Läkemedelsbehandling vid opioidberoende, LARO

Läkemedel i LARO-behandling i prioritetsordning enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer:

Buprenorfin-naloxon (prioritet 1)

Den goda effekten från buprenorfin kombineras med säkerhetsprofilen hos naloxon, vilket i viss mån minskar risken för felanvändning genom injicering av läkemedlet.

Metadon (prioritet 2)

Ger mest effektivt och är välbeforskat. Full agonist med hög toxicitet och större risk för biverkningar. Metadon kan leda till allvarliga hjärtarrytmier och i värsta fall Torsades de Pointes, framför allt i högre doser.

Metadon är en så kallad fullagonist som medför högre risk för andningsdepression vid överdos eller vid samtidigt intag av sederande/andningsdepressiva medel som exempelvis alkohol, bensodiazepiner eller pregabalin.

Buprenorfin (prioritet 3)

Ökad risk för överlåtelse, försäljning och skadlig injektionsanvändning.

Buprenorfin är en partiell mu-opioidreceptor agonist med mindre risk för överdos och andningsdepression om andra sederande eller andningsdepressiva medel tas samtidigt och har färre biverkningar än metadon.

Innan läkemedelsbehandling påbörjas ska en somatisk undersökning göras. Den ska innehålla:

• leverprover, hepatit och hiv
• anamnes på hjärtsjukdom
• kontroll av elektrolyter.

Om man ska behandla med metadon:

• EKG när man nått måldosen, bör vara < 450 ms
• uppföljning vid höga metadondoser (> 90 mg)
• QTc-tiden ska kollas och jämföras.

LARO-behandlingen behöver anpassas utifrån var individen befinner sig i rehabiliteringsprocessen och hur stabil hen är i behandlingen. Det kan också vara skillnad i mäns och kvinnors behandlingsbehov.

I början av behandlingen ligger oftast fokus på skademinimerande insatser, att förebygga biverkningar och återfall, eller att patienten lämnar behandlingen, och på undersökning och behandling av somatisk samsjuklighet. Det handlar också om överdosprevention med bland annat utbildning om hur man använder Naloxon och hur man minimerar spridning av blodsmitta. Det är viktigt att erbjuda även de patienter med opioidbruk, inte bara de som ingår i LARO-programmet, Naloxon.

När viss stabilitet uppnåtts kan vidare psykiatrisk utredning och behandling, sysselsättning och övriga rehabiliterande insatser ta vid.

I ett senare skede handlar det om att följa upp medicinering, bibehålla ett stabilt drogfritt liv och umgänge, jobba med stresshantering och eventuellt en diskussion om utsättning av behandlingen.

Faktorer som spelar roll för kvarstannande i behandling är att behandlingsstrategin är strukturerad, att individen är delaktig i hur behandlingen läggs upp, personalens bemötande och individens relation med behandlaren. Att behandlas på en mindre LARO-enhet, där individen kan undvika gamla kontakter och andra med pågående riskbruk, har visats sig vara gynnsamt för ett gott behandlingsresultat.

Personalens kunskap inom området och inställning till behandlingen har betydelse för behandlingsutfallet. Vid vårdenheter där behandling präglas av en icke-dömande och icke-moraliserande attityd, minskar risken för en repressiv attityd och sämre bemötande.

Individer i LARO-behandling ger uttryck för en ambivalens mellan positiva och negativa effekter. Behandlingen ses som en möjlighet att överleva, förbättra fysisk och psykisk hälsa, sluta använda illegala opioider och uppnå olika livsmål. Negativa erfarenheter är stigmatisering, diskriminering, att vara beroende av LARO-läkemedel, den högkontrollerade behandlingsformen samt biverkningar av läkemedlen. LARO-behandling kan också innebära känslor av ensamhet och isolering när livsstilen förändras, därför är sysselsättning och social gemenskap/positiv fritid en viktig del i rehabiliteringen.