Samarbete med anhöriga och närstående

Samarbetet med anhöriga och närstående kan genomföras av alla verksamheter och arbetet innebär att personalen:

• Inhämtar samtycke för att kunna lämna information till närstående från individen och skriver in det i journalen.
• Berättar för individen att ett samarbete mellan vård, omsorg och närstående ger goda resultat.
• Gör en nätverkskarta tillsammans med individen för att identifiera vilka närstående som är viktiga och kan vara lämpliga att bjuda in.
• Förklarar för individen att det är betydelsefullt att samarbeta med de närstående som är viktiga för dem. Inled med att fråga vilka individen vill att ni ska kontakta.
• Ser närstående som en resurs som kan vara ett viktigt stöd och bidra med information om individens behov.

För att kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till närstående krävs samtycke från individen. Samtycket ska inhämtas av den som ansvarar för vården och dokumenteras i journalen. Sekretessen gäller även sådant som individ och närstående har berättat för personalen.

Sekretess är inte ett hinder för att samarbeta med närstående. Personalen kan alltid träffa närstående och ge allmän information och individuellt stöd utan att lämna ut uppgifter om individen om hen inte lämnat samtycke.

När det gäller minderåriga finns ingen bestämd åldersgräns när föräldrarnas möjligheter att råda över sekretesskyddade uppgifter minskar utan hänsyn måste tas till det enskilda barnets ålder, mognad och utveckling i övrigt.

En förutsättning för att involvera närstående i beslut och planering av vård och insatser är att alla inblandade har tillräckliga kunskaper om tillståndet. Ibland kan det finnas problem som försvårar individens återhämtning. Det kan till exempel handla om skuldkänslor, olösta konflikter eller direkt våld. I sådana situationer är det särskilt angeläget att erbjuda närstående stöd och uppmärksamma eventuella barns behov av stöd och insatser.

Närstående kan ha mycket kunskap om individens behov av stöd. De kan också bidra med information om hur individen har mått och reagerat på händelser tidigare i livet. Till exempel vad som har triggat försämring eller återfall. Om det är möjligt bör de involveras i återfallspreventionen och arbetet med att upprätta en eventuell krisplan.

Tänk på att individer med nedsatt kognitiv funktion kan ha en god verbal förmåga men samtidigt ha svårigheter med att tolka och minnas information. För att öka förutsättningarna för förståelse kan den muntliga informationen behöva kompletteras med skriftlig information och upprepas vid flera tillfällen.

Informationsbroschyrer och hänvisningar till webbsidor ger individen och närstående möjlighet att hämta in information i sin egen takt och vid flera tillfällen. Erbjud information till individ och närstående tillsammans. Om det inte är möjligt kan närstående informeras separat.

Närstående kan ha behov av hjälp med hur de ska bemöta och stödja individen. Många tillstånd innebär också en stor påfrestning på omgivningen. Risken finns att individen drar sig undan och isolerar sig eller att närstående tar på sig för stort ansvar. Med ökad kunskap om tillståndet kan stressen och oron hos närstående minska.

Ett högt känslotryck, det vill säga att individen kan påverkas negativt av närståendes oro, är mycket vanligt bland närstående till individer med psykisk ohälsa. Det kan bland annat yttra sig i:

• Kritik eller fientlighet genom att visa ogillande för något som individen gör.
• Känslomässigt överengagemang genom att överbeskydda och ge uttryck för att individen har liten förmåga att klara sig själv.
• Överidentifikation genom att anse sig känna sin närståendes känslor och önskningar.
• Extrem självuppoffring genom att försumma sig själv och sina egna behov.

Att känna sig kritiserad eller fientligt bemött kan leda till ökad stress hos individen och bidra till försämring och återinsjuknande. Psykopedagogisk utbildning till närstående minskar risken för ett högt känslotryck. Att som närstående få träffa andra med liknande erfarenheter och prata om sin situation kan också vara ett stöd. Närstående kan exempelvis erbjudas att delta i föräldragrupper eller att medverka i behandlingsprogram. Patient- och anhörigföreningar erbjuder också ofta stöd till närstående i olika form.

När syftet med informationen är att ge fördjupad kunskap, förståelse och färdigheter krävs ofta en mer omfattande utbildningsinsats. Psykopedagogik ger bland annat kunskap om sjukdomen och hur den påverkar individens livssituation och relationerna inom familjen.

Målet med psykopedagogiken är att individen och närstående ska få bättre förutsättningar att vara delaktiga i planering och beslut rörande behandlingen och stödet. Målet är också att den ökade kunskapen ska leda till att sjukdomen bli mer begriplig och hanterbar och därigenom öka individens känsla av egenmakt och framtidshopp.