Adhd Depression och ångestsyndrom Missbruk och beroende Schizofreni och liknande tillstånd Självskadebeteende

Grundläggande behandlingsinsats vid självskadebeteende

Gå till huvudsidan: Självskadebeteende

Märkning

Uppdaterad: 2022-06-17
Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Primärvård | Första linje
Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Psykologisk behandling
Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår

Målgrupp eller situation

Insatsen riktar sig till individer som självskadat. Denna insats ska ges i syfte att identifiera utlösande och vidmakthållande faktorer för självskadebeteende. Den kan ges till individer utan behandling, i väntan på behandling, eller om lämpligt till individer med pågående annan behandling som inte riktar sig mot självskadebeteende. Den ska inte erbjudas till individer som redan går i behandling med fokus på känsloreglering och självskada såsom Dialektisk beteendeterapi eller Mentaliseringsbaserad terapi.

Kunskapsläge

Insatsen grundar sig på klinisk erfarenhet. Det finns visst stöd för att denna typ av insats minskar risken för upprepat självskadebeteende i högre grad än ingen insats alls, eller allmänna insatser som inte specifikt inriktas på att minska självskadebeteende. Insatsen bygger på de faktorer som är gemensamma för evidensbaserade behandlingar för självskadebeteende.

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Insatsen kan utföras av personal inom hälso- och sjukvården med legitimation eller annan reell kompetens inom psykiatri, beroendevård eller primärvård. Insatsen kan vara av psykodynamisk, problemlösande eller kognitiv beteendeterapeutisk inriktning.

Personalen bör få handledning specialiserad på självskadebeteende.

Sammanfattning

Av de behandlingsmetoder som har effekt på självskadebeteende (DBT, MBT, ERGT och schematerapi för EIPS) finns det vissa gemensamma effektiva komponenter som även kan ingå i en grundläggande behandlingsintervention. Dessa är:

En tydlig behandlingsstruktur som skapar förutsägbarhet och kontinuitet för individen.
Ett empatiskt-validerande och lyssnande-undersökande förhållningssätt.
Fokus på ökad emotionell medvetenhet och förbättrad emotionsreglering.
Strategier för att motverka risken för iatrogena (oönskade) effekter av vården.

Genomförande

Behandlingsstruktur och innehåll

För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt med en tydlig struktur och information om behandlingsinsatsens omfattning och form. Det är även hjälpsamt med information om självskadebeteende. Insatsen ska ges individuellt och kan vara 3–12 sessioner lång, beroende på individens behov. Behandlingsinsatsens omfattning ska förmedlas till individen i början av kontakten. Följande komponenter kan ingå i en grundläggande behandlingsinsats:

Psykoedukation kring självskadebeteendets funktion.
Kartläggning av självskadebeteendets funktion. Hjälp att identifiera funktionen med sitt självskadebeteende tillsammans med behandlaren.
Fokus på ett gott samarbete kring problemanalys och lösningsförslag.
Riskhanteringsplan (se Vårdplan).
Strategier för att hantera impulsiva beteenden.
Identifiera riskfaktorer och skyddsfaktorer för självskadebeteende.
Minska krisgenererande beteenden (såsom intag av alkohol- och droger, konfliktfyllda relationer, andra destruktiva beteenden).

Empatiskt och validerande förhållningssätt

För individer med självskadebeteende är det viktigt att behandlaren har ett empatiskt och validerande förhållningssätt (se Bemötande). Detta innefattar att:

Undersöka individens självskadebeteende på ett nyfiket, icke-dömande sätt och komma med individuella lösningsförslag.
Bekräfta individens lidande och känslomässiga behov.

För att bibehålla ett empatiskt förhållningssätt över tid behöver behandlare som arbetar med självskadande individer handledning och stöd.

Fokus på känslor och känsloreglering

För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt att öka sitt fokus på känslor och öka förmågan till känsloreglering för att minska självskadebeteende. Detta kan bland annat innefatta:

Information om känslor och känslors funktion.
Hjälp att medvetandegöra och sätta ord på känslor.
Att bekräfta och normalisera känslomässiga behov.
Psykoedukation och stöd för att minska känslomässig sårbarhet relaterad till exempelvis sömn, nutrition och fysisk aktivitet.
Att gemensamt undersöka vilken känslomässig funktion självskadebeteendet fyller.
Hjälp med att hitta alternativa strategier för att hantera självskadeimpulser - fokus på känsloreglering.

Strategier för att motverka risken för oönskade effekter i vården

Psykologisk behandling kan orsaka skada om den inte genomförs på ett korrekt sätt. Det finns data som tyder på att individer med självskadebeteende har en större risk att drabbas av oönskade effekter av vård. Därför bör det finns strategier för att minska risken. Exempel på sådana strategier är:

Medvetenhet om vilka känslomässiga reaktioner som självskadebeteende kan sätta igång hos behandlaren och stöd för att hantera dessa.
Handledning och stöd specifikt inriktad på självskadebeteende.
Specifik kunskap om självskadebeteende.

Uppföljning

Kontinuerlig skattning av frekvens av självskadebeteende bör göras med skattningsskalor, till exempel DSHI-9, (se Material). Frekvens av självskadebeteende bör följas upp vid varje besök. Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig uppföljning av självskadebeteende och livslust (se t ex MADRS-S under “Material”).