Behandling inom heldygnsvård

Ett gott bemötande av individer som självskadat minskar risken att individen drar sig undan från sjukvård och behandling, se Bemötande. Det är viktigt att personal inom heldygnsvården har kunskap om självskadebeteende och om bemötande vid självskadebeteende. Likaså behöver personalen ha en icke-dömande och validerande hållning (se Kommunikation och delaktighet i heldygnsvården).

Hjälpsamma strategier för samtal om självskada bör baseras på följande:

Acceptera den andres reaktioner genom att få individen att känna sig sedd och förstådd. Bekräfta det lidande du uppfattar hos individen som skadat sig själv. Fokusera på det du kan ha förståelse för och kan bekräfta, och be individen förklara det du inte förstår.

Acceptera dina egna reaktioner genom att ta din egen upplevelse av situationen i beaktande. Var tydlig och uppriktig utan att beskylla individen med självskadebeteende för dina känslomässiga reaktioner. Utgå från att individen vill ha hjälp och gör så gott den kan.

Förändra genom att uppmuntra nya/alternativa förhållningssätt och beteenden. Ge hopp och rikta fokus mot andra fungerande sätt att hantera känslor/relationer. Det går att ha ett intensivt lidande och hantera det på andra sätt än att skada sig själv.

För stöd i att bemöta närstående, se Bemötande av vårdnadshavare/närstående till individer med självskadebeteende 

Detta är viktigt under vårdtiden - det är skyddande för individen och minskar dess allmänna sårbarhet. En struktur med dagliga rutiner för mat, sömn, fysisk aktivitet och meningsfull sysselsättning är alla friskhetsfaktorer. Att stödja aktiviteter utanför vårdavdelningen har också en positiv inverkan. 

En kroppslig undersökning och bedömning av den somatiska hälsan är en självklar del av behandlingen i heldygnsvård, särskilt efter en omfattande självskadehandling. Undersökningen ska göras noggrant och med omsorg om individens integritet.

Läkemedelsbehandling specifikt mot självskadebeteende saknar evidens. I de fall individen har samsjuklighet som fordrar farmakologisk behandling hanteras detta i samverkan mellan individen och legitimerad medicinsk personal. Om det finns ett uttalat behov av dämpande medicinering ska långverkande preparat och bensodiazepiner undvikas. Antihistaminer och i viss mån kortverkande antipsykotiska preparat kan användas. Individen själv ska involveras i läkemedelsbehandlingen i möjligaste mån. Otydliga ordinationer, såsom “vid behov” ska undvikas. Många individer har svårt att definiera sina behov och oklarheter leder ofta till onödiga konflikter. Långtidsbehandling med dämpande läkemedel är i allmänhet kontraproduktiva.

Förebygg tvångsvård

Tvångsåtgärder kan minskas genom att vårdtiden är strukturerad och att en krisplan utvecklas gemensamt, att patienten erhåller ett gott och validerande bemötande, att patienten involveras i och får ansvar för och stöd att använda färdigheter (krisplan) för att förhindra självskada och annan eskalering på vårdavdelningen. 

I vissa fall minskas tvångsvård genom förebyggande åtgärder initierade av systematisk avstämning. Det är de förebyggande åtgärder avstämningarna leder till, som att involvera patienten i sin egen vårdtid, upplevt stöd från personalen och fokus på att använda färdigheter (krisplan) som kan minska tvångsvård.

Kontinuerlig handledning till vårdpersonalen kan i vissa fall förebygga tvångsåtgärder. 

Om Brukarstyrd/självvald inläggning har förebyggande effekt på tvångsåtgärder hos patienter med självskadebeteende är ännu inte helt klarlagt, men klinisk erfarenhet tyder på det.

Utövande av tvångsvård

Eftersom användande av tvångsåtgärder som fasthållning, isolering och bältesläggning kan leda till vårdrelaterade trauman och förvärrat självskadebeteende måste man göra en noggrann övervägning innan de används. I möjligaste mån ska tvångsåtgärder undvikas. Tvångsvården ska avvecklas så fort det är möjligt och ersättas av en frivillig vårdform med ömsesidigt överenskomna villkor.

I vissa fall har individen så pass svårt att lita på sin egen förmåga att tvångsvård är nödvändigt. Tvångsåtgärderna syftar till att kortsiktigt minska risken för eskalering av allvarlig självskada eller suicidala handlingar genom att skapa trygghet och stabilitet. 

Intermittent tillsyn rekommenderas. Kontinuerlig övervakning kan upplevas kränkande.

Det finns en ökad frekvens av suicidala handlingar inom heldygnsvården hos individer med självskadebeteende. En medvetenhet om suicidrisken ska finnas hos personalen. Genom att vara omtänksam, vaksam och frågvis kan omfattande självskada och/eller suicidförsök förebyggas. Se vidare om strukturerad suicidriskbedömning.

En vårdplan ska skrivas tillsammans med individen under vårdtillfället, med en planering för hur vården under vårdtillfället ska se ut. Det ger individen möjlighet till delaktighet och inflytande i sin egen vård. Om det finns en pågående kontakt med öppenvården ska man samverka med den. Om det är möjligt inkluderas också närstående.

Vårdplanen ska innehålla en krisplan.

Heldygnsvård riskerar innebära att individens autonomi och självbestämmande inskränks. Ett sätt att minska risker med heldygnsvård är Brukarstyrd inläggning, även kallas Självvald inläggning. Brukarstyrd/självvald inläggning är en möjlighet att själv initiera från ett till några dygns heldygnsvård vilket ökar individens möjlighet till inflytande och delaktighet. Se vidare om Brukarstyrd/självvald inläggning.

Om behandlande läkare inför utskrivning av en individ från heldygnsvård bedömer att individen behöver insatser från socialtjänsten, regional öppenvård eller kommunal hälso- och sjukvård ska respektive enhet meddelas. Syftet är att skapa en sammanhängande vårdkedja. Se vidare under Samverkan vid utskrivning från heldygnsvården.