Läkemedelsbehandling vid opioidberoende, LARO

Skadligt bruk/missbruk och beroende - remissversion

Behandling och stöd

Läkemedelsbehandling vid opioidberoende, LARO

Behandling för att fler ska överleva och för att möjliggöra andra rehabiliterande insatser.

Målgrupp eller situation

Individer med konstaterat opioidberoende sedan mer än ett år, oavsett iatrogent utvecklat eller illegalt bruk.

Kunskapsläge

Det finns god evidens för att LARO-behandling leder till minskat riskbruk, kriminalitet och antal förtida dödsfall, och till förbättrad hälsa och längre kvarstannande i behandling. Behandlingen ska alltid målgrupps anpassas.

Kompetenskrav

Läkare med specialistkompetens i psykiatri eller beroendemedicin får ordinera substitutionsbehandling. Önskvärt är att behandla i tvärprofessionella team i specialiserad psykiatri och/eller beroendevård och i nära samverkan med andra vård- och omsorgsgivare. LARO är en högspecialiserad behandling som regleras i särskild föreskrift från Socialstyrelsen och ges på enheter som registrerats hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Sammanfattning

Innan man startar en LARO-behandling ska man göra en bred kartläggning av individens beroende, psykiska och fysiska hälsa och sociala situation. Förutom läkemedel ska behandlingen också innehålla psykologisk eller psykosocial behandling eller psykosocialt stöd. 

Avseende behandling för opioidberoende finns det skillnader vid val av läkemedel som sätts in. Vid till exempel behandling av smärtpatienter som utvecklat ett opioidberoende är förutsättningarna ofta annorlunda än vid behandling av heroinberoende.

Genomförande

Läkemedelsbehandlingen är effektiv för opioidberoendet men andra samtidiga sjukdomar, till exempel andra beroendetillstånd av alkohol eller narkotika, depression, ångestsyndrom, adhd, bipolär sjukdom och schizofreni, bör behandlas samtidigt.

Läkemedel i LARO-behandling i prioritetsordning enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer:

Buprenorfin-naloxon (prioritet 1)

Den goda effekten från buprenorfin kombineras med säkerhetsprofilen hos naloxon, vilket i viss mån minskar risken för felanvändning genom injicering av läkemedlet.

Metadon (prioritet 2)

Ger mest effektivt och är välbeforskat. Full agonist med hög toxicitet och större risk för biverkningar. Metadon kan leda till allvarliga hjärtarrytmier och i värsta fall Torsades de Pointes, framför allt i högre doser.

Metadon är en så kallad fullagonist som medför högre risk för andningsdepression vid överdos eller vid samtidigt intag av sederande/andningsdepressiva medel som exempelvis alkohol, bensodiazepiner eller pregabalin.

Buprenorfin (prioritet 3)

Ökad risk för överlåtelse, försäljning och skadlig injektionsanvändning.

Buprenorfin är en partiell mu-opioidreceptor agonist med mindre risk för överdos och andningsdepression om andra sederande eller andningsdepressiva medel tas samtidigt och har färre biverkningar än metadon.

Innan läkemedelsbehandling påbörjas ska en somatisk undersökning göras. Den ska innehålla:

  • leverprover, hepatit och hiv
  • anamnes på hjärtsjukdom
  • kontroll av elektrolyter.

Om man ska behandla med metadon:

  • EKG när man nått måldosen, bör vara < 450 ms
  • uppföljning vid höga metadondoser (> 90 mg)
  • QTc-tiden ska kollas och jämföras.

LARO-behandlingen behöver anpassas utifrån var individen befinner sig i rehabiliteringsprocessen och hur stabil hen är i behandlingen. Det kan också vara skillnad i mäns och kvinnors behandlingsbehov.

I början av behandlingen ligger oftast fokus på skademinimerande insatser, att förebygga biverkningar och återfall, eller att patienten lämnar behandlingen, och på undersökning och behandling av somatisk samsjuklighet. Det handlar också om överdosprevention med bland annat utbildning om hur man använder Naloxon och hur man minimerar spridning av blodsmitta. Det är viktigt att erbjuda även de patienter med opioidbruk, inte bara de som ingår i LARO-programmet, Naloxon.

När viss stabilitet uppnåtts kan vidare psykiatrisk utredning och behandling, sysselsättning och övriga rehabiliterande insatser ta vid.

I ett senare skede handlar det om att följa upp medicinering, bibehålla ett stabilt drogfritt liv och umgänge, jobba med stresshantering och eventuellt en diskussion om utsättning av behandlingen.

Faktorer som spelar roll för kvarstannande i behandling är att behandlingsstrategin är strukturerad, att individen är delaktig i hur behandlingen läggs upp, personalens bemötande och individens relation med behandlaren. Att behandlas på en mindre LARO-enhet, där individen kan undvika gamla kontakter och andra med pågående riskbruk, har visats sig vara gynnsamt för ett gott behandlingsresultat.

Personalens kunskap inom området och inställning till behandlingen har betydelse för behandlingsutfallet. Vid vårdenheter där behandling präglas av en icke-dömande och icke-moraliserande attityd, minskar risken för en repressiv attityd och sämre bemötande.

Individer i LARO-behandling ger uttryck för en ambivalens mellan positiva och negativa effekter. Behandlingen ses som en möjlighet att överleva, förbättra fysisk och psykisk hälsa, sluta använda illegala opioider och uppnå olika livsmål. Negativa erfarenheter är stigmatisering, diskriminering, att vara beroende av LARO-läkemedel, den högkontrollerade behandlingsformen samt biverkningar av läkemedlen. LARO-behandling kan också innebära känslor av ensamhet och isolering när livsstilen förändras, därför är sysselsättning och social gemenskap/positiv fritid en viktig del i rehabiliteringen.

Uppföljning

Behandlingen ska följas upp enligt en individuell plan. Regelbunden kontroll av alkohol- och drogvanor bör ingå i uppföljningen, och en bedömning av risken för abstinenskomplikationer. Som stöd vid insättning och uppföljning kan man använda strukturerade skattningsformulär till exempel SOWS, COWS och VAS. Se Systematisk uppföljning på individnivå.

För de individer som får behandling eller stöd för andra psykiatriska tillstånd eller har komplexa behov ska uppföljningen ge en överblick över behandlingarna som helhet, ofta finns det behov av en samordnad individuell plan, SIP.

Märkning

  • Utförare: Psykiatrisk öppenvård, Psykiatrisk heldygnsvård, Individ- och familjeomsorg, Mariamottagning
  • Yrkesroll: Undersköterska | Behandlare | Behandlingsassistent | Skötare
  • Typ av behandling/stöd: Psykosociala insatser, Psykologisk behandling, Läkemedelsbehandling, Hälsofrämjande insatser
  • Åldersgrupp: Vuxna (18-64 år), Äldre (65- år)
  • Tillståndets svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
  • Tillstånd: Missbruk/beroende av opioider