Depression och ångestsyndrom
Behandling och stöd
Kognitiv beteendeterapi vid tvångssyndrom hos barn
Grunden i kognitiv beteendeterapi vid tvångssyndrom är kontrollerade former av exponering och responsprevention.
Målgrupp eller situation
Barn och ungdomar med tvångssyndrom.
Kunskapsläge
Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) bör hälso- och sjukvården erbjuda kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering och responsprevention till barn och ungdomar med tvångssyndrom (prioritet 1). Det vetenskapliga underlaget stödjer sig i huvudsak på manualbaserad KBT med exponering.
Kompetenskrav
Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.
Sammanfattning
Barn och ungdomar med tvångssyndrom bör erbjudas KBT med exponering och responsprevention (ERP). Metoden har stor effekt vid tvångssyndrom.
Exponering innebär att närma sig det som väcker ångest och obehag, och responsprevention innebär att avstå från tvångshandlingar som syftar till att minska obehaget. Genom att under kontrollerade former stegvis tillämpa ERP för det man är rädd för, minskar obehaget gradvis.
Utgångspunkten för behandlingen bör vara en vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual men med individuella anpassningar.
Genomförande
De huvudsakliga komponenterna vid KBT för tvångssyndrom är exponering och responsprevention (ERP). Exponering innebär att individen närmar sig det som väcker ångest och obehag, till exempel platser, personer, föremål, bilder eller inre reaktioner. Responsprevention innebär att individen övar på att avstå från att utföra responsen till tankarna, det vill säga avstår från tvångshandlingarna.
Ofta förekommer tvångsproblematiken i hemmet, därför kan terapeutledd exponering i hemmiljön vara centralt i behandlingen. För en lyckad behandling är det i många fall helt nödvändigt att involvera personer i barnets eller ungdomens närhet. Därför behöver de personerna erbjudas psykopedagogik. Genom att förstå hur tvånget vidmakthålls kan personer runt barnet eller ungdomen justera sina beteenden på ett ändamålsenligt sätt och hjälpa hen till hållbara resultat i behandlingen.
Behandlingen består normalt av cirka 12–20 sessioner, men kan variera mycket utifrån svårighetsgrad. Mellan sessionerna arbetar barnet eller ungdomen så gott som dagligen med ERP på egen hand.
Behandlingen är krävande: 13–25 procent vägrar påbörja behandling och 15–25 procent avslutar i förtid.
Individuell anpassning av KBT-behandlingen
För barn med ångestsyndrom är till exempel samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare behandlingsförsök utan fullgott resultat vanligt förekommande. Man kan behöva anpassa behandlingsupplägget efter det, men också efter barnets eller ungdomens livssituation och önskemål.
Vad som kännetecknar paraplybegreppet KBT
Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett paraplybegrepp som rymmer flera evidensbaserade metoder, tekniker och manualer. Som terapiform kännetecknas KBT av följande:
- Kartläggning och psykoedukation (patientutbildning), för att skapa en gemensam förståelse av de faktorer som vidmakthåller besvären.
- Fokus på att förändra de tankar och beteenden som kan spela en central roll i problematiken, i syfte att öka funktion, minska symtom och att förbättra måendet.
- Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid, med fokus på de svårigheter som föreligger här och nu.
- Teamarbete där barnet eller ungdomen är expert på sina besvär och terapeuten är expert på behandlingen (som kommuniceras i en öppen dialog).
- Mätbara behandlingsmål som utvärderas längs vägen (kan vara både symtom-, beteende- och/eller funktionsmått).
- Förmedlingssättet kan variera (t.ex. fysiska möten individuellt eller i grupp, via internetbehandlingsprogram, självhjälpsböcker eller genom videobesök). Det vetenskapliga stödet för olika förmedlingssätt kan dock variera för olika diagnoser.
- “Hjälp till självhjälp”, då en stor och viktig del i behandlingen utgörs av arbete med hemuppgifter
- I slutet av behandlingen görs en vidmakthållandeplan, i syfte att förebygga återfall. I planen sammanfattas viktiga lärdomar och strategier från behandlingen.
Uppföljning
Vid behandlingsavslut bör man bedöma individens kvarstående symtom i samtal och med en skattningsskala, till exempel Children’s Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale (CY-BOCS) eller barnversionen av Obsessive–Compulsive Inventory-Revised (OCI-R).
Barnet eller ungdomen bör följas upp efter en tid. Har symtomen återkommit bör hen erbjudas boostersessioner. Där kan behandlaren stötta vid eventuella bakslag och repetera tidigare information och strategier.