Depression och ångestsyndrom
Behandling och stöd
Läkemedelsbehandling vid lindrig till medelsvår depression
Behandling med läkemedel ger en minskning av symtomen, i första hand ska SSRI-preparat användas.
Målgrupp eller situation
Individer med diagnostiserad lindrig till medelsvår depression.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda vuxna med lindrig till medelsvår depression behandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 3).
Kompetenskrav
Legitimerad läkare.
Sammanfattning
För vuxna med lindrig till medelsvår depression har antidepressiva läkemedel effekt. Av läkemedlen rekommenderas i första hand SSRI. Man kan också kombinera behandling med läkemedel och KBT eller IPT-behandling. De olika SSRI-preparaten verkar ha likvärdig effekt, men sertralin eller escitalopram rekommenderas i första hand baserat på en sammanvägning av evidensläge, effekt och biverkningar.
Vid läkemedelsbehandling ska individen få information om vanliga biverkningar, eventuella symtom i inledningen av behandlingen, fördröjd effekt, initial försämring och suicidrisk. Man behöver bemöta individens eventuella farhågor om beroende och ge en rimlig förväntan på effekt av behandlingen.
Lindrig depression
Avvakta läkemedelsbehandling men boka ett återbesök inom 1–2 veckor efter att individen fått:
- psykoedukation och expektans
- stöd att hantera psykosociala stressfaktorer
- rekommendationer om fysisk aktivitet
- råd kring alkohol och droger
Vid utebliven eller otillräcklig effekt av de insatserna, så ges läkemedel enligt samma rekommendationer som för medelsvår depression.
Medelsvår depression
- SSRI är förstahandsbehandling, sertralin eller escitalopram, gärna i kombination med KBT eller IPT-behandling. Effekten ses ofta efter ca 2–4 veckor men kan dröja upp till 3 månader. Biverkningar är vanliga under 1–2 veckor vid start eller justering av behandlingen, en gradvis insättning på 3–5 dagar kan lindra dem. Om behandlingen inte ger effekt bör man i första hand pröva ett annat SSRI. Fluoxetin, citalopram och paroxetin är möjliga alternativ men har högre risk för interaktioner med andra läkemedel. Risken för utsättningssymtom är störst för paroxetin.
- Om SSRI inte ger effekt kan man i andra hand pröva ett läkemedel ur annan läkemedelsklass, till exempel SNRI (venlafaxin/duloxetin), buproprion eller mirtazapin. De senare preparaten kan även användas som tilläggsbehandling till SSRI och SNRI. För patienter som får oacceptabla biverkningar av SSRI och/eller SNRI kan mirtazapin, bupropion, vortioxetin, moklobemid och agomelatin som har annorlunda biverkningsprofiler vara alternativ.
Vid egentlig depression bör man alltid ta hänsyn till risken för suicidhandling och successiv försämring med ytterligare funktionsnedsättning. Vid samsjuklighet kan riskerna öka ytterligare.
Uppföljning
Eftersom risken för biverkningar både på kort och lång sikt är betydande bör man kontinuerligt utvärdera effekt och biverkningar och övervaka suicidrisk och maniska tendenser. Misstänker man att läkemedlet ger en uppvarvning bör man överväga att sätta ut det. Om behandlingen inte ger tillräckligt stor effekt kan man behöva ompröva dos, läkemedelsval eller diagnos.
Riktmärke för återbesök eller telefonkontakt är 7–10 dagar.
Behandlingstiden bör uppgå till minst 6 månader. Man behöver tillse god följsamhet och följa upp behandlingen för att se att den har effekt. Uppföljning med MADRS eller MADRS-S rekommenderas, och att bestämma plasmakoncentrationen vid behov. Efter 6 månaders symtomfrihet med pågående behandling kan man försöka minska dosen eller trappa ut läkemedlet. Långsam utsättning på flera veckor rekommenderas. Vid eventuell försämring återgår man till den senaste framgångsrika behandlingen.
Efter avslutad behandling kan man bedöma individens kvarstående symtom i samtal och med MADRS eller MADRS-S.
På sikt är risken för återinsjuknande vid egentlig depression hög. Vid ett eller flera återfall bör man överväga varaktig återfallsförebyggande behandling.