Depression och ångestsyndrom
Om tillståndet
Social ångest
Social ångest innebär överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer.
Sammanfattning
Social ångest innebär en överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer som gör att individen ofta undviker situationer där hen riskerar att känna sig granskad eller bortgjord, eller genomlider dem med kraftig ångest eller obehag. Många söker inte hjälp, men om man gör det är det ofta många år efter symtomdebut.
Individer med social ångest drabbas av ångest i de sociala situationer där de står i centrum för uppmärksamhet och där de riskerar att bli granskade eller känna sig bortgjorda. Det kan vara vardagliga situationer som till exempel att prata, äta eller skriva inför andra. Eftersom de situationerna då undviks kan den sociala ångesten begränsa individens livskvalitet, funktionsförmåga och leda till aktivitetsbegränsningar.
Social ångest debuterar ofta under skolåldern och det är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar. En tidig debut av social ångest kan leda till svårigheter i skolan och påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen exempelvis vad gäller utbildning, arbete och möjligheterna att bilda familj etc. Det finns även risk för att barnet eller ungdomen successivt försämras med ytterligare funktionsnedsättning som följd och att tillståndet blir långvarigt.
Det finns två huvudtyper av situationer som undviks:
- Sociala situationer
T.ex. att träffa nya människor, småprata, äta tillsammans med andra eller delta i andra sociala aktiviteter. - Prestationsbaserade situationer
T.ex. att hålla föredrag, prestera i smågrupp eller arbeta medan någon ser på.
Barn och ungdomar har ofta kroppsliga symtom som huvudvärk och magont i anslutning till de ångestskapande situationerna.
Säkerhetsbeteenden som vidmakthåller ångesten
Personer med social ångest utvecklar ofta undvikandebeteenden och så kallade säkerhetsbeteenden för att undvika ångest. Det kan till exempel vara att älta tidigare händelser, undvika ögonkontakt och repetera in konversationer på förhand. Dessa beteenden kan ge tillfällig lindring, men bidrar till att vidmakthålla ångesten.
Förekomst
Social ångest förekommer hos 10–15 procent av befolkningen någon gång i livet, och är något vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Tillståndet kan vara självläkande, men nära hälften av alla som drabbas lider av det i många år utan behandling.
Samsjuklighet
Social ångest medför förhöjd risk för utveckling av annan ångestproblematik, depression och beroendeproblematik.
Riskfaktorer
Ärftliga faktorer bidrar till utveckling av social ångest, även ärftlighet för andra ångestsyndrom och depression. Miljöfaktorer (till exempel mobbning, otrygg hemmiljö) kan öka risken för att utveckla och vidmakthålla social ångest.
Behandling och stöd
Behandling vid social ångest har ofta god effekt. Effektiva metoder är KBT (kognitiv beteendeterapi) och läkemedelsbehandling.