Ångest och depression (testperiod 15 maj till 15 juni)

Bakgrund om tillståndet

Hälso- och sjukvård, Förskola/skola/elevhälsa, Socialtjänst

Kort beskrivning

Kort beskrivning av depression.

Innehåll, kortfattat

Depression orsakar sänkt livskvalité, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar. Kan i svåra fall leda till suicidförsök och suicid.

Depression är en heterogen problematik, här ryms både svår depressionssjukdom och lindrigare tillstånd som balanserar på gränsen till normala livskriser.

Egentlig depression beskrivs som en eller flera episoder med sänkt stämningsläge och/eller minskad förmåga till känslomässigt engagemang samt nedsatt funktionsförmåga inklusive nedsatt kognition. Andra vanligt förekommande symtom är känsla av värdelöshet, skuldkänslor, sömnstörningar och psykomotorisk hämning eller agitation. Självmordstankar kan förekomma och risken för fullbordat självmord är förhöjd hos personer med svårare depressiva symptom. Det är inte ovanligt med fler än en episod under livet och depression kan också vara en av faserna i en bipolär sjukdom.

Innehåll, fördjupat

Depression tillhör de stora folksjukdomarna världen över och är en av de ledande orsakerna till ohälsa och funktionsnedsättning. Enligt befolkningsundersökningar drabbas minst 25 % av alla kvinnor och 15 % av alla män någon gång under sin livstid av en behandlingskrävande depression. Andelen personer i den vuxna befolkningen som vid ett bestämt tillfälle har pågående depression uppskattas till cirka 5–8 %.                                                                                                                  För depression finns såväl effektiv behandling som möjlighet att minska risken för återinsjuknande med kombinationer av pedagogiska, farmakologiska, psykoterapeutiska och andra behandlingsinsatser.

Recidiverande depression innebär ett eller flera återinsjuknanden (recidiv) efter en första depression. Symtombilden omfattar både somatiska och psykiska symtom. Kognitiv störning (t.ex. koncentrationssvårigheter, minnesstörning eller ökad uttröttbarhet) är ofta framträdande. Episoderna blir ofta djupare, långvarigare och tätare ju fler recidiv som inträffar. Vid tidig debutålder är risken för recidiv högre.

Återkommande depressioner kan vara del av bipolär sjukdom.

Dystymi är en ihållande depression med nedstämdhet de flesta av dagarna under minst 2 år. De vanligaste symtomen är aptitstörning, sömnstörning, brist på energi, låg självkänsla, koncentrationssvårigheter och känsla av hopplöshet.

Länkar

Regional medicinsk riktlinje - Läkemedel. Depression (Västra Götalandsregionen)

Behandlingsrekommendation - Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna (Läkemedelsverket)

Hälso- och sjukvård, Förskola/skola/elevhälsa, Socialtjänst

Kort beskrivning

Kort beskrivning av paniksyndrom.

Innehåll, kortfattat

Paniksyndrom kan leda till sänkt livskvalitet, funktionspåverkan och aktivitetsbegränsningar.

Paniksyndrom innebär återkommande panikattacker, varav minst en skall ha uppträtt spontant och oväntat, i kombination med en påföljande beteendeförändring eller ett undvikande av situationer där nya attacker kan befaras uppkomma.

En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommande upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan. Panikattacker tar sig uttryck i olika typer av symtom som yrsel, hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet, svimningsattacker eller svårigheter att andas, och tolkas ofta av den drabbade personen som kroppslig sjukdom.

Livstidsprevalens är 1,6–5,2 och könsfördelning k/m 1,6–2,1. Vanligen debuterar paniksyndrom i sen adolescens eller i vuxen ålder. Prevalensen för panikångest är < 0,4 % före 14 års ålder och cirka 2 % i sena tonåren.

Innehåll, fördjupat

Panikattacker innebär en känsla av intensiv rädsla eller obehag som oftast kulminerar inom 10-15 minuter. De innehåller också en varierande kombination av fysiska eller mentala symtom, till exempel yrsel, hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet, svårigheter att andas, förlorad verklighetskänsla eller rädsla att bli galen. De tolkas ofta av den drabbade personen som kroppslig sjukdom och identifieras därför inte sällan inom akutsjukvården.

Den beteendeförändring som ofta uppstår till följd av attackerna kan utgöras av undvikande av beteenden som förknippas med attackerna, till exempel fysisk aktivitet som kan ge förhöjd puls. Personer med paniksyndrom undviker ofta platser eller situationer där en panikattack kan befaras uppkomma, såsom folksamlingar, avgränsade utrymmen eller lokaltrafik. Detta kallas agorafobi och föreligger hos merparten av patienter med paniksyndrom.Nattliga panikattacker förekommer.

Isolerade panikattacker förekommer vid andra psykiatriska tillstånd, såsom depression och andra ångestsyndrom samt är vanligt vid depression. Att exempelvis utsätta sig för en social situation vid social fobi kan utlösa en panikattack. För att ställa diagnosen paniksyndrom krävs dock att minst en av attackerna har uppkommit helt spontant och oväntat.

Paniksyndrom kan leda till stor funktionsnedsättning, till exempel i form av undvikande av ett stort antal olika situationer och oro för att utveckla nya attacker. Personer med paniksyndrom löper ökad risk att utveckla depression, andra ångestsyndrom och substansbrukssyndrom.

Länkar

Paniksyndrom (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om paniksyndrom (Region Stockholm)

Hälso- och sjukvård, Förskola/skola/elevhälsa, Socialtjänst

Kort beskrivning

Kort beskrivning av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Innehåll, kortfattat

Posttraumatiskt stressyndrom kan vara mycket plågsamt för individen, och påverkar ofta funktionsförmåga vilket leder till aktivitetsbegränsningar och sänkt livskvalitet.

Posttraumatiskt stressyndrom (eng. Post-Traumatic Stress Disorder, PTSD) innebär en förlängd stressreaktion och beteendeförändring efter enstaka eller fåtaliga kraftigt omskakande, vanligtvis livshotande händelser som får till följd att personen fungerar klart sämre efter händelsen än innan.

PTSD innefattar, förutom förekomst av traumatisk händelse, fyra symtomkomplex:

  1. Påträngande symtom - återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnen, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid påminnelser av traumat.
  2. Undvikande - av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck
  3. Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning - till exempel depression, självanklagelser eller förlust.
  4. Hyperaktivering i form av till exempel lättskrämdhet, irritabilitet, koncentrationssvårigheter eller självskadebeteende.

Innehåll, fördjupat

Av personer som utsätts för allvarliga, traumatiska händelser utvecklar många en akut, övergående stressreaktion. Cirka tio procent utvecklar PTSD, som kan uppkomma när som helst efter traumat men i de flesta fall inom några månader. Obehandlat kan PTSD föreligga kroniskt och livslångt.

Typ av trauma påverkar risken att utveckla PTSD. Högst risk har personer som utsatts för avsiktligt våld: våldtäkt, tortyr, deltagit i strid, fångenskap och etniska rensningar. Lägre risk har personer som utsatts för olyckor och naturkatastrofer.

Begreppet PTSD innebär att ha upplevt enstaka eller fåtaliga trauma, som efterföljande symtom är tydligt kopplade till. Detta är viktigt att särskilja från begreppet “traumatisering” som används i vissa sammanhang även för personer med erfarenhet av längre svåra livsomständigheter, till exempel att ha växt upp under omsorgsbrist. Dessa saknar dock oftast de tydliga återupplevelser och undvikanden som präglar diagnosen PTSD.

Faktorer som kan öka risken för PTSD efter traumatiska händelser: Personlighetsrelaterad sårbarhet: t ex annan, tidigare eller pågående, psykiatrisk sjuklighet; typ av trauma och graden av hot som personen upplever under traumat; Sociala faktorer som låg socioekonomisk status, brist på psykosocialt stöd; kulturell stigma. Avsaknad av krisstöd, trygghet och omsorg från omgivningen.

 

Länkar

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD (Region Stockholm) 

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Kort beskrivning av tvångssyndrom.

Innehåll, kortfattat

Tvångssyndrom kan orsaka sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar.

Tvångssyndrom (eng. Obsessive Compulsive Disorder, OCD) innebär tidskrävande och funktionsnedsättande tvångstankar och tvångshandlingar.

Tvångstankar är återkommande påträngande och ofrivilliga tankar, bilder eller impulser. Tvångshandlingar är beteenden som utförs repetitivt i syfte att minska obehaget framkallat av tvångstankar, för att neutralisera dessa eller förhindra att någon katastrof inträffar. Tvångshandlingar kan både vara fysiska och mentala, såsom att upprepa ramsor i tankarna. Många typer av tvångssymtom förekommer, såsom överdriven renlighet, överdrivet kontrollerande av rädsla för att orsaka eldsvåda eller inbrott, rädsla för att agera våldsamt eller sexuellt mot någon, räknetvång och symmetritvång.

Tillståndet är ofta tidskrävande och kan medföra ett sämre fungerande vardagsliv, yrkesliv eller sociala relationer och aktiviteter.

Tvångssyndrom debuterar vanligtvis under barndom, ungdom eller tidig vuxen ålder. Ett kroniskt förlopp är vanligt, liksom samtidig förekomst av andra ångesttillstånd, personlighetssyndrom, neuropsykiatriska tillstånd och depression.

Innehåll, fördjupat

Vanliga områden för tvångssyndrom är:

Kontaminationstvång : Rädsla för kontamination eller smitta, vilket kan leda till överdriven personlig hygien såsom handtvätt, och städning.

Kontrolltvång: Rädsla för att orsaka till exempel eldsvåda eller inbrott genom oaktsamhet, vilket leder till överdrivna kontroller.

Förbjudna tankar: Rädsla för att vilja skada andra genom vara våldsam eller sexuellt våldsam, eller göra andra olämpliga saker.

Magiskt tänkande: Att förhindra olycka för sig själv eller andra genom ramsor, böner eller andra ritualer.

Räknetvång, där aktiviteter räknas enligt vissa regler, eller symmetritvång, där föremål eller aktiviteter måste vara symmetriska för att det ska “kännas rätt”.

Dysmorfofobi: Överdriven oro och upptagenhet vid en eller flera upplevda defekter i utseendet, vilket kan leda till överdriven spegling, sminkning, kamouflerande av defekten och undvikande av olika situationer samt kosmetisk kirurgi.

Tvångssyndrom drabbar ca 2 procent av befolkningen. Genomsnittlig debutålder bland barn och ungdomar är 10 år. Utan behandling är tvångssyndrom ofta ett kroniskt tillstånd som varierar i svårighetsgrad under livet.  procent av de som debuterar under barndomen eller tonår upplever dock remission före de tidiga vuxenåren.

Orsaken till tvångssyndrom är okänd och orsaken är i det individuella fallet oftast inte möjlig att fastställa. Risken att drabbas ökar om man har nära släktingar som är drabbade, särskilt vad gäller tvångssymtom hos barn.  Etiologin är sannolikt en blandning av genetiska faktorer och miljö. Sent insjuknande i tvångssyndrom föregås ofta av somatisk eller psykiatrisk påfrestning i form av till exempel utmattningssyndrom.

En specifik förklaring är infektionsutlöst tvångsymtomatologi hos prepubertala barn, så kallade autoimmunt utlösta neuropsykiatriska tillstånd, som möjlig orsak till tvångssyndrom (PANS, Paediatric Acute-onset Neuropsychiatric Syndrome, och PANDAS, Paediatric Autoimmune Neuropsychiatric Disorders Associated with Streptococcal infection).  Detta är dock ännu omtvistat och gäller, om något, en mindre del av patientgruppen. Mer studier behövs för att bättre förstå denna tänkbara förklaringsmodell.

Länkar

Tvångssyndrom (OCD) (Internetmedicin.se)

Psykiatristöd om tvångssyndrom (Region Stockholm)

Tvångssyndrom (1177 Vårdguiden)

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Kort beskrivning av generaliserat ångestsyndrom (GAD)

Innehåll, kortfattat

GAD orsakar sänkt livskvalité, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar på grund av överdriven oro och ofta undvikandebeteende.

Generaliserat ångestsyndrom kännetecknas av en överdriven rädsla och oro som är svår att kontrollera och som finns närvarande under en stor del av tiden och i många olika situationer för den drabbade. Karakteristiskt för tillståndet är en känsla av olust, oro, rädsla, negativa känslor och kroppsliga signaler för fara. Reaktionerna kan vara mycket starka och utlösas av få och avgränsade situationer eller vara mindre intensiva men uppkomma i många vardagliga situationer. Livstidsprevalens är 2,8–6,2%  och könsfördelning k/m 1,7–1,8.

För att ställa diagnos behöver symtomen ha funnits under minst sex månader, men i praktiken brukar personer med diagnosen ha dessa symtom under många år. Vissa patienter med diagnosen kan också uppfylla kriterier för andra ångestsyndrom, depression och personlighetssyndrom.

Innehåll, fördjupat

Personer med generaliserat ångestsyndrom har en oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter med att sköta arbete, skola och att fungera socialt. Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor, som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom har ofta sin oro knuten till sociala relationer och prestationer i skolan. De mest framträdande symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta.

Någon specifik etiologi är inte identifierad men såväl ärftlighet som tidiga omgivningsfaktorer enligt gängse bio-psyko-social modell har betydelse.

Länkar

Psykiatristöd Generaliserat ångestsyndrom (GAD) (Region Stockholm)

Information om generaliserat ångestsyndrom (GAD) (1177 Vårdguiden)

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Social ångest, bakgrund

Syfte

Kort beskrivning av social ångest

Indikation (målgrupp, situation)

Social ångest kan begränsa individens livskvalitet, funktionsförmåga och leda till aktivitetsbegränsningar

Innehåll, kortfattat

Social ångest innebär överdriven rädsla och/eller oro i sociala situationer. Personer med social ångest undviker ofta situationer där de riskerar att känna sig granskade eller bortgjorda, eller genomlider dessa med kraftig rädsla eller obehag.

Innehåll, fördjupat

Social ångest debuterar ofta under skolåldern. Två huvudtyper av situationer som undviks finns: Sociala situationer, såsom att träffa nya människor, småprata, äta tillsammans med andra eller delta i andra sociala aktiviteter, samt prestationsbaserade situationer, till exempel att hålla föredrag, prestera i smågrupp eller arbeta medan någon ser på.

Personer med social ångest utvecklar ofta så kallade säkerhetsbeteenden för att undvika ångest, till exempel att undvika ögonkontakt, inrepetera konversationer på förhand, eller undviker att utsätta sig för situationen helt. Säkerhetsbeteenden, undvikanden, förväntansångest och retrospektiv granskning bidrar till att vidmakthålla den sociala ångesten. Barn och ungdomar uppvisar ofta kroppsliga symtom såsom huvudvärk och magont i anslutning till de ångestskapande situationerna.

