Förebyggande insatser och stöd i elevhälsan

En noggrann genomgång bör göras av varför personen självskadat. Frågan om vad som fått/triggat individen att självskada i just den här situationen bör utforskas gemensamt (se Kartläggning med händelseanalys). Eleven bör ges möjlighet att berätta om sitt mående samt sin situation i skolan och hemmet. Denna genomgång bör präglas av empati där individens upplevelser giltig förklaras.

Elevhälsan kan även efterfråga om hälso- och sjukvården har utformat en riskhanteringsplan (se Vårdplan) och i sådana fall samordna insatserna för att förhindra nya självskadande handlingar i liknande situationer. Se samordnad individuell plan.

Undersök alternativ till självskadebeteendet tillsammans med barnet/ungdomen, exempelvis genom ökat socialt stöd av närstående eller snabbt återbesök vid vårdenhet eller andra strategier för att hantera problem, svårhanterliga känslor och situationer (se SHEDOS Färdighetslista). Insatser som utvecklar och stärker barns/ungdomars förmåga till självreglering kan förebygga utveckling av dysfunktionella beteenden.

Självskada kan uppstå som respons på förhöjd och långvarig stress. Om stöd och avlastning kan riktas mot de problemområden som identifierats kan detta vara av förebyggande eller skyddande karaktär. Stöd kan bestå av hjälp att minska konflikter i familjen, stöd att hantera kamratrelationer samt anpassningar och ökat stöd från personal i skolan, såsom lärare, lärarassistent, fritidspedagog och skolsköterska. Detta är särskilt viktigt hos minderåriga.

Risken för självskada ökar när barnet/ungdomen brottas med mycket negativa känslor och tankar. Genom att minska den allmänna sårbarheten för negativa känslor kan risken för självskada minska. Detta görs genom att se till att individen - så gott det går - äter, sover, undviker alkohol och andra droger, tar förskriven medicin, har dagliga rutiner och är fysiskt aktiv.

Självskadebeteende kan uppstå som en reaktion på stress och överbelastning. Därför kan en förebyggande åtgärd vara att minska stress och öka återhämtning. Grunden i återhämtning är bra och tillräckligt mycket sömn. Vid stressbesvär behöver man också se över vilka andra aktiviteter som bidrar till återhämtning.

Stress är kroppens och hjärnans sätt att möta en utmaning. Det är en uråldrig och livsviktig reaktion som innebär en ökad handlingsberedskap i kroppen och hjärnan.  Problemet med stress uppstår när det inte finns tid för återhämtning, när stressen blir långvarig. En god balans mellan vila och aktivitet är därför viktigt. Följande kan vara hjälpsamt när det gäller att såväl förebygga som hantera långvarig stress

• god sömnhygien
• fysisk aktivitet
• regelbundna pauser under dagen
• umgås med personer man tycker om
• vara i naturen
• avslappningsövningar/mindfulness/medveten närvaro
• information om stressens fysiologiska mekanism och funktion
• avstå från alkohol och droger.

Mer information kring förebyggande insatser vid stressbesvär.

God sömn ger bättre förutsättningar att minska och hantera starka känslor. Därmed skapas även bättre förutsättningar att avstå självskadebeteende, till förmån för alternativa färdigheter (se ovan Alternativa färdigheter). Sömnbesvär i form av insomningssvårigheter, nattliga uppvaknanden eller för tidiga uppvaknanden på morgonen går ofta att både förebygga och behandla utan läkemedel. Grunden till god sömn är god sömnhygien. Följande är exempel på hur god sömnhygien kan skapas:

• Hjälp dygnsrytmen genom ljus på morgonen, fysisk aktivitet under dagen och mörker på kvällen.
• Var försiktig med nikotin, kaffe, energidrycker och alkohol, särskilt sent på dagen.
• Ha en fast kvällsrutin och försök hålla en regelbunden dygnsrytm alla veckans dagar.
• Se över miljön i sovrummet - svalt, mörkt, tyst är ofta att föredra och gärna med så lite elektronik som möjligt.
• Var försiktig med tupplurar.
• Initiera nedvarvande aktiviteter timmarna före läggdags.
• Se upp med oro eller problemlösning före läggdags eller i sängen.
• Använd passande avslappningsteknik för att minska psykisk och/eller fysisk uppvarvning.

Se Material nedan.

Konsumtion av alkohol och droger kan leda till ökad risk för självskadebeteende. Undersök om barnet/ungdomen använder alkohol eller droger. Informera föräldrar och kontakta socialtjänsten för vidare utredning, gärna i samförstånd med eleven.

Om lämpligt, utforska på ett respektfullt sätt hur alkoholkonsumtion påverkar barnet/ungdomens psykiska hälsa och självskadebeteende.

Mer information om överkonsumtion av alkohol, orosanmälan samt Samordnad individuell plan.

Individer med självskadebeteende har generellt en förhöjd suicidrisk. Att ställa konkreta frågor och ge praktiskt stöd till barnet/ungdomen som uttrycker suicidtankar, visar tecken på att vara suicidnära eller har en suicidrisk, kan rädda liv.

Tänk på att allt tal om suicid måste tas på allvar. Att fråga och samtala om suicidtankar är en viktig insats och ger inte en ökad risk för suicid. 

• Uppmärksamma varningstecken på ökad suicidrisk.
• Våga fråga och samtala med barnet/ungdomen om suicidtankar.
• Ge barnet/ungdomen stöd och förmedla hopp.
• Involvera närstående.
• Lämna inte den som är suicidnära ensam.

Den som tänker på suicid som en lösning på en outhärdlig situation känner sig ofta isolerad, ensam och kan uppleva att inget eller ingen kan hjälpa eller förstå lidandet och den psykiska smärtan. Många som har det svårt kan tänka på döden som enda utväg, men suicidnära individer är alltid ambivalenta. Visa acceptans för tankar om suicid som en möjlig utväg och undvik att i en akut situation argumentera med barnet/ungdomen. Lyssnande utan ord uppfattas ofta som en trösterik och känsloreglerande åtgärd. Det är vanligt att tänka på suicid när man har det svårt, men det kommer att bli bättre.

Mer information om att förebygga suicid.

Stöd till närstående och vänner till barn/ungdomar med självskadebeteende kan behöva ges, då självskadebeteende väcker mycket känslor (rädsla, oro, skuldkänslor och ilska) i omgivningen. Det är vanligt att barn/ungdomar med självskadebeteende berättar om det för sina vänner snarare än sina närstående. Se Kommunikation och delaktighet.

• Barn/ungdomar med måttligt till omfattande självskadebeteende ska lotsas till barn- och ungdomspsykiatrin. Vid lindrig självskada kan eleven lotsas till primärvård/första linjen. Lotsningen genomförs alltid i samråd med vårdnadshavare.
• Om självmordsavsikt finns ska individen och vårdnadshavaren lotsas till barn- och ungdomspsykiatrins akutverksamhet.
• Om barnet/ungdomen uttryckt självmordsavsikt med självskadan ska kontakt tas omgående med barn- och ungdomspsykiatrins akutverksamhet (se Vårdnivåer; se Kartläggning/utredning).