Kartläggning och utredning inom socialtjänsten vuxna

En utredning ska omfatta individens hela livssituation. Information om och behov av stöd kopplade till särskilda svårigheter eller diagnoser ska ingå. Individen ska vara delaktig och kontinuerligt få information så att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar.

En utredning ska inkludera information om

• familj, vänner, arbetskamrater
• hälsa - kognitiv, psykisk och fysisk
• bostad, trivsel
• ekonomi
• fritid
• beskrivning av de konsekvenser som svårigheterna att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser medför
• individens egen beskrivning av mål och behov av stöd.

När det framkommer att individen har en social problematik bör socialtjänsten undersöka om det finns en koppling mellan svårigheterna att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser och den sociala problematiken.

Exempel på social problematik hos individer med svårigheter att styra och reglera uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulser kan vara

• problematisk arbetssituation, t.ex. svårt att passa tider, brist på uthållighet
• konfliktfyllda sociala relationer i familjen och med vänner
• svårigheter att sköta sin ekonomi
• utagerande beteende
• skadligt bruk eller beroende av alkohol, droger eller spel
• kriminalitet och umgänge i kriminella miljöer.

Personal som möter en individ med tecken på självskadebeteende behöver ställa frågor med respektfull nyfikenhet, som till exempel:

• Vad brukar du göra när du inte mår bra?

Det är också bra att ställa specifika frågor, till exempel:

• Har du medvetet skurit, rispat eller bränt dig?
• Har du någonsin överdoserat läkemedel i syfte att komma bort från en smärtsam känsla?

Att använda strukturerade självskattningsskalor har visat sig vara ett effektivt sätt att ta reda på omfattningen av självskadebeteende. Som hjälp finns skattningsskalor att använda som ställer specifika frågor om självskadebeteende som DSHI-9 och ISAS (se under “Material”). Om omfattningen överstiger socialtjänstens kompetens ska individen remitteras och lotsas vidare till hälso- och sjukvården för bedömning och eventuellt behandling av självskadebeteendet.

Man brukar gruppera självskadebeteende utifrån olika svårighetsgrader vilket kan föranleda olika behov av insatser, se 'Självskadebeteendets svårighetsgrad' under avsnitt Kartläggning och utredning.

Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se Kartläggning suicidavsikt, samt skattningsskalan MADRS-S).

Faktorer som ökar risken för självskadebeteende är:

• stresskänslighet
• känslomässig reaktivitet
• färdighetsbrister i att förstå och förmedla vad man känner, tycker och upplever samt
• sömnsvårigheter.

För att förklara varför man börjar med självskadande handlingar snarare än andra sätt att hantera sin sårbarhet och sina svårigheter, föreslås att självskadespecifika riskfaktorer kartläggs (se Riskfaktorer ovan samt Bakgrund om tillståndet).

Det är därför av yttersta vikt att bemöta anhöriga/närstående till individer med självskadebeteende med en icke-dömande, och bekräftande hållning, som tillåter att deras känslor ges uttryck. Det är också av vikt att ge information om självskadebeteendets funktion, och sträva efter att normalisera individens vilja att bli av med känslomässig smärta, utan att tappa fokus på att självskadebeteendet innebär stora risker för individens mående. Målet är att hjälpa anhöriga/närstående att stödja individen med självskadebeteende (se Kommunikation och delaktighet vårdnadshavare/närstående). Om anhöriga/närstående är för upprörda för att kunna stödja individen, bör de även hjälpas till att få eget stöd.

Under utredningen ska individen vara delaktig och kontinuerligt få information som bidrar till att utredningsprocessen blir tydlig och förutsägbar. Socialtjänsten ska också se till att individen ges förutsättningar att framföra sina åsikter och önskemål. Man bör tänka på att använda ett enkelt och begripligt språk och ge bekräftelse på det individen berättar.

Individer som är aktuella för stöd och insatser i socialtjänsten och som samtidigt behandlas inom hälso- och sjukvården för sitt självskadebeteende ska vid behov erbjudas samordning med Samordnad individuell plan.