Depression och ångestsyndrom
Behandling och stöd
Läkemedelsbehandling vid social ångest hos vuxna
Behandling med läkemedel ger en minskning av symtomen, i första hand ska SSRI-preparat användas.
Målgrupp eller situation
Individer med diagnostiserad social ångest.
Kunskapsläge
Socialstyrelsens nationella riktlinjer (NR) anger att hälso- och sjukvården i undantagsfall kan erbjuda behandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 5).
Kompetenskrav
Legitimerad läkare.
Sammanfattning
För vuxna med social ångest har antidepressiva läkemedel liten till måttlig effekt på symtom och medför risk för biverkningar. Av läkemedlen rekommenderas i första hand SSRI. Man kan också kombinera behandling med läkemedel och KBT. De olika SSRI-preparaten verkar ha likvärdig effekt mot social ångest, men sertralin rekommenderas baserat på en sammanvägning av evidensläge, effekt- och biverkningsprofil.
Vid läkemedelsbehandling ska individen få information om vanliga biverkningar, eventuella symtom i inledningen av behandlingen och information som ger en rimlig förväntan på effekt av behandlingen.
Genomförande
- SSRI utgör förstahandsbehandling. Sertralin rekommenderas i första hand. Effekten ses ofta efter ca 2-4 veckor men kan dröja längre. Övergående biverkningar är vanliga under 1–2 veckor vid start av behandlingen. Om behandlingen inte ger effekt bör man i första hand prova ett annat SSRI. Kliniskt betraktas de olika SSRI-preparaten som relativt likvärdiga i effekt även om vissa preparat är mer välstuderade än andra.
- Andrahandsalternativet är venlafaxin, ett SNRI. Det har har högre frekvens av biverkningar och kan ge betydande utsättningsfenomen.
- Betablockerare (propranolol) saknar vetenskapligt stöd men kan ordineras vid behov till personer med specifik social ångest, till exempel inför prestationsrelaterade situationer.
- Bensodiazepiner, pregabalin och gabapentin bör inte användas. Att erbjuda bensodiazepiner vid ångesttillstånd betraktas som “icke-göra” enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Läkemedlen kan ha en god symtomlindrande effekt på kort sikt men det finns risk för biverkningar i form av missbruk, beroendeutveckling och negativ kognitiv påverkan. Vid längre tids användning ökar också risken för olyckor, till exempel fallolyckor och trafikolyckor.
Uppföljning
Behandlingstiden bör uppgå till minst 6 månader. Man bör utvärdera följsamhet, effekt och biverkningar kontinuerligt. Skattningsskalan LSAS kan användas för att utvärdera behandlingseffekt.
Efter 6 månaders symtomfrihet med pågående behandling kan man försöka minska dosen eller trappa ut läkemedlet. Risken för återfall ökar efter utsättning, som bör ske gradvis. Vid eventuell försämring återgår man till den senaste framgångsrika behandlingen. Läkemedelsbehandling kan bli flerårig.
Efter avslutad behandling kan man bedöma individens kvarstående symtom i samtal och med formuläret Liebowitz Social Anxiety Scale eller självskattning LSAS-SR.