Krisintervention

Erbjud samtal till familjemedlemmar, tillsammans eller enskilt efter behov och önskemål. Det kan ibland vara en fördel att ha samtal individuellt, börja i så fall med individen som har insjuknat eller försämrats.

• Ställ öppna frågor och lyssna. Ha ett utforskande och icke dömande förhållningssätt. 
• Låt alla beskriva vad som har hänt utifrån sin upplevelse och sin teori. 
• Bekräfta upplevelsen, uttryck att ni finns där för att hjälpa. 
• Svara på de frågor som kommer upp. Vet du inte svaret säg det. Om du kan söka reda på svaret be att få återkomma och gör det. 
• Lova inget du inte kan hålla.

Kartlägg och förstå nuläget

Försök tillsammans med individen och närstående att sätta ord på det viktigaste problemet just nu. Låt individen och närstående beskriva aktuella besvär. Gör en kartläggning över individens och närståendes aktuella belastning och resurser. Gör strukturerad klinisk suicidriskbedömning  och bedömning om risk för hot och våld.

Uttrycka och validera känslor

Tillåt och uppmuntra individen och de närstående att uttrycka hur de känner. Sorg, ilska, skam och skuld är vanliga känslor. Lyssna, ställ öppna frågor och värdera eller bedöm inte det som sägs. Det är ingens fel att någon drabbas. Visa förståelse och inge hopp – det kan bli bättre och ni är där för att hjälpa. Det kommer inte alltid vara så här. Att vara sällskap eller att fråga om någon i närheten kan vara sällskap kan också vara ett viktigt stöd i en svår situation.

Praktisk avlastning

Ta reda på om familjen behöver avlastning i form av någon som handlar, lagar mat, tvättar, städar eller tar han om minderåriga barn. Finns det i så fall någon i individens närhet som kan vara behjälplig, kan socialjouren eller vården bistå?

Rådgivning om egenvård 

Ge råd om hur man kan ta hand om sig själv i krisartade situationer, bland annat om värdet av att äta och sova regelbundet. För de närstående kan det också vara värdefullt att ta en promenad och komma ifrån hemmet en stund.

Aktivera individens krisplan om det finns en sådan. Upprätta annars en krisplan för den aktuella situationen där det framgår vem som ska göra vad och när det ska göras. Sammanfatta krisplanen för individen och de närstående. Fråga om den stämmer och komplettera vid behov. 

När krisen har stabiliserats ska insatser för att hjälpa individ och närstående att tidigt upptäcka och agera vid försämring erbjudas. En krisplan ska också arbetas fram där personal, närstående och individen själv involveras.

Information om kris

I en krissituation är det ofta svår att ta emot information därför måste informationen vara kort, konkret och återupprepas. Informera kortfattat om

• vanliga reaktioner vid kris och psykos
• stress- och sårbarhetsmodellen
• skydds- och riskfaktorer
• vid psykos: vad psykos är och hur man kan förstå och förhålla sig till sjukdomen
• insatser som kan ges på mottagningen
• insatser från andra verksamheter (t.ex. socialtjänst, brukar- och anhörigföreningar).

Läkemedel

Fråga vad individen och de närstående vet om läkemedel. Har individen redan läkemedel? Vill hen ha läkemedel? Behövs en justering av aktuella läkemedel? 

Insatser från socialtjänsten

Kontakta socialjouren om akuta insatser från socialtjänsten är aktuella, till exempel om det finns minderåriga barn i hemmet eller vid bostadslöshet. Hjälp individen med att ansöka om insatser från socialtjänsten eller komma i kontakt med vården och bjud in till en samordnad individuell plan, SIP, om det är aktuellt.

Fortsatt kontakt och vidare planering

Gör en plan tillsammans för vidare kontakt och insatser.  Ha en öppen och inbjudande hållning och ge möjlighet till tät kontakt. Lämna kontaktuppgifter och information både muntligt och skriftligt.

Insatser att planera för när situationen stabiliserats är familjeintervention, utbildning och stöd, psykopedagogisk utbildning och krisplan. 

Insatser för barn

Om det finns barn i familjen ska de erbjudas insatser när situationen stabiliserats, se Beardslees familjeintervention, Stöd till barn som närstående och Stöd i föräldraskap.