Social ångest förekommer hos 10-15% av befolkningen någon gång i livet, och är något vanligare hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Ärftliga faktorer bidrar till utveckling av social ångest, liksom ärftlighet för andra ångestsyndrom och depression. Miljöfaktorer ökar risken att utveckla social fobi inom samma familj. Tillståndet kan vara självläkande, men kvarstår mångårigt i nära hälften av fallen. Social ångest kan medföra stor funktionsnedsättning vad gäller till exempel undvikanden av studiesituationer och påverkan på arbetslivet, samt undvikanden av socialt samliv så som vänskaps- och kärleksrelationer. Social ångest medför risk för utveckling av annan ångestproblematik, depression och substansbrukssyndrom.

Länkar

Information om social ångest (1177 Vårdguiden)

Inget innehåll matchar dina valda filter.

Kommunikation och delaktighet

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Att arbeta aktivt för att visa respekt för individens situation, upplevelse och integritet.

Syfte

Att stödja återhämtning genom att skapa trygghet och ett gott samarbete. Att säkerställa att individens kompetens kring sin egen situation tillvaratas samt att förmedla hopp.

Indikation (målgrupp, situation)

Ett respektfullt bemötande är viktigt för alla. Förtroende och tillit skapar förutsättningar för bättre resultat oavsett vilken insats det handlar om. Vissa tillstånd innebär att individens beteende är kraftigt påverkat, vilket ställer särskilda krav på ett gott bemötande. Personalens förhållningssätt kan få en avgörande betydelse för individens möjlighet till delaktighet och återhämtning.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Innehåll, kortfattat

Att arbeta aktivt för att skapa goda relationer till patienter/brukare genom att:

  • bemöta individen med respekt, empati och lyhördhet
  • ge individen adekvat information, anpassad efter individens förutsättningar och behov
  • förmedla hopp
  • säkerställa att individens egen kompetens tas till vara.

Innehåll, fördjupat

Vad som upplevs som ett gott bemötande kan variera från individ till individ, men grundläggande för goda relationer är att visa respekt och intresse för personens situation. Respektera alltid individens kroppsgränser och behov av integritet men visa gärna värme.

  • Lyssna aktivt utan att ifrågasätta
  • Bekräfta individens upplevelse
  • Uppträd lugnt och stå kvar
  • Förmedla att du finns där för att lyssna och att du vill förstå
  • Se individen bakom tillståndet
  • Respektera individens integritet
  • Uttryck dig sakligt och tydligt
  • Förmedla hopp
  • Visa empati - förståelse för individens situation
  • Respektera vad individen upplever och ifrågasätt inte. Försök inte att övertala hen - t ex om vad som är rätt eller fel, vad som är verkligt eller inte

Länkar

Bemötande i hälso- och sjukvården - Information, kunskapsstöd, diskussionsmaterial och filmer på Kunskapsguiden  

Att mötas i hälso- och sjukvård – Ett utbildningsmaterial för reflektion om bemötande och jämlika villkor (Socialstyrelsen)

Om bemötandet av psykiskt sjuka och närstående för personal i vård och omsorg (PsykE bas) 

Webbsida brukarförening - RSMH Riksförbundet för Social och Mental Hälsa 

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Insatsen innebär att ge information till och involvera närstående/anhöriga under den tid individen är i behov av vård och stöd

Syfte

Att främja individens återhämtning genom att tillvarata det stöd som närstående/anhöriga kan utgöra. Att förmedla kunskap och stöd till anhöriga/närstående för ett förbättrat känsloklimat kring individen. Att avlasta barn från skuld samt lindra deras oro.

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till individer vars tillstånd även påverkar närstående/anhöriga. Exempelvis då en individ riskerar att förlora kontakten med sina nära på grund av hög påfrestning, eller när en individ utsätts för ett högt känslotryck av närstående/anhöriga. När det gäller barn som anhöriga är vi enligt Hälso- och sjukvårdslagen skyldiga att ge dem information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Insatsen bedöms vara förenlig med god vård/stöd utifrån en sammanvägning av flera kunskapskällor.

Kompetenskrav

Bedömning av arbetsgivare

Innehåll, kortfattat

Att utforma en strategi för, och genomföra samarbetet med närstående/anhöriga genom att:  

  • Göra en nätverkskarta tillsammans med individen för att identifiera vilka personer som är viktiga och som kan vara lämpliga att bjuda in
  • Involvera närstående/anhöriga i beslut och planering av vård och insatser
  • Inhämta samtycke att kunna lämna information till närstående/anhöriga från patienten och skriva detta i journalen.
  • Erbjuda information och psykopedagogiska insatser till individ och närstående tillsammans, samt om detta inte är möjligt kunna erbjuda en individuell insats till närstående

Innehåll, fördjupat

Utöver att även anhöriga ofta påverkas av individens tillstånd har de en viktig roll i brukarens/patientens liv och kan bidra med kunskap till personalen. Ett gott stöd för anhöriga kan bland annat innebära att:

  • Få vetskap om att den närstående får den hjälp och det stöd han eller hon behöver
  • Få information eller utbildning om den närståendes tillstånd, symtom,  behandlingsmetoder och prognos
  • Få hjälp med att förhålla sig till situationen och bli trygga i hur de kan hjälpa och stödja

Samarbetet med närstående/anhöriga kan genomföras av alla verksamheter och arbetet innebär att personalen:  

  • Se närstående/anhöriga som en resurs, att de kan vara ett viktigt stöd och bidra med information om individens behov.
  • Förklara för individen att det är betydelsefullt att samarbeta med de personer som är viktiga för dem. Börja med att fråga: Vilka vill du att vi ska kontakta?
  • Göra en nätverkskarta tillsammans med individen för att identifiera vilka personer som är viktiga och kan vara lämpliga att bjuda in.
  • Berätta för individen att ett samarbete mellan vård- och omsorg och närstående/anhöriga har visat sig ge goda resultat.
  • Inhämta samtycke att kunna lämna information till närstående/anhöriga från patienten och skriver in detta i journalen.

Samarbete och stöd

En förutsättning för att involvera närstående/anhöriga i beslut och planering av vård och insatser är att alla inblandade har tillräckliga kunskaper om tillståndet. Ibland kan det finnas problem inom familjen som försvårar individens återhämtning. Det kan t. ex. handla om skuldkänslor, olösta konflikter eller direkt våld. I sådana situationer är det särskilt angeläget att erbjuda anhöriga/familjen stöd. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma barns behov av stöd och insatser. Barn tar lätt på sig skuld helt obefogat. Genom att barnet får rätt stöd och svar på sina frågor kan dess oro lindras.

Information och kunskap

  • Erbjuda information till individ och närstående tillsammans. Om detta inte är möjligt kan närstående informeras för sig

Tänk på att Individer med nedsatt kognitiv funktion kan ha en god verbal förmåga men ändå ha svårigheter med att tolka och komma ihåg information. För att öka förutsättningarna för förståelse kan den muntliga informationen behöva kompletteras med skriftlig information och upprepas vid flera kontakttillfällen. Informationsbroschyrer och hänvisningar till webbsidor ger individen och närstående en möjlighet att inhämta ytterligare information.

Psykopedagogisk utbildning

När syftet med informationen är att ge fördjupad kunskap, förståelse och färdigheter krävs ofta en mer omfattande utbildningsinsats. Psykopedagogisk utbildning ger b.la. kunskap om sjukdomen och hur den påverkar individens livssituation och relationerna inom familjen. Målet med psykopedagogisk utbildning är att individen och närstående/anhöriga ska få bättre förutsättningar att vara delaktiga i planering och beslut rörande behandlingen och stödet. Målet är också att den ökade kunskapen ska leda till att sjukdomen bli mer begriplig och hanterbar, samt därigenom förhoppningsvis öka personens känsla av egenmakt och framtidshopp.

Involvera närstående/anhöriga

Anhöriga/närstående kan ha mycket kunskap om individens behov av stöd. De kan också bidra med information om hur individen har mått och reagerat på händelser tidigare i livet, till exempel vad som har triggat försämring eller återfall. Om möjligt bör de därför också involveras i arbetet med att upprätta en krisplan. Se insatsen: Återfallsprevention och upprättande av krisplan tillsammans med individ och närstående/anhöriga.

Samtalsstöd

Anhöriga kan ha behov av hjälp med hur de ska bemöta och stödja sin närstående. Många tillstånd innebär även en stor påfrestning på omgivningen. Risken finns att individen drar sig undan och blir isolerad eller att anhöriga tar på sig ett för stort ansvar. Individen kan påverkas negativt av anhörigas oro och kan bland annat yttra sig i följande förhållningssätt gentemot individen:

  • Kritik/fientlighet - att visa ogillande för något som individen gör
  • Känslomässigt överengagemang - att överbeskydda och ge uttryck för att individen har liten förmåga att klara sig själv.
  • Överidentifikation - anse sig känna sin närståendes känslor och önskningar
  • Extrem självuppoffring - försummar sig själv och sina egna behov

Att känna sig kritiserad eller fientligt bemött kan leda till ökad stress hos individen och bidra till försämring och återinsjuknande. Psykopedagogisk utbildning till närstående/anhöriga minskar risken för ett högt känslotryck. Att som anhörig få träffa andra med liknande erfarenheter och prata om sin situation kan också vara ett stöd. Anhöriga kan exempelvis erbjudas att delta i föräldragrupper eller att medverka i behandlingsprogram vid missbruksproblem. Patient- och anhörigföreningar erbjuder också ofta stöd till anhöriga i olika former. Se mer info under länkar.

Länkar

Handbok för anhörigkonsulenter (Anhörigprojektet)

En film om att se anhöriga som en resurs inom vården 
Vem hjälper den som hjälper

Stöd till anhöriga – Vägledning till kommunerna för tillämpning av 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (Socialstyrelsen)

Brukar- och anhörigföreningar:

RSMH Riksförbundet för social och mental hälsa 

NSPH Nationell samverkan för psykisk hälsa 

Nationellt kompetenscentrum anhöriga 

RSMH anhörigstöd

Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Insatsen innebär att ge information till individen och närstående/anhöriga om det aktuella tillståndet, behandlingsalternativ och samhällsstöd. Insatsen ska vara anpassad efter individens förutsättningar och behov.

Syfte

Att öka individens kunskap och inflytande över beslut rörande sin behandling och stödinsatser, för att därigenom främja återhämtning. Att säkerställa individens lagstadgade rätt till delaktighet, självbestämmande och integritet.  

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till samtliga individer som är i behov av insatser från hälso- och  sjukvård och/eller socialtjänst.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer/nationella riktlinjer saknas för tillståndet. Individen har, oberoende av sitt tillstånd, funktionsnedsättning eller språksvårighet laglig rätt att få information och att få den anpassad efter sina individuella förutsättningar. Rättigheten styrks i lagstiftning och uttrycks i såväl Hälso-och sjukvårdslag, Socialtjänstlag och Patientlagen.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Innehåll, kortfattat

Ge individen och dess närstående/anhöriga information, utifrån deras språkliga, känslomässiga och kognitiva förutsättningar.

  • Ge informationen på enkel svenska eller på annat språk (för de som inte har svenska som sitt förstaspråk)
  • Fråga vad individen/anhöriga vet innan du ger information
  • Ge information både muntligt och skriftligt. Komplettera gärna med bilder
  • Sammanfatta och repetera
  • Följ upp informationsbehovet kontinuerligt

Innehåll, fördjupat

Informationen som ges ska förse individen med den kunskap som behövs för att kunna ta ställning, vara delaktig och ta tillvara sina intressen. Delaktigheten rör såväl val av behandling och insatser som delaktighet i genomförandet av behandling och insatser. Individen har, oberoende av sitt tillstånd, funktionsnedsättning eller språksvårighet laglig rätt att få information och att få den anpassad efter sina individuella förutsättningar. Rättigheten styrks i lagstiftning och uttrycks i såväl Hälso-och sjukvårdslag, Socialtjänstlag och Patientlagen.

Individen har rätt att få kunskap om:

  • Sitt hälsotillstånd
  • Vilka behandlingar, hjälpmedel och stödinsatser som finns
  • Vad som praktisk kommer att göras, när det ska göras och vad individen kan förvänta sig av vem
  • Vad målet för insatsen är
  • Vad som förväntas av individen själv

Informera på flera sätt

Individer med nedsatt kognitiv funktion kan ha en god verbal förmåga men ändå ha bekymmer med att tolka och komma ihåg information. För att öka förutsättningarna för förståelse kan den muntliga informationen behöva kompletteras med:  

  • Kognitivt stöd

- Sammanfattande skriftlig information

- Information med bilder

- Påminnelser, tex via sms eller larm i mobilen, inför möten mm

  • Psykopedagogisk utbildning

När syftet med informationen att ge fördjupad kunskap, förståelse och färdigheter, så krävs ofta en mer omfattande utbildningsinsats. Psykopedagogisk utbildning ger b.la. kunskap om sjukdomen och hur den påverkar den enskildes livssituation och relationerna inom familjen. 

  • Språkligt stöd

För individer som inte har svenska som hemspråk krävs ofta extra förberedelse inför möten.  Informationen kan behöva:

- Översättas

- Skrivas om till lättläst svenska

- Förmedlas med hjälp av tolk  

  • Informationsbroschyrer och webbsidor

Informationsbroschyrer och hänvisning till webbsidor ger individen och närstående möjlighet att hämta in ytterligare information i sin egen takt.  

Sekretess
För att kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till närstående/anhöriga krävs samtycke från individen. Samtycket ska inhämtas av den som ansvarar för vården och dokumenteras i journalen. Sekretessen gäller även sådant som individ och närstående/anhöriga har berättat för personalen. Sekretess är inte ett hinder för att ändå samarbeta med närstående/anhöriga. Vård- och omsorg kan alltid träffa närstående/anhöriga och ge allmän information och individuellt stöd utan att lämna ut uppgifter om individen om hen inte lämnat samtycke.
Vad gäller minderåriga finns ingen bestämd åldersgräns när föräldrarnas möjligheter att råda över sekretesskyddade uppgifter minskar utan hänsyn måste tas till det enskilda barnets ålder, mognad och utveckling i övrigt.

Länkar

Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig - Handbok för vårdgivare, chefer och personal (Socialstyrelsen) 

Brukarorganisationer:

RSMH Riksförbundet för social och mental hälsa 

NSPH Nationell samverkan för psykisk hälsa 

ÅSS Ångestförbundet

IBIS Intresseföreningen Bipolär Sjukdom

Svenska OCD-Förbundet

Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Individuell planering är en arbetsmetod, där personal och den enskilde och/eller dennes företrädare möts för att planera och dokumentera hur hjälpen praktiskt ska genomföras och följas upp.

Syfte

Den individuella planens syfte är att:   

  • ge en samlad bild av den enskildes behov, mål och de insatser som planeras  
  • säkerställa den enskildes inflytande och delaktighet i planeringen och genomförandet av vården  
  • tydliggöra behov om behov av samverkan mellan berörda aktörer och ansvarsfördelningen mellan dessa

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning

Innehåll, kortfattat

Planens omfattning och innehåll ska anpassas till den aktuella situationen. Den ska vara utformad så att det framgår vad den enskilde vill ha hjälp med, vad denne vill uppnå och planeringen för åtgärder som ska hjälpa till att nå dit. Planen ska vara formulerad utifrån den enskildes perspektiv och utformad efter nuvarande situation och behov. En rimlig tidsplan ska finnas.

