introduktion till behandlingsrationalen och hjälp med att identifiera funktionen av det egna självskadebeteendet.
Vecka 2
Strategier för impulskontroll.
Vecka 3–4
Arbete med ökad medvetenhet om känslor och deras funktion