Självskadebeteende

Om tillståndet

Om självskadebeteende

Gå till huvudsidan: Självskadebeteende

Om självskadebeteende

Självskadebeteende är att skada sig själv för att komma bort från en smärtsam känsla, rusande tankar eller svåra relationer. Programmet fokuserar på icke-suicidalt beteende.

Målgrupp eller situation

Vård- och insatsprogrammet för självskadebeteende fokuserar på självskadebeteende utan suicidavsikt. Men det är vanligt att självskadebeteende av både suicidal och icke-suicidal karaktär förekommer hos en och samma individ över tid. Studier tyder också på att icke-suicidalt självskadebeteende är starkt kopplat till risk för framtida självmordsförsök (1).

Självskadebeteende med suicidavsikt fyller till viss del annan funktion och kan behöva andra insatser, se Kartläggning suicidalt självskadebeteende och Strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk.

Självskadebeteende genom överdosering av läkemedel täcks av programmet, men inte beteenden som att använda sig av sex på ett destruktivt sätt, hetsäta eller utsätta sig för andra risker.

Kunskapsläge

Nationella riktlinjer saknas men att kunskapssammanställning har gjorts under det nationella självskadeprojektet.

Kompetenskrav

-

Sammanfattning

Trots att självskadebeteendet innebär negativa konsekvenser för individen kan det på kort sikt fungera som ett effektivt sätt att få stopp på oönskade och svårhanterliga känslor, tankar och upplevelser. Självskada ses ofta som en lösning för att hantera stress och nedstämdhet. Självskadebeteende kan också vara ett sätt för individer som känner sig avdomnade eller tomma på känslor att känna någonting överhuvudtaget, eller för att kommunicera med sin omgivning (be om hjälp, minska krav). En annan vanlig funktion är att straffa sig själv (4). Samsjukligheten med ångest, depression eller ätstörning är hög (1).

Genomförande

Symtom och funktion

Lindrigt självskadebeteende: Enstaka eller episodiska självskadande handlingar utan eller med lindrig psykiatrisk problematik. Det kan vara lindrig vävnadsskada, såsom ytliga rispningar, pilla upp nagelband eller sår, gnugga huden så att märken uppstår, eller lindrigt överintag av läkemedel eller andra skadliga ämnen.

Måttligt självskadebeteende: Enstaka eller periodvis självskadande handlingar med måttlig vävnadsskada, såsom att skära sig, bränna sig, intag av riskabla mängder läkemedel eller andra skadliga ämnen. Samtidig psykiatrisk problematik kan förekomma.

Mer omfattande självskadebeteende: Frekventa självskadande handlingar med måttliga till svåra vävnadsskador eller allvarliga överdoser av läkemedel i kombination med psykiatrisk problematik (till exempel personlighetssyndrom, ångest- eller förstämningssyndrom, missbruk, ätstörningar, neuropsykiatri). Skadorna kan vara potentiellt livshotande, såsom djupare muskel- och vävnadsskador, eller skador till följd av läkemedel eller andra skadliga ämnen, och kräver akutsjukvård eller inläggning. Beteendet kan vara oförutsägbart även för erfaren vårdpersonal.

Självskadebeteende fyller en känsloreglerande funktion för att komma bort från smärtsamma tankar och känslor hos den som självskadar (4). Man har identifierat att fyra funktioner som gör att självskadebeteende etableras och fortsätter (8), vilka individen som självskadat kan vara omedveten om. 

1. Negativ förstärkning
Exempel
Självskadan leder till lättnad, ångestlindring, eller att negativa/icke-önskvärda känslor, tankar och upplevelser minskar.

2. Positiv förstärkning
Exempel
Självskadan genererar för individen önskvärda känslor/upplevelser, såsom känslan av att straffas, eller att känna något alls.

3. Negativ förstärkning från andra
Exempel
Självskadan gör att omgivningen kräver mindre, eller att man slipper ifrån svåra/oönskade situationer.

4. Positiv förstärkning från andra

Exempel
Självskadan gör att man blir tagen på allvar av omgivningen, genom att vilja lyssna eller hjälpa till.

Så påverkas individen av självskadebeteende

Individer mer lindrigt till måttligt självskadebeteende kan till det yttre verka relativt välfungerande. Oftast är dock beteendet förenat med lidande för individen själv och de anhöriga, även om självskadande individer kan se beteendet som en lösning snarare än ett problem.

Mer omfattande självskadebeteende är förknippat med tydlig funktionsnedsättning, och psykiatriska diagnoser såsom personlighetssyndrom, missbruk, ångest, depression eller ätstörning. När självskadebeteendet har blivit mer etablerat brukar individen också ha ett stort lidande förknippat med självskadebeteendet, såsom ångest, skuld, skam, känslor av utanförskap, ärrbildning och andra kroppsliga skador.

Riskfaktorer

Riskfaktorer för självskadebeteende är psykisk ohälsa, depression, avsaknad av socialt stöd, svåra livshändelser (till exempel mobbning, övergrepp) och kroppslig sjukdom.

Självskadebeteende förekommer i alla grupper men är vanligare bland individer med socioekonomisk utsatthet, bland ensamstående eller frånskilda och individer som saknar socialt stöd, är arbetslösa eller har en kronisk sjukdom (1, 7). Ensamhet, att tillhöra en sexuell minoritet (6), svåra livshändelser och kroppslig sjukdom har också ett starkt samband med självskadebeteende (1, 6, 7).

Några förklaringar varför någon i riskzonen självskadar (4, 5, 8, 9) är: 

  • Påverkan av andras självskadebeteende, direkt eller indirekt. Till exempel genom att ta del av beskrivningar om hur man skadar sig, eller att medier beskriver hur andra skadar sig. På det sättet kan självskadebeteende "smitta".
  • Erfarenhet av en kritisk omgivning och en inlärningshistoria av att upprepat få negativa omdömen kan göra att självskada blir en självbestraffning och ett sätt att hantera negativa känslor mot sig själv.
  • Ett sätt att signalera lidande när andra försök till kommunikation inte har lyckats.
  • Tillgänglighet till föremål att skada sig med, till exempel rakblad. Tillgängligheten i kombination med ett självskadebeteende kan ge snabb lindring och kan användas i många av individens vardagliga sammanhang.
  • En identitet som självskadande eller om man på annat sätt har självskadande som en del av sin självbild.
  • Låg smärtkänslighet.

Förekomst

Internationella studier visar en förekomst på ca 13–17 % bland ungdomar, och 4–6 % hos vuxna (2, 3). En svensk studie från 2013, med ca 3 000 svenska högstadie- och gymnasieungdomar fanns upprepat självskadebeteende utan självmordsavsikt bland 30 % av deltagarna (5). I samma studie rapporterade 41,6 % enstaka självskadebeteende. 

  • Debutåldern brukar anges till cirka 12–14 år.
  • Självskadebeteende är något vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män.
  • Självskadebeteende kan förekomma hos barn under 10 år, men är inte så vanligt.

Demografiskt sett är självskadebeteende vanligast bland ungdomar och unga vuxna (15–19 år för kvinnor och 20–24 år för män). Det finns visst stöd för att pojkar och flickor skadar sig på olika sätt. Som ett exempel kan nämnas att flickor är överrepresenterade vad gäller att skära sig och ta tabletter, medan pojkar exempelvis oftare avsiktligt bränner eller slår sig.

Samsjuklighet

Samsjuklighet med psykiatriska diagnoser är vanligt hos individer med självskadebeteende. Forskning visar att ca 90 % av ungdomar (1) och vuxna (2) som söker vård för självskadebeteende uppfyller kriterier för åtminstone en psykiatrisk diagnos. Ca 50 % uppfyller kriterier för minst två samtidiga psykiatriska diagnoser. Bland individer som inte söker vård är kunskapen mer begränsad, men studier visar på liknande mönster, med förhöjd risk för samtidig psykiatrisk problematik, om än i lägre grad (3). 

De vanligaste diagnoserna är:

  • depression
  • ångestsyndrom (generaliserad ångest, paniksyndrom eller social fobi)
  • posttraumatiskt stressyndrom, PTS
  • missbruk (nikotinmissbruk vanligast bland unga, och alkoholmissbruk vanligast bland vuxna)
  • personlighetssyndrom (emotionell instabilitet, fobisk eller paranoid personlighetssyndrom)
  • ätstörning.

Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende kan vara ett tecken på neuropsykiatriska funktionshinder (se stereotypt självskadebeteende). 

Behandling och stöd

Det finns effektiv behandling att få för självskadebeteende, se Allmänt om behandlingar.

Uppföljning

Självskadebeteende bör följas upp kontinuerligt vid behandling, eller bedömning av individer som uppvisar självskadebeteende:

Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende (Nationella självskadeprojektet)

Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende (Nationella självskadeprojektet)
Kartläggning med händelseanalys (Nationella självskadeprojektet)

Material

Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende

www.nationellasjalvskadeprojektet.se  (Nationella Självskadeprojektet)
Om självskadebeteende (1177)
Trans people’s health and experiences of healthcare in Sweden (RFSL)
Kunskapsguiden om självskadebeteende (Socialstyrelsen)

Referenser
(1) NICE. (2012). Self-Harm: Longer-Term Management. Leicester (UK): National Institute for Health and Clinical Excellence: Guidance. Available at www.nice.org.uk/guidance/CG133

(2) Muehlenkamp, J. J., Claes, L., Havertape, L., & Plener, P. L. (2012). International prevalence of adolescent non-suicidal self-injury and deliberate self-harm. Child and Adolescent Psychiatry and Mental Health, 6, 10. http://doi.org/10.1186/1753-2000-6-10

(3) Swannell, S. V., Martin, G. E., Page, A., Hasking, P., & St John, N. J. (2014). Prevalence of nonsuicidal self-injury in nonclinical samples: systematic review, meta-analysis and meta-regression. Suicide and Life-Threatening Behavior, 44(3), 273–303. http://doi.org/10.1111/sltb.12070

(4) Klonsky, E. D. (2007). The functions of deliberate self-injury: a review of the evidence. Clinical Psychology Review, 27(2), 226–239. http://doi.org/10.1016/j.cpr.2006.08.002

(5) Zetterqvist, M., Lundh, L.-G., Dahlström, O., & Svedin, C. G. (2013). Prevalence and function of non-suicidal self-injury (NSSI) in a community sample of adolescents, using suggested DSM-5 criteria for a potential NSSI disorder. Journal of Abnormal Child Psychology, 41(5), 759–773. http://doi.org/10.1007/s10802-013-9712-5

(6) Batejan, K. L., Jarvi, S. M., & Swenson, L. P. (2015). Sexual orientation and non-suicidal self-injury: a meta-analytic review. Archives of Suicide Research : Official Journal of the International Academy for Suicide Research, 19(2), 131–150. http://doi.org/10.1080/13811118.2014.957450

(7) Bresin, K., & Schoenleber, M. (2015). Gender differences in the prevalence of nonsuicidal self-injury: A meta-analysis. Clinical Psychology Review, 38(C), 55–64. http://doi.org/10.1016/j.cpr.2015.02.009

(8) Nock, M. K. (2010). Self-injury. Annual Review of Clinical Psychology, 6, 339–363. http://doi.org/10.1146/annurev.clinpsy.121208.131258

(9) Chapman, A. L., Gratz, K. L., & Brown, M. Z. (2006). Solving the puzzle of deliberate self-harm: the experiential avoidance model. Behaviour Research and Therapy, 44(3), 371–394. http://doi.org/10.1016/j.brat.2005.03.005

Märkning

  • Verksamhetsgren: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk akutvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård, Individ- och familjeomsorg, Funktionshinderomsorg | Socialpsykiatri, Skola | Elevhälsa, Familjecentral, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesgrupper: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Vårdbiträde, Logoped, Dietist, Fysioterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Socialsekreterare | Biståndshandläggare, Stödpedagog | Stödassistent | Boendestödjare, Lärare | Förskollärare | Fritidspedagog, Barnskötare | Elevassistent | Fritidsledare, Specialpedagog, Tandvårdsyrke, Ledning | Administration
  • Samordnad insats: Nej
  • Behandlings- eller stödinsats: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Diagnos (ICD): febernedsättande medel och medel mot reumatism, med oklar avsikt, X60, X60, X61, X61, X62, X62, X63, X63, X64, X64, X65, X65, X66, X66, X67, X67, X68, X68, X69, X69, X70, X70, X76, X77, x78, x79, x83, X84, Y10 Förgiftning med och exponering för smärtstillande läkemedel av icke-opioidkaraktär, Y16 Förgiftning med och exponering för organiska lösningsmedel och halogenerade kolväten och deras ångor, Y17 Förgiftning med och exponering för kolmonoxid och andra gaser och ångor, Y18, Y19, Y23, Y24, Y25, Y26, Y27, Y28, Y29, Y30, Y31, Y32, Y33, Y34
  • Fas/stadie (av tillstånd): Prodromal, Akut, Kronisk, Remission, fullständig, Remission, partiell, Återfall
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Funktionsnivå: Lätta problem,Måttliga problem,Stora problem