Innehåll, fördjupat

När ska en individuell plan upprättas?

En individuell plan ska upprättas när fortsatt kontakt planeras efter den initiala bedömningen. Den ska upprättas snarast, om möjligt vid första besöket respektive under första vårddygnet. Den första planen som upprättas kan vara kortfattad. När det finns underlag för att komplettera planeringen ska en ny plan upprättas.

Vad ska en individuell plan innehålla?

Planens omfattning och innehåll ska anpassas till den aktuella situationen. Den ska vara utformad så att det framgår vad den enskilde vill ha hjälp med, vad denne vill uppnå och planeringen för åtgärder som ska hjälpa den enskilde att nå dit. Planen ska vara formulerad utifrån den enskildes perspektiv och utformad efter dennes nuvarande situation och behov. En rimlig tidsplan ska finnas. Man ska sträva efter att den enskildes och personalens formuleringar av målen sammanfaller. Om dessa skiljer sig åt bör detta framgå i planen.

Nedanstående bör i tillämpliga delar ingå:

  • Problem, inklusive identifierade risker och behov  
  • Resurser  
  • Mål och delmål och när dessa ska nås  
  • Planerade åtgärder och vem som är ansvarig för dessa, exempelvis; - läkemedelsbehandling - psykologisk behandling - samverkan mellan olika aktörer - omvårdnadsåtgärder - sociala insatser - patientutbildning - närståendeutbildning - somatisk vård - tandvård  
  • Planering för kommande utvärderingar av mål, delmål och åtgärder
  • Den enskildes delaktighet

Hälso- och sjukvårdslagens och Patientlagens krav avseende patientens självbestämmande är starkt. Rätten till information och inflytande är av avgörande betydelse för patientens möjlighet att utöva sitt självbestämmande och vara delaktig i vården.

Delaktighet innebär i detta sammanhang att patienten ska ha så stort inflytande som möjligt över planen och planeringen.

Vid utformningen av den individuella planen är det viktigt att beakta patientens rätt till information. Informationen som ges ska vara anpassad till patientens förutsättningar.

Enligt Patientlagen 3 kap. Information, 1§ ska patienten informeras om:

  1. sitt hälsotillstånd, 2. de metoder som finns för undersökning, vård och behandling, 3. de hjälpmedel som finns för personer med funktionsnedsättning, 4. vid vilken tidpunkt han eller hon kan förvänta sig att få vård, 5. det förväntade vård- och behandlingsförloppet, 6. väsentliga risker för komplikationer och biverkningar, 7. eftervård, och 8. metoder för att förebygga sjukdom eller skada.

Se även Genomförandeplan, Individuella planer gällande hälso och sjukvården, Samordnad individuell plan, Delat beslutsfattande och delaktighet och medbestämmande

Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Insatsen innebär att arbeta aktivt för att göra individen delaktig i val och beslut som rör behandling och stöd, enligt en specifik modell för delat beslutsfattande.

Syfte

Att säkerställa individens rätt till delaktighet och inflytande kring beslut som rör behandling och stöd. Att främja relationerna mellan individ och personal och därigenom förhindra avbrutna kontakter och försämring.

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till individer med insatser från socialtjänst och/eller hälso- och sjukvården som är i behov av stöd för att kunna fatta beslut i fall då det finns flera olika former av behandlingar eller stödinsatser att välja mellan. Hänsyn kan behöva tas till nedsatt kognitiv funktion och till individens egen uppfattning om sitt behov av insatser.

Kunskapsläge

Studier visar att om behandling görs med större medverkan från den drabbade (shared decision making eller integrated care) och att personens unika situation uppmärksammas blir det bättre utfall vilket också ger ökad tillfredsställelse och ökad kunskap om sjukdomen.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Innehåll, kortfattat

Delat beslutsfattande är en metod för att tillsammans med individen arbeta mot målet att alla beslut i vård och omsorg som rör individen, ska vara gemensamma beslut dvs. att individen, de professionella samt ev. övriga i nätverket är överens.

  • Förmedla information om alternativ
  • Tydliggöra individens egna önskemål
  • Fatta gemensamma beslut om behandling eller stödinsatser
  • Lägga upp en genomförandeplan, enligt modellen delat beslutsfattande

Innehåll, fördjupat

En förutsättning för att individen ska kunna göra egna val och vara delaktig i beslut om behandlingar och stöd är att individen får - och kan ta till sig - nödvändig information. Vilka alternativ som finns och vilka fördelar och risker som är förenade med dem. Hänsyn kan behöva tas till individens kognitiva funktion (minne, förmåga att fatta beslut mm) och informationen kan behöva ges vid flera tillfällen, både skriftligt och muntligt.  

