Motivationshöjande behandling (MET)

Skadligt bruk/missbruk och beroende

Behandling och stöd

Motivationshöjande behandling (MET)

Insatsen är en kort och effektiv metod för att väcka individens motivation till förändring, genom insikt i de fysiska och psykiska konsekvenserna av ett skadligt bruk (missbruk) eller beroende.

Målgrupp eller situation

Individer som inte fullt ut insett konsekvenserna av sitt skadliga bruk (missbruk) eller beroende av alkohol och narkotika och som har en vacklande motivation till förändring.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer anger att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör erbjuda MET till individer med missbruk eller beroende av alkohol (prioritet 1) och MET i kombination med kognitiv beteendeterapi till ungdomar med alkohol- eller narkotikaproblem (prioritet 3).

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens beslut.

Sammanfattning

Motivationshöjande behandling är en manualbaserad insats. Den består av kartläggning av det skadliga bruket (missbruket) eller beroendet, kartläggning av den fysiska och psykiska hälsan, återkoppling av resultaten samt tre MI-samtal.

Genomförande

MET är en kort och kostnadseffektiv behandling som består av fem samtalstillfällen. Hela insatsen grundar sig på de grundläggande principerna för samtalsmetoden Motiverande samtal men med tillägget att det finns en manual att följa. Det finns en särskild MET-manual anpassad för ungdomar. 

Grundpelarna i metoden kan sammanfattas i sex punkter:

  • Ge återkoppling på alkoholens eller narkotikans fysiska och psykiska konsekvenser.
  • Betona individens eget ansvar för att genomföra en förändring.
  • Erbjuda råd om individen önskar.
  • Erbjuda flera olika alternativa strategier för förändring.
  • Upprätthålla ett empatiskt förhållningssätt gentemot individen.
  • Uppmuntra individens tilltro till sin egen förmåga att genomföra en förändring.

MET kan delas upp i tre olika faser: 

  • kartläggning 
  • återkoppling 
  • motiverande samtal.

Den inledande kartläggningen har individens fysiska och psykiska hälsa i fokus. Kartläggningen består av: 

  • klinisk intervju
  • självskattningsformulär
  • övervakad provtagning.

Provtagningen görs för att se biologiska markörer för att mäta omfattningen av det skadliga bruket (missbruket) eller beroendet och för att mäta leverstatus.

För att kunna kartlägga individens skadliga bruk (missbruk) eller beroende används ett antal olika instrument.

AUDIT

Används för att kartlägga intag av alkohol.

DUDIT

Används för att kartlägga intag av narkotika.

Short Index of Problems (SIP)

Tio frågor som berör konsekvenserna av alkoholbruket.

ICD-10

Beskriver kriterierna för skadligt bruk (missbruk) eller beroende av alkohol.

ALCOHOL-E och DUDIT-E

Alternativ till Short Index of Problems och ICD-10. De berör just konsekvenserna av alkohol- och narkotikabruket och undersöker vad individen upplever som fördelar respektive nackdelar med det.

GAD 7

Kartläggningsverktyg med 7 frågor för att kartlägga individens psykiska hälsa och skatta ångestsymtom. 

MADRS-S

Kartläggningsverktyg med 9 frågor för att kartlägga individens psykiska hälsa och skatta depressionssymtom.

Biologiska markörer

För att få en uppfattning om individens alkoholkonsumtion används CDT och B-PEth. GT, ASAT och ALAT används för att mäta hur individens lever påverkats.

För att få en uppfattning om individens alkoholkonsumtion används CDT och B-PEth. GT, ASAT och ALAT används för att mäta hur individens lever påverkats. Biologiska markörer som används vid MET är CDT och B-PEth för att få en uppfattning om omfattningen av alkoholkonsumtionen och GT, ASAT och ALAT för att mäta leverpåverkan. 

Urinprov och salivprov används för att upptäcka pågående eller nyligt intag av narkotika.

Det är en rekommendation att en närstående är med på ett av MET-samtalen. Det andra samtalet är det som är bäst för det. Då är den närstående med och lyssnar på återkopplingen av kartläggningen. Syftet är att individen och den närstående ska få en gemensam bild av hur det skadliga bruket (missbruket) eller beroendet påverkar den fysiska och psykiska hälsan. Det ska i sin tur ska leda till att individen blir motiverad att påbörja sitt förändringsarbete. 

Det är avgörande att hela tiden hålla sig till de grundläggande principerna i MI och inte pressa fram förändringstankar hos individen. Ett sätt för behandlaren att göra det är att låta individen själv sammanfatta sessionen. Ett annat är att ställa frågor om hur individen skulle vilja gå vidare och vilket som är nästa steg.

De tre uppföljande samtalen har samma tema. Med hjälp av MI-tekniker hjälper behandlaren individen att stärka sin egen motivation till förändring och planera och påbörja förändringsarbetet. Om individen vill ha en skriftlig förändringsplan ska det göras. Det ska vara tydligt att ansvaret för förändringsarbetet och förmågan att genomföra det ligger hos individen själv. Sista sessionen handlar om framtiden. Där får individen fokusera på hur förändringarna ska vidmakthållas, hur arbetet ska utvecklas och vilken hjälp individen behöver framöver.

Uppföljning

Se kapitlet uppföljning på individnivå.

Märkning

  • Utförare: Primärvård | Första linje, Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Ungdomsmottagning, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Läkare, Psykolog, Sjuksköterska, Undersköterska | Behandlingsassistent | Skötare, Fysioterapeut, Arbetsterapeut, Kurator, Psykoterapeut
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Barn (0-17 år), Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår