Transkulturellt hänsynstagande

Var medveten om dels att innehållet i vanföreställningar varierar mellan kulturer, dels att vanliga föreställningar i vissa kulturer kan misstas för vanföreställningar i andra. Var även medveten om att hallucinationer förekommer hos personer utan psykiatrisk sjuklighet och att hallucinatoriska upplevelser i vissa sammanhang kan vara normala uttryck för religiositet eller andlighet.  

Försök att:

• Utforska med individen om de misstänkta vanföreställningarna är vanliga föreställningar i olika sociala grupper - (t.ex. religioner, församlingar, etniska grupper, intresseföreningar mm) som individen identifierar sig med eller tillhör. 
• Vid oklarheter om föreställningars abnormitet involvera - om möjligt - närstående till individen för att utforska om individens föreställningar är normala eller avvikande från det normala enligt dem.
• Ha i åtanke att rösthörande och ovanliga föreställningar kan vara tecken på dissociation. 
• Utgå ifrån att individen saknar kunskap om psykiatri och efterfråga individens föreställningar om sitt tillstånd. För sedan en dialog där olika förklaringsnivåer - biologiska, psykologiska, sociala och kulturella - kan kopplas till tillståndet. 
• Ge skriftligt material som kunskaps- och minnesstöd när så är möjligt.

När behandlare och berörd individ talar olika språk ökar risken för missförstånd. Individer med ett annat förstaspråk än svenska eller med behov av tolktjänster vid funktionsnedsättning har rätt till kostnadsfri tolk i samband med vård. Denna rättighet omfattar även asylsökande och s k ”papperslösa”. För att kvalitetssäkra insatsen skall endast auktoriserade tolkar anlitas. Om individen har särskilda önskemål om tolken - som exempelvis dialekt - skall hänsyn tas till detta i möjligaste mån.

Längre utrednings- eller samtalskontakter kan med fördel planeras in med en och samma tolk som patienten känner sig trygg med.

Individer med migrationsbakgrund tvångsvårdas oftare än befolkningen i övrigt. Detta kan bero på att gruppen i genomsnitt dels lider större psykiska påfrestningar och dels har större svårigheter att söka vård i tid. Bidragande till svårighet att söka psykiatrisk vård är ibland rädsla att utsättas för tvång, vilket kan vara grundat i att psykiatrin i stora delar av världen nästan uteslutande förknippas med tvång. Dessutom är många individer med migrationsbakgrund ovana vid sekretess inom vården. Det är viktigt att känna till att individer med ett annat förstaspråk än svenska har rätt till kostnadsfri språktolk i samband med vård. Denna rättighet omfattar även asylsökande och s k ”papperslösa”. 

Då tvångsvård medför ett frihetsberövande är information om åtgärden och dess villkor för att upphöra viktig för individens känsla av sammanhang och kontroll. Bristande information kan bidra till att vården upplevs som skrämmande. Tolkhjälp kan därmed vara särskilt viktig för patienter som vårdas under tvång.

Om individen godkänner det kan det vara värdefullt att involvera anhöriga i vårdplaneringen. Med individens godkännande kan ett involverande av anhöriga bidra till trygghet och lindra känsla av utsatthet. Anhöriga kan även informera behandlare om individens habitualtillstånd och upplysa om syn på psykiatrisk sjuklighet i ursprungslandet.

Förebygg missförstånd och onödig oro genom att:

• ge patient och anhöriga upprepad skriftlig och muntlig information  om vad tvångsvård och sekretess innebär i Sverige.
• använda språktolk i samband med vårdmöten
• så långt som möjligt involvera anhöriga i vårdplaneringen

Kulturformuleringsintervjun kan hjälpa kliniker att värdera kulturella faktorers inverkan på individens misstänkta sjukdomsupplevelse. Intervjun innehåller frågor om individers kulturella tillhörighet samt - utifrån tillhörigheten - deras perspektiv på sina symtom, aggraverande och mildrande faktorer i psykosocial miljö, hur de ser på relationen patient-behandlare och huruvida behandlingen kan vinna på anpassningar. Intervjun ger en möjlighet för individer att definiera sitt lidande med sina egna ord och sedan relatera detta till hur andra, som kanske inte delar deras kultur, ser på problemen. Den ger ett mer heltäckande underlag för behandlare att bygga diagnostisering och vårdplanering på.

Kulturformuleringsintervjun består av en huvudintervju med 16 frågor som täcker in fyra huvudområden:

1. Problembeskrivning
2. Orsaker, sammanhang och stöd
3. Sjukdomshantering och tidigare hjälpsökande
4. Aktuellt hjälpsökande

Dessa fyra huvudteman kan därefter fördjupas med 8 tilläggsmoduler:

1. Förklaringsmodell
2. Funktionsnivå
3. Socialt nätverk
4. Psykosociala påfrestningar
5. Andlighet, religion och moraliska traditioner
6. Kulturell identitet
7. Sjukdomshantering och hjälpsökande
8. Relationen patient - yrkesperson

Modul 9-11 riktar sig till patientgrupper med speciella behov:

1. Ungdomar och barn i skolåldern
2. Äldre personer
3. Migranter och flyktingar

Modul 12 riktar sig till patientens anhöriga/närstående/vårdare

1. Vårdare

Genom att välja ut särskilda moduler av KFI kan man bland annat utforska relevanta återhämtningsområden för individen, som i någon mån motsvarar akronymen CHIME. Dessa inkluderar patientens upplevda stöd och förståelse från sitt sociala nätverk (Connectedness); förhoppningar om framtiden och förväntningar på vård (Hope and Optimism); kulturell identitet (Identity); andlighet, religion och moraliska traditioner (Meaning) och deltagarens egna sjukdomshantering och hjälpsökande från olika håll (Empowerment). KFI kan på detta vis underlätta individens egna reflektion kring personlig återhämtning. Detta kan sedan användas för att formulera personliga återhämtningsmål, vilket stärker personcentrering i vårdplaneringen.