Kognitiv beteendeterapi (KBT)

Anpassat bemötande och visuellt stöd underlättar och är ibland en förutsättning för att genomföra interventioner. Individer med autism kan uttrycka sig verbalt på ett ovanligt sätt och tolkar ofta konkret. Därför behöver man lägga särskild vikt vid hur man formulerar sig och vara särskilt uppmärksam på sin egen tolkning av individens kommunikation. Intervjutekniken kräver som regel att man är aktiv, uttrycker sig konkret och i hög grad följer upp svar på frågor. 

Behandlingen behöver anpassas till

• svårigheter med socialt samspel och kommunikation
• benägenhet att tolka konkret
• svårigheter att föreställa sig sådant man inte har upplevt tidigare och ett annorlunda sätt att förstå sammanhang
• nedsatt generaliseringsförmåga
• förhöjd stresskänslighet
• förhöjd perceptuell känslighet för t.ex. yttre stimuli.

Upplägg och genomförande

Man bör i hög grad använda strukturerad och tydlig information, till exempel informationsblad, strukturerade arbetsformulär och checklistor. Interventioner för ökad färdighet i känsloreglering bör konkretiseras så långt som möjligt. 

Exempel på hur man kan anpassa behandlingens upplägg och genomförande:

• Säkerställ att information har blivit korrekt mottagen. Be t.ex. individen att summera regelbundet.
• Var tydlig och konsekvent, t.ex. genom att regelbundet hänvisa till och påminna om aktuell modul eller specifik strategi.
• Prata om hur ni kommunicerar med varandra. Fråga t.ex. om det går för snabbt, om det är för mycket information på kort tid eller om turtagningen behöver tydliggöras.
• Var noga med struktur och arbeta med en sak i taget.
• Använd genomgående konkreta uttryck och exempel och utgå från individens egna uttryck och intressen. 
• Anpassa mängden information till individens förutsättningar.
• Ge både muntliga och skriftliga sammanfattningar och påminnelser. 
• Använd visuellt stöd för tydliggörande, t.ex. whiteboard, ritprat eller bildstöd.
• Visualisera tiden, t. ex. med tidshjälpmedel.
• Överväg alltid att förmedla hemuppgifter skriftligt.

Kartläggning och analys av vilka faktorer som utlöser och vidmakthåller ett beteende behöver ofta göras mer noggrant än vid behandling av individer utan autism. För att komma överens med individen om behandlingsmål är det centralt att förstå individens bild av problemet. 

Kartläggningen bör särskilt fokusera på individens förmåga

• att känna igen och hantera olika känslor
• att förstå sammanhang
• till social kommunikation och interaktion
• att hantera yttre sinnesintryck och kroppens signaler.

I analysen värderar man hur kärnsymtomen och de exekutiva svårigheterna påverkar situationen. Ofta behövs en konkret och detaljerad genomgång även av sådant som kan betraktas som allmängiltig kunskap. Man behöver också aktivt efterfråga information eftersom individen inte alltid berättar spontant.

Psykoedukativa inslag bör konkretiseras och förtydligas så att de blir begripliga för individen. Använd vid behov visuella hjälpmedel, till exempel bildstöd, att illustrera på whiteboard eller ritprata. Förmedla informationen både muntligt och skriftligt. Kunskap kan hjälpa individen att förstå sina reaktioner och motivera till en förändring, men beteendeförändring kräver oftast strukturerade interventioner.

Konkret färdighetsträning och beteendeinterventioner är ofta mer verksamt än kognitiva interventioner och tekniker. Ofta behövs inslag med social färdighetsträning. Grundläggande färdigheter i känsloreglering bör övas inför exponering. Lägg särskild vikt vid att förankra beteendeinterventionens syfte och målsättning med individen. Generalisering av nya färdigheter tar ofta tid och individen behöver ofta öva i flera olika sammanhang.

Kognitiva interventioner bör hållas enkla och konkreta. Det är ofta bra att använda konkreta förslag eller arbetsblad snarare än ett sokratiskt arbetssätt. Här behöver man vara uppfinningsrik, ha tålamod och föra en aktiv dialog med individen för att skräddarsy interventionen utifrån individens utgångspunkt. Undvik metaforer och bildliga uttryck.

Hemuppgifter bör vara högt strukturerade och ges med skriftlig instruktion. Säkerställ att individen förstår uppgiften och syftet. Överväg att ge påminnelser eller göra avstämningar mellan sessioner. Exponering som hemuppgift bör inte påbörjas innan individen har lärt in tillräckliga färdigheter för att självständigt hantera stresspåslaget som exponeringen innebär. 

Att få stöd i genomförandet av hemuppgifter, till exempel av närstående eller personal, kan vara hjälpsamt för individen. 

Utvärdering bör göras regelbundet under behandlingens gång och vid avslut. Överväg att erbjuda individen stöd att till exempel fylla i självskattningsformulär, för att i möjligaste mån undvika missuppfattningar. Använd gärna strukturerade instrument (kan vara både symtom-, beteende-, funktions- och/eller livskvalitetsmått). 

I slutet av behandlingen görs en skriftlig vidmakthållandeplan i syfte att upprätthålla och vidareutveckla nya färdigheter. I planen sammanfattas lärdomar och strategier från behandlingen. Vidmakthållandeplanen formuleras så konkret som möjligt, gärna med konkreta exempel från behandlingen och tydliga anvisningar om när individen rekommenderas att söka förnyad hjälp. Det kan vara av värde för individen att involvera närstående i arbetet med vidmakthållandeplan.