Remissversion: Depression och ångestsyndrom (2025)
Kartläggning och utredning
Fördjupad bedömning av hälsoångest hos vuxna
En fördjupad bedömning är en förutsättning för eventuell diagnostisering och val av insatser.
Målgrupp eller situation
Fördjupad bedömning genomförs vid misstanke om hälsoångest efter bedömning inom primärvård eller specialistpsykiatri.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom anger att
- individer med symtom på depression eller ångestsyndrom bör erbjudas hög tillgänglighet till en primär bedömning av vårdbehov (prioritet 1)
- vuxna och ungdomar med depression och ångestsyndrom bör erbjudas en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk (prioritet 1)
- strukturerade intervjuer med MINI och SCID rekommenderas som stöd i den diagnostiska processen och bör användas i specialistpsykiatri (prioritet 3) och kan användas i primärvård (prioritet 4).
Kompetenskrav
Läkare och/eller psykolog. Eventuellt i teamsamverkan med annan vårdpersonal som är utbildad för uppgiften enligt verksamhetens riktlinjer.
Sammanfattning
En fördjupad bedömning av hälsoångest kan göras i samband med den initiala bedömningen, men kan också genomföras vid ett senare tillfälle. Om strukturerade diagnosinstrument används i den primära bedömningen finns det sällan anledning att använda dem igen.
Genomförande
En fördjupad bedömning innebär en mer detaljerad och kunskapsmässigt välinformerad klinisk kartläggning av individens utvecklingshistoria, debutålder och förlopp samt symtombild under besvärsperioder, inklusive differentialdiagnostik. I bedömningen behövs ofta information från närstående och tidigare journaler. Det är vanligtvis fördelaktigt att den fördjupade bedömningen sker inom ramen för samma vårdkontakt för att undvika informationsförlust mellan den initiala och den fördjupade bedömningen.
Vid misstanke om hälsoångest finns vägledning enligt nedan för ställningstagande till samsjuklighet och eventuell differentialdiagnostik. Om individen bedöms lida av hälsoångest klassificerar man hypokondri enligt ICD-10.
Centrala frågeställningar för den anamnestiska intervjun vid hälsoångest:
- Oroar du dig mycket över din hälsa?
- När du blivit rädd för att drabbas av sjukdom, har du då svårt att släppa orostanken?
- Påverkar din oro för hälsan hur du fungerar i skolan/arbetet, på fritiden och i relationer?
Skattningsskalor och bedömningsinstrument
Bedömningsinstrument är ett komplement till den kliniska bedömningen, och ska inte ensamt användas i ett diagnostiskt syfte. Skattningsformulär kan även vara ett stöd för symtomuppföljning under, och för utvärdering efter, behandling.
Differentialdiagnostik och samsjuklighet
Vid bedömning av hälsoångest är de vanligaste differentialdiagnostiska övervägandena paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom, tvångssyndrom och depression. Funktionella syndrom bör också beaktas. Som vid all klinisk bedömning är anamnes kring besvärens förlopp centralt där det bör tas i beaktande i vilken tidsmässig ordning symtomen utvecklades.
Paniksyndrom: Gemensamt med hälsoångest är rädslan att drabbas av sjukdom och upptagenhet vid kroppsliga symtom. Vid paniksyndrom är rädslan av akut karaktär, till exempel “Nu dör jag av en hjärtattack” och kretsar kring kraftfulla autonoma ångestsymtom (panikattacker), medan oron vid hälsoångest rör progredierande sjukdomar som kan triggas av kroppsliga förnimmelser som inte är av panikattackskaraktär. Vid paniksyndrom finns typiskt ingen benägenhet att feltolka lågintensiva kroppsliga förnimmelser som tecken på till exempel cancer eller neurologisk sjukdom.
Generaliserat ångestsyndrom: Gemensamt med hälsoångest är att individen upplever en oro som är svår att kontrollera. Vid generaliserat ångestsyndrom kretsar oron kring en rad olika potentiella hot av vardaglig karaktär, till exempel ekonomi, arbetsliv och familjesituation, medan oron vid hälsoångest uteslutande rör risken att drabbas av sjukdom.
Tvångssyndrom: Gemensamt med tvångssyndrom är ritualliknande beteenden som kan föregås påträngande tankar. Vid tvångssyndrom är dessa tankar dock inte uteslutande inriktade på sjukdom utan kan kretsa kring symmetri/ordning, rädsla för att skada andra, eller tabutankar. Individer med hälsoångest har typiskt inte påträngande tankar som rör annat än sjukdom. Vid tvångssyndrom är beteendena oftast ett sätt att neutralisera tvångstankarna (till exempel upplevelse av smittrisk -> överdriven handtvätt), medan individer med hälsoångest utför handlingar för att få information om hälsotillståndet eller för att bli försäkrad om god hälsa.
Depression: Gemensamt med depression är oro och missmod inför framtiden. Vid depression är de primära symtomen ihållande nedstämdhet och anhedoni, dvs. avsaknad av förmåga att känna glädje. Vid hälsoångest är oron i förgrunden och eventuellt förekommande nedstämdhet är kopplad till den upplevda risken att bli sjuk. Vid depression är nedstämdheten och oron inför framtiden ofta baserad på en mer genomgripande upplevelse av misslyckande eller att alla svårigheter kommer att förbli olösta, medan en individ med hälsoångest skulle kunna se livet med tillförsikt om hen bara kunde få en varaktig försäkran om god hälsa.
Funktionella syndrom (till exempel IBS, fibromyalgi): Gemensamt med funktionella syndrom är upptagenheten vid kroppsliga symtom. Vid funktionella syndrom upplevs oftast det kroppsliga symtomet i sig som det huvudsakliga problemet (magsymtom, kronisk smärta, tinnitus), medan individens med hälsoångest primära problem är oro för vad ett kroppsligt symtom skulle kunna innebära.
Vanlig förekommande samsjuklighet
- Social fobi: hälsoångest kan förstärkas av rädslan att bli dömd eller granskad i sociala sammanhang, särskilt om symtom diskuteras öppet.
- Tvångssyndrom (OCD): hälsoångest överlappa med tvångstankar om sjukdom eller hälsa samt tvångshandlingar, såsom repetitiva kontroller av kroppen eller sökande av försäkran från andra.
- Generaliserat ångestsyndrom (GAD): hälsoångest kan samspela med den ihållande, överdrivna oro som är typisk för GAD, där hälsofrågor blir ett av många fokusområden för oron.
- Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD): traumatiska händelser kan förstärka hälsoångest och skapa en ökad vaksamhet på kroppsliga symtom som ett sätt att hantera rädslan för nya trauman.
- Depression: ihållande oro för sjukdom kan bidra till känslor av hopplöshet, nedstämdhet och minskad förmåga att känna glädje.
Standardiserade instrument hälsoångest
Strukturerade instrument kan komplettera den kliniska intervjun, men det kräver utbildning och medvetenhet om instrumentens begränsningar, samt att de utförs på ett korrekt sätt. En begränsning är att de inte tar med alla syndrom, samt att de bara tar upp symtom som definieras i de diagnostiska kriterierna enligt DSM-5. När instrumenten används ska de ses som ett komplement i den diagnostiska bedömningen. Resultaten behöver vägas samman med hela den kliniska bilden, annars finns risk för över- eller feldiagnostik.
Validerade skattningsskalor bör användas vid ställd diagnos för att skatta svårighetsgraden samt för att följa upp behandling.
Strukturerade diagnostiska intervjuer
M.I.N.I. (Mini International Neuropsychiatric Interview)
SCID- Intervju (används ofta bara inom specialistpsykiatrisk vård)
Validerad skattningsskala
Health Anxiety Inventory (HAI) – kort version SHAI-14 för uppföljning
HAI-14 består av 14 frågor om oro för sjukdom och uppmärksamhet på kroppsliga symtom.
Funktion/hälsorelaterad livskvalitet hos vuxna
Påverkan på funktion rekommenderas följas med skattningsformuläret WHODAS (World Health Organization Disabililty Assessment Schedule).
- WHODAS 2.0 med 36 frågor, självadministrerad
Vid kartläggningen kan med fördel den längre versionen med 36 frågor användas för att få en bild av vilka livsområden som påverkas.
- WHODAS 2.0 med 12 frågor, självadministrerad
Vid uppföljning kan den kortare versionen med 12 frågor underlätta att skattningen besvaras vid fler tillfällen.
Diagnostisering och fortsatt handläggning
När tillräcklig information har samlats in sammanfattas bedömningen och ställning tas till följande:
- art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
- om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
- eventuell tilläggsproblematik/psykiatrisk samsjuklighet
- eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar.
Sammanfattning av bedömningen dokumenteras i journalen. Återföring görs till eventuella inremitterande verksamheter.
ICD-11: 6B23 Hypokondri (preliminär svensk översättning)
Hypokondri innebär en kvarstående fixering eller rädsla att drabbas av en eller flera allvarliga, gradvis fortskridande eller livshotande sjukdomar. Fixeringen åtföljs av antingen
- återkommande och överdrivna hälsorelaterade beteenden, till exempel återkommande kroppsundersökningar för att finna tecken på sjukdom, att orimligt mycket tid ägnas åt att söka information om den fruktade sjukdomen, och återkommande försök att få lugnande försäkringar, till exempel genom att boka flera medicinska undersökningar
- ett maladaptivt undvikande av hälsorelaterade beteenden, till exempel genom att undvika läkarbesök.
Symtomen orsakar betydande lidande eller funktionsnedsättning med avseende på personliga aktiviteter i det dagliga livet, familj, sociala kontakter, studier, arbete eller inom andra viktiga funktionsområden.
ICD-koder
F45.2 Hypokondri.
Kodning sker fortsatt med ICD 10-koder tills övergången till ICD 11, 2028.
Vid ställd diagnos
- Överväg tillsammans med individen vilka insatser och behandlingar som ska sättas in (se kapitel 6 Behandling och stöd).
- Överväg om individen behöver sjukskrivas.
- Upprätta en vårdplan och vid behov en krisplan.
Om diagnos inte ställs
- Vid misstanke om annan diagnos görs fortsatt utredning inriktad mot den.
- Kvarvarande psykiska besvär, som inte uppfyller kriterier för diagnos bör erbjudas insatser på adekvat vårdnivå.
Hänvisa eller lotsa till socialtjänst om individen har behov av socialt stöd.