Vårdnivåer

Gå till huvudsidan: Självskadebeteende

Självskadebeteende

Nivå och process

Vårdnivåer

Individer med självskadebeteende kan få vård och stöd från elevhälsa, socialtjänst och/eller hälso- och sjukvård, beroende på vårdnivå.

Sammanfattning

  • Personal verksamma inom elevhälsa, socialtjänst och hälso- och sjukvård ska kunna känna igen tecken på självskadebeteende och ge stöd som stärker friskfaktorer samt råd om var individen kan söka vård.
  • Förebyggande insatser, tidig upptäckt, bedömning av självskadebeteendets omfattning kan utföras av de verksamheter som har i uppgift att först ta emot barn och ungdomar, exempelvis barn- och elevhälsovård, Ungdomsmottagning, Första linjen/primärvård. För barn och ungdomar ska stöd eller vård ske, om möjligt, i barnets/ungdomens vanliga miljö (hem, skola).
  • För unga vuxna/vuxna kan tidig upptäckt, bedömning av självskadebeteendets omfattning samt insats på primärvårdsnivå förhindra utveckling till ett mer omfattande självskadebeteende.
  • Efter bedömning av självskadebeteendets omfattning (lindrigt, måttligt eller mer omfattande, se Bakgrund om tillståndet) ska adekvat insats ges.
  • Personer med omfattande självskadebeteende och annan psykiatrisk samsjuklighet bör handläggas på psykiatrisk specialistnivå.

Genomförande

Individer med självskadebeteende söker ofta för andra symtom och inte för självskadan. Barn och ungdomar som medvetet skadar sig själva uppvisar ofta tecken till försämrat mående och kan ha symtom som försvårar förmågan att tillgodogöra sig utbildning i skolan, exempelvis koncentrationssvårigheter, kamratproblem och frånvaro.

Insatser kan och bör ges direkt när behov identifierats. Stödet ska utgå och anpassas utifrån behov, funktion och aktuella symtom. Hälso- och sjukvård, skola och socialtjänst har i uppdrag att upptäcka behov och ge insatser.

Samordning mellan huvudmän

För att insatserna ska bli så effektiva som möjligt behöver de samordnas och koordineras, både inom den egna verksamheten och i samverkan med andra. Det ställer krav på tydlighet från huvudmän och beslutsfattare vad gäller uppdrag och ansvarsfördelning, så att alla vet vem som ska göra vad och när. Övergången från barn till vuxen vid 18 år är en känslig period, likaså vid överföring av patienter mellan vårdnivåer om självskadebeteendet kräver mer omfattande insatser eller mer specialiserad vård. För god kontinuitet och samordning krävs att alla överbryggar det i sin organisering.

För att möjliggöra en god och effektiv vård, skola och omsorg behöver beslutsfattarna i sitt geografiska område gemensamt bedöma behoven och skapa organisatoriska förutsättningar för överföring mellan vårdnivåer beroende på självskadebeteendets svårighetsgrad.

Insatser inom primärvårdsnivå/första linjen, inklusive ungdomsmottagning samt barn- och elevhälsovård, är hälsofrämjande och förebyggande och kan därmed möjliggöra god prognos för individer med självskadebeteende. Insatser kan ges i form av kartläggning och utredning (t ex med hjälp av skattningsskalor) samt stödjande samtal. Det kan i sin tur ge förutsättningar för ökad tillgänglighet till behandling inom psykiatrisk specialistnivå för de individer som har behov av insatser på den nivån.

För ytterligare stöd och råd se Material nedan.

Insatser för barn och unga ska ges i samverkan mellan skola, nätverk och eventuellt socialtjänst. Insatserna ska ske i närmiljön och i nära samarbete med vårdnadshavare. Insatser kan ges i form av hälsosamtal, stödjande samtal och kartläggning av svårighetsgrad av självskadebeteende (t ex med hjälp av skattningsskalor) och övrig psykisk ohälsa. Den unges symtom och självskadebeteende ska ses i sitt sammanhang. Helhetsperspektiv ska styra valet av stöd och vårdinsatser. För ytterligare stöd och råd se Material nedan.

Hänvisning eller remiss till primärvård eller barn- och ungdomspsykiatri bör göras

  • vid försämring eller utebliven förbättring trots insatser från elevhälsan
  • vid etablerat självskadebeteende hos barn.

Primärvården och första linjen har det primära ansvaret för bedömning och behandling av psykisk ohälsa för alla åldersgrupper. Genom ett hälsofrämjande synsätt bör insatserna fokusera på att stärka de resurser som finns hos individen och som främjar dennes psykiska hälsa. Tidiga insatser minskar lidande och främjar god prognos. Med utgångspunkt från detta kan det ha motsatt effekt att hänvisa individer som inte har utvecklat omfattande självskadebeteende till psykiatrisk specialistnivå.

Insatser kan vara stödjande alternativt behandlande med fokus på livsstilsfaktorer och ångesthantering i syfte att hitta icke-destruktiva beteenden som alternativ till självskada eller andra verktyg för att hantera känslor. Interventioner med fokus på familj och/eller arbetssituation kan vara nödvändiga och samverkan mellan olika huvudmän och vårdgivare är ofta viktig. Vid behov ska en samordnad individuell plan, SIP, upprättas. Bemötande, kontinuitet och relativt täta återbesök är av stor vikt. För ytterligare stöd och råd se Material nedan.

