Diagnostisering av depression hos barn

Gå till huvudsidan: Depression och ångestsyndrom

Depression och ångestsyndrom

Kartläggning och utredning

Diagnostisering av depression hos barn

Diagnosen är vägledande för val av behandling och andra insatser.

Målgrupp eller situation

Barn eller ungdomar som misstänks vara deprimerade efter genomförd kartläggning i primärvården eller i specialistpsykiatrin.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att

  • BUP bör använda K-SADS-PL eller MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid diagnostik vid misstänkt depression eller ångestsyndrom (prioritet 3)
  • primärvården kan använda MINI-KID som komplement till klinisk bedömning vid misstänkt depression eller ångestsyndrom hos barn och ungdomar (FoU).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.

Sammanfattning

En fördjupad utredning med misstanke depression görs efter en initial psykiatrisk kartläggning på primärvårdsnivå eller en initial psykiatrisk kartläggning i specialistpsykiatrin. Därefter tar man ställning till eventuell differentialdiagnoser, värderar kriterierna enligt DSM-5. Om patientens bedöms lida av depression klassificerar man enligt ICD-10.

Genomförande

En central frågeställning för den anamnestiska intervjun är: “Är du så nedstämd att du inte orkar med dina dagliga aktiviteter?”

Depression kännetecknas av att vara episodisk och återkommande. Vid svår depression finns en uttalad symtombild där det även kan finnas psykotiska symtom. Dessa är främst stämningskongruenta vanföreställningar om skuld och skam, men i ovanliga fall kan vanföreställningarna vara icke stämningskongruenta och då till exempel innehålla paranoida tankegångar och upplevelser av att vara styrd. 

Suicidtankar är ofta frekventa och intensiva vid svårare depression och suicidrisken kan vara förhöjd. Patientens funktion i skolan, på fritiden, inom familjen eller andra sociala sammanhang är nedsatt.

Det kan ibland vara svårt att skilja depression från belastande livshändelser. Underdiagnostik av depression är ett större problem hos tonåringar än hos vuxna. Oftast försvinner de depressiva symtomen om den belastande situationen förbättras.

Depressiva tillstånd kan ibland vara svåra att identifiera hos barn och ungdomar eftersom symtombilden kan vara komplicerad. Deprimerade barn och ungdomar är inte alltid märkbart nedstämda. Vanliga symtom hos barn och ungdomar vid depression är kroppsliga besvär som till exempel ont i huvudet, ont i magen, oro och upplevelse av att vara sjuk, utagerande beteenden, irritation och ilska.

Det är viktigt att överväga om en depression är en del i en bipolär sjukdom, eftersom dessa depressioner har särskild behandling.

För att kunna ställa diagnos på ett tillförlitligt sätt måste informationsinsamlingen göras systematiskt från flera källor:

  • diagnostisk intervju
  • fördjupad anamnes
  • tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • psykisk och somatisk status
  • observation och information från närstående och skolpersonal.

I utredningen bör man särskilt kartlägga:

  • Symtom: debut av depressiva symtom, svårighetsgrad, funktionsnivå
  • Familjeförhållanden, utvecklingsanamnes, ärftlighet, trauma, sömn.
  • Familjens, förskolans eller skolans och kamratrelationernas roll för nedstämdhetens uppkomst och vidmakthållande.
  • Uteslut att nedstämdheten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.
Somatisk utredning
  • Om det inte gjorts tidigare gör man en somatisk utredning.
  • Hjärta och lungor, blodtryck samt riktad neurologisk bedömning.
  • Blodprov: Blodstatus Na, K, Krea, ALAT/ASAT/G-GT, Albumin, TSH, S-Ca, P-Glukos. Vid behov tillägg av Kobalamin, 25-OH D-vit, PEth/CDT.
  • Överväg alltid urinscreening för droger.
Instrument för strukturerad diagnostisk intervju och skattningsskalor
  • K-SADS-PL, strukturerad intervju, 6–18 år
  • MINI-KID, strukturerad intervju, för barn och ungdomar
  • PHQ-9
  • MADRS/MADRS-S

Möjliga differentialdiagnoser:

  • bipolär sjukdom (Finns tecken på tidigare hypomani/mani eller ärftlighet?)
  • sorgereaktion
  • depression relaterad till kroppslig sjukdom (t.ex. hypothyreos, hypogonadism, sömnapnésyndrom, celiaki, malignitet, infektioner, anemi)
  • substans-/läkemedelsbetingad depression
  • dystymi (mildare och långdragna besvär, ofta flera år)
  • utmattningssyndrom
  • organiska hjärnskador.

A. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna.

B. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning.

C. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:

  • Förlust av självförtroende och självuppskattning
  • Överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  • Återkommande tankar på död eller självmord
  • All slags självskadande beteenden
  • Upplevd nedsättning av förmåga till tankeverksamhet och koncentration
  • Vankelmod och beslutsångest
  • Förändrad psykomotorisk aktivitet med minskad rörlighet eller agitation
  • Alla slags sömnproblem
  • Ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten

Vid lindrig depression är patienten i obalans men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C. Patienten är oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.

För diagnosen svår egentlig depression krävs att alla tre symtomen från A och minst fem symtom från C föreligger. Patienten är funktionsnedsatt, har starka självförebråelser och självmordstankar samt ofta framträdande kroppsliga symtom bland de som redovisats under punkt C eller förekomst av psykotiska eller melankoliska symtom.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Kurator
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Depression