Posttraumatiskt stressyndrom

Sammanfattning

Posttraumatiskt stressyndrom (Post-Traumatic Stress Disorder, PTSD) innebär en förlängd stressreaktion och beteendeförändring efter kraftigt omskakande, vanligtvis livshotande händelser som är avgränsade i tid och som får till följd att personen fungerar klart sämre efter händelsen än innan.

Efter påfrestande och potentiellt traumatiska händelser såsom naturkatastrofer, olyckor, våldshändelser, sexuella övergrepp, tortyr eller fysisk misshandel utvecklar många personer en akut, övergående stressreaktion. Om besvären håller i sig mer än en månad efter den traumatiska, oftast livshotande, händelsen kan en del av dessa personer utveckla PTSD. 

Cirka tio procent av de som blivit exponerade för potentiellt traumatisk händelse uppvisar symtom av sådan svårighetsgrad och grad av funktionsbegränsning att diagnosen PTSD ställs. Det kan uppkomma när som helst efter traumat, men i de flesta fall inom några månader. 

Livskvaliteten blir tydligt påverkad av PTSD och även funktions- och aktivitetsförmågan. Det leder till begränsningar för individen i skolan, arbetslivet och privat. 

Obehandlat kan PTSD föreligga kroniskt och livslångt. För barn och unga kan tillståndet leda till svårigheter som sträcker sig upp i vuxen ålder med ökad risk för suicidförsök, depression, dissociation, missbruk och behov av sjukhusvård.

Förutom förekomst av traumatisk händelse innefattar PTSD fyra symtomkomplex:

1. Påträngande symtom – återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnesbilder, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid påminnelser av traumat.
2. Undvikande – av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck.
3. Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning, t.ex. depression, självanklagelser eller känsla av skam/skuld.
4. Överspändhet i form av till exempel lättskrämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller självskadebeteende.

Förekomst

Förekomsten av PTSD bland barn och ungdomar varierar enligt studier men har generellt legat lägre än för vuxna. Risken att drabbas är uppskattad till 1,5–5 procent hos ungdomar och ca 5 procent hos vuxna.

Samsjuklighet

PTSD medför också förhöjd risk för utveckling av annan psykiatrisk problematik, framförallt övriga ångesttillstånd, alkohol- och drogproblem samt psykossjukdom. Det finns en ökad risk för självmord.

Riskfaktorer

Typ av trauma påverkar risken att utveckla PTSD. Högst risk har personer som utsatts för avsiktligt våld: våldtäkt, tortyr, deltagit i strid, fångenskap och etniska rensningar. Lägre risk har personer som utsatts för olyckor och naturkatastrofer.

Faktorer som kan öka risken för PTSD efter traumatiska händelser: 

• personlighetsrelaterad sårbarhet t.ex. psykiatrisk sjuklighet
• typ av trauma och graden av hot som personen upplever under traumat
• låg socioekonomisk status, brist på psykosocialt stöd
• kulturell stigma
• avsaknad av trygghet och omsorg från omgivningen
• upprepat trauma.

Behandling och stöd

Behandling vid PTSD består av psykologisk behandling och läkemedel. Många individer blir hjälpta av behandling men många har kvarstående symtom och funktionsnedsättning och behöver långvarig psykiatrisk hjälp.

Material

Kunskapsstöd för vårdgivare om PTSD

Vårdguiden 1177 om PTSD