Kartläggning och utredning stereotypt självskadebeteende

Gå till huvudsidan: Självskadebeteende

Självskadebeteende

Kartläggning och utredning

Kartläggning och utredning stereotypt självskadebeteende

Självskadebeteende hos individer med autism eller intellektuell funktionsnedsättning är ofta självstimulerande eller beror på svårigheter att kommunicera.

Målgrupp eller situation

-

Kunskapsläge

Forskning visar att ca 30% av barn med autism eller intellektuell funktionsnedsättning uppvisar stereotypt självskadebeteende. 

 

Kompetenskrav

-

Sammanfattning

Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende hör ofta samman med autismspektrumstörning eller intellektuell funktionsnedsättning och fyller ofta en självstimulerande roll eller är en konsekvens av svårigheter att kommunicera.

Genomförande

Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende är vanligt hos individer med autism och begåvningsmässiga funktionsnedsättningar.

Beteendet hör inte samman med självmordstankar (se Strukturerad suicidriskbedömning) utan fyller en självstimulerande eller lugnande funktion, eller kan vara ett resultat av kommunikationssvårigheter.

Utredning och kartläggning

Stereotypt och repetitivt självskadebeteende kännetecknas av huvuddunkningar, peta sig i ögonhålan, dra ut hår, och/eller bita sig eller skrapa upp huden. Beteendet är förenat med risker och fara för skada för individen. Stereotypt och repetitivt självskadebeteende bör utredas och bedömas inom habiliteringen eller den verksamhet i vilken individen ingår, gärna med hjälp av en individuell analys av individens sammanhang, funktionsnivå och förmåga.

Vid denna typ av självskadebeteende är det viktigaste att försöka förhindra eller förebygga att beteendet uppstår. En strukturerad vardag, där individen med autism eller intellektuell funktionsnedsättning har stimulerande aktiviteter, anpassade till individens förmåga är av vikt. Miljön ska organiseras så att förekomsten av obehagliga eller oväntade upplevelser eller situationer minimeras. Sannolikheten att problembeteendet blir förstärkt ska vara så liten som möjligt.

Kartläggning av självskadebeteende ska fokusera på:

  • i vilka situationer individen självskadar
  • utlösande händelser
  • generell och situationsspecifik stressnivå
  • omgivningsfaktorer såsom ljud, ljus och social miljö

Kartlägg om individen har:

  • en lagom grad av aktivering utifrån sin förmåga
  • tillgång till omtyckta aktiviteter och belöningar
  • ett konsekvent och förutsägbart system av anpassade scheman
  • tillgång till så normala sammanhang som möjligt
  • ett effektivt sätt att kommunicera
  • andra sätt att lugna eller avleda sig på.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk heldygnsvård, Psykiatrisk öppenvård, Somatisk öppenvård, Somatisk heldygnsvård, Mödra- och barnhälsovård, Primärvård | Första linje, Psykiatrisk akutvård, Somatisk akutvård, Kommunal hälso- och sjukvård
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Socialsekreterare | Biståndshandläggare
  • Typ av behandling/stöd: Behandlings- och stödförlopp, Anpassning | Hjälpmedel, Psykosociala insatser, Läkemedelsbehandling, Medicinteknisk behandling, Hälsofrämjande insatser, Familj- och närståendestöd, Stöd för arbete och sysselsättning (inkl. rehabilitering)
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår