Selektiv mutism

Selektiv mutism innebär en kvarstående oförmåga att tala, trots att barnet uppvisar ett fungerande språk i specifika sociala situationer, vanligen i hemmiljön, men konsekvent inte klarar av att tala i andra situationer, vanligen i skolan. Tystnaden beror inte på bristande kunskaper i att förstå eller använda språket. Selektiv mutism kan också beskrivas som ofrivillig tystnad. 

Tillståndet försämrar barnets sociala förmåga och skolprestationer negativt. Barn med selektiv mutism kan 

• uppfattas som ångestfyllda, blyga, känsliga, beroende och/eller som klängiga, envisa och trotsiga då de till exempel inte svarar på tilltal
• uppfattas som dominanta och krävande i hemmiljön men mer tillbakadragna i till exempel skolan
• ha svårt med inlärning/skolsituationen då de har svårt att be om hjälp
• uppvisa mindre självständighet.

Selektiv mutism förekommer hos 0,03–1 procent och är vanligare hos mindre barn än bland ungdomar  och vuxna. Tillståndet debuterar ofta i förskoleåldern. De fåtal långtidsuppföljningar som gjorts visar att symtomen på selektiv mutism ofta lindras med tiden men att kommunikationssvårigheter och social ångest ofta kvarstår i vuxen ålder.

Det finns en ökad risk för andra samsjukliga tillstånd vid selektiv mutism såsom ångestsyndrom, i synnerhet social fobi, men också separationsångest och annan fobi. Vidare visar ett växande antal studier på samband mellan selektiv mutism och utvecklingsrelaterade störningar avseende till exempel kommunikation, inlärning och motorik.

Orsakerna bakom selektiv mutism är inte klarlagd men föreslås vara multifaktoriell med både miljörelaterade och genetiska bakgrundsfaktorer. Till exempel anges tvåspråkighet som en faktor som kan öka risken för selektiv mutism. Vad gäller genetik finns det bland annat ofta liknande symtom i släkten.

Behandling vid selektiv mutism har ofta god effekt, i första hand psykopedagogisk behandling och/eller kognitiv beteendeterapi (KBT). Samverkan med förskola/skola är av stor vikt för att behandlingen ska få effekt.