Självskadebeteende (utkastversion, beräknas färdigt nov 2019)

Process, vårdnivå och samverkan

Vårdnivåer (UTKAST)

Märkning

Skapad: 2019-04-10
Uppdaterad: 2019-05-23
Verksamhetskategori: Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård (inkl. kommunal-), Socialtjänst
Verksamhet: Förskola, Skola, Elevhälsa, Barnavårdscentral, Mödravårdscentral, Primärvård, Psykiatrisk akutsjukvård, Psykiatrisk specialistvård, sluten, Psykiatrisk specialistvård, öppen, Somatisk akutsjukvård, Somatisk specialistvård, sluten, Somatisk specialistvård, öppen, Tandvård, Familjecentral, Beroendevård, Ungdomsmottagning, Boende/stöd i boende, Försörjningsstöd, Hemtjänst, Social barn- och ungdomsvård, Arbete/sysselsättning
Befattning: Administratör, Arbetsterapeut, Barnmorska, Barnskötare/Dagbarnvårdare, Behandlare (enl. SoL/Lss), Biomedicinsk analytiker, Daglig verksamhet/sysselsättning, Dietist, Elevassistent, Fritidspedagog, Fysioterapeut, Kurator, Ledningsarbete, Logoped, Läkare, Lärare, Myndighetsutövare, Personligt ombud, Psykolog, Psykoterapeut, Sjuksköterska, Skötare, Specialpedagog, Stöd i och till arbete/utbildning (soc.), Stöd i och till boende, Tandvårdsprofession, Undersköterska, Vårdbiträde
Samordnad insats: Nej
Fas/stadie: Prodromal, Akut, Kronisk, Remission, fullständig, Remission, partiell, Återfall
Åldersgrupp: Barn, Ungdom, Unga vuxna, Vuxna, Äldre
Svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Funktionsnivå: Lätta problem, Måttliga problem, Stora problem

Kort beskrivning

Följande ska ses som rekommendationer och varje beslut om vårdnivå för en individ ska fattas utifrån regionala riktlinjer och en bedömning av individens behov.

Syfte

Att tydliggöra vilka insatser som kan ges på respektive vårdnivå.

Innehåll, kortfattat

  • Personal verksamma inom elevhälsa, socialtjänst och hälso- och sjukvård ska kunna känna igen tecken på självskadebeteende och ge stöd som stärker friskfaktorer samt råd om var individen kan söka vård.
  • Förebyggande insatser, tidig upptäckt, bedömning av självskadebeteendets omfattning kan utföras av de verksamheter som har i uppgift att först ta emot barn och ungdomar, exempelvis barn- och elevhälsovård, Ungdomsmottagning, Första linjen/primärvård. För barn och ungdomar ska stöd eller vård ske, om möjligt, i barnets/ungdomens vanliga miljö (hem, förskola, skola).
  • För unga vuxna/vuxna kan tidig upptäckt, bedömning av självskadebeteendets omfattning samt insats på primärvårdsnivå förhindra utveckling till ett mer omfattande självskadebeteende.
  • Efter bedömning av självskadebeteendets omfattning (lindrigt, måttligt eller mer omfattande, se Bakgrund) ska adekvat insats ges.
  • Personer med omfattande självskadebeteende och annan psykiatrisk samsjuklighet bör handläggas på psykiatrisk specialistnivå.

Innehåll, fördjupat

Insatser inom primärvårdsnivå/första linjen, inklusive ungdomsmottagning samt barn- och elevhälsovård, är hälsofrämjande och förebyggande och kan därmed möjliggöra god prognos för individer med självskadebeteende. Det kan i sin tur ge förutsättningar för ökad tillgänglighet till behandling inom psykiatrisk specialistnivå för de individer som har behov av insatser på den nivån.

Individer med självskadebeteende söker ofta för andra symtom och inte för självskadan. Barn och ungdomar som medvetet skadar sig själva uppvisar ofta tecken till försämrat mående och kan ha symtom som försvårar förmågan att tillgodogöra sig utbildning i skolan, exempelvis koncentrationssvårigheter, kamratproblem och frånvaro.

Somatik

I samband med somatisk vård av individ som självskadat, utan suicidavsikt, har bemötandet en stor betydelse. Det finns behandling mot självskadebeteende och individen bör informeras om det, samt eventuellt lotsas/remitteras till primärvården alternativt specialistpsykiatrin, se Akut vård

Socialtjänst

Personal som arbetar inom socialtjänsten (exempelvis boendestödjare, beroendeterapeuter, socialsekreterare) ska kunna känna igen tecken på självskadebeteende. Kartläggning med skattningsskalor genomförs och vid lindrigt självskadebeteende ges stödjande insatser som stärker friskhetsfaktorer . Vid måttligt självskadebeteende ska socialtjänsten bedöma om de insatser som pågår inkluderat stöd för självskadebeteendet är tillräckliga och ger effekt. Om det råder osäkerhet ska individen lotsas till hälso- och sjukvårdens primärvård för bedömning och eventuellt behandling.

Frågan om intention med självskadan ska ställas och om självmordstankar finns ska kontakt tas med primärvård, psykiatrisk specialistnivå, akutmottagning/mobilt team/psykiatriambulans för suicidriskbedömning.

Tidiga insatser för barn och unga

Insatser för barn och unga ska ges i samverkan mellan skola/nätverk/socialtjänst. Insatserna ska ske i närmiljön och i nära samarbete med vårdnadshavare. Den unges symtom och självskadebeteende ska ses i sitt sammanhang. Helhetsperspektiv ska styra valet av stöd och vårdinsatser.

Hänvisning/remiss till psykiatrisk specialistnivå (barn- och ungdomspsykiatrin):

  • När insatser inom första linjen inte gett effekt.
  • Vid misstanke om samtidig neuropsykiatrisk funktionsvariation.
  • Vid omfattande självskadebeteende.
  • Vid samsjuklighet som kräver differentialdiagnostik (exempelvis posttraumatisk stress, dissociativa störningar, ätstörning, allvarlig depression eller ångest, suicidrisk).

Primärvård/första linjen

Primärvården/första linjen har det primära ansvaret för bedömning och behandling av psykisk ohälsa för alla åldersgrupper. Genom ett hälsofrämjande synsätt bör insatserna fokusera på att stärka de resurser som finns hos individen och som främjar dennes psykiska hälsa. Tidiga insatser minskar lidande och främjar god prognos. Med utgångspunkt från detta kan det ha motsatt effekt att hänvisa individer som ej har utvecklat omfattande självskadebeteende till psykiatrisk specialistnivå.

Insatser kan vara stödjande alternativt behandlande med fokus på livsstilsfaktorer och ångesthantering i syfte att hitta icke-destruktiva beteenden som alternativ till självskada, eller andra verktyg för att hantera känslor. Interventioner med fokus på familj och/eller arbetssituation kan vara nödvändiga och samverkan mellan olika huvudmän/vårdgivare är ofta viktig. Där behov finns ska en samordnad individuell plan, SIP, upprättas. Bemötande, kontinuitet och relativt täta återbesök är av stor vikt.

Hänvisning/remiss till psykiatrisk specialistnivå bör göras:

  • vid omfattande självskadebeteende.
  • vid försämring eller utebliven förbättring inom några månader trots insatser inom första linjen/primärvårdsnivå.

Om individen söker kontakt inom primärvård/första linjen och har en befintlig kontakt inom specialistnivå för psykiatri, inhämta samtycke för att få informera fast vårdkontakt (se Lagar och regler och Komplex problematik/samsjuklighet).

Länkar

Metodstöd för elevhälsan, Uppdrag psykisk hälsa, SKL

Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende (DSHI & ISAS), Nationella självskadeprojektet