Självskadebeteende

Kartläggning och utredning

Kartläggning och utredning

Gå till huvudsidan: Självskadebeteende

Kartläggning och utredning

Självskadebeteende bör kartläggas med hjälp av skattningsskalor, medan eventuell samsjuklighet bör diagnostiseras med strukturerad diagnostisk bedömning.

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som har ett självskadebeteende.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. 

Forskning och klinisk erfarenhet visar att självskadebeteende är vanligt förekommande bland både ungdomar och vuxna men att individer med självskadebeteende sällan berättar om sitt självskadebeteende då det är förenat med stigma och skam. Således är det av stor vikt att som kliniker ställa frågor om självskadebeteende, gärna med hjälp av självskattningsskalor. Självskadebeteende sker ofta i samband med andra psykiatriska syndrom, varför kartläggning av annan psykiatrisk samsjuklighet kan vara av vikt för att vägleda både behandling och insatser.

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor. 

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning.

Sammanfattning

  • Lindrigt till måttligt självskadebeteende ska kartläggas med hjälp av skattningsskalor och samtal med syfte att identifiera och åtgärda stressfaktorer, brist på stöd eller missförhållanden i skola/arbete, i sociala relationer eller i hem/familj.
  • Mer omfattande självskadebeteende ska utredas genom skattningsskalor, strukturerad psykiatrisk diagnostik, samt kartläggande av risk- och skyddsfaktorer.
  • Bedömning av suicidal avsikt med självskadehandlingen skall alltid göras.
  • Samsjuklighet med psykiatriska syndrom är vanligt hos individer med självskadebeteende. Forskning visar att ca 90% av ungdomar (1) och vuxna (2) som söker vård för självskadebeteende möter kriterier för åtminstone en psykiatrisk diagnos. Ca 50% uppfyller kriterier för minst två samtidiga psykiatriska diagnoser. De vanligaste diagnoserna är:
    • Depression
    • Neuropsykiatrisk funktionsvariation
    • Något ångestsyndrom (generaliserad ångest, paniksyndrom, social fobi)
    • Posttraumatiskt stressyndrom
    • Missbruk (nikotinmissbruk vanligast bland unga, och alkoholmissbruk vanligast bland vuxna)
    • Något personlighetssyndrom (emotionell instabilitet, fobisk eller paranoid personlighetssyndrom)
    • Ätstörning

     

Genomförande

Definition

Lindrigt självskadebeteende: Enstaka eller episodiska självskadande handlingar utan eller med lindrig psykiatrisk problematik. Det kan vara lindrig vävnadsskada, såsom ytliga rispningar, pilla upp nagelband eller sår, gnugga huden så att märken uppstår, eller lindrigt överintag av läkemedel eller andra skadliga ämnen.

Måttligt självskadebeteende: Enstaka eller periodvis självskadande handlingar med måttlig vävnadsskada, såsom att skära sig, bränna sig, intag av riskabla mängder läkemedel eller andra skadliga ämnen. Samtidig psykiatrisk problematik kan förekomma.

Mer omfattande självskadebeteende: Frekventa självskadande handlingar med måttliga till svåra vävnadsskador eller allvarliga överdoser av läkemedel i kombination med psykiatrisk problematik (ex personlighetssyndrom, ångest- eller förstämningssyndrom, missbruk, ätstörningar, neuropsykiatri m.m.). Skadorna kan vara potentiellt livshotande, såsom djupare muskel- och vävnadsskador, eller skador till följd av läkemedel eller andra skadliga ämnen, och kräver akutsjukvård eller inläggning. Beteendet kan vara oförutsägbart även för erfaren vårdpersonal (3, 4, 5).

Diagnostik och utredning

Självskadebeteende bör kartläggas med strukturerade självskattningsskalor (se under “Länkar”) då individer som självskadar oftast döljer sitt beteende för omgivningen. Screening av psykiatrisk samsjuklighet bör göras med exempelvis M.I.N.I  eller M.I.N.I Kid och intervju med anhörig. Bedömning av suicidalitet, övrig problematik, och om beteendet kräver akuta insatser, somatisk eller sluten psykiatrisk vård ska också göras. Vid misstanke om mer omfattande psykiatrisk problematik bör bedömning/diagnostik fördjupas genom strukturerad personlighetsdiagnostik göras (exvis SCID-II/SCID-PD).

Kartläggning av självskadebeteende ska fokusera på:

  • omfattning och typ av självskadebeteende
  • debut
  • varaktighet
  • frekvens
  • funktion (vad ger självskadebeteendet för "önskvärda" effekter för individen, vilket problem löser självskadan i stunden?)
  • suicidalitet
  • vidmakthållande faktorer
  • risk- och skyddsfaktorer (bristande stöd eller missförhållanden i skola/arbete, i sociala relationer eller i hem/familj, se Riskhanteringsplan)
  • socialt stöd (vänner, familj, närstående)
  • alternativa beteenden till att självskada (hjälpsamma strategier)
  • andra impulsiva, destruktiva beteenden (självdestruktiva beteenden såsom hetsätning, kräkning, impulsivt sex, ilskeutbrott, överintag av alkohol och droger mm).
  • kan innehålla interventioner riktade mot problem i familj/kamratrelationer, stresshantering, stärkt självkänsla, och lindriga problem med nedstämdhet/ångest.

Material

Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende

Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende
Kartläggning med händelseanalys

Differentialdiagnostik:
MINI 7 för vuxna (DSM-5)
MINI KID 6 barn (DSM-4)

Skattningsskalor för bedömning av depressionssymtom och aktuella suicidtankar:
MADRS-S

Alkoholscreening:
AUDIT

Drogscreening:
DUDIT

Suicidriskbedömning:
Suicide intention scale
Scale for suicide intention
Suicidstegen

Referenser:
(1) Nock MK, Joiner TE, Gordon KH, Lloyd-Richardson E, Prinstein MJ. Non-suicidal self-injury among adolescents: diagnostic correlates and relation to suicide attempts. Psychiatry Res. 2006 Sep 30;144(1):65–72.
(2) Haw C, Hawton KKE, Houston K, Townsend E. Psychiatric and personality disorders in deliberate self-harm patients. The British Journal of Psychiatry. 2001 Jan;178(1):48–54.
(3) Zetterqvist M. The DSM-5 diagnosis of nonsuicidal self-injury disorder: a review of the empirical literature. Child Adolesc Psych Ment Health. BioMed Central; 2015 Sep 3:1–13.
(4) NICE. (2012). Self-Harm: Longer-Term Management. Leicester (UK): National Institute for Health and Clinical Excellence: Guidance. Retrieved from Available at www.nice.org.uk/guidance/CG133

(5) SBU:s rapport om förebyggande insatser vid självskadebeteende

Märkning

  • Verksamhetsgren: Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk akutvård, Somatisk heldygnsvård, Somatisk öppenvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesgrupper: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Logoped, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut, Tandvårdsyrke
  • Samordnad insats: Nej
  • Behandlings- eller stödinsats: Behandlings- och stödförlopp, Planering | Handläggning (inkl. myndighetsutövning) | Samordning, Psykoedukation med eller utan övningsmoment, Anpassning | Hjälpmedel, Omsorg | Omvårdnad, Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd i boende | Boendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Fas/stadie (av tillstånd): Prodromal, Akut, Kronisk, Remission, fullständig, Remission, partiell, Återfall
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Funktionsnivå: Lätta problem,Måttliga problem,Stora problem