Remissversion: Autism

I förskolan ska verksamheten anpassas till alla barn. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver. Rektor ska se till att barnet får stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna och får fortlöpande information om sitt barns utveckling.

För elever som riskerar att inte nå målen ska skolan ge stöd, för elever med funktionsnedsättning ska skolans stöd så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Eleven och vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid planering, utformning och uppföljning av det stöd som ges. 

Tre delar i skolans stödjande arbete

Skolans arbete för att stödja elever i utvecklingen mot utbildningens mål utgår från ledning och stimulans, extra anpassningar inom ramen för ordinarie undervisning och särskilt stöd. 

Ledning och stimulans

I ledning och stimulans ingår att läraren planerar undervisningen så att den är anpassad efter elevernas behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande. Anpassningar som görs för en hel klass eller grupp kan handla om att tillgängliggöra lärmiljön. Elever som lätt når de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Extra anpassningar

Extra anpassningar innebär att göra undervisningen mer tillgänglig för en enskild elev.  Extra anpassningar ska ges till elever som riskerar att inte uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, men kan även ges till elever som klarar detta men som av olika anledningar har behov av stöd för att utvecklas utifrån sin egen potential. Det måste inte fattas några formella beslut för att göra extra anpassningar.

Särskilt stöd

Om en elev trots extra anpassningar riskerar att inte uppfylla de betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som minst ska uppfyllas, görs en utredning om särskilt stöd. Om den visar att eleven har behov av särskilt stöd ska ett åtgärdsprogram upprättas. Elevens svårigheter och behov styr vilka åtgärder som sätts in och hur de utformas. Elevhälsan kan bistå i skolans arbete med stöd till elever. 

Arbetet med åtgärdsprogrammet ska följas upp och utvärderas så att insatserna har gett önskad effekt och mött elevens behov. Vid utvärdering tas beslut om att antingen avsluta åtgärdsprogrammet eller upprätta ett nytt. 

Processen med särskilt stöd görs i fem steg: 

1. uppmärksamma 
2. utreda 
3. dokumentera
4. åtgärda  
5. följa upp och utvärdera.

Samma process är vägledande från förskoleklass till gymnasium.

Rektor är skolans pedagogiska ledare och ansvarar för att alla barn och elever ges en undervisning av god kvalitet i en trygg miljö. Hur förskolan eller skolan genomför sin pedagogiska verksamhet och tillgängliggör utbildningen för barnen eller eleverna är ytterst rektors ansvar och rektor ger personalen förutsättningar genom kompetensutveckling, planering och uppföljning. 

Rektor ska även styra skolans organisation så att verksamhetens resurser används på ett sätt som svarar mot elevernas behov, så att alla elever ges förutsättningar att klara utbildningen och får en likvärdig, stimulerande undervisning av god kvalitet.

För att kunna göra det behöver rektor bedriva ett tydligt systematiskt kvalitetsarbete i vilket utvecklingsområden identifieras, hanteras och följs upp. Områden som bör följas upp är skolplikt, kränkande behandling, närvaro/frånvaro, elevhälsans arbete samt undervisningens kvalitet och resultat.

Folkbokförda ungdomar under 20 år som har fullgjort sin skolplikt eller har blivit folkbokförda i landet vid en tidpunkt då de inte har skolplikt och som varken

• går nationellt program i gymnasieskola, anpassad gymnasieskola eller motsvarande utbildning 
• har en gymnasieexamen eller gymnasiebevis från anpassad gymnasieskola
• har fullföljt utbildning som motsvarar gymnasieskolan eller anpassade gymnasieskolan med godkänt resultat.

Aktivitetsansvaret innebär att kommunen ska hålla sig informerad om hur ungdomarna är sysselsatta, kontakta ungdomarna och erbjuda dem insatser som i första hand ska motivera till att påbörja eller återuppta utbildning. 

KAA är en lagstadgad verksamhet som varje kommun ska ha. Verksamheten ska dokumenteras på lämpligt sätt och kommunen ska föra ett register över de ungdomar som omfattas av KAA.

Elevhälsan omfattning regleras i skollagen och alla elever ska ha tillgång till medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser i form av speciallärare eller specialpedagog. För barn i förskolan ska specialpedagogisk kompetens finnas. 

Elevhälsan ska främst arbeta hälsofrämjande och förebyggande. Insatserna ska stödja elevens utveckling mot utbildningens mål. Det hälsofrämjande arbetet handlar om att stärka friskfaktorer som leder till god hälsa, och som underlättar utveckling och lärande. Förebyggande perspektiv handlar istället om att undvika riskfaktorer. Elevhälsan arbetar på både individ-, grupp- och organisationsnivå i samverkan med lärare och övrig personal. Elevhälsan ska vara en del av skolans kvalitetsarbete. Vid behov ska elevhälsan samverka med hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Arbete på individnivå

Det individuellt riktade arbetet kan genom tillgången till den tvärprofessionella kompetensen:

• bidra till att varje enskild elev genom ett inkluderande förhållningssätt ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål
• undanröja hinder för lärande, utveckling och god hälsa
• uppmärksamma och utreda orsaker till inlärningsproblem utifrån pedagogiska frågeställningar
• uppmärksamma och utreda orsaker till ohälsa
• erbjuda och genomföra hälsoinsatser hos skolsköterska
• erbjuda och genomföra stödsamtal
• bidra med åtgärder och anpassningar för varje enskild elev i behov av särskilt stöd.

Skolsköterskan, skolläkaren eller skolpsykologen kan också skicka remiss till annan vårdgivare. Vid egenremiss kan elevhälsan bistå med dokumentation från elevakten. Det görs med samtycke antingen från vårdnadshavaren eller från eleven om hen är myndig eller har uppnått sådan ålder och mognad för att själv kunna fatta ett sådant beslut.

Arbete på grupp- och organisationsnivå

Exempel på elevhälsans insatser som kan göras på grupp- och organisations för att skapa goda förutsättningar för elever och för den sociala, pedagogiska och fysiska lärmiljön: 

• kompetensutvecklingsinsatser
• handledning 
• konsultativt arbete
• stöd i det förebyggande arbetet genom att identifiera riskfaktorer i miljön som kan leda till ökad risk för ohälsa eller svårigheter för elever att uppnå utbildningens mål 
• kartläggning och utredning av skolans organisation och hur den kan öka sina förutsättningar att stödja eleverna mot utbildningens mål.

Förskolans uppföljning görs i det systematiska kvalitetsarbetet och i löpande samtal med vårdnadshavare om barnets utveckling.

Elevhälsan ska vara en del av skolans systematiska kvalitetsarbete. Uppföljning görs mot utbildningens mål på både individnivå, gruppnivå och organisationsnivå. Utifrån enskilda elevers behov eller skolans identifierade utvecklingsområden kan skolan förändra hur resurser fördelas, vilka pedagogiska metoder och arbetssätt som används samt lärmiljön.

Individuell uppföljning görs genom

• daglig kontakt i förskolan och skolan 
• utvecklingssamtal 
• bedömningssamtal
• individuella utvecklingsplaner 
• upprättande, uppföljning och avslutande av åtgärdsprogram.

På grupp- och organisationsnivå görs uppföljning 

• inom ramen för det systematiska kvalitetsarbetet på enheten
• via utvärderingsmetoder, t.ex. enkäter, fokusgrupper. 

I uppföljningen på grupp- och organisationsnivå kan skolan identifiera insatser som skulle kunna genomföras på gruppnivå i undervisningen istället för att ges som individuella extra anpassningar.

Elevhälsans medicinska och psykologiska insatser på individnivå följs upp inom ramen för hälso- och sjukvårdslagen. 

På grupp- och organisationsnivå sammanfattas insatserna i en patientsäkerhetsberättelse som är en beskrivning av det systematiska patientsäkerhets- och kvalitetsarbetet under året. 

Ett systematiskt ledningssystem ska användas för att

• systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet
• planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten.

Planering i god tid

Planering och förberedelser inför övergången till vuxenvården behöver ske i flera steg under tonåren. Ungdomen behöver få information om sin funktionsnedsättning och få diskutera sina behov av vård och stöd för att kunna vara delaktig i behandling, vårdbesök och planering inför vuxenlivet. Ungdomen och närstående bör också i god tid få information om

• hur övergången kommer att gå till
• hur möjligheten till vård och stöd ser ut efter 18 års ålder
• vilka juridiska förändringar som sker vid 18 års ålder.

Koordinator/samordnare

Ungdomen och familjen bör erbjudas en koordinator/samordnare som finns tillgänglig före, under och efter övergången. Koordinatorn initierar och följer med under hela processen och avslutar sitt uppdrag först när samordningsansvaret är överfört och den unga vuxna har en etablerad kontakt med vuxensjukvården. 

Dokumenterad överenskommelse

För att säkra tillgänglighet och delaktighet bör man upprätta en dokumenterad överenskommelse som är anpassad och begriplig för ungdomen och närstående. I överenskommelsen ska det finnas 

• kontaktuppgifter till fasta vårdkontakter 
• relevanta vårdgivares ansvarsområden 
• en sammanhållen vårdplanering för uppföljning, behandling och icke planerade vårdbehov
• information om fast läkarkontakt i primärvården och i relevant specialistverksamhet. 

Behov av stöd för egenvård och hälsosamma levnadsvanor ska dokumenteras. Om ungdomen behöver stöd för att uppmärksamma behovet av vård eller för att ge samtycke till vård ska det också anges.

Samverkan mellan barn- och vuxensjukvården

De professionella och närstående som behövs för att ungdomen ska ha ett gott liv före, under och efter övergången bör involveras i ett teambaserat arbetssätt över organisationsgränserna. Varje enskild behandlare i barnsjukvården har ett ansvar för att information och fortsatta behov tas emot av lämplig verksamhet inom vuxensjukvården.  

Gemensamma vårdbesök eller överlämningsmöten mellan barn- och vuxensjukvård genomförs utifrån behov. Vid behov av samordning av regionala och kommunala insatser ska en samordnad individuell plan, SIP, upprättas.

Överföring av information och dokumentation

Inför övergången till vuxensjukvården bör läkare och andra professioner som känner ungdomen i barnsjukvården utfärda de intyg som eventuellt behövs.

Ansvarig läkare eller annan behandlare i barnsjukvården bör skriva en epikris/slutanteckning som innehåller

• en medicinsk och psykosocial sammanfattning
• information om behandlingseffekter och behov av fortsatta uppföljningar
• hänvisning till relevanta vårdprogram och andra kunskapsstöd.

En skriftlig remiss till mottagande vårdverksamheter i vuxensjukvården bör innehålla 

• information om ungdomens aktuella läkemedel och hjälpmedel
• information om ungdomens behov av uppföljning, fortsatt vård och behandling samt intyg
• hänvisning till relevanta vårdprogram/riktlinjer/uppföljningsprogram
• behov av namngiven fast vårdkontakt i mottagande verksamhet
• behov av namngiven fast läkarkontakt i primärvården
• behov av anpassningar i vården och kognitivt och kommunikativt stöd
• information om övriga skrivna remisser och behov av samverkan, ev. gemensamt möte/vårdbesök.

13–17 år:

• Information om funktionsnedsättningen och behov av vård och stöd till ungdomen.
• Information om hälsofrämjande levnadsvanor.
• Nätverksbaserat arbete (professionella och närstående som behöver vara involverade).
• Uppmuntra ungdomens delaktighet i behandlingen och egna vårdbesök.

16–17 år:

Utse namngiven koordinator/samordnare som initierar övergången, följer ungdomen under hela processen och ansvarar för: 

• Information till ungdomen och vårdnadshavare (muntlig och skriftlig) om övergången och möjlighet till vård och stöd efter 18 års ålder.
• Kartläggning av aktuella vård- och omsorgskontakter.
• Kartläggning av behov av vård- och omsorgskontakter efter 18 års ålder.
• Individuell vårdplan/dokumenterad överenskommelse gällande planerad vård före och efter 18 års ålder.

17–18 år eller äldre, om senare övergång:

• Information till ungdomen och vårdnadshavare om juridiska förändringar vid 18 års ålder (tystnadsplikt, samtycke, närståendes delaktighet, behov av god man/förvaltare etc.).
• Aktualisering av vårdplan/dokumenterad överenskommelse gällande uppföljning och vård efter 18 års ålder.
• Intyg skrivs utifrån behov.
• Berörda professioner sammanfattar given vård och behandling till slutanteckningen.
• Slutanteckning/epikris skrivs (av läkare eller annan profession).
• Remiss skickas till primärvård samt specialiserad vård vid behov.
• Fast vårdkontakt i berörda vårdverksamheter för vuxna bekräftas och förmedlas till ungdomen.
• Fast läkarkontakt i primärvården bekräftas och förmedlas till ungdomen.
• Gemensamt möte/vårdbesök för barn- och vuxensjukvård genomförs vid behov.
• SIP genomförs vid behov av samordning av regionala och kommunala insatser.
• Uppföljning av att vårdkontakter har etablerats och att samordningsansvar är överfört enligt remiss.

(Checklistan är hämtad från Vägledning för övergång från barn- till vuxensjukvård för unga med medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning.)

Safewards är ett evidensbaserat program för att förebygga hot, våld och tvångsåtgärder med ursprung i Storbritannien som bland annat används i Danmark, Finland och Sverige. Programmet består av tio insatser som främjar tre områden: den sociala gemenskapen, hur  personal pratar med och om patienter samt hur personal stödjer patienter vid svåra känslor och situationer.

Genom nätverket Safewards Sverige pågår ett arbete med att införa programmet  i svensk psykiatrisk heldygnsvård. Nätverket har även översatt Safewards till svenska och tillgängliggör materialet fritt på sin webbplats. 

Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård  är ett utvecklingsarbete som pågår i flera regioner med inspiration från programmen Starwards, Safewards och svenska erfarenheter. Arbetet har en Facebookgrupp med namnet Trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård. Gruppen är tänkt att vara en plattform för de som arbetar med att förbättra den psykiatriska heldygnsvården i Sverige.

Utforma den fysiska miljön såsom möblering, ljus och färgsättning och inredning så att den är inbjudande och ger en känsla av trygghet, trevnad, stimulans, möjlighet till återhämtning och vila. Erbjud ett varierat utbud av meningsfulla och individanpassade aktiviteter. 

Ge möjlighet till:

• Utevistelse.
• Fysisk aktivitet.
• Avskildhet, om möjligt enkelrum.
• Ett besöksrum anpassat för såväl barn som andra närstående.
• En plats som bidrar till lugn och ro, till exempel ett sinnesstimulerande avslappningsrum.
• Olika former av sysselsättning för en meningsfull dag.
• Aktiviteter som ger sammanhang, främjar social gemenskap och är relationsbyggande.
• Skolundervisning för barn och unga utifrån behov.

Ge den som vårdas möjlighet att påverka utbudet av och innehållet i aktiviteter genom till exempel dialogmöten, patientforum, gemensamma stöd möten och förslagslåda. Även vid enskilda samtal behöver frågor ställas om aktiviteter och den vårdmiljö som erbjuds och hur detta kan utvecklas.

Var uppmärksam på formella och informella regler som kan hindra ett flexibelt arbetssätt i mötet med individen. Utvärdera regler regelbundet för att de ska vara relevanta och fylla sitt syfte. Inhämta synpunkter från egen erfarna kring regler och rutiner.

Utöver rutiner som listas ska det finnas en ledningsstruktur som stödjer att vårdplaner upprättas, utvärderas och justeras för att behovet av god och trygg omvårdnad uppfylls. Gör rutinerna välkända och se till att de används men inte överordnas individernas behov och unika situation. 

Rutiner ska finnas för:

• Inskrivningssamtal
  Samtal med individen med fokus på hens upplevelse av situationen och akuta behov.
• Mottagande
  Individen visas runt och får grundläggande information om enhetens rutiner.
• Riskbedömningar
  Regelbundna bedömningar av risk för hot/våld och suicid anpassade utifrån behov och situation.
• Allvarliga händelser
  Tydlighet kring ansvarsfördelning, vad som ska göras vid allvarliga händelser som suicid, hot och våldssituationer samt tvångsåtgärder.
• Personal som kränker och/eller missbrukar sin makt
  Tydlighet från ledningen att och för vem, personal ska berätta om en kollega kränker och/eller missbrukar sin makt. Även vilka åtgärder som vidtas och vem som ansvarar ska framgå.
• Informationsöverföring
  Viktig information om individens behov, situation och planerade insatser delas mellan personal för att inte tappas bort.
• Regelbunden fortbildning och färdighetsträning
  Personalen får påfyllnad av kunskap och färdighetsträning i tekniker för att hantera utmanande situationer som kan leda till hot och våld.
• Daglig reflektionstid
  Personalen får utrymme att reflektera kring vårdkultur, etiska dilemman och svåra händelser.
• Att minska tvångsåtgärder
  Ett systematiskt arbete bedrivs för att minska tvångsåtgärder enligt evidensbaserade program, exempelvis Six core strategies och Safewards.
• Uppföljning
  Rutiner för att systematisk inhämta information om individen och hens närståendes upplevelse av heldygnsvården, i vilken grad de uppfattat den som trygg och meningsfull.

Kommunen behöver rutiner för att snabbt få information från skolor om ungdomar som avbryter sina studier eller inte påbörjar gymnasiet. Samverkan med till exempel socialtjänst, ungdomsmottagning och fritidsverksamhet är centralt.

Arbetet kräver en aktiv och regelbunden kontakt med ungdomarna, vilket kan ske genom brev, telefonsamtal, digitala plattformar eller personliga möten. För att få en helhetsbild av målgruppens behov behöver deras livssituation, hinder och framtidsplaner kartläggas. En grundförutsättning är att vara tillgänglig och att bygga upp förtroende och tillit i relationen.

Lämpliga åtgärder och insatser planeras gemensamt med ungdomen utifrån ungdomens mål, behov och förväntningar.

Det kan till exempel handla om att erbjuda

• motiverande samtal och coachning
• stöd vid återgång till studier, t.ex. introduktionsprogram
• studie- och yrkesvägledning
• studiebesök, praktik och prova-på-platser 
• individanpassade aktiviteter, t.ex. hjälp att skriva CV, skapa struktur i vardagen eller komma igång med en fritidsaktivitet
• samverkan med andra aktörer, t.ex. socialtjänst eller hälso- och sjukvård.

Om ungdomen har insatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller socialtjänstlagen (SoL) kan dessa kombineras med insatser inom det kommunala aktivitetsansvaret,.

Strukturerad samverkan ökar möjligheten för ungdomar att få rätt stöd i tid och minskar risken för att någon faller mellan stolarna. Hemkommunen ska identifiera relevanta aktörer och möjliggöra effektiv samverkan, till exempel med hälso- och sjukvård, socialtjänst och civilsamhällets organisationer.

Kommunens ansvar

Hemkommunen ska identifiera relevanta aktörer utifrån ungdomars behov och önskemål och initiera och möjliggöra effektiv samverkan. Relevanta aktörer kan vara hälso- och sjukvård, socialtjänst samt civilsamhällets organisationer.

Handlingsplan som verktyg

Samverkan behöver formaliseras genom en skriftlig handlingsplan som tydliggör roller, ansvar och samarbetsformer. Planen ska bygga på en gemensam förståelse av uppdraget och utgå från ungdomens önskemål och behov. Handlingsplanen bör uppdateras regelbundet.

När ungdomen är i behov av insatser från både kommun och region kan en samordnad individuell plan, SIP, upprättas.

Kommunen ska dokumentera arbetet inom det kommunala aktivitetsansvaret både på individ- och verksamhetsnivå.

Individnivå

På individnivå fungerar dokumentationen som ett verktyg för att planera, genomföra och följa upp insatser utifrån varje ungdoms unika mål, behov och förutsättningar. Den omfattar information om kontakter, erbjudna och genomförda åtgärder samt uppföljning av dessa. 

Verksamhetsnivå

På verksamhetsnivå bidrar dokumentationen till att säkerställa likvärdighet, rättssäkerhet och en strukturerad uppföljning av det samlade arbetet.

Registerföring

Kommunen är skyldig att upprätta ett register över ungdomar inom aktivitetsansvaret. Registret ska innehålla person- och kontaktuppgifter, sysselsättning samt vidtagna åtgärder med innehåll och tidsramar.

Brukarråd organiseras både lokalt, regionalt och nationellt, utan specifika metodologiska ramar. I brukarråden träffas både representanter från brukar- och patientorganisationer eller individer som får vård eller stöd inom den specifika verksamheten och företrädare för berörda verksamheter med jämna mellanrum.

Genom brukarråden får beslutsfattarna brukar- och patientorganisationernas synpunkter och återkoppling för att använda i verksamhetens utveckling.

Brukarstyrda revisioner är en metod som används för både extern utvärdering av en verksamhet inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, och som en väg till ökat brukarinflytande. Det är en extern och oberoende utvärdering som individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör i alla delar av processen: skriver frågorna, intervjuar, sammanställer rapporten och utvecklingsförslagen. Efter sex–tolv månader gör man också återbesök för uppföljning. Verksamheten ger och får då återkoppling på hur brukarrevisionen använts.

Brukarundersökning är ett kvantitativt sätt att utvärdera verksamheter. De kan göras med olika metoder, både av brukare genom brukarföreningar, men också av brukare i samarbete med verksamheten. 

Brukarundersökningar på nationell nivå samordnas av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Nationella brukarundersökningar i socialtjänsten, Sveriges Kommuner och Regioner

Patientforum är en metod för löpande dialog om vårdupplevelser, behov och önskemål mellan individer som är inskrivna i verksamheten. Forumet leds av en erfaren samtalsledare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. En enhetschef eller annan icke-behandlande personal sitter med och för minnesanteckningar som sedan utgör en stående punkt på verksamhetens arbetsplatsträffar. 

Patientforum samlar in ett representativt underlag för analys och generella förslag till kvalitetsförbättringar inom psykiatrin utifrån ett patientperspektiv. Underlaget ger verksamheten ett ständigt uppdaterat underlag för verksamhetsutveckling, och ett utvärderingsmaterial av såväl vårdenheter som avdelningar. Forumet stärker både individernas återhämtning och egenmakt.

En snarlik metod är brukarforum som används både inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, till exempel i form av husmöten. Brukarforum är inte lika formaliserat, men fungerar i princip på samma sätt som patientforum.

Metodhandbok för patientforum, Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH

Om patientforum, Region Stockholm

Kvalitetsteam inom vård och omsorg är en metod för att utveckla och förbättra kvaliteten i verksamheten. Förbättringarna genomförs på verksamhetsnivå, och den egna erfarenheten hos individen och närstående ses som en viktig del. Ett kvalitetsteam består av 8–10 personer där halva gruppen är individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och närstående, och andra halvan kommer från professionen, till exempel läkare, sjuksköterska och boendestödjare. 

Teamet träffas regelbundet och arbetar systematiskt med ett konkret förbättringsområde (till exempel förbättrad tillgänglighet) under cirka åtta månader. Teamet handleds av en metodstödjare från föreningen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, och får regelbundet träffa andra team för ett ökat lärande. 

Metoden med kvalitetsteam bygger på genombrottsmetodiken och Nolans förbättringsmodell. Den leder till test av nya arbetssätt och en förståelse för mätningar och målstyrning. Efter genomförd kvalitetsförbättring kan teamet självständigt fortsätta att arbeta med nya målområden enligt den utlärda metoden. 

En brukarinflytandesamordnare, BISAM, är en verksamhetsgemensam resurs. Samordnarens uppdrag innebär att samla in, bevaka och ge röst åt patientperspektivet inom olika delar av det verksamhetsövergripande arbetet. BISAM samarbetar med och kompletterar övriga funktioner inom verksamheten, med särskilt fokus på områden som rör vårdutveckling och patientsäkerhet.

• Kartlägg eventuella tidigare arbeten med brukarorganisationer eller brukarrepresentanter. Kartläggningen används för att ge en bild av förutsättningarna för att påbörja arbetet. 
• Bilda en arbetsgrupp med representanter från både brukarrörelsen och verksamheten. 
• Bjud in till ett inledande möte där representanter för brukarrörelsen respektive verksamheterna påbörjar en diskussion om hur formerna för samarbetet bör se ut och vilka aktiviteter man vill prioritera. 
• Gör en årsplanering som tydliggör beslutade aktiviteter, ansvarsfördelning, rutiner och de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten.  
• Låt det som kommer fram i arbetet ligga till grund för verksamhetens utvecklingsarbete.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

• Autism Sverige (autism)
• Attention (adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
• Balans (depression) 
• Ångestförbundet (ångest)
• RFHL och Brukarföreningen (skadligt bruk och beroende)
• Schizofreniförbundet
• SHEDO (självskadebeteende)
• RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa 

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Återhämtningsguiden är ett skriftligt material som används som verktyg för individer som är i behov av återhämtning. Återhämtningsguiden är individens eget material; hen bestämmer själv vilka delar av guiden som hen vill arbeta med. Den kan användas tillsammans med till exempel kontaktperson, boendestödjare och personal inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Materialet är skrivna av individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa och är framtagen i samarbete med närstående, professionella, forskare med flera. 

Den som i sin yrkesroll möter målgruppen kan också använda Återhämtningsguiden som ett stöd i arbetet. 

Det finns tre olika Återhämtningsguiden:

• Återhämtningsguiden – för dig som mår dåligt
• Återhämtningsguiden – för dig inom heldygnsvård 
• Återhämtningsguiden – för dig som står nära någon som mår dåligt.

Flera studiecirklar på temat egenmakt har tagits fram. De arrangeras av brukarföreningarna, oftast tillsammans med studieförbunden. En studiecirkel kan bestå av fyra–tolv personer och kan ledas av någon med egen erfarenhet, av någon från professionen eller av både och.

Studiecirklarna handlar om att ta makten över sitt liv. De handlar också om att individer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa ska ha större möjlighet att påverka sitt eget liv. Exempel på studiecirklar om egenmakt är Nationell samverkan för psykisk hälsas (NSPH) Din egen makt och Med starkare röst.

Brukarspecialistens arbete baseras på både egna och brukarrörelsens erfarenheter av psykisk ohälsa, vård och stöd. Förutom den egna erfarenheten har brukarspecialisten även utbildning för uppdraget. Peer support och Medarbetare med brukarerfarenhet är två former av brukarspecialist.

Brukarspecialisten kan fungera som en motiverande förebild. Stödet från en brukarspecialist kan göra att man snabbare förstår och lär sig hantera sin problematik. 

Arbetsuppgifterna för en brukarspecialist är olika i olika verksamheter. Arbetet är ofta kopplat till enskilda individer, men det kan också handla om gruppaktiviteter eller stöd till personalen i verksamheten. Brukarspecialisten ska fokusera på hjälp till självhjälp.

Brukarspecialisten är en del av ordinarie verksamhet

Brukarspecialisten ingår i teamet kring individen på samma villkor som övrig personal, men med sitt specifika uppdrag. Hen är en del av personalgruppen, deltar i det löpande arbetet och medverkar i verksamhetens utvecklingsarbete. I verksamheten kan brukarspecialisten med sina egna erfarenheter bidra till en ökad förståelse hos vård- och stödpersonal för individens situation och till ett mer personcentrerat arbetssätt. 

Arbetssättet kan användas till exempel i psykiatrisk öppen- och slutenvård, socialpsykiatrisk verksamhet, rehabilitering, behandlingshem och tillsammans med olika former av ACT-modeller, vid vård- och stödsamordning genom Case management.

Brukarspecialistens uppgifter

Exempel på vilka uppgifter en brukarspecialist kan ha:

• Informera och förmedla kontakt
  Informera om rutiner i vården, individens rättigheter och om återhämtning. Förmedla kontakt med brukarrörelsen, självhjälpsgrupper eller stödresurser i vården eller kommunen.
  
  
• Skapa trygghet
  Fungera som en brobyggare och en trygghet genom att samtala och normalisera utifrån egna erfarenheter för att våga ta sig till aktiviteter och behandling eller etablera goda relationer till närstående.
  

• Stärka självkänsla och självförtroende
  Stärka självkänslan och självförtroendet för att våga söka arbete, börja studera eller ta sig tillbaka till tidigare arbete eller studier.
  
  
• Motivera
  Motivera till att ta ett större ansvar för sin situation, och till att återuppta eller utveckla fritidsaktiviteter som stödjer återhämtningen.
  
  
• Stödja rutiner för bättre hälsa
  Uppmärksamma individen på den kroppsliga hälsan, påminna och ge tips om rutiner kring mat och sömn.
  
  
• Gruppaktiviteter
  Anordna och leda gruppaktiviteter, grupputbildningar och hålla föreläsningar.

Brukarföreningarna representerar olika former av psykisk ohälsa och är i vissa fall diagnosspecifika. Gemensamt för föreningarna är att medlemmarna själva ofta har erfarenhet av antingen egen psykisk ohälsa och/eller av att vara närstående till någon med psykisk ohälsa. 

Brukarföreningarna jobbar på alla nivåer, från påverkansarbete i samhället till stöd för individen och närstående. Brukarföreningarnas representanter har blivit valda av föreningen för att föra hela gruppens talan. 

Exempel på brukarföreningar

• Autism Sverige (autism)
• Attention (adhd, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar)
• Balans (depression) 
• Ångestförbundet (ångest)
• RFHL och Brukarföreningen (skadligt bruk och beroende)
• Schizofreniförbundet
• SHEDO (självskadebeteende)
• RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa 

Paraplyorganisationen Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, samlar 13 nationella brukarföreningar och arbetar med föreningarnas gemensamma frågor.

Lagstadgad samverkan

Kommuner och regioner är skyldiga enligt lag att ingå samverkansöverenskommelser som beskriver ansvarsfördelning för till exempel målgrupperna personer med psykisk funktionsnedsättning, personer med skadligt bruk eller beroende och barn och unga som vårdas utanför det egna hemmet. Dessa styrdokument upprättas på länsnivå och tydliggör vikten av samverkan. 

Samordnad individuell plan, SIP

Kommuner och regioner kan gemensamt upprätta en samordnad individuell plan, SIP, när en individ behöver insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Planen ska alltid upprättas tillsammans med individen, det gäller oavsett ålder eller problem. Arbetet med planen ska påbörjas omedelbart och planen ska ange vilka insatser som behövs, vad respektive huvudman ska svara för och vilken av huvudmännen som har det övergripande ansvaret. Det ska också framgå vilka insatser som ges av andra än kommun och region. En vård- och stödsamordnare bör utses till individer med autism och komplexa behov. 

Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har en överenskommelse om att samverka genom förstärkta rehabiliteringsinsatser för individer som behöver insatser från båda myndigheterna. 

Strukturer för samverkan

För att samverkan och samordning ska ses som en självklarhet när barns och vuxnas behov kräver det, behöver huvudmännen prioritera och stödja samverkan i sina verksamheter. Samverkan underlättas om ledningen i respektive verksamheter har egna regelbundna kontaktytor där samverkansfrågor kan samlas och hanteras gemensamt. Att bygga upp goda samverkansstrukturer och kontaktytor behöver ges tid och justeras kontinuerligt.

