Självskadebeteende (utkastversion, beräknas färdigt nov 2019)

Behandling och stöd

Grundläggande behandlingsinsats vid självskadebeteende (UTKAST)

Märkning

Skapad: 2019-04-10
Uppdaterad: 2019-09-06
Verksamhetskategori: Hälso- och sjukvård (inkl. kommunal-)
Verksamhet: Primärvård, Psykiatrisk specialistvård, sluten, Psykiatrisk specialistvård, öppen, Beroendevård, Ungdomsmottagning, Familjecentral
Befattning: Kurator, Läkare, Psykolog, Psykoterapeut, Sjuksköterska, Skötare
Samordnad insats: Nej
Åtgärdsområde: Förebyggande åtgärder, Omvårdnad, Psykologiska och psykosociala åtgärder, Uppföljande åtgärder, Utbildning för patienter, brukare och närstående, Utredning och diagnostik, Andra sociala insatser
Fas/stadie: Prodromal, Akut, Kronisk, Remission, fullständig, Remission, partiell, Återfall
Åldersgrupp: Barn, Ungdom, Unga vuxna, Vuxna, Äldre
Svårighetsgrad: Lindrig, Medelsvår, Svår
Funktionsnivå: Lätta problem, Måttliga problem

Kort beskrivning

Grundläggande strategier för behandling av individer med självskadebeteende.

Syfte

Insatsen syftar till att ge en grundläggande behandlingsinsats som kan vara hjälpsam för att minska risken för upprepning och/eller eskalering av självskadebeteende. Insatsen bygger på strategier som är gemensamma för strukturerade evidensbaserade behandlingar för självskadebeteende såsom DBT, ERGT, MBT och schemafokuserad terapi för EIPS.  

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till individer som självskadat. Denna insats ska ges i syfte att identifiera utlösande och vidmakthållande faktorer för självskadebeteende och kan ges till individer utan aktuell behandling, i väntan på behandling, eller om lämpligt till individer med pågående behandling som inte riktar sig mot självskadebeteende. Den skall inte erbjudas till individer som redan går i behandling med fokus på känsloreglering och självskada såsom Dialektisk beteendeterapi eller Mentaliseringsbaserad terapi.

Kunskapsläge

Insatsen grundar sig på klinisk erfarenhet. Det finns visst stöd för att denna typ av insats minskar sannolikheten för upprepat självskadebeteende i högre grad än ingen insats alls, eller allmänna insatser inte specifikt inriktade på att minska självskadebeteende. Insatsen bygger på de faktorer som är gemensamma för evidensbaserade behandlingar för självskadebeteende.

Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor. 

 

Kompetenskrav

Personal inom hälso- och sjukvården (med legitimation eller annan reell kompetens)

  • Insatsen kan ges inom psykiatri, beroendevård eller primärvård
  • Insatsen kan vara av psykodynamisk, problemlösande eller kognitiv beteendeterapeutisk inriktning.
  • Rekommendation: Handledning specialiserad på självskadebeteende utifrån inriktning (psykodynamisk, kognitiv beteendeterapeutisk e dyl).

Innehåll, kortfattat

Av de behandlingsmetoder som har effekt på självskadebeteende (intern länk DBT, MBT, ERGT och schematerapi för EIPS) finns det vissa gemensamma hjälpsamma komponenter som även kan ingå i en grundläggande behandlingsintervention (1, 2). Dessa är;

  • En tydlig behandlingsstruktur som skapar förutsägbarhet och kontinuitet för individen
  • Ett empatiskt-validerande och lyssnande-undersökande förhållningssätt.
  • Fokus på ökad emotionell medvetenhet och förbättrad emotionsreglering.
  • Strategier för att motverka risken för iatrogena (oönskade) effekter av vården

Innehåll, fördjupat

Behandlingsstruktur och innehåll: För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt med en tydlig struktur och information om behandlingsinsatsens omfattning och form. Det är även hjälpsamt med information om självskadebeteende. Insatsen skall ges individuellt och kan vara 3-12 sessioner lång, beroende på individens behov. Omfattningen på behandlingsinsatsen skall förmedlas i början av kontakten till individen med självskadebeteende (1, 2). Följande komponenter kan ingå i en grundläggande behandlingsinsats:

  • Psykoedukation kring självskadebeteendets funktion.
  • Kartläggning av funktionen av självskadebeteende. Hjälpa individen med självskadebeteende att tillsammans med behandlaren identifiera funktionen med sitt självskadebeteende.
  • Fokus på ett gott samarbete kring problemanalys och lösningsförslag
  • Riskhanteringsplan (se Vårdplan)
  • Strategier för att hantera impulsiva beteenden
  • Identifiera riskfaktorer och skyddsfaktorer för självskadebeteende
  • Minska krisgenererande beteenden (såsom intag av alkohol- och droger, konfliktfyllda relationer, andra destruktiva beteenden)

Empatiskt-validerande förhållningssätt: För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt att behandlaren har ett empatiskt och validerande förhållningssätt (se Bemötande). Detta innefattar:

  • Att på ett nyfiket, icke-dömande sätt undersöka individens självskadebeteende och komma med hjälpsamma lösningsförslag.
  • Att bekräfta individens lidande och känslomässiga behov.

För att bibehålla ett empatiskt förhållningssätt över tid behöver behandlare som arbetar med självskadande individer handledning och stöd.

Fokus på känslor och känsloreglering: För individer med självskadebeteende är det hjälpsamt att öka sitt fokus på känslor och öka förmågan till känsloreglering för att minska självskadebeteende. Detta kan bland annat innefatta:

  • Information om känslor och känslors funktion.
  • Hjälpa individen att medvetengöra och sätta ord på känslor.
  • Att bekräfta och normalisera känslomässiga behov.
  • Psykoedukation och stöd för att minska känslomässig sårbarhet relaterad till exempelvis sömn, nutrition och fysisk aktivitet.
  • Att gemensamt undersöka vilken känslomässig funktion självskadebeteendet fyller.
  • Hjälp med att hitta alternativa strategier för att hantera självskadeimpulser - fokus på känsloreglering.

Strategier för att motverka risken för iatrogena (oönskade) effekter i vården: Psykologisk behandling kan i likhet med medicinsk behandling orsaka skada om den inte genomförs på ett korrekt sätt. Det finns en del som tyder på att individer med självskadebeteende är en grupp där denna risk är mer uttalad än för andra. Därför är det ett gemensamt drag hos behandlingar för självskadebeteende att man har strategier för att motverka detta. Dessa strategier är bland annat följande:

  • Medvetenhet om vilka känslomässiga reaktioner som självskadebeteende kan sätta igång hos behandlaren och stöd för att hantera dessa.
  • Handledning och stöd specifikt inriktad på självskadebeteende.
  • Specifik kunskap om självskadebeteende.

 

Länkar

Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer rörande bemötande och vård av individer med självskadebeteende
www.nationellasjalvskadeprojektet.se (Nationella självskadeprojektet)
Kunskapsguiden om självskadebeteende (Socialstyrelsen)

Information och kunskapsstöd till stöd för förebyggande/tidig insats vid självskadebeteende:
Rekommendationer för insatser vid självskadebeteende (Nationella självskadeprojektet)

Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:
DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende (Nationella självskadeprojektet)
Depressionsskala MADRS-9

Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:
Utredning vid självskadebeteende (Nationella självskadeprojektet)
Kartläggning med händelseanalys (Nationella självskadeprojektet)
Riskhanteringsplan 
 (Nationella självskadeprojektet)

Anhörig och brukarförening för självskadebeteende och ätstörning:
SHEDO

Referenser:
(1) NICE. (2012). Self-Harm: Longer-Term Management. Leicester (UK): National Institute for Health and Clinical Excellence: Guidance. Retrieved from www.nice.org.uk/guidance/CG133
(2) Kunskapsöversikt behandling vid självskadebeteende (Nationella självskadeprojektet)

Uppföljning

Kontinuerlig skattning av frekvens av självskadebeteende bör göras med skattningsskalor (se t ex DSHI-9, Bjärehed, J., & Lundh, L.G. 2008, se nedan). Frekvens av självskadebeteende bör skattas vid varje besök. Då självskadebeteende är en stark riskfaktor för framtida suicidförsök är det viktigt med kontinuerlig monitorering av självskadebeteende och livslust (se t ex MADRS-9 under “Material”).