Om självskadebeteende

Lindrigt självskadebeteende: Enstaka eller episodiska självskadande handlingar utan eller med lindrig psykiatrisk problematik. Det kan vara lindrig vävnadsskada, såsom ytliga rispningar, pilla upp nagelband eller sår, gnugga huden så att märken uppstår, eller lindrigt överintag av läkemedel eller andra skadliga ämnen.

Måttligt självskadebeteende: Enstaka eller periodvis självskadande handlingar med måttlig vävnadsskada, såsom att skära sig, bränna sig, intag av riskabla mängder läkemedel eller andra skadliga ämnen. Samtidig psykiatrisk problematik kan förekomma.

Mer omfattande självskadebeteende: Frekventa självskadande handlingar med måttliga till svåra vävnadsskador eller allvarliga överdoser av läkemedel i kombination med psykiatrisk problematik (till exempel personlighetssyndrom, ångest- eller förstämningssyndrom, missbruk, ätstörningar, neuropsykiatri). Skadorna kan vara potentiellt livshotande, såsom djupare muskel- och vävnadsskador, eller skador till följd av läkemedel eller andra skadliga ämnen, och kräver akutsjukvård eller inläggning. Beteendet kan vara svårt att förutsäga  även för erfaren vårdpersonal.

Självskadebeteende fyller en känsloreglerande funktion, vilket innebär att självskadan kan hjälpa individen att komma bort från smärtsamma tankar och känslor. I forskningen har fyra funktioner av självskadebeteende identifierats.

1. Negativ förstärkning

Exempel

Självskadan leder till lättnad, minskad ångest eller att andra smärtsamma eller icke-önskvärda känslor, tankar och upplevelser minskar.

2. Positiv förstärkning

Exempel

Självskadan genererar för individen önskvärda känslor och/eller upplevelser, såsom att känna fysisk smärta istället för psykisk, att känna något överhuvudtaget om man har känt sig tom inuti, eller känna att man har straffat sig själv.

3. Negativ förstärkning från andra

Exempel

Självskadan gör att omgivningen sänker sina krav, eller att man slipper ifrån svåra och/eller oönskade situationer.

4. Positiv förstärkning från andra

Exempel

Självskadan gör att man blir tagen på allvar av omgivningen, att omgivningen ger tröst, lyssnar eller hjälper till.

OBS! Dessa funktioner är individer med självskadebeteende och deras omgivning inte medvetna om.

Så påverkas individen av självskadebeteende

Individer mer lindrigt till måttligt självskadebeteende kan till det yttre verka relativt väl fungerande. Oftast är dock beteendet förenat med lidande för individen själv och de anhöriga och närstående, även om självskadande individer kan se beteendet som en lösning snarare än ett problem.

Mer omfattande självskadebeteende är förknippat med tydlig funktionsnedsättning, och psykiatriska diagnoser såsom personlighetssyndrom, missbruk, ångest, depression eller ätstörning. När självskadebeteendet har blivit mer etablerat brukar individen också ha ett stort lidande förknippat med självskadebeteendet, såsom ångest, skuld, skam, känslor av utanförskap, ärrbildning och andra kroppsliga skador.

Internationella studier visar en förekomst på ca 13–17 % bland ungdomar, och 4–6 % hos vuxna. En svensk studie från 2013, med ca 3 000 svenska högstadie- och gymnasieungdomar fanns upprepat självskadebeteende utan självmordsavsikt bland 30 % av ungdomarna. I samma studie rapporterade 41,6 % ett enstaka självskadebeteende:

• Debutåldern brukar anges till cirka 12–14 år.
• Självskadebeteende är något vanligare bland flickor och kvinnor än bland pojkar och män.
• Självskadebeteende kan förekomma hos barn under 10 år, men är inte så vanligt.

Självskadebeteende är vanligast bland ungdomar och unga vuxna (15–19 år för kvinnor och 20–24 år för män). Det finns visst stöd för att pojkar och flickor skadar sig på olika sätt. Som ett exempel kan nämnas att flickor är överrepresenterade vad gäller att skära sig och ta tabletter, medan pojkar exempelvis oftare avsiktligt bränner eller slår sig.

Samsjuklighet med psykiatriska diagnoser är vanligt hos individer med självskadebeteende. Forskning visar att drygt 80 % av ungdomar och vuxna som söker vård för självskadebeteende uppfyller kriterier för åtminstone en psykiatrisk diagnos. Ca 50 % uppfyller kriterier för minst två samtidiga psykiatriska diagnoser. Bland individer som inte söker vård är kunskapen mer begränsad, men studier visar på liknande mönster, med förhöjd risk för samtidig psykiatrisk problematik, om än i lägre grad. Viktigt att notera är dock att självskadebeteende kan förekomma utan annan psykiatrisk samsjuklighet.

De vanligaste diagnoserna är:

• depression
• ångestsyndrom (generaliserad ångest, paniksyndrom eller social fobi)
• posttraumatiskt stressyndrom, PTSD
• missbruk (nikotinmissbruk vanligast bland unga, och alkoholmissbruk vanligast bland vuxna)
• personlighetssyndrom (emotionell instabilitet, fobisk eller paranoid personlighetssyndrom)
• ätstörning.

Repetitivt eller stereotypt självskadebeteende kan vara ett tecken på neuropsykiatriska funktionshinder (se stereotypt självskadebeteende).

Det finns effektiv behandling att få för självskadebeteende, se Allmänt om behandlingar.

Självskadebeteende bör följas upp kontinuerligt vid behandling, eller bedömning av individer som uppvisar självskadebeteende.

Skattningsskalor för bedömning och upptäckt av självskadebeteende:

DSHI och ISAS: skattningsskalor för självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet

Annan utredning och kartläggning vid självskadebeteende:

Utredning vid självskadebeteende, Nationella självskadeprojektet (pdf, ny flik)

Kartläggning med händelseanalys, Nationella självskadeprojektet