När individen muntligt eller skriftligt samtycker till samverkan i form av ett gemensamt möte eller telefonkontakt upphävs den sekretess som annars råder. 

Förbered tillsammans  

• syftet med mötet 
• samtycke 
• frågeställningar 
• vilka som ska delta i mötet
• vem som är mötesledare
• vilket stöd individen behöver under mötet
• förslag på mötestider.

Det är en fördel om de berörda deltagarna blir kontaktade för att komma överens om tiden för samverkansmötet. Den som representerar sin verksamhet ska vara väl förberedd. När datum och tid fastställts skickas en inbjudan eller kallelse till deltagarna där mötets syfte och frågeställningar framgår samt en tydlig vägbeskrivning. 

Individer som inte har med någon närstående i mötet bör erbjudas stöd från någon av deltagarna innan, under och efter mötet. Barn och ungdomar har rätt till delaktighet och om de inte deltar i samverkansmöten ska de alltid tillfrågas om de vill ta med frågor eller synpunkter till mötet. Därför ska någon utses som tar ansvar för det och för att återge information till barnet eller ungdomen efter mötet.

Så kan mötet anpassas 

• Tydliggör vad som är syftet med mötet, vilka som deltar och varför.
• Håll mötet så kort som möjligt, särskilt om barn medverkar.
• Erbjud pauser.
• Placering i mötet kan vara av betydelse för individen och närstående, bestäm innan och tillsammans med dem var de vill sitta.
• Ge inte för mycket information, använd ett enkelt och vardagligt språk och repetera det som är av vikt. 
• Ge om möjligt visuellt stöd via en whiteboard, använd hjälpmedel som till exempel namnskyltar och en skriftlig sammanfattning. 
• Stäm av med individen och närstående vid några tillfällen under mötet att det känns okej.

Utse en mötesledare som tar ansvar för att individens behov är i fokus utifrån frågeställningarna, att alla kommer till tals och ges utrymme att ställa frågor. Mötesledaren kan ta hjälp av deltagarna med att hålla tiden, dokumentera eller annat praktiskt stöd.

Inledning

• Presentera deltagarna.
• Informera om samtycke och sekretess.
• Tydliggör syftet med mötet och aktuella frågor.
• Ange tidsramarna för mötet. 

Mötets innehåll

• Inventera pågående stöd och insatser: låt alla kort beskriva sin kontakt med den som mötet gäller samt hur de uppfattar dennes situation just nu.
• Låt individen och de närstående beskriva situationen: vad fungerar bra och vilka behov finns?
• Formulera mål och delmål. 
• Diskutera vilka insatser som behövs för att målen ska uppnås.
• Vad kan individen och de närstående göra själva?
• Klargör vem som tar ansvar för vad.
• Behöver insatser samordnas och isåfall hur?
• Boka tid för uppföljningsmöte.

Efter mötet

Efter mötet bör mötesledaren och/eller en av deltagarna stanna kvar en kort stund tillsammans med individen och de närstående för avstämning. Individen och de närstående kan ge uttryck för hur de upplevde mötet, om de kom till tals, om det var något som var svårt att förstå och hur de vill att mötet förbättras till nästa gång.

• Ta tidigt kontakt med relevanta samverkansaktörer, helst 4–6 månader innan villkorlig frigivning och bjud in till samverkan. Även om socialtjänsten inte arbetar aktivt med ärendet kan de initieras tidigt och delta i planeringen.
• Gör en tydlig planering och ett schema för individens första tid efter villkorlig frigivning.
• Ge individen eget ansvar för det hen kan klara själv.
• Dokumentera tydligt vem som ska göra vad och när. 
• Kom överens om kommunikationsvägar och handlingsplan för hur eventuella avvikelser ska hanteras (exempelvis misskötsamhet eller personalomsättning). 
• Följ upp planen och dokumentera när uppföljning har gjorts.
• Ha en ömsesidig respekt och förståelse för varandras uppdrag.
• Bygg en struktur baserad på funktioner, inte personal.
• Samverkan är en pågående process som behöver underhållas löpande över tid.

Kriminalvårdens inslussmodell syftar till en samordnad och effektiv samverkan för klienter som ska friges villkorligt och ställas under övervakning. Modellen kan även användas för skyddstillsynsdömda som har behov av samordning av de insatser som planeras. Skillnaden är att samordningen då inte påbörjas i anstalt.

Inslussningsmodellen innebär ett samordnat stöd från Kriminalvården och lokala samhällsaktörer på individens hemort. Stödet hålls samman av en tjänsteman, en frivårdskoordinator. Individer som ska friges villkorligt med övervakning och som vill sluta begå brott ska erbjudas att få ta del av inslussning.  

Inslussningen påbörjas under tiden på anstalten och fortsätter under övervakningstiden. För individen innebär inslussningen:

• samordnad och tidig frigivningsplanering
• samordnad planering och uppföljning under övervakningstiden  
• insatser under tiden på anstalten fullföljs och följs upp, glappet mellan anstalt och frihet täpps till
• praktisk hjälp och ett schema för första tiden i frihet 
• en tydlig fortsättning på inledd men inte avslutad behandling eller utbildning 
• sysselsättning i någon form 
• skuldrådgivning vid behov 
• tillgång till en stödperson från det civila samhället.

Riskhantering

• Inventera och bedöm de risker för hot och våld som kan finnas i verksamheten. 
• Vidta lämpliga åtgärder för att eliminera eller reducera riskerna till en nivå som är acceptabel för verksamheten.
• Upprätta säkerhetsrutiner.
• Gör en handlingsplan för hur hot eller våld ska hanteras.

Utbildning och kunskap

• Se till att personalen får utbildning i hur man hanterar situationer med hot och våld. Vissa medarbetare kan behöva fördjupad kunskap, till exempel att kunna göra våldsriskbedömning.

Bemötande

Personalen bör ha kunskap om gott bemötande, lågaffektivt bemötande och när ska man vara två.

Larmutrustning

• Se över larmen: fasta larm i lokaler, gps-larm, personliga överfallslarm.
• Se till att det finns tydliga rutiner för hur larmen ska användas och att rutinerna är väl kända av all personal.

Anpassning av lokaler och tillträdesskydd

Överväg anpassning av

• lokaler: inbjudande miljö, säkerhetsdörr, möblering, eventuella tillhyggen
• tillträdesskydd: olika passersystem och inbrottslarm
• mottagande: reception, låsta dörrar, överblick över väntrum, väntrummets utformning.

Anpassning av verksamheten

Om hot och våld förekommer ofta kan man behöva anpassa verksamheten. Det kan till exempel handla om

• förändrade öppettider
• rutiner för utrednings- och behandlingsarbete
• nya arbetsmetoder
• ökad brukarmedverkan.

• Använd larm.
• Vem tar över?
• Vem stöttar den utsatte?
• Behövs sjukvård eller krisstöd via företagshälsovård?
• Kontakta närstående.
• Anmäl händelsen till Polis respektive Försäkringskassan.

Enligt Socialtjänstlagen (13 kap. 9 §) ska socialnämnden erbjuda stöd till närstående som vårdar en individ som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en individ som har funktionsnedsättning. Stödet gäller inom alla socialnämndens verksamheter men hur stödet utformas är upp till varje kommun.

Stödet kan vara direkt (till exempel samtal, grupper eller utbildning) eller indirekt (till exempel hemtjänst eller avlösning). Insatser anpassas efter behov och kan leda vidare till ytterligare stöd.

De flesta kommuner erbjuder anhörigstöd via anhörigkonsulent eller motsvarande. Information finns på kommunens webbplats eller via växeln.

Hälso- och sjukvården saknar motsvarande skyldighet som kommunen har. Man har dock ett ansvar att förebygga ohälsa och i detta ingår att identifiera och arbeta hälsofrämjande och förebyggande med personer eller grupper som riskerar att drabbas av ohälsa, däribland närstående.

Närståendeperspektivet behöver synliggöras i kommuners och regioners regelverk, riktlinjer, kunskapsstöd och uppföljningar. Det underlättar arbetet för yrkesroller som anhörigkonsulenter, regionala utvecklare, anhörigombud eller motsvarande. I verksamheter som möter människor i behov av vård och stöd behövs tydliga rutiner, kunskap och resurser för att chefer och medarbetare ska kunna uppmärksamma och stödja närstående i det dagliga arbetet.

Individ används som samlande begrepp för klient, brukare och patient. Begreppet har valts för att det är neutralt och kan användas även i texter som berör både hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Med barn menas individer i åldern 0–17 år. Begreppet ungdomar används för äldre barn i de texter där det är relevant. Med spädbarn menas barn 0–12 månader. 

I texter som handlar om skolan och elevhälsan används begreppet elev.

Närstående används som samlande begrepp både för de personer som är anhöriga till individen juridiskt sett och de personer som individen själv anser sig ha en nära relation till.

Vårdnadshavare används på de ställen där det handlar om den vuxna person som är juridiskt ansvarig för barnet eller ungdomen, i annat fall används närstående vuxen för vuxna som finns i barnets närhet. I undantagsfall används förälder, det innefattar då både vårdnadshavare och/eller annan vuxen som är viktig för barnet.

I de rekommendationer som ges i programmet används ordet ska när en huvudman enligt lag ska göra något och när det i den arbetsgrupp som arbetat fram texterna funnits enighet om att en insats ska ges.

ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) ges ut av WHO och är en global standard för att klassificera och koda tillstånd och sjukdomar. ICD-10 är den officiella diagnosmanualen i Sverige. 

Socialstyrelsen arbetar med införandet av WHO:s 11:e revidering av ICD. Vård- och insatsprogrammen följer Socialstyrelsens arbete och kommer revideras i takt med det. 

DMS-5 (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) ges ut av American Psychiatric Association och är en handbok som används av psykiatrin för att ställa kliniska diagnoser för psykiatriska sjukdomar och tillstånd. DSM-5 används ofta som ett komplement till ICD-10.

Diagnosen autism

Autism har haft olika benämningar genom åren. Autistiskt syndrom, Asperger syndrom eller genomgripande störning i utvecklingen UNS är exempel på äldre diagnosbenämningar. Begreppet autismpektrumtillstånd (AST, eller på engelska ASD) är ett samlingsbegrepp som ibland används för att markera att autism förekommer på ett spektrum med varierande förmågor och stödbehov. I det här vård- och insatsprogrammet har vi valt att använda begreppet autism eftersom det används i den manual som används i sjukvården när man ställer diagnos.

Individer med autism

Över tid har språkbruk och begrepp förändrats när man talar om autism. Vilka begrepp som används och föredras varierar mellan individer, till exempel autistisk, autist, med autism, på spektrumet eller något annat. Det finns ingen konsensus om vad som är rätt eller fel. I vård- och insatsprogrammet har vi valt att genomgående skriva individer med autism eftersom det är starkt förankrat i funktionsrättsrörelsen och i de verksamheter som ger stöd och insatser. 

Utvecklingsrelaterad funktionsavvikelse och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

Begreppet utvecklingsrelaterad funktionsavvikelse kommer från de manualer som används i sjukvården när man ställer diagnos. Termen neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF, är mer spridd inom svensk skola och socialtjänst och föredras av de flesta som har adhd eller autism. 

I det här vård- och insatsprogrammet har vi valt att använda begreppet neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eftersom det är det som är mest använt.

Symtomen varierar mellan individer, och olika kombinationer av symtom är möjliga. Individens symtom och behov av stöd påverkas av ålder, om det finns samtidiga funktionsnedsättningar eller sjukdomar och varierar också beroende på yttre stress och belastning. 

Autism är samma tillstånd hos flickor och kvinnor som hos pojkar och män, men symtomen kan ibland ta olika uttryck. Flickors och kvinnors svårigheter och specifika behov upptäcks ibland senare än hos pojkar och män, vilket kan försena att de får de insatser som behövs.

Autism kännetecknas av symtom inom två områden:

Bristande kommunikation och social förståelse 

Hos förskolebarn ses ofta en försenad utveckling av tal och kommunikation. Barnet är ofta mer uppmärksam på föremål och saker som rör sig än på samspel och relation. Det kan yttra sig som att barnet inte använder gester som att peka eller visa och att barnet inte verkar reagera på tilltal. 

Under uppväxten och i vuxen ålder märks svårigheter att förstå och skapa ömsesidiga relationer med andra. 

Det kan visa sig genom 

• ett annorlunda sätt att visa intresse för ömsesidiga sociala relationer eller ett ovanligt sätt att närma sig andra och ta kontakt
• svårigheter att förstå sin roll i samspelssituationer, missförstånd uppstår ofta
• märkbara svårigheter att tolka och använda icke-verbal kommunikation, till exempel mimik, tonfall och gester
• att sociala sammanhang kräver oproportionerligt mycket energi.

Begränsade och repetitiva beteenden, aktiviteter och intressen

Hos förskolebarn kan ovanliga och repetitiva rörelsemönster vara framträdande, särskilt när barnet blir uppspelt. Barnet leker inte med leksaker på förväntat sätt. Barnet kan reagera för mycket, för lite eller annorlunda på sinnesintryck. 

Under uppväxten och i vuxen ålder kan individen

• ha starka och ibland ovanliga intressen, som i stor utsträckning tar över och skapar inskränkningar i vardagen
• uppfattas som påtagligt oflexibel och begränsad i sina beteenden av närstående och andra i sin omgivning
• visa tydliga upprepningar i rörelsemönster eller i tänkandet
• bli orolig eller reagera kraftigt vid avsteg från etablerade rutiner
• försöka få närstående och andra att delta i särskilda rutiner och vanor
• reagera annorlunda på sinnesintryck, särskilt när det gäller hörsel och/eller känsel.

Utveckling av tillståndet

Autism är en långvarig funktionsnedsättning som debuterar under utvecklingsperioden, ofta med tecken på svårigheter redan i förskoleåldern, och leder successivt till svårigheter i vardagen. Ibland är det först i skolåldern eller senare i livet som symtomen och funktionsnedsättningen blir tillräckligt tydliga för att autism ska kunna konstateras. 

I ett livsperspektiv kan autism leda till skolmisslyckande, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden, ensamhet, stödbehov i vardagslivet och psykisk och/eller somatisk ohälsa. Medvetenheten om autism hos äldre behöver bli större.

Förekomsten av autism brukar anges till 1–2 procent för både barn, ungdomar och vuxna. Man vet inte hur vanligt det är att äldre har autism. 

Det senaste decenniet har allt fler i Sverige fått diagnosen autism. Ökningen kan bero på ökad kunskap och medvetenhet, både i hälso- och sjukvården, i skolan och hos allmänheten. Diagnoskriterierna har delvis också breddats, så att fler omfattas och fler får en autismdiagnos i stället för en annan diagnos. Symtomen på autism har inte blivit vanligare. Däremot tycks de leda till större svårigheter i vardagen idag än tidigare. Samtidigt är det möjligt att både överdiagnostisering och underdiagnostisering förekommer.

Samtidiga funktionsnedsättningar 

Förekomsten av samtidiga funktionsnedsättningar vid autism är hög. Det är vanligt att individer med autism har språkstörning, svag teoretisk begåvning, exekutiva svårigheter, adhd, motorisk koordinationsstörning, synnedsättning och/eller hörselnedsättning. Minst var femte person med autism har intellektuell funktionsnedsättning. 

Det är också vanligt att individer med andra funktionsnedsättningar, till exempel adhd, intellektuell funktionsnedsättning och språkstörning, har vissa symtom på autism. 

Autism kan finnas vid genetiska syndrom, såsom till exempel vid fragilt X-syndrom, Retts syndrom eller Downs syndrom. 

Samtidiga psykiatriska tillstånd 

Sömnproblem och ätstörningar är vanliga hos barn, liksom ångeststörningar inklusive selektiv mutism och tvångssyndrom. Särskilt hos ungdomar och vuxna finns en ökad förekomst av till exempel ångest- och depressionstillstånd, tvångssyndrom samt stresskänslighet och utmattningssyndrom. Det finns också en ökad risk för självskadebeteende och suicid samt bipolär sjukdom och psykossjukdom, däribland schizofreni.

Samtidiga somatiska sjukdomar 

Vissa somatiska sjukdomar är vanligare hos individer med autism, framför allt vid samtidig intellektuell funktionsnedsättning. Det finns en risk att allvarlig somatisk sjukdom missas hos individer med autism eftersom besvären kan uppfattas och uttryckas på ett annorlunda sätt. Individen kan även vara mindre benägen att söka vård.

Somatiska sjukdomar och hälsoproblem som är vanligare hos barn med autism:

• sömnstörning
• magåkommor inklusive förstoppning
• epilepsi
• selektiva matvanor, nutritionsbrist och/eller över-/undervikt pga ätstörning 
• motoriska svårigheter och motorisk koordinationsstörning 
• bristande munhälsa.

Somatiska sjukdomar och hälsoproblem som är vanligare hos vuxna med autism:

• magåkommor inklusive förstoppning
• epilepsi
• smärta
• fetma eller undervikt
• diabetes
• bristande munhälsa.

Orsakerna till autism är varierande och till stora delar okända. Både genetiska och miljöfaktorer anses spela roll. Autism påverkas av flera olika typer av genetisk variation. Vissa individer med autism bär på genetiska varianter som sällan ses i befolkningen, medan andra bär på varianter som kan ses hos alla. Mycket är oklart kring varför vissa av dessa individer får symtom på autism och andra inte. Syskon till individer med autism har något ökad förekomst av autism eller liknande drag. Äldre föräldrar är en grupp som i något större omfattning än yngre får barn med autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Till miljöfaktorer räknas händelser under graviditet, förlossning, nyföddhetsperiod eller under tidig uppväxt. 

Exempel på miljöfaktorer är 

• giftiga substanser som fostret exponeras för före födseln, såsom vissa läkemedel eller alkohol, tungmetaller eller luftföroreningar 
• vissa infektioner eller inflammatoriska processer under fosterstadiet
• mycket för tidig födsel
• låg födelsevikt
• kramper under nyföddhetsperioden.

Autism är hos de flesta medfött och bestående, men med rätt insatser kan svårighetsgraden lindras. Många med autism kan må bra och vara delaktiga i sammanhang som är begripliga och meningsfulla. 

Vid autism finns ofta behov av flera olika typer av insatser parallellt. I första hand rekommenderas tidiga insatser samt kommunikativt och kognitivt stöd. Psykoedukation bör ges till både individen med autism och till närstående. Diagnosen innebär att individen har rätt att ansöka om insatser enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och annat samhällsstöd. 

När man utformar stöd och behandling för individer med autism bör stöd till närstående erbjudas.

För möjlighet till rätt sorts stöd behövs uppföljning och förnyade bedömningar vid behov.

Med ökad ålder finns generellt en minskad benägenhet att anpassa sig och kompensatoriska förmågor försämras hos alla med åldern. För individer med autism kan åldrandet förstärka autistiska symtom och öka svårigheterna att hantera vardagen. Äldre med autism har ofta mer exekutiva svårigheter jämfört med andra äldre och brukar rapportera problem i dagligt fungerande inom de flesta områden. 

Svårigheter med att automatisera vardagsrutiner gör att äldre med autism ofta blir känsliga för förändringar och oförutsägbara händelser. Känslighet för sinnesintryck har en tendens att förvärras med ökad ålder. Det finns också exempel på att autistiska drag kan minska med åldern.

När strukturen och rutinen med ett arbetsliv eller daglig verksamhet försvinner vid pensionering, eller om en stöttande partner lämnar eller dör, kan den äldre med autism stå helt utlämnad till att organisera tillvaron inklusive sociala kontakter på egen hand. Det kan dels förstärka symtomen, dels utlösa tidigare dolda problem, vilket i sin tur kan leda till psykisk ohälsa, sociala problem och somatisk sjukdom. För individer som levt ensamma eller saknat daglig sysselsättning kan omsorgspersonal bli den viktigaste och ibland enda sociala kontakten.

Med ökad ålder och tillkommande funktionsnedsättningar som till exempel hörsel- och synnedsättning, i kombination med ett större omsorgsbehov, kan följande autistiska symtom leda till problem i vardagen: 

• rigiditet och svårigheter med förändringar
• begränsade intressen som bidrar till isolering
• svårigheter att förstå och hantera känslor
• över- och underreaktion på sinnesintryck
• svårigheter att identifiera och kommunicera kroppsliga symtom.

Vården uppfattar ofta autism hos äldre som tecken på ångest, nedstämdhet, utmattningstillstånd, tvångssyndrom eller begynnande demensutveckling.

Sociala problem och svårigheter

Äldre med autism kan uppleva mer ensamhet och ha

• lägre inkomst
• sämre självkänsla och självförtroende
• svårt att hantera sin vardag
• svårt att känna sig bekväma och passa in i nya sammanhang.

Förekomsten hos äldre är till stor del okänd, men ett par studier visar att autism hos äldre sannolikt är underdiagnostiserat.

Äldre med autism drabbas av samma åldersrelaterade ohälsa som individer utan autism. Det finns en risk att åldersrelaterade problem och även allvarlig somatisk sjukdom missas hos individer med autism eftersom de kan uppfatta och uttrycka besvären på ett annorlunda sätt och vara mindre benägna att söka vård. 

Livsstilsrelaterade hälsoproblem är vanliga hos äldre med autism. Det kan till exempel handla om 

• ensidiga matvanor
• övervikt eller undervikt
• brist på fysisk aktivitet.

Äldre i allmänhet rapporterar oftare kroppslig ohälsa när det rör sig om psykisk problematik. Sannolikt gäller detta också äldre med autism. Hos äldre med autism kan man särskilt behöva uppmärksamma

• sömnsvårigheter
• depressiva symtom
• självskadebeteende
• självmordstankar
• ångest över flera års tid.

Autism hos äldre orsakas av samma faktorer som autism hos barn.

Med korrekt diagnos, rätt stöd och individanpassat bemötande kan många äldre med autism leva ett gott liv med välbefinnande och hög livskvalitet. Stödet bör utformas utifrån den äldres önskemål, intressen, styrkor och behov. Om rätt stöd sätts in blir också samtidiga sjukdomar och problem lättare att behandla.

Framgångsrikt stöd vid autism hos äldre kräver noggrann kartläggning och kompetens hos omgivningen. Det kan behövas tvärprofessionell kompetens och samverkan mellan 

• psykiatri (helst äldrepsykiatri)
• geriatrik
• minnesmottagning
• primärvård
• socialtjänst (LSS-verksamhet, hemtjänst och äldreomsorg)
• habilitering.

Allt fler individer med autism som bor i bostad med särskild service eller har andra insatser enligt LSS når en högre ålder. Därför behöver LSS-verksamheter och den kommunala primärvården utveckla sin kunskap om äldre med autism, och utveckla gemensamma arbetsformer i tvärprofessionella team för bästa stöd.

Kognitivt och kommunikativt stöd

Att få stöd att skapa och upprätthålla rutiner i vardagen så att tillvaron blir tydlig och förutsägbar motverkar stress och frustration. Kognitivt stöd, till exempel tidshjälpmedel, kan vara till hjälp. Olika typer av kommunikativt stöd underlättar för individen att förstå och att göra sig förstådd. 

Läkemedelsbehandling

Det finns ingen läkemedelsbehandling som påverkar kärnproblematiken vid autism. 

Det är vanligt att äldre med autism har många mediciner och därför angeläget att medicinering ses över regelbundet.

Närstående till äldre med autism är ofta de som kompenserar för svårigheterna genom att stötta och backa upp. I bästa fall är det något som alla är nöjda med och som fungerar väl. Men det kan ibland skapa negativa mönster i relationerna och närstående kan uppleva en tung omsorgsbörda. 

När man utformar stöd och behandling för äldre med autism bör stöd till närstående ingå som en självklar del.

Problem med uppmärksamhet förekommer vid både autism och adhd. Symtom på adhd kan ibland felaktigt tolkas som symtom på autism, och vice versa.

Symtom på adhd som felaktigt kan tolkas som autism:

• svårigheter att uppmärksamma sociala signaler utan att för den skull ha den bristande förmåga att förstå sociala signaler och relationer som är gängse vid autism
• ett socialt klumpigt beteende på grund av en bristande förmåga att kontrollera impulser 
• perceptuella problem.

Svårigheter vid autism som felaktigt kan tolkas som adhd:

• bristande uppmärksamhet och uthållighet i aktiviteter där individen får otillräckligt stöd eller inte är intresserad
• svårigheter att reglera sin aktivitetsnivå vid avsaknad av tydlig struktur eller i stimulirika miljöer
• tendens att rikta uppmärksamheten mot mål som avviker från det som vanligen står i fokus samtidigt som man inte uppmärksammar väsentliga delar av till exempel en social situation
• utagerande beteenden som bottnar i stress och otillräckligt stöd.

Individer med både autism och adhd

Att ha både autism och adhd innebär ofta en större funktionsnedsättning än om man bara har ett av tillstånden. Individer med båda tillstånden har mer uttalade problem med att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser än vad bara adhd skulle medföra. Om individen kan fokusera intensivt på sådant som intresserar och samtidigt har påtagligt svårt att bibehålla fokus på sådant som är tråkigt kan det vara svårt att anpassa krav och förväntningar. Samtidigt kan individer med båda tillstånden ha mer genomgripande problem med att hantera socialt samspel än vad bara autism skulle medföra.

Autism och adhd kan förekomma samtidigt hos barn såväl som vuxna. Det är inte helt klart hur ofta de förekommer samtidigt men studier har visat att cirka 30 procent av de med autism även har adhd och cirka 15 procent av de med adhd har också en autismdiagnos. Siffrorna varierar beroende på hur man gör undersökningarna.

Orsakerna till både adhd och autism är främst genetiska, men även miljöfaktorer anses spela roll. Hur olika faktorer samverkar med varandra är till stora delar okänt. 

Kända bidragande faktorer är

• genetiska faktorer
• vissa infektioner och mediciner under graviditeten
• användning av alkohol eller droger under graviditeten
• förlossningskomplikationer
• prematuritet
• hög ålder hos fadern.

De allra flesta som har en eller flera av dessa bidragande faktorer utvecklar inte autism eller adhd. Mycket är oklart kring varför vissa individer får symtom på autism och/eller adhd och andra inte.

Vid samtidig autism och adhd medför behandling av adhd ofta en förbättrad funktion. Samtidigt kan minskade adhd-symtom göra att vissa autistiska drag framträder tydligare, särskilt hos barn. 

Stöd, insatser och behandling kan behöva anpassas med hänsyn till båda tillstånden. Svårigheter med uthållighet och uppmärksamhet kan vara extra uttalade hos individer med både autism och adhd. Insatser bör adressera behovet av struktur och aktivitetsbalans i högre grad. 

Som regel behövs samverkan mellan olika verksamheter, till exempel psykiatri, habilitering, skola och socialtjänst. Närstående bör vara involverade i behandling och stöd, men också erbjudas stöd för egen del. 

Läkemedelsbehandling

Många med kombinationen autism och adhd kan ha stor nytta av läkemedelsbehandling för adhd. Behandlingen behöver individualiseras. Individer med autism kan vara känsliga för mediciner och kan få såväl effekt som biverkningar vid lägre doser än andra.

Vilka symtom som är relaterade till autism och vilka som är relaterade till den intellektuella funktionsnedsättningen kan vara svårt att avgöra. 

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning har bristande exekutiva förmågor som medför att de ofta behöver stöd i alla vardagsaktiviteter. Svårigheter med att förstå risker och konsekvenser medför dessutom ett större behov av tillsyn.

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning har en social kommunikationsförmåga klart under den förväntade för individens utvecklingsnivå. Kommunikationssvårigheter kan även vara tecken på otillräckliga anpassningar i form av till exempel överkrav och bristande kognitivt och kommunikativt stöd. 

Hos barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning kan den ökade känsligheten för olika slags överbelastning ge irritabilitet, koncentrationsstörningar och ibland svår hyperaktivitet vid alltför många intryck. 

Beteenden som utmanar

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning kan uppvisa beteenden som utmanar omgivningen. Det kan handla om beteenden som riskerar att försämra hälsa och säkerhet hos individen och/eller omgivningen, eller beteenden som bidrar till social exklusion.

När beteenden som utmanar förekommer hos individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning bör beteendet ses som ett uttryck för illabefinnande som kräver kartläggning och insatser, och inte som orsakat av funktionsnedsättningarna. Vanliga orsaker till illabefinnande är smärta, somatisk och/eller psykisk sjukdom eller stress på grund av understimulering, överkrav och/eller bristande stöd.

Intellektuell funktionsnedsättning förekommer hos åtminstone 20–25 procent av individer med autism. Hos förskolebarn med autism är intellektuell funktionsnedsättning ännu vanligare.

Omkring 1,5–2 procent av befolkningen beräknas ha intellektuell funktionsnedsättning. Minst en av tio med lindrig, och minst en av tre med medelsvår eller svår intellektuell funktionsnedsättning, har också autism.

Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning löper högre risk att drabbas av samtidig psykisk och somatisk sjukdom än individer som inte har någon av funktionsnedsättningarna. Särskilt vanligt är epilepsi som kan vara svårbehandlat. Förutom de samtidiga hälsoproblem som är vanliga vid enbart autism har individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning oftare

• språkstörning
• motoriska problem
• syn- och hörselproblem
• sömnstörning
• ätproblem
• mag- och tarmproblem
• bristande munhälsa.

Vid autism och samtidig intellektuell funktionsnedsättning finns oftast en gemensam bakomliggande orsak. Det kan till exempel vara 

• genetiska faktorer med vissa riskgener och även vissa syndrom som t.ex. fragilt X-syndrom, 22q11-deletionssyndrom, Downs syndrom, Retts syndrom, tuberös skleros
• miljöfaktorer som kan påverka hjärnans utveckling, t.ex. för tidig födsel och låg födelsevikt, fosterexponering för giftiga substanser, infektioner eller komplikationer under graviditet och förlossning
• metabola sjukdomar.

Anpassning av miljön är grundläggande för individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Det krävs ökad struktur, tydlighet och förutsägbarhet. Även kognitivt och kommunikativt stöd är nödvändigt och måste anpassas till både intellektuell funktionsnedsättning och autism. Närstående och personal behöver få information, utbildning och stöd eftersom individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning i mycket hög grad är beroende av stöd från omgivningen. 

För individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning är samverkan mellan vårdgivare och andra verksamheter i samhället central. Personal och närstående som behövs för att individen ska ha ett gott liv bör involveras i ett teambaserat arbetssätt över organisationsgränserna. 

När man utformar stöd och behandling för individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning bör stöd till närstående ingå som en självklar del.

Läkemedelsbehandling

Det finns ingen läkemedelsbehandling mot autism och intellektuell funktionsnedsättning. Individer med autism och intellektuell funktionsnedsättning har rätt till sedvanlig läkemedelsbehandling vid samtidiga medicinska tillstånd, till exempel epilepsi, eller psykisk sjukdom. Såväl effekt som biverkningar av psykofarmaka kan komma vid lägre dosering än förväntat, vilket även gäller vid läkemedelsbehandling av samtidig adhd. Närstående eller personal bör involveras i uppföljningen om individen har kommunikationssvårigheter.