Hänvisning eller remiss till psykiatrisk specialistnivå bör göras

  • vid omfattande självskadebeteende
  • vid etablerat självskadebeteende hos barn
  • vid försämring eller utebliven förbättring inom några månader trots insatser inom första linjen/primärvårdsnivå
  • vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation
  • vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).

Om individen söker kontakt inom primärvård eller första linjen och har en befintlig kontakt inom specialistnivå för psykiatri, inhämta samtycke för att få informera fast vårdkontakt (se Lagar och regler och Bakgrund om tillståndet).

Barn- och ungdomspsykiatrin har i uppgift att utreda, ge specialiserad psykologisk behandling inriktad på självskadebeteende (se 'Behandling och stöd') och/eller annan psykisk ohälsa, ge samtalsbehandling, familje- och närståendestöd, läkemedelsbehandling och andra medicinska behandlingar till barn och ungdomar upp till 18 års ålder.

Hänvisning eller remiss till psykiatrisk specialistnivå (barn- och ungdomspsykiatrin) bör göras

  • när insatser inom första linjen inte gett effekt
  • vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation
  • vid omfattande självskadebeteende
  • vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).

Vuxenpsykiatrin har i uppgift att utreda, ge specialiserad psykologisk behandling inriktad på självskadebeteende (se 'Behandling och stöd') och/eller annan psykisk ohälsa, ge samtalsbehandling, närståendestöd, läkemedelsbehandling och andra medicinska behandlingar till individer 18 år och äldre.

Hänvisning eller remiss till vuxenpsykiatrisk specialistnivå bör göras

  • när insatser inom första linjen inte gett effekt.
  • vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation.
  • vid omfattande självskadebeteende.
  • vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).

Psykiatrisk slutenvård innebär att man vårdas frivilligt eller under tvång inom heldygnsvården. Detta kan ske om man har ett utökat vårdbehov under en pågående kris, alternativt om man bedöms vara en risk för sig själv eller andra. 

Psykiatrisk slutenvård bör undvikas för personer med självskadebeteende (se Behandling inom slutenvård).

Hänvisning/remiss till psykiatrisk slutenvård kan göras

  • vid akut suicidal kris
  • annan akut stress
  • om individen utsätter sin hälsa för en påtaglig risk.

Individer som självskadar behöver ibland somatisk vård, antingen för sina skador i samband med självskada eller annan somatisk vård. Individer med självskadebeteenden löper stor risk att bli illa bemötta inom vården. Därför är bemötandet av stor betydelse. En individ med självskadebeteende ska erhålla somatisk vård med respekt, på ett icke-dömande samt och med ett professionellt förhållningssätt (Se Bemötande och förhållningssätt). Det finns behandling mot självskadebeteende (se Allmänt om behandling) och individen bör informeras om det, samt eventuellt lotsas eller remitteras till primärvården alternativt specialistpsykiatrin, se Akut vård. Om individen redan har en befintlig kontakt inom specialistnivå för psykiatri, hänvisa patienten till denna vårdkontakt och be om samtycke för att få informera fast vårdkontakt (se Lagar och regler och Bakgrund om tillståndet).

För ytterligare stöd och råd se Material nedan.

Personal som arbetar inom socialtjänsten (exempelvis boendestödjare, beroendeterapeuter, socialsekreterare) ska kunna känna igen tecken på självskadebeteende. Kartläggning med skattningsskalor genomförs och vid lindrigt  självskadebeteende ges stödjande insatser som stärker friskhetsfaktorer. Föräldrastöd bör erbjudas om ungdomen är under 18 år. Anhörigstöd kan eventuellt erbjudas. Vid måttligt självskadebeteende ska socialtjänsten bedöma om de insatser som pågår inkluderat stöd för självskadebeteendet är tillräckliga och ger effekt. Om det råder osäkerhet ska individen lotsas till hälso- och sjukvårdens primärvård för bedömning och eventuellt behandling.

Frågan om intention med självskadan ska ställas och om självmordstankar finns ska kontakt tas direkt med primärvård, psykiatrisk specialistnivå, akutmottagning/mobilt team/psykiatriambulans för suicidriskbedömning.

Material

Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende: 

www.nationellasjalvskadeprojektet.se, Nationella självskadeprojektet

Kunskapsguiden om självskadebeteende, Socialstyrelsen

Första linje-handboken, för barn och unga, SKR

Information och kunskapsstöd till stöd för insatser vid elevhälsan vid självskadebeteende:

Metodstöd självskadebeteende, SKR

Vägledning för elevhälsan, Skolverket

Information och kunskapsstöd till stöd för insats vid självskadebeteende:

Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)

Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:

DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet

Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:

Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)

Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet

RiskhanteringsplanNationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)

 

 

Märkning

  • Utförare: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Skola | Elevhälsa, Förskola | Pedagogisk omsorg, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår