Depression och ångestsyndrom
Behandling och stöd
Läkemedelsbehandling vid tvångssyndrom hos barn
Antidepressiva läkemedel ger måttlig till stor effekt för barn och ungdomar med tvångssyndrom.
Målgrupp eller situation
Barn och ungdomar med diagnos medelsvårt till svårt tvångssyndrom.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda barn och ungdomar med tvångssyndrom behandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 4).
Kompetenskrav
ST-läkare eller specialist inom barn- och ungdomspsykiatri.
Sammanfattning
Läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel för barn och ungdomar med tvångssyndrom har måttlig till stor effekt. SSRI rekommenderas i första hand baserat på en sammanvägning av effekt och biverkningar. Sertralin eller fluvoxamin är förstahandsvalet.
I de flesta fall bör dock psykologisk behandling med KBT med exponering med responsprevention provas i första hand. Eftersom bara 50–70 procent av individerna får en positiv effekt av läkemedelsbehandling och det finns risk för biverkningar ska den inte ersätta KBT.
Vid läkemedelsbehandling ska individen få information om vanliga biverkningar, eventuella symtom i inledningen av behandlingen och information som ger en rimlig förväntan på effekt av behandlingen.
Genomförande
- SSRI, sertralin eller fluvoxamin, är förstahandsbehandling.
- Om behandlingen inte gett tillräcklig effekt bör man i första hand pröva ett annat SSRI.
- Om man prövat två olika SSRI utan att få effekt rekommenderas fluoxetin eller klomipramin. Det senare har dock en ökad risk för biverkningar.
- Bensodiazepiner, pregabalin, gabapentin, antihistaminer (prometazin, hydroxizin) och neuroleptika (till exempel quetiapin, alimemazin) ska undvikas vid behandling av ångesttillstånd hos barn och ungdomar.
- För dosering, se SFBUP riktlinjer ångest och tvångssyndrom, s 27.
Att uppnå remission (symtomfrihet) kan ta upp till ett år och kräva individuell dosanpassning, ibland till maxdos, genom stegvis dosökning under utvärdering av biverkningar. Effekterna vid avslutande av behandling efter uppnådd på remission är otillräckligt studerade. Man bör sätta ut läkemedlet gradvis och långsamt.
Antipsykotiska läkemedel vid svårbehandlade tvångssyndrom
Vid mycket svårbehandlade tvångssyndrom där SSRI och/eller KBT inte gett tillräcklig effekt kan man i undantagsfall prova behandling med de atypiska antipsykotiska läkemedlen aripiprazol eller risperidon. Aripiprazol är förstahandsval. Risperidon har större risk för biverkningar och är andrahandsval.
Det vetenskapliga underlaget för antipsykotika till barn och ungdomar är svagt och risken för biverkningar är betydande, särskilt aptit- och viktökning med metabol störning. Tilläggsbehandlingen kräver därför systematisk uppföljning, inklusive blodprovstagning. Om behandlingen inte gett effekt efter 2–3 månader med adekvat dos ska läkemedlet sättas ut.
Uppföljning
Barn och ungdomar som medicinerar med antidepressiva läkemedel måste man följa upp tätt. Helst genom besök, men telefonkontakt går också bra. Den första uppföljningen gör man efter 7–10 dagar. Därefter varje vecka första månaden, och efter det varannan vecka. Förutom att följa upp symtom och biverkningar bör man också kontrollera längd före insättning samt efter 6 månader.