Insjuknande i psykossjukdom hos individer med autism kan ske gradvis eller mer akut. Dock innebär insjuknandet alltid en tydlig funktionsförsämring. Psykotiska symtom, till exempel hallucinationer, tankestörningar och vanföreställningar, brukar tillkomma. 

Den vanligaste psykossjukdomen är schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd. 

Vid schizofreni finns ofta, liksom hos en del individer med autism, bestående exekutiva svårigheter som innebär problem med att planera, organisera och ta initiativ. Minnesproblem och svårigheter att ta till sig och bearbeta information är också vanligt. Dessa problem brukar förvärras hos individer med autism som insjuknar i psykossjukdom.

Schizofreni är vanligare bland individer med autism än bland individer utan autism. Cirka 6 procent har uppskattats jämfört med cirka 0,5 procent i befolkningen i stort. 

Den vanligaste åldern för insjuknande i schizofreni är 18–30 år, men det förekommer tidigare insjuknanden än så.

Enligt den evidens som finns idag anser man att det är en kombination av en inre sårbarhet och yttre påfrestningar/stress som ligger till grund för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. Det gäller oavsett om individen har autism eller inte. Både psykologiska och miljömässiga faktorer (till exempel droger och infektioner) kan spela roll. Cannabisrökning i stor mängd hos unga individer med en inre sårbarhet kan öka risken att utveckla schizofreni.

Målet med behandlingen för schizofreni och schizofreniliknande tillstånd vid samtidig autism är symtomlindring, att förhindra återinsjuknanden i psykos, förbättra funktion, delaktighet och möjlighet att leva ett så självständigt liv som möjligt.

En kombination av läkemedel och habiliterande och psykosociala insatser som löpande utvärderas brukar vara verksamt. Läkemedelsbehandlingen behöver skräddarsys med hänsyn till att individer med autism ofta är känsliga för psykofarmaka och kan uppleva både effekt och biverkningar även på låga doser. 

Behandling av korta, övergående psykostillstånd

Om individen inte har sovit på länge så kan hjälp att sova vara en första insats i tillfrisknandet från psykos. Många antipsykotiska läkemedel har god effekt på vanföreställningar, hallucinationer och tankestörningar. Efter att individen har tillfrisknat från psykosen kan läkemedel ofta trappas ner med noggrann uppföljning och stöd.

Närstående

Närstående är en betydelsefull resurs och bör om det är möjligt, och om individen samtycker, inkluderas i utredning, planering och genomförande av insatser.

När man utformar stöd och behandling för individer med autism och psykos bör stöd till närstående ingå som en självklar del.

Spädbarnstid, 0–12 månader

Under spädbarnstiden kan barn som har svårigheter med samspel och kommunikation uppfattas som

• skrikiga, kinkiga och svårtröstade 
• svåra att få in i fungerande rutiner avseende sömn och ätande
• passiva och tysta eller aktiva och intensiva.

Småbarnsåren från cirka 12 månader

Senare under uppväxten kan symtomen visa sig som svårigheter inom många fler områden och barnen kan upplevas som antingen passiva, ovanligt viljestarka eller ”besvärliga”. Barnen kan till exempel 

• verka ointresserade av att delta i lek, t.ex. tittut, rulla boll, härma ljud och ansiktsuttryck
• visa begränsat gensvar i samspel, t.ex. ögonkontakt och olika känslouttryck 
• vara sparsamma med att använda gester, t.ex. att peka, vinka och nicka  
• hoppa, springa, klättra och röra sig mer än jämnåriga och det kan vara svårt att fånga deras uppmärksamhet
• växla aktivitet, ofta efter bara några minuter, och leka splittrat 
• ha svårt att följa uppmaningar och lätt distraheras av intryck och saker som händer runt omkring
• behöva långa procedurer vid läggdags, vid måltider och på morgnar som också kan leda till konflikter 
• verka orädda och utsätta sig för faror i större utsträckning än jämnåriga
• ha svårt att vänta på sin tur, kasta sig in i andra barns lekar och ofta vilja ha det på sitt sätt, vilket kan leda till konflikter med jämnåriga
• ha svårt att följa regler i spel och lekar
• ha svårt att hantera besvikelser och motgångar och ha lättväckt frustration och ett mer labilt humör än jämnåriga
• ha ihållande regleringsproblem, t.ex. sömnproblem, ha svårt med matro, ha starka känslouttryck och vara svåra att lugna
• ha ett selektivt ätande och känslighet för konsistenser
• ha svårt att sluta med blöja och/eller ha återkommande förstoppning.

Samtidiga svårigheter 

En del barn som har svårt med samspel och kommunikation kan också ha svårigheter inom andra områden. En del svårigheter blir tydligare när barnet blir äldre. Andra svårigheter både kan och bör upptäckas tidigt för att barnet ska kunna erbjudas rätt insatser. Det kan till exempel handla om

• tal- och språksvårigheter 
• svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser 
• försenad grov- eller finmotorisk utveckling
• försenad kognitiv utveckling
• syn- och hörselnedsättning.

Andra medicinska tillstånd

Det finns andra medicinska tillstånd som gör att barnet har extra behov av uppföljning, utredning och samverkan med andra vårdgivare och verksamheter. Det kan vara barn som 

• fötts för tidigt eller har graviditets- och/eller förlossningskomplikationer
• exponerats för alkohol, narkotika och vissa läkemedel under graviditeten
• har tillväxtavvikelser avseende längd, vikt och/eller huvudomfång
• har genetiska varianter eller syndrom, neurologiska sjukdomar eller annan kronisk somatisk sjukdom.

Förhållandena i barnets uppväxtmiljö har betydelse för hur man planerar insatser, omfattningen av fortsatt kontakt med barnhälsovårdens olika professioner och samverkan med andra verksamheter. Uppmärksamma särskilt barn 

• i familjer med negativa samspelsmönster
• med förälder som har utsatthet för trauma, psykisk eller somatisk sjukdom och/eller intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning
• i familjer med social och ekonomisk utsatthet
• som utsätts för omsorgssvikt och våld i nära relationer
• som bor i familjehem eller i bostad med särskild service enligt LSS
• med erfarenheter av och/eller har flytt från krig.

Om man är orolig för att ett barn far illa ska man alltid göra en anmälan till socialtjänsten.

Det första hembesöket som ges till alla föräldrar när barnet är nyfött fungerar som en möjlighet att identifiera barn vars familjer är i behov av ytterligare stöd. För familjer med behov av ytterligare stöd kan utökade hembesök med individuellt stöd och vägledande samtal vara till stor nytta. Hembesök möjliggör bättre observationer av barnets beteende och underlättar för många familjer att ta emot förebyggande insatser. 

Tidiga insatser kan vara

• individuellt föräldraskapsstöd hos BHV-sjuksköterska 
• hjälp med att få till fungerande rutiner kring sömn, mat och skärmtid
• vägledning till föräldrar för reglering av starka känslor hos barnet  
• råd om hur man anpassar kraven på barnet
• stöd i samspel och kommunikation, t.ex. Kom igång-online
• föräldragrupper eller föräldraskapsstöd 
• samverkan med förskolan kring barnets behov av insatser 
• kontakt med socialtjänsten för stöd till familjen.

Tidiga insatser ska inte fördröja en eventuell fördjupad bedömning.

När barnet visar tidiga tecken på utvecklingsavvikelse, ta ställning till behovet av riktat teambesök med BHV-sköterska, BHV-psykolog och BHV-läkare för att göra en fördjupad, bred bedömning (initial kartläggning). Tidiga insatser kan ges parallellt.

Man kan också behöva konsultera

• logoped
• dietist
• fysioterapeut
• arbetsterapeut
• barnläkare eller barnneurolog.

Exempel: 

• Följer och härmar inte de andra barnen i gruppen i samma utsträckning som övriga, t.ex. i samlingen.
• Söker sig till yngre eller äldre barn och vuxna hellre än jämnåriga.
• Har svårt med lekar eller spel som kräver turtagning eller att följa regler och att delta i fantasilek tillsammans med andra.
• Har svårt med delad uppmärksamhet, t.ex. pekar inte för att kommunicera.
• Tar inte ögonkontakt för att kommunicera.
• Lystrar inte till sitt namn vilket kan te sig som att barnet inte hör.
• Upprepar eller härmar vissa ord eller fraser.
• Har en annorlunda eller försenad språkutveckling, t.ex. ett stort ordförråd inom ett visst område men svårare att använda språket i kommunikation.

Exempel: 

• Har behov av att dagarna är förutsägbara och likadana, t.ex. insisterar på att sitta på samma plats eller leka samma lek.
• Har behov av att även måltider är förutsägbara och likadana, kan t.ex. ha en repertoar av “godkända” maträtter.
• Protesterar eller låser sig vid övergångar mellan aktiviteter eller miljöer, t.ex. att gå ut eller in eller gå från samling till skapande.
• Blir mycket stressad och orolig vid förändringar, t.ex. om ordinarie personal ersätts av vikarier eller vid sammanslagning av avdelningar.
• Har svårt att generalisera i inlärning, t.ex. klarar att äta själv på förskolan men inte på utflykt eller hemma.

Exempel: 

• Använder leksaker på ett annorlunda sätt än andra jämnåriga, t.ex. ställer på rad, travar på varandra, snurrar eller skakar.
• Utforskar nya saker annorlunda än andra jämnåriga, t.ex. klappar, dunkar, drar fram och tillbaka, drar mot huden eller stoppar i munnen.
• Har liten variation på leken, t.ex. kan göra samma sak om och om igen med samma behållning.
• Har svårt att avbryta aktiviteter även för basala behov såsom hunger, törst och toalettbehov.
• Fastnar i självstimulerande aktiviteter, t.ex. gör vissa ljud, viftar med händerna eller gungar med kroppen.

Exempel: 

• Har svårt att vara flexibel när det gäller att byta strategi eller lösa problem.
• Fastnar i en aktivitet eller har svårt att slutföra aktiviteter.
• Har svårt för att prioritera i vilken ordning saker ska göras.
• Har svårt att delta i lekar som kräver planering och organisering eller sker i flera steg.
• Har svårt med tidsuppfattning, t.ex. att veta när en förälder ska hämta.

Exempel: 

• Har en försenad eller ojämn motorisk utveckling.
• Har svårt med balans.
• Har en annorlunda kroppshållning eller rörelsemönster än de flesta jämnåriga.
• Har svårt för att utföra finmotoriska moment, t.ex. färglägga, klippa, pärla eller äta med bestick.
• Har svårt att reglera beröring, t.ex. ta i för hårt eller för löst.
• Har svårt att avgöra fysiskt avstånd till andra, t.ex. komma väldigt nära andra, ibland även okända personer.

Exempel: 

• Blir lätt okoncentrerad i miljöer med många intryck.
• Reagerar svagare eller starkare på smak, konsistens, doft, ljud, ljus eller beröring.
• Är selektiv i förhållande till mat.
• Upplever lätt beröring från andra som hårdare än vad det är.
• Upplever viss belysning som skarp och har svårt att vistas ute i solljus.
• Vill bara ha på sig vissa klädesplagg.

Exempel: 

• Följer och imiterar inte de andra eleverna i samma utsträckning som övriga.
• Söker sig till yngre eller äldre elever och vuxna hellre än jämnåriga.
• Har svårt med undervisningsmoment, spel och undervisning i grupp som kräver turtagning eller att följa regler och att delta i grupparbeten tillsammans med andra.
• Tar inte ögonkontakt för att kommunicera.
• Saknar förståelse för vad som är accepterat att säga och inte säga till andra.
• Visar inte alltid gensvar vilket kan te sig som att eleven inte hör.
• Har ett annorlunda sätt att uttrycka sig och använda språket, t.ex. ett stort ordförråd inom ett visst område men svårare att använda språket i kommunikation.

Exempel: 

• Har behov av att dagarna är förutsägbara och likadana, t.ex. insisterar på att sitta på samma plats i klassrummet eller matsalen.
• Har behov av att måltider är förutsägbara och likadana, kan t.ex. ha en repertoar av “godkända” maträtter.
• Protesterar eller låser sig vid övergångar mellan aktiviteter eller miljöer, t.ex. att förflytta sig mellan olika lektionssalar eller gå på rast.
• Har svårt att sysselsätta sig på ostrukturerade raster.
• Blir mycket stressad och orolig vid förändringar, t.ex. om ordinarie personal ersätts av vikarier, vid lokaländringar eller vid schemabrytande aktiviteter.
• Har svårt att generalisera i inlärning, t.ex. att omsätta kunskap i andra situationer och miljöer.

Exempel: 

• Utforskar nya saker annorlunda än andra jämnåriga, t.ex. klappar, dunkar, drar fram och tillbaka, drar mot huden eller luktar.
• Har speciella intressen som kan dominera uppmärksamheten och vara en ingång till lärande.
• Har liten variation i kommunikation eller beteenden, kan upprepa samma samtalsämnen eller skämt, eller välja samma aktiviteter. 
• Har svårt att avbryta aktiviteter eller skolarbete även för basala behov såsom hunger, törst och toalettbehov.
• Fastnar i självstimulerande aktiviteter, t.ex. gör vissa ljud, viftar med händerna eller gungar med kroppen.

Exempel: 

• Har svårt att påbörja uppgifter, fastnar för länge med en och samma uppgift eller har svårt att prioritera.
• Blir överväldigad av för mycket information och material.
• Har svårt med flexibelt tänkande, att byta strategi vid behov eller lösa problem.
• Verkar sakna känsla för tid och tidsuppfattning, kan t.ex. komma för tidigt eller för sent eller ha svårt att disponera tiden vid skolarbete.
• Har svårt att överblicka skoldagen eller skolveckan.
• Har svårt att planera inför längre uppgifter eller inför prov och behöver täta avstämningar och kortare beting.
• Har svårt att värdera, analysera, dra slutsatser och sammanfatta fakta.
• Har svårt att arbeta med öppna uppgifter som kräver egen fantasi.

Exempel: 

• Har svårt att reglera styrka när hen ska skriva eller klippa och skriver för hårt eller för löst.
• Har svårt att knäppa knappar, dra upp dragkedjor, knyta skor och äta med bestick.
• Snubblar och spiller lätt.
• Har svårt att reglera beröring, t.ex. ta i för hårt eller för löst.
• Svårt med planering av motorik, t ex att stanna upp i tid.
• Har svårigheter med kroppskontroll på idrottslektioner eller i lek. 
• Har svårt att avgöra fysiskt avstånd till andra, t.ex. komma väldigt nära andra, ibland även okända personer.

Exempel: 

• Blir splittrad och okoncentrerad i miljöer med många intryck.
• Reagerar svagare eller starkare på smak, konsistens, doft, ljud, ljus eller beröring.
• Är selektiv i vad hen äter.
• Upplever viss belysning som skarp och kan ha svårt att vistas ute i solljus.
• Har för mycket eller för lite kläder på sig utifrån temperatur.
• Vill endast ha på sig vissa klädesplagg.

Individer med svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibla söker ibland hjälp på grund av problem som indirekt kan hänga samman med autism. 

Det kan till exempel vara 

• svårigheter att hantera sin fysiska och psykiska utveckling
• svårigheter med hygien och övrig ADL
• problem i nära relationer
• riskfyllt sexuellt beteende
• könsinkongruens, dvs att kroppen inte stämmer överens med individens könsidentitet
• svårigheter att sköta preventivmedel
• oönskade graviditeter
• riskfylld alkohol- och droganvändning
• sviktande studieresultat med svårigheter att fullfölja studieplan
• utanförskap eller mobbing
• psykisk ohälsa med symtom som t.ex. sömnsvårigheter, ångest, depression, stress och utmattning
• självskadebeteende
• konflikter eller våld i hemmiljö
• svårigheter att sköta sin ekonomi.

I ett förtroendefullt och utforskande samtal kan man tillsammans få en bild av ungdomens hela livssituation. Den kan ligga till grund för val av stöd och insatser, och fungera som ett underlag för en remiss eller en fördjupad kartläggning.

• Ha ett kartläggande samtal och ringa in aktuella behov och problem.
• Identifiera styrkor och svagheter samt risk- och skyddsfaktorer.
• Ge stöd till praktisk problemlösning och råd som kan underlätta i vardagen.
• Om ungdomen riskerar att fara illa i en nära relation görs en orosanmälan. Detsamma gäller om det finns en riskfylld alkoholkonsumtion eller annat skadligt bruk.
• Om det behövs: motivera ungdomen till att göra en fortsatt utredning i primärvård eller på specialistnivå i barn- och ungdomspsykiatrin eller i vuxenpsykiatrin.

De ökade kraven på exekutiva funktioner vid högre studier medför problem för många med autism trots goda intellektuella förmågor. Det kan yttra sig som svårigheter med

• att förstå och omsätta instruktioner 
• att sortera ut och förmedla relevant information
• att självständigt organisera och planera studierna, avsätta tid och klara deadlines
• att samarbeta i grupparbeten
• den fysiska miljön, till exempel intryckskänslighet eller att orientera sig och hitta rätt.

Andra svårigheter med indirekt koppling till autism

Svårigheter att förstå och hantera socialt samspel och att vara flexibel uppmärksammas ibland på grund av problem som indirekt kan hänga samman med autism.

Det kan till exempel vara

• sviktande studieresultat med svårigheter att fullfölja studieplan
• svårigheter att hantera tentamenssituationer eller arbete under tidspress
• svårigheter att reglera dygnsrytm och rutiner för sömn, kost och fysisk aktivitet
• riskfylld alkohol- och droganvändning
• riskfyllt sexuellt beteende
• psykiska besvär med symtom som t.ex. ångest, depression, stress och utmattning
• svårigheter med den dagliga livsföringen, inklusive förflyttningar och transporter, och att sköta hushåll och ekonomi.

Stöd från studenthälsan

Studenter med autism har precis som andra studenter möjlighet till stöd från studenthälsan. Utöver individuellt stöd kan studenten erbjudas deltagande i olika grupper, som prokrastineringsgrupp eller stresshanteringsgrupp.

Pedagogiskt stöd och anpassningar

Studenter med funktionsnedsättning som upplever hinder i studiesituationen eller i studiemiljön kan få pedagogiskt stöd. Vid stark misstanke om autism eller diagnostiserad autism kan studenthälsan hjälpa till med ett intyg för att studenten ska få pedagogiskt stöd.

Pedagogiska stödinsatser kan till exempel innefatta förlängd tentamenstid, anteckningsstöd, anpassad litteratur, mentor, extra handledning eller anpassning av arbete i grupp.

Hänvisning till sjukvården

Vid behov av ytterligare insatser kan studenthälsan hänvisa till sjukvården för kartläggning och utredning.

Vid alla universitet och högskolor finns särskilda kontaktpersoner och samordnare för de studenter som har en funktionsnedsättning som kan påverka studierna. Deras uppdrag går ut på att samordna studentens behov, lärarnas arbetssätt och det pedagogiska stöd som finns. Målet är att hitta en lösning som gör det möjligt att genomföra studierna.

Kriser eller förluster i privatlivet, ökad belastning eller förändringar i arbetet eller andra delar av livet, sjukdom, konflikter på arbetsplatsen och försämrad arbetsmiljö kan vara orsaker som gör att de tidigare strategierna att hantera livet inte håller. Då kan tecken på autism bli mer märkbara.  

Att komma ny ut i arbetslivet kan också vara en situation då svårigheter märks mer, eller i samband med sjukskrivning för annat psykiatriskt tillstånd eller somatisk sjukdom, beroendeproblem eller konflikter på arbetet.

Tecken på autism kan visa sig i arbetslivet genom att individen har svårt att

• organisera och planera sitt arbete och hantera många olika saker samtidigt
• klara tidsgränser och leveranser
• anpassa sig till förändrade krav, nya rutiner, omorganisation och nya kollegor
• hantera stress 
• delta i möten
• genomföra uppgifter som hen inte känner motivation inför
• hantera relationer.

Tecken indirekt kopplade till autism:

• utmattningssymtom, ångest och depression
• riskfylld alkohol- och droganvändning
• smärttillstånd
• svårigheter med den dagliga livsföringen, t.ex. svårigheter med förflyttningar och transporter, och att sköta sin bostad eller ekonomi.

• Anmälningsplikten rör barn från födseln och fram tills dess att barnet fyller 18 år.
• Skyldigheten är personlig och kan inte överlåtas till kurator, sjuksköterska, chef eller annan. Är man anmälningsskyldig men låter bli att göra anmälan kan man dömas för tjänstefel.
• Skyldigheten är ostoppbar. Det betyder att vare sig en chef eller någon annan får hindra anmälan.
• Man kan inte vara anonym om man är anmälningsskyldig.
• Samråd med t.ex. arbetsledare, kollega eller socialtjänst får inte fördröja anmälan.

Anmäla oro för ofödda barn

Anmälningsskyldigheten gäller inte ofödda barn, men om man känner oro för ett ofött barn så får man bryta sekretessen och lämna uppgifter till socialtjänsten.

Psykisk misshandel

Barnet blir utsatt för kränkningar. Det kan vara att förringa, nedsätta, hota, skrämma, diskriminera, kontrollera, bestraffa, isolera.

Omsorgssvikt

När vårdnadshavare medvetet eller omedvetet inte tillgodoser barnets behov, till exempel om barnet

• inte får tillräckligt med mat
• har kläder som är smutsiga, inte passar eller inte är rätt för årstiden
• har bristande hygien, dålig tandhälsa eller medicinska behov som inte tillgodoses
• får ta ett för stort ansvar för sig själv eller familjemedlemmar i förhållande till sin ålder och mognad
• inte får gå i skolan eller möjlighet att leka.

Allvarliga relationsproblem i hemmet

Stora konflikter mellan föräldrar och/eller syskon, återkommande konflikter med andra närstående.

Våld (fysisk misshandel) eller sexuella övergrepp

Alla typer av våld och sexuella övergrepp.

Hedersrelaterat våld och förtryck

Till exempel att barnet eller ungdomen begränsas i sin skolgång eller sitt umgänge, riskerar att utsättas för barnäktenskap, tvångsäktenskap, könsstympning, i Sverige eller utomlands samt att föras utomlands i syfte att utsättas för barnäktenskap eller könsstympning. I vissa fall kan det handla om att vårdnadshavare motsätter sig  att barnet eller ungdomen får vård eller stöd som hen behöver.

Utsätter själv sin hälsa och utveckling för påtaglig risk

Eget beteende som till exempel

• riskbruk, skadligt bruk eller beroendesjukdom
• kriminalitet
• vistas i riskmiljöer där det förekommer droger
• vistas i riskmiljöer där det förekommer kriminalitet/gäng.

En orosanmälan bör innehålla:

• Grunduppgifter
• Datum för anmälan.
• Barnets och vårdnadshavarnas personuppgifter om de finns. 
• Om vårdnadshavarna och/eller barnet har blivit informerade om att anmälan görs, och i så fall hur de reagerade. 
• Om det finns behov av tolk eller annat stöd för kommunikation.
• Uppgifter om anmälaren
• Kontaktuppgifter till den eller de som gör anmälan.
• Kontaktuppgifter till närmaste chef.
• Om man vill ha återkoppling eller inte.
• Uppgifter om barnets situation och orsak till oron
• Var barnet befinner sig när anmälan görs.
• Sammanhanget, iakttagelser och/eller information som lett till misstanke och oro.
• Vad barnet eller ungdomen sagt, visat för beteende eller känslor.
• Om det finns fler barn under 18 år i familjen.
• Om barnet haft kontakt med socialtjänsten tidigare, och om möjligt i vilken kommun.

Anmälan ska alltid skrivas under eller signeras av den som anmäler.

Dokumentation

För barnets eller ungdomens säkerhet ska orosanmälan aldrig föras in i någon journal. Anteckningar ska vara sakliga eftersom de kan komma att användas i utredningar och i domstol. Dokumentera hos avsändaren att anmälan är gjord.

De myndigheter och verksamheter som möter barn och ungdomar bör ha rutiner för hur anmälningar till socialtjänsten ska göras, och den som är ansvarig för verksamheten ska se till att all personal känner till de rutinerna.

Verksamheter som omfattas är till exempel skolor, hälso- och sjukvården, Polisen och Kriminalvården. Personal i socialtjänsten som inte jobbar direkt med barn som far illa ska också göra anmälan.

När en anmälan kommer in har socialtjänsten 14 dagar på sig att göra en förhandsbedömning av om det finns skäl att öppna en utredning. Ofta kallas föräldrarna eller vårdnadshavarna till ett inledande samtal. Socialtjänsten kan också ta kontakt med den som gjort anmälan för att inhämta mer information. Redan samma dag som anmälan har kommit in görs alltid en bedömning av om det finns ett omedelbart skyddsbehov eller inte.

• Var kortfattad, konkret och använd ett rakt och enkelt språk. 
• Använd visuella skalor, kroppskartor eller formulär om individen har svårt att svara på öppna frågor. 
• Fråga en sak i taget och undvik negationer.
• Ge tid för individen att fundera och svara.
• Dela upp instruktioner i flera steg.
• Skriv en sammanfattning som individen får med sig hem.

• Inför och under vårdmötet, ge information om syftet, vad som ska hända och hur länge mötet ska pågå. Använd bilder, demonstrationsfilm eller informationsblad för att tydliggöra. 
• Starta på utsatt tid. 
• Ta hänsyn till individens begränsade uthållighet.
• Använd visuellt stöd, t.ex. whiteboard, penna och papper och/eller bilder.
• Använd klocka eller annat tidshjälpmedel för att tydliggöra tid.

• Sitt bredvid eller snett mittemot individen.
• Undvik onödig beröring.
• Förbered individen inför nödvändig fysisk kontakt.
• Visa förståelse för om individen vill ha luva, keps, solglasögon eller s.k. fingertrixare.

För att skapa goda förutsättningar i vårdmöten för individer med omfattande behov av stöd och anpassningar krävs extra tid för förberedelse och planering. Fråga individens närstående och/eller boendepersonal vad som är ett lämpligt upplägg och vilka anpassningar som kan underlätta. Under mötet behöver man vara inlyssnande, flexibel och ha tålamod.

Inför mötet med individen:

• Kontakta individens närstående eller boendepersonal för att undersöka behovet av anpassningar. Ta reda på hur man bäst kommunicerar med individen.
• Avsätt tillräckligt med tid för mötet.
• Boka vid behov en serie möten med möjlighet att öva på och genomföra olika moment i flera steg. Använd om möjligt samma lokal.

I mötet med individen:

• Använd kognitivt stöd för att tydliggöra tid och vad som ska hända under mötet.
• Använd kommunikativt stöd, t.ex. alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), föremål, bilder eller att rita det man pratar om.
• Skapa en lugn och avskalad miljö för att minimera störande intryck.
• Erbjud hörselskydd, positioneringskuddar och taktila hjälpmedel, t.ex. pop it, piggboll eller fidget spinner. Det kan hjälpa individen att hantera situationen.

Generella anpassningar som är bra för alla:

• Erbjud individen visuellt stöd, t.ex. genom att skriva, rita eller använda bilder.
• Använd ett konkret språk och undvik ironi, onödigt många ord och vaga uttryck.
• Erbjud krysslistor eller visuella skalor som komplement till öppna frågor.
• Ställ en fråga i taget och ge individen tid att svara.
• Sammanfatta och säkerställ att ni förstått varandra.
• Var prestigelös och be om ursäkt om missförstånd uppstår.
• Erbjud en skriftlig sammanfattning om vad som sagts och eventuellt bestämts. 

Vid större behov:

• Använd alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) som passar individen,  t.ex. tecken, bildstöd eller föremål.

Generella anpassningar som är bra för alla:

• Inför mötet med individen, ge information om syftet, vad som ska hända, med vem eller vilka och hur länge det ska pågå. 
• Starta och avsluta på utsatt tid. 
• Gå igenom vad som ska hända steg för steg och använd visuellt stöd för att skapa en överblick, t.ex. checklistor eller dagordning på whiteboard.
• Berätta eller visa när ni byter ämne eller moment.
• Ta hänsyn till individens uthållighet och ge utrymme för pauser.
• Håll det du lovar och ge tydlig information vid eventuella förändringar. 

Vid större behov: 

• Använd kognitivt stöd eller andra hjälpmedel som individen behöver för att tydliggöra tid, struktur och innehåll.

Generella anpassningar som är bra för alla:

• Undvik ljud som kan uppfattas störande, t.ex. tickande klockor, fläktar eller öppna fönster med ljud utifrån.
• Sätt “tassar” på stolar för att undvika skrapljud.
• Undvik flimrande ljus och starka lampor eller använd lampor med dimmerfunktion.
• Undvik dofter.

Vid större behov: 

• Visa förståelse för om individen vill ha luva, keps, solglasögon eller s.k. fingertrixare.

Inför mötet med individen:

• Kontakta individens närstående eller boendepersonal för att undersöka behovet av anpassningar. Ta reda på hur man bäst kommunicerar med individen.
• Avsätt tillräckligt med tid.
• Planera vid behov flera tider med möjlighet att öva på eller genomföra olika moment i flera steg. Använd om möjligt samma lokal.

I mötet med individen:

• Använd kognitivt stöd för att tydliggöra tid och vad som ska hända under mötet.
• Använd kommunikativt stöd, t.ex. alternativ och kompletterande kommunikation (AKK), föremål, bilder eller att rita det man pratar om.
• Skapa en lugn och avskalad miljö för att minimera störande intryck.
• Erbjud hörselskydd och taktila hjälpmedel, t.ex. pop it, piggboll eller fidget spinner. Det kan hjälpa individen att hantera situationen.

Tydliggörande pedagogik ska genomsyra den pedagogiska planeringen och säkerställer att den pedagogik som används gör det möjligt för alla barn att ha svar på frågorna “varför, vad, var, med vem, när, hur, hur länge och vad händer sen?” Det kan handla om att

• skapa förutsägbarhet, t.ex. genom dagsscheman med bildstöd för dagen, nästa dag och vid behov för hela veckan
• visa med fotografier vilken personal som jobbar under dagen
• organisera olika leksituationer där det tydligt framgår vad leken går ut på, vilka som ska delta och vilken vuxen som ska vara med
• förbereda avslut av aktiviteter i god tid, t.ex. genom att låta barnen få samma ledtråd (ljudsignal eller muntlig uppmaning) vid övergång om att det snart är dags att runda av och byta till nästa aktivitet/miljö 
• använda tidshjälpmedel som konkretiserar tidsåtgång och kan påminna, t.ex. timer, äggklocka, appar eller speciella klockor
• använda olika kommunikationssätt vid samlingar och aktiviteter, t.ex. bilder, fysiska föremål, kroppsspråk, tal och sång.

