Depression och ångestsyndrom
Behandling och stöd
Läkemedelsbehandling vid tvångssyndrom hos vuxna
Antidepressiva läkemedel har stor till mycket stor effekt på symtomen för vuxna med tvångssyndrom.
Målgrupp eller situation
Individer med diagnostiserat tvångssyndrom.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda individer med tvångssyndrom behandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 2), och tillägg av antipsykotiska läkemedel vid svårt, behandlingsresistent tvångssyndrom (prioritet 3).
Kompetenskrav
Legitimerad läkare.
Sammanfattning
För vuxna med tvångssyndrom har antidepressiva läkemedel stor till mycket stor effekt på symtom. Av läkemedlen rekommenderas i första hand SSRI. Man kan också kombinera behandling med läkemedel och KBT. De olika SSRI-preparaten verkar ha likvärdig effekt mot tvångssyndrom, men sertralin rekommenderas i första hand baserat på en sammanvägning av evidensläge, effekt och biverkningar.
Vid läkemedelsbehandling ska individen få information om vanliga biverkningar, eventuella symtom i inledningen av behandlingen och information som ger en rimlig förväntan på effekt av behandlingen.
KBT med ERP (exponering med responsprevention) bör utgöra förstahandsalternativ för de flesta individer eftersom effekten är likvärdig med läkemedel, mer bestående och förenad med mindre risk för biverkningar.
Genomförande
- SSRI är förstahandsbehandling. I första hand rekommenderas sertralin. Effekten ses ofta efter cirka 2–4 veckor men kan dröja upp till 3 månader. Övergående biverkningar är vanliga under de första 1-2 veckorna av behandlingen. Om behandlingen inte ger effekt bör man i första hand pröva ett annat SSRI. Kliniskt ses de olika SSRI-preparaten som relativt likvärdiga i effekt även om vissa preparat är mer välstuderade än andra. KBT-behandling kan också erbjudas i kombination, vilket ger måttligt ökad effekt jämfört med enbart läkemedelsbehandling.
- Andrahandsalternativet är klomipramin. Det har god evidens vid behandling av tvångssyndrom men risken för besvärande biverkningar är hög och det finns risk för interaktion med annan pågående medicinering.
- En betydande andel av individer med tvångssyndrom får inte fullgod effekt av antidepressiva läkemedel. I dessa fall kan tillägg av antipsykotiska läkemedel i lågdos öka effekten. Dock ökar risken för biverkningar. I första hand bör ett andra generationens preparat väljas, med hänsyn till biverkningar som till exempel trötthet, akatisi eller viktuppgång.
- Bensodiazepiner, pregabalin och gabapentin bör inte användas. Att erbjuda bensodiazepiner vid ångesttillstånd betraktas som “icke-göra” enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Läkemedlen kan ha en god symtomlindrande effekt på kort sikt men det finns risk för biverkningar i form av missbruk, beroendeutveckling och negativ kognitiv påverkan. Vid längre tids användning ökar också risken för olyckor, till exempel fallolyckor och trafikolyckor.
Uppföljning
Behandlingstiden bör uppgå till minst 12 månader. Man bör utvärdera följsamhet, effekt och biverkningar kontinuerligt. Skattningsskalorna Y-BOCS och OCI-R kan användas för att utvärdera behandlingseffekt.
Efter 12 månaders symtomfrihet med pågående behandling kan man försöka minska dosen eller trappa ut läkemedlet. Risken för återfall ökar efter utsättning, som bör ske gradvis under flera månader. Vid eventuell försämring återgår man till den senaste framgångsrika behandlingen. Läkemedelsbehandling kan bli flerårig och i många fall livslång.
Se även uppföljning av ångestsyndrom vuxna.