Tillgängligheten i den fysiska miljön kan förbättras genom att 

• märka upp vad som finns i skåp och lådor med bilder och text och ha orienteringsskyltar för rum
• rensa intrycken i rummen genom att ha neutrala färger på inredning, se över ljud och ljus och strukturera uppsatta arbeten på väggarna
• minska ljud- och ljusintryck som kan störa, t.ex. flimrande ljuskällor och skrapljud från stolar, och säkerställa ljuddämpande material i bordsskivor och lådor
• erbjuda hjälpmedel som hörselkåpor, stressbollar och skärmar för att hantera sinnesintryck
• skapa avgränsade lekmiljöer utomhus där varje avgränsat område har ett tydligt syfte och är självinstruerande.

En tillgänglig social lärmiljö skapas genom att

• alla barn får en positiv anknytning till vuxna på förskolan
• utgå från förhållningssättet att barn gör rätt om de kan
• ställa öppna frågor och använda metoder som hjälper barnen i sin kommunikation och förståelse, t.ex. ritprat och tecken som stöd
• ge barn inflytande och delaktighet samt en känsla av att “höra till” men samtidigt ta hänsyn till att vissa barn har svårt om valmöjligheterna blir för stora och kan behöva stöd 
• arbeta med stöd i samspel
• ge stöd och struktur i den fria leken inom- och utomhus
• anpassa barngruppens sammansättning och storlek utifrån dess förutsättningar och behov samt om möjligt dela in barnen i mindre grupperingar. 

• Levla
  Material som fokuserar på specifika situationer som uppstår i lärmiljön. En del av materialet utgörs av en anpassnings- och åtgärdsbank för förskola.
  
  
• Förskolekompassen
  Bok med verktyg för kartläggning och situationsanalys. Material finns att ladda ner gratis.  
  
  
• DART, Uttrycka åsikter med samtalsmatta, Region Västra Götaland
  En metod för att göra det möjligt för individer med kommunikativa och/eller kognitiva svårigheter att uttrycka sina åsikter och delta i planering och beslutsfattande.
  
  
• Bildstöd, Region Västra Götaland
  En fri resurs där man kan skapa bildstöd för att underlätta kommunikation och förtydliga information.
  
  
• Skapa bildstöd, Symbolbruket
  En plattform för att skapa bildstöd. 
  
  
• Alternativ och kompletterande kommunikation, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)

Tydliggörande pedagogik ska genomsyra den pedagogiska planeringen och säkerställer att den pedagogik som används gör det möjligt för alla elever att ha svar på frågorna “varför, vad, var, med vem, när, hur, hur länge och vad händer sen?” Det kan handla om att

• Skapa förutsägbarhet, till exempel genom dagsscheman med bildstöd för dagen, för nästa dag och vid behov för hela veckan
• visualisera och konkretisera övergångar under skoldagen
• använda text- och bildstöd, arbeta efter en steg-för-steg-modell samt ge tidsstöd när man ger instruktioner 
• strukturera och planera det som ska göras vid skapande aktiviteter genom visuellt stödjande arbetsordningar
• anpassa läromedel, t.ex. genom anpassningar av texter och möjlighet att lyssna på texter
• ge förklaringar av ett ämnesområde på flera sätt, t.ex. genom en film, konkret material eller andra former av upplevelser.

Att utveckla färdigheter och kunskapsinhämtning handlar om att

• ge stöd och arbeta utifrån elevernas ålder och mognad
• använda assisterande teknik, t.ex. digitala hjälpmedel och appar
• använda sig av och utgå ifrån elevernas intressen
• stärka elevens självreglering genom återkommande självskattning av fokus och prestation.

Att kommunicera på ett tydligt och anpassat sätt handlar om att

• använda flera kommunikationssätt, t.ex. bilder, filmer, text och tal vid genomgångar 
• använda de alternativa och kompletterande kommunikationssätt (AKK) som eleven behöver
• använda kommunikationsstöd i form av bild- och symbolstöd, tecken som stöd eller samtalsmatta
• fördela ordet med hjälp av föremål för att hjälpa eleverna att rikta fokus och hejda impulser
• ge positiv och tydlig återkoppling när en elev eller gruppen gör något bra.

Tillgängligheten i den fysiska miljön kan förbättras genom att

• märka upp vad som finns i skåp och lådor med bilder och text och ha orienteringsskyltar för rum
• rensa intrycken i rummen genom att ha neutrala färger på inredning och strukturera uppsatta arbeten på väggarna
• minska ljud- och ljusintryck som kan störa, t.ex. flimrande ljuskällor och skrapljud från stolar, och säkerställa ljuddämpande material i bordsskivor och lådor
• planera lärmiljön så att det vid behov finns möjlighet att dela upp sig i mindre grupper
• skapa avgränsade lekmiljöer utomhus där varje avgränsat område har ett tydligt syfte och är självinstruerande
• skapa miljöer som ger möjlighet till återhämtning eller avskildhet
• skapa möjlighet för rörelse genom att t.ex. ha gummiband på stolsbenen, en balansbräda att stå på, en sittdyna eller att lägga in korta rörelsepass för hela klassen
• ha olika alternativ till att sitta vid sin bänk, t.ex. möjlighet att stå, ligga på en matta eller sitta på en yogaboll 
• ha undervisning utomhus eller att på ett fysiskt aktivt sätt få delta i undervisningen, t.ex. att få svara på frågor genom att gå till olika platser med svarsalternativ
• använda hjälpmedel för att hantera sinnesintryck, t.ex. stressbollar och hörselkåpor.

En tillgänglig social lärmiljö skapas genom att 

• alla elever får en positiv anknytning till vuxna i skolan
• utgå från förhållningssättet att elever gör rätt om de kan
• ställa öppna frågor och använda metoder som hjälper eleverna i sin kommunikation och förståelse, t.ex. ritprat 
• föregå med goda exempel och vägleda eleverna i hur man hanterar konflikter på ett bra sätt
• ge elever inflytande och delaktighet samt en känsla av att “höra till” 
• arbeta med sociala berättelser som en del i att förstå och öva på samspel
• ge stöd och struktur i den fria leken inom- och utomhus
• ha gemensamt framtagna regler kring hur samvaron i skolan ska se ut.

• PAX i skolan, Pax spelet GBG (Good Behavior Game)
  En uppsättning verktyg som syftar till att skapa ett klassrum präglat av lugn, trygghet, glädje och studiero. PAX Good Behavior Game har internationellt  använts i alla skolans årskurser, men i Sverige är det i dagsläget främst anpassat för lågstadiet.
  
  
• PALS i skolan
  Evidensbaserad modell som har utvecklats för att möta utmaningarna i skolan. PALS riktar sig till skolans personal och ger verktyg för att hantera skolvardagen med eleverna på ett så bra sätt som möjligt.
  
  
• Levla
  Material som fokuserar på specifika situationer som uppstår i lärmiljön. En del av materialet utgörs av en åtgärds- och anpassningsbank (skola och fritidshem).
  
  
• Skolkompassen
  Bok med verktyg för pedagoger att kunna använda för att förstå de bakomliggande faktorerna för att kunna anpassa lärmiljön och kompensera och utveckla elevers färdigheter i skolan. Material finns att ladda ner gratis. 
  
  
• DART, Uttrycka åsikter med samtalsmatta, Region Västra Götaland
  En metod för att göra det möjligt för individer med kommunikativa och/eller kognitiva svårigheter att uttrycka sina åsikter och delta i planering och beslutsfattande.
  
  
• Bildstöd, Region Västra Götaland
  En fri resurs där man kan skapa bildstöd för att underlätta kommunikation och förtydliga information.

• Skapa bildstöd, Symbolbruket
  En plattform för att skapa bildstöd. 
  
  
• Språk och kommunikation, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)
  Stöd för att anpassa kommunikationen utifrån behoven. 
  
  
• Stödmaterial för tillgänglig utbildning, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM)
  Stödmaterial för att leda och medverka i utvecklingsarbete för ökad tillgänglighet i förskolan och skolan.​

Skapa en trygg miljö, fri från trakasserier och kränkande behandling genom att

• genomföra aktiviteter som främjar ett positivt skolklimat och socioemotionellt lärande, t. ex. lekar, spel och konkretiserande samtal kring normer
• skapa forum för återkommande dialog med eleverna om vad som skapar trivsel och trygghet. 

Ge alla elever en känsla av att det är möjligt att lyckas i skolarbetet genom att

• utgå från elevernas förutsättningar och förkunskaper utifrån tidigare undervisning när skolarbetet planeras
• i den enskilda uppgiften kartlägga tillsammans med eleverna vad som är viktigt och vilka förkunskaper som finns
• ha och visa stor tillit till elevernas förmåga.

Främja goda kamratrelationer och sociala färdigheter genom att

• återkommande genomföra konkreta övningar inom ramen för undervisningen som tränar förmågan att samspela i grupp, förstå och uttrycka känslor
• arbeta med sociala berättelser för att utveckla elevernas förståelse för socialt samspel
• använda seriesamtal som verktyg vid t. ex. konflikter
• tillsammans med eleverna ta fram regler som upplevs som relevanta och enkla att förstå
• skapa undervisningsaktiviteter som ger positiva gemensamma upplevelser, som ger något att samtala om och som stärker känslan av att tillhöra gruppen
• ge utrymme för dialog och reflektion om olikheter och hur de berikar 
• föra vardaglig dialog som bidrar till att elever känner sig sedda.

Arbeta för att elever görs delaktiga och känner att de blir lyssnade på genom att

• skapa forum för reellt inflytande där eleverna kan delta aktivt i beslutsprocesser i frågor som rör deras vardag.

Tillgängliggörande av lärmiljön i skolan kan göras pedagogiskt, fysiskt och socialt och kännetecknas bland annat av

• god undervisningskvalitet och gott ledarskap i klassrummet
• tydliga ramar för både det sociala och pedagogiska under skoldagen
• strukturer och förutsägbarhet som ger trygghet genom hela skoldagen, även under raster och mellan lektioner
• tydliggörande pedagogik
• trygghet och ordning i klassrummet
• förutsättningar för elever att utveckla sin självständighet
• adekvat stöd och anpassningar 
• positiva, kravanpassade förväntningar på eleverna
• goda relationer.

Arbetet med skolnärvaro bör genomsyra skolans organisation och systematiska kvalitetsarbete. Det kan göras genom att 

• skapa rutiner för att registrera och följa upp närvaro på skolan
• utveckla gemensamma förhållningssätt på skolan
• involvera elever i planering, genomförande och analys av aktiviteter på skolan
• säkerställa trygga övergångar med rutiner för överlämning och möjlighet till trygghetsskapande förberedelse för eleverna
• samverka inom och utom skolorganisationen och ge elevers familjer möjlighet att involveras i skolgången 
• säkerställa att skolans personal har kunskap om autism och gott bemötande.

Elever behöver känna stöd från skola och vårdnadshavare. Det åstadkommer man bland annat genom att skola och hem samarbetar. För att få till ett bra samarbete mellan skolan och vårdnadshavare i syfte att främja skolnärvaro bör

• det finnas fungerande rutiner för kommunikation och samverkan
• det finnas en tydlighet kring vilket ansvar skolan respektive vårdnadshavare har
• det finnas öppenhet och transparens i hur skolan arbetar
• skolan behandla vårdnadshavare som kompetenta och jämbördiga 
• de möten skolan bjuder in till vara väl förberedda och med rätt personer inbjudna
• skolan alltid påtala vikten av att eleven är i skolan för att inte missa undervisning.

Möjliga riskfaktorer i skolan kan vara

• bristande närvarorutiner som medför att en elev kan vara frånvarande utan att det uppmärksammas
• att eleven upplever skolmiljön som otrygg, ostrukturerad och oförutsägbar
• att det ofta är ny personal kring eleven
• att eleven inte känner sig som en del av skolans sociala sammanhang 
• att eleven inte förstår vad som förväntas 
• svårigheter att klara av målen, vilket leder till låg självkänsla och bidrar till negativ stress för eleven
• att eleven inte upplever undervisningen som intressant eller motiverande
• att eleven inte får tillräckliga stödinsatser 
• att eleven stressas av stadieövergångar, övergångar mellan aktiviteter under skoldagen och andra förändringar 
• störningar i den fysiska miljön (ljud, ljus, ventilation) som påverkar elevens förutsättningar att fokusera på undervisningen. 

Möjliga riskfaktorer utanför skoltid kan vara att  

• eleven stannar hemma från skolan på grund av oro för sjuk eller belastad förälder 
• grupptryck från kamrater påverkar elevens skolnärvaro negativt  
• eleven utsätts för kränkande behandling eller mobbning 
• eleven utsätts för våld i nära relationer eller hedersrelaterat förtryck
• eleven lever i en psykosocialt belastad miljö
• eleven befinner sig i normbrytande miljöer med t.ex. kriminalitet och skadligt bruk eller beroende.

Möjliga individuella riskfaktorer kan vara att

• eleven har en sårbarhet i form av psykiska symtom, psykiatriskt tillstånd och/eller funktionsnedsättning
• eleven har en varaktig somatisk sjukdom eller funktionsnedsättning. 

Tidiga tecken på att en elev riskerar att utveckla problematisk skolfrånvaro kan vara att eleven

• undviker vissa lektioner eller situationer i skolan, kommer sent, går tidigare eller lämnar lektionen 
• inte har adekvat material med sig 
• inte vill gå till skolan, har oro kvällen innan skoldag, har svårt att komma iväg på morgonen eller sjukanmäler sig utan att vara sjuk
• säger sig ha somatiska besvär såsom huvudvärk eller magont för att kunna undvika svåra situationer, t.ex. prov 
• ger uttryck för en negativ upplevelse av skolan och kamratrelationer.

För att förebygga att elever utvecklar skolfrånvaro bör varje skola ha tydliga rutiner för arbetet med elevers närvaro. I rutinerna bör det framgå hur skolan arbetar främjande, förebyggande och åtgärdande kring frånvaro. Alla yrkesroller som arbetar med och kring eleverna behöver inkluderas i närvaroarbetet. En väl fungerande rutin gör det möjligt att snabbt upptäcka och följa upp frånvaro. Vid frånvaro ska åtgärder vidtas skyndsamt.

Det kan finnas många olika orsaker till att en elev inte vill eller kan närvara i skolan. Ofta rör det sig om flera faktorer som ömsesidigt påverkar varandra. Vilka de är och hur de samverkar varierar från individ till individ. Ofta finns en utlösande faktor och frånvaron vidmakthålls sedan av andra faktorer. För att säkerställa att skolan erbjuder rätt stöd och insatser bör orsaker till frånvaro kartläggas genom att 

• eleven ges möjlighet, och vid behov stöd, att själv berätta om varför hen inte är på lektionerna
• samtala med vårdnadshavare om vad de tror är orsaken till frånvaron 
• undersöka vid vilka tillfällen eleven är frånvarande, t.ex. genom att titta på information från närvaroregistreringen.

Det stöd som erbjuds eleven bör utgå från de orsaker till frånvaro som framkommer i kartläggningen. 

Om det finns oro för att eleven far illa har skolpersonal skyldighet att upprätta en anmälan till socialtjänsten.

För ett bra samarbete mellan skolan och vårdnadshavare bör 

• det finnas fungerande rutiner för kommunikation och samverkan  
• det finnas en tydlighet kring vilket ansvar skolan respektive vårdnadshavarna har
• det finnas öppenhet och transparens i hur skolan arbetar
• skolan och vårdnadshavarna förmedla till eleven att man arbetar tillsammans
• de möten skolan bjuder in till vara väl förberedda och med rätt personer inbjudna 
• det finnas närvarorutiner som tydligt visar för elev och vårdnadshavare hur skolan agerar när eleven inte är i skolan
• skolan tydligt och konkret visa hur elevens frånvaro ser ut över tid
• skolan alltid ta upp närvaro och frånvaro på utvecklingssamtal
• skolan uppmärksamma all frånvaro oavsett skäl
• skolan på ett pedagogiskt sätt förklara vikten av närvaro för att eleven ska få optimal möjlighet till utveckling och skolframgång.

Vid behov kan skolan behöva samverka med andra aktörer. Socialtjänsten eller hälso- och sjukvården kan kalla skolan till ett möte för upprättande av en samordnad individuell plan, SIP. Om det finns en regional överenskommelse kring skolans medverkan i SIP kan även skolan kalla till SIP. En SIP bör upprättas när man bedömer att insatser från olika huvudmän behöver samordnas för att ett barn eller en ungdom ska få rätt hjälp och stöd.

Lyft fram och förstärk det positiva

• Identifiera områden som eleven klarar bra och är intresserad av.
• Uppmuntra elevens styrkor inför de andra eleverna.
• Hantera eleven och elevens svårigheter på ett varsamt sätt.

Uppmuntra och beröm ofta och mycket

• Var generös med positiv feedback.
• Berätta för eleven vad som gick bra.
• Uppmärksamma även sådant som kan tyckas självklart eller förväntat och till synes små framsteg.

Förutse och planera för problemsituationer

• Diskutera med eleven om vad hen behöver för att känna sig förberedd och trygg under skoldagen, vid behov med hjälp av ritprat, samtalsmatta eller annat visuellt stöd.
• Förbered och tydliggör övergångssituationer under skoldagen, t.ex. skiften mellan raster, lektioner och aktiviteter eller byten mellan skollokaler. Utarbeta strategier och rutiner tillsammans med eleven som hen förstår och känner sig trygg med. 
• Säkerställ att eleven vet vad hen ska göra när en uppgift är klar eller när hen kör fast vid något.
• Använd bildstöd eller checklista för att steg för steg förbereda eleven på olika situationer, t.ex. rast, utflykt eller idrottsdag. 
• Ge möjlighet till återhämtning under dagen.
• Kom överens med eleven om en reträttplats dit eleven kan gå för att hämta ny kraft och lugna sig om det blivit för jobbigt.

Underlätta att följa regler

• Kom överens med eleven om enkla regler och skriv ned dessa tillsammans. Komplettera med bildstöd.
• Använd tecken eller färgkoder för snabb och tydlig kommunikation med eleven när en situation eskalerar.
• Checka in och ut inför och i slutet av lektionen för att gå igenom strategier och utvärdera tillsammans med eleven.

När en situation uppstår 

• Bibehåll ditt eget lugn.
• Ingrip innan det gått för långt.
• Tala lugnt och bestämt med eleven, och använd korta meningar.
• Undvik att hota eller vädja.
• Om du känner att du inte klarar av situationen själv, be en kollega om avlastning eller hjälp.
• Ge eleven utrymme i stunden och prata istället om situationen som uppstått efter att allt har lugnat ner sig, gärna med stöd av ritprat.
• Reflektera över situationen i efterhand. Vad var det som utlöste situationen? Hur hanterade vi den? Vad kan vi lära oss?

Att fundera kring efteråt

• Prata med eleven om det som hänt och försök att reda ut vad som utlöste situationen.
• Undvik att skuldbelägga eleven och visa vilja att förstå elevens upplevelse.
• Prata med varandra i arbetslaget. Hur hanterades situationen? Är det något som måste förändras till nästa gång?
• Analysera tillsammans om ni kan identifiera utlösande faktorer och försök att hitta sätt att förekomma dessa i framtiden.

Samarbeta med vårdnadshavarna  

• Etablera ett konstruktivt samarbete med vårdnadshavarna.
• Ge information om elevens utagerande beteende på ett förutsägbart och på förhand överenskommet sätt, t.ex. per mejl eller telefon en viss veckodag. 
• Följ upp regelbundet med samtal om vilka anpassningar och stöd som eleven behöver för att få skoldagen att fungera bättre.

Positivt beteendestöd (PBS) är en strukturerad metod som kan användas för att förebygga och bemöta olika typer av utmanande beteenden hos elever med autism.  

PBS inleds med en systematisk kartläggning och analys av elevens hela livssituation, inklusive de situationer där utmanande beteenden förekommer. Både eleven och närstående bör involveras i kartläggningen. Utifrån analysen gör man en plan för hur omgivningen ska 

• agera för att tillvarata elevens styrkor 
• anpassa miljö och aktiviteter 
• säkerställa att eleven får stöd att utveckla de förmågor som hen behöver. 

Planen och stödet ska följas upp och revideras kontinuerligt. 

Insatsen kan även ges för att förebygga utmanande beteenden och främja utveckling på gruppnivå.

Sensorisk överkänslighet eller underkänslighet kan yttra sig på olika sätt och påverka upplevelsen av graviditet, förlossning och den första tiden. Samtidigt kan föräldrar med autism ha svårt att känna igen och förmedla kroppsliga sensationer. 

Förbered föräldern inför alla kroppsliga undersökningar inför och under förlossningen och den första tiden efteråt. Använd bilder, filmer och annat stöd som kan konkretisera informationen och som föräldern med fördel kan ta med sig hem. Erbjud gärna studiebesök på förlossningen. Erbjud längre besökstider vid behov. 

Exempel på områden att ta upp:

• vad som händer med kroppen under en graviditet
• förväntade kroppsliga förändringar och sensationer
• hur undersökningar går till
• hur föräldern vill förberedas på kroppslig beröring vid undersökningar
• hur förlossningen går till och vad som kan hända
• tekniker för att hantera smärta
• känslighet för stimuli i sjukhusmiljön.

Exempel på svårigheter kopplade till sensorik under graviditet och förlossning:

• illamående
• känslighet för dofter och smaker
• smärta, t.ex. ökad bäckensmärta
• att tolerera nya fysiska sensationer, t.ex. fosterrörelser
• att tolka kroppsliga signaler under graviditet och förlossning
• kroppens förändring och upplevelsen av kroppen
• beröring i samband med undersökningar och förlossning.

Exempel på svårigheter kopplade till sensorik under den första tiden som nybliven förälder:

• beröring och fysisk kontakt vid t.ex. amning
• bebisens skrik
• leksaker som låter
• miljön vid vårdbesök
• stress kopplat till sensorisk överbelastning 
• stress kopplat till understimulans utifrån avsaknad av sina vanliga aktiviteter.

Att bli förälder innebär ökade kontakter både med personal och i sociala sammanhang. De ökade kraven på social interaktion och kommunikation kan stressa föräldern och ta mycket energi. Att delta i föräldragrupper kan vara socialt utmanande och vissa föräldrar kan ha en önskan om kontakt med andra föräldrar med autism. Då kan onlineforum vara ett alternativ.  

Första året kan medföra kontakter med

• barnhälsovården
• släktingar och vänner som vill besöka komma på besök
• okända personer som uppmärksammar och interagerar med barnet
• olika föräldragrupper
• andra barn, föräldrar och personal på öppen förskola 
• andra barn och föräldrar på lekplatser.

Uppmuntra att be om hjälp

För att minska stress och utsatthet hos föräldern bör man

• motivera föräldern till att ta emot stöd redan när barnet är nyfött
• uppmuntra föräldern att om möjligt ta hjälp av sitt eget sociala nätverk för emotionellt stöd och praktisk hjälp
• informera om vilket professionellt stöd som finns och förmedla kontakt vid behov.

Om föräldern har svårt att ta emot stöd är det bra att fokusera på barnets behov och visa förståelse för familjens livssituation eftersom. Det ökar möjligheterna att ta emot stöd. 

Nyblivna föräldrar behöver anpassa sig till en ny tillvaro och lära sig många nya färdigheter. Känslomässigt är det också en stor förändring. För föräldrar med autism kan omställningen vara extra utmanande. Ställ frågor aktivt och möt föräldern i de svårigheter som hen upplever. Utöver att prata med föräldern är det ofta bra att praktiskt visa hur man genomför olika moment, observera föräldern och ge feedback. Uppmärksamma också det som fungerar bra. 

Praktiska utmaningar kan handla om 

• bristande förutsägbarhet i barnets rytm och behov   
• ökade krav på flexibilitet
• att upprätta rutiner
• att tyda barnets signaler
• den praktiska omsorgen om barnet, t.ex. mat, sömn och hygien
• prioritera bland det som behöver göras
• samarbete med partner
• mindre tid för återhämtning.

Känslomässiga utmaningar kan handla om 

• att hantera känslor av osäkerhet i föräldrarollen
• att låta behovet av egna rutiner och intressen stå tillbaka för barnets behov
• att hitta gemenskap med andra föräldrar i sammanhang som fungerar
• förändrade roller i relationen med partner, familj och släkt.

• Hur autism hos förälder och/eller barn och ungdomar kan påverka föräldraskapet.
• Kunskap om barns och ungdomars utveckling och vad som kan vara rimliga förväntningar på barnets eller ungdomens förmåga.
• Hur man kan prata med barnet eller ungdomen om autism.
• Hur man kan anpassa bemötande och kommunikation.
• Hur man kan skapa struktur och förutsägbarhet i vardagen.
• Strategier för att förbättra samspelet i familjen och minska konflikter i familjen.
• Hur man kan stödja barnets eller ungdomens självständighet i vardagen och i god tid förbereda övergången till tonår och vuxenblivande.
• Förälderns återhämtning och stresshantering.
• Samarbete med förskola och skola samt stöd och strategier för att barnet eller ungdomen ska kunna delta i fritidsaktiviteter.
• Kontakter med olika samhällsfunktioner, t.ex. att söka hjälp och fylla i blanketter.

Hur man förmedlar insatserna i socialtjänsten och hälso- och sjukvården påverkar hur föräldrar med autism kan tillgodogöra sig dem. När föräldrar har svårigheter som påverkar deras möjlighet att genomföra hemuppgifter och fullfölja strategier bör insatsen anpassas efter deras behov och förmåga. Gruppbaserade insatser kan kompletteras med individuellt stöd. 

Olika sätt att tillgängliggöra insatserna

• Ge instruktioner på flera olika sätt (muntligt, skriftligt, med konkreta exempel).
• Erbjud visuellt stöd och/eller skriftlig information.
• Erbjud en tydlig planering och förbered eventuella förändringar.
• Förtydliga hemuppgifterna och konkretisera hur de kan genomföras.
• Tydliggör former för kontakt mellan träffarna.
• Skicka påminnelser inför träffarna.
• Hjälp till med att lägga in träffar och uppgifter i kalender.
• Hjälp till med att anteckna vid gruppträffar.

Bemötande och kommunikation som gör det lättare att tillgodogöra sig insatserna

• Uttryck förväntningar exakt, tydligt och konkret.
• Var kortfattad och begränsa antal ord och meningar.
• Undvik negationer och öppna frågor.
• Ta hänsyn till individens begränsade uthållighet.
• Stäm av att individen har uppfattat rätt.
• Var lyhörd för reaktioner och bekräfta att du förstått.

Det finns olika program för föräldraskapsstöd. Programmen kan skilja sig åt och är anpassade för olika åldrar men de verksamma komponenterna är gemensamma. De flesta programmen är manual­baserade och hålls i grupp. Man jobbar med videoexempel, rollspel och hem­uppgifter. Längden på programmen och antalet träffar varierar. Träffarna följer en struktur och tar upp olika teman vid varje träff. 

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd uppdaterar löpande en sammanställning av program och metoder för föräldraskapsstöd. Där finns möjlighet att söka på till exempel målgrupp, preventionsnivå, vilken aktör som kan ge insatsen, utformning och antal träffar, verksamma komponenter och om programmet är utvärderat. 

Exempel på program för föräldrar 

• PRIMUS är ett program för föräldrar till förskolebarn som har svårigheter inom olika utvecklingsområden. Programmet är under utvärdering. 
• COPE är ett program för föräldrar till barn med utagerande beteende.
• Komet är ett program för föräldrar till barn och ungdomar med utagerande beteende. Det finns även en internetbaserad version av programmet, iKomet.
• Trygghet Ur Stöd är en webbutbildning till föräldrar med psykisk ohälsa och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det finns flera olika program för föräldraskapsstöd för att förebygga eller minska utagerande beteenden.

Tillsammans med förälder eller vuxen som barnet bor varaktigt tillsammans med, kartläggs barnets situation och insatser planeras och anpassas efter barnets mognad. En strukturerad metod för att kartlägga skydds- och riskfaktorer i ett barns livssituation är Föra barnen på tal. Kartläggningen bör genomföras av personal med kompetens inom området.

Följande åtgärder kan underlätta situationen för barn som närstående:

• Information om den vuxnas sjukdom och vård.
• Hänvisning till samhällsresurser som olika chattforum, gruppverksamhet för barn i liknande situationer och anhörigorganisationer.
• Råd till de vuxna i familjen kring till exempel föräldraskap och hur de kan prata med barnen om familjens situation, förälderns svårigheter och andra svåra frågor.
• Kontakt med förskola eller skola.
• Stöd i skolarbete.
• Uppmuntran av barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar.
• Praktiskt stöd och avlastning i hemmet.

När professionella som möter barn och vuxna i förskola, skola eller vård och omsorg känner oro kring ett barns situation eller misstänker att ett barn far illa, antingen utifrån barnets miljö eller barnets eget beteende, gäller anmälningsskyldighet enligt lag. En sådan anmälan till socialtjänsten, orosanmälan, ska efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser. Det kan vara allt från stöd i föräldraskapet till skyddsåtgärder för barnet. Under hela processen ska barnet få adekvat information om vad som händer.

I Socialtjänstlagen (SoL) 13 kap. 9 §, angående ansvar för stöd till närstående, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. SoL 18 kap, som lyfter barns rätt till trygga och goda uppväxtvillkor, är också tillämpbar i sammanhanget. 

Barnen känner ofta ett omsorgsansvar när en förälder eller ett syskon inte mår bra och en insats kan vara att avlasta barnen från sådant ansvar. En annan insats är att ge barnet information om den process som pågår. Stödet kan ges inom socialtjänsten men även i samverkan med hälso- och sjukvård, förskola, skola eller elevhälsa.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7 § och Patientsäkerhetslagen (PSL) 6 kap. 5 § ska personal inom hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av skadligt bruk eller beroende, psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas i de verksamheter som möter vuxna individer. Barnombuden ska vara ett stöd för övrig personal och verka aktivt för att hålla frågan om barnen aktuell. 

Hälso- och sjukvården ska erbjuda barn information om den vuxnas sjukdom och vården som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Man ska också kunna ge råd till de vuxna i familjen och samverka med till exempel socialtjänst, förskola, skola och elevhälsa, så att barnet får det stöd hen behöver i vardagen. Hälso- och sjukvården kan också erbjuda familjesamtal enligt till exempel Beardslees familjeintervention.

Lagar som reglerar hälso- och sjukvården

Förskola och skola ger struktur åt vardagen och utgör en skyddsfaktor för barn och elever som på något sätt har det svårt hemma. Både att delta i undervisning och skapa och bibehålla sociala relationer kan bidra till att barn och elever mår bättre.

En uppgift för skolpersonal är att uppmärksamma elever som visar tecken på ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter och skolfrånvaro. Att visa intresse och våga fråga kan vara det som öppnar upp ett samtal kring barnets eller elevens svårigheter. 

Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd som hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en central roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Se Skollagen 2 kap. 25 § angående skolans ansvar att erbjuda psykosociala insatser till barn och ungdomar.

Lagar som reglerar skolan och elevhälsan

Sedan 2020 är FN:s Barnkonvention svensk lag, lagrum (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, och flera av artiklarna i den är relevanta i detta sammanhang.

Artikel 3:1

Handlar om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Artikel 3:2

Beskriver att ett barn ska tillförsäkras sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets vårdnadshavare.

Artikel 12

Fokuserar på delaktighet och anger att varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.