Metoden för delat beslutsfattande (Shared Decision Making) verkar för att:

  • Förbättra individens kunskap om sin egen situation
  • Minska risken för att personen avbryter vårdkontakter och därmed risken att återfalla i sjukdom
  • Ge en ökad delaktighet och ökad användning av vissa psykosociala åtgärder jämfört med enbart sedvanlig behandling
  • Minska risken för tvångsvård

Rollen som behandlare eller stödjare

Delat beslutsfattande innebär att personalen stödjer individens egen återhämtning. I de fall individen har en case manager/vård och stödsamordnare är detta en av dennes centrala arbetsuppgifter

  • Bidra med den information som patienten/brukaren behöver för att kunna fatta ett beslut. Det kan behövas klargöras hur ett beslut eventuellt kan kunna påverka andra delar i vård och stöd processen.
  • Värdera patienten/brukarens kunskap lika högt som sin egen
  • Stödja individen genom hela processen
  • Involvera individens nätverk

Processen för delat beslutsfattande

Inför ett beslut om insatser, utformas stödet tillsammans med individen. Beslutsgången kan se ut så här:

  • Uppmärksamma att ett beslut behöver fattas
  • Beskriv och tydliggör de deltagande personernas roller och ansvar
  • Presentera de alternativ som finns för behandlingar och stöd
  • Informera om nytta och risker med de olika alternativen
  • Undersök individens förståelse, värderingar och förväntningar
  • Identifiera de deltagande personernas preferenser
  • Diskutera
  • Fatta beslut som alla samtycker till
  • Planera uppföljning

Insatsen kräver vanligtvis någon form av beslutsstöd. Beslutsstöd kan vara skriftlig information om olika insatser och/eller att få träffa en person som kan berätta om en verksamhet eller visa olika hjälpmedel. Se även Information till individ och närstående/anhöriga.

Psykopedagogiska program (som t ex IMR) eller modeller för vård- och stödsamordning (Case Management, Resursgrupps ACT, Flexible- ACT), samspelar väl med arbetet för delat beslutsfattande.

SIP, Samordnad individuell plan
Om individen får insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården (och ev fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP), upprättas om det finns behov av samordning. Planen formuleras av berörda verksamheter och individ tillsammans och i de fall individen inte motsätter sig det, även i samråd med anhöriga. Planen bidrar också till att integrera insatser, och tydliggöra ansvarsfördelningen. Läs mer under SIP, Samordnad individuell plan.  

Länkar

Att ge ordet och lämna plats - vägledning om brukarinflytande inom socialtjänst, psykiatri, missbruks- och beroendevård (Socialstyrelsen)

Shared decision making – en introduktion till delat beslutsfattande inom psykiatrisk vård. (Socialstyrelsen)

Att implementera delat beslutsfattande, information till chefer och politiskt ansvariga i kommun och landsting om delat beslutsfattande inom vård och stöd till personer med psykossjukdomar. (Bättre psykosvård)

Uppföljning

Information om programmet delat beslutsfattande (delatbeslut.com)
Här finns instrument för att följa upp delaktighet. Instrumenten är gratis och fria men upphovsmännen vill veta vilka som använder instrumenten och i vilken kontext

Kvalitetsindikator delat beslutsfattande (Socialstyrelsen)

Webbverktyg:

Webbbaserat verktyg SIP-kollen (Sveriges Kommuner och Landsting)

Verktyg för brukare och anhöriga - Psykiatrikollen (PsykosR - Nationellt kvalitetsregister för psykosvård)

Uppföljningsverktyg - Nationell patientenkät (Sveriges Kommuner och Landsting)

 

 

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Samordnad individuell planering för individer med behov av insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst.

Syfte

Att med individens behov i centrum fördela och klargöra ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården när en person behöver insatser från båda - och därigenom säkerställa att individens behov tillgodoses.

Indikation (målgrupp, situation)

Riktar sig till individer som behöver insatser från både socialtjänst och hälso-och sjukvård i de fall planen behövs för att individens behov ska bli tillgodosedda. Individen måste samtycka till att planen upprättas.  

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning. 

Innehåll, kortfattat

Att samordna insatser och gemensamt ansvara för processen och uppföljningen av individens samordnade individuella plan, SIP:

  • gemensamt kartlägga vilka insatser individen är i behov av
  • klargöra vilka insatser kommunen respektive landstinget ska ansvara för och fördela ansvaret för dessa
  • klargöra vilka åtgärder som eventuellt ska vidtas av annan än landstinget eller kommunen
  • fastställa om det är kommunen eller landstinget som ska ha det övergripande ansvaret för planen
  • gemensamt ansvara för att planen följs upp

Innehåll, fördjupat

Individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd är oftast i behov av en vård- och stödsamordnare/Casemanager. En Samordnad Individuell Plan (SIP) gör det tydligt för personen själv, för närstående och för personalen vem som ansvarar för vad. SIP ger också möjlighet för personen att bli mer aktiv i vården av den egna hälsan och att medverka i planeringsarbetet. Planen upprättas tillsammans med individen, närstående ges också möjlighet att delta när det är lämpligt och den enskilde inte motsätter sig det. Skulle individen inte vilja ha en samordnad individuell plan så  börja med att förklara varför den görs och ge konkreta exempel på hur den kan vara till nytta. Fråga också vad den enskilde skulle vilja förändra för att tacka ja till en plan. Motsätter sig individen ändå en SIP är det viktigt att som personal försöka förstå varför. När det står klart blir det ofta lättare att återkomma till frågan och på nytt förklara syftet med planen.

Ansvaret för att bjuda in till ett första möte om SIP är delat

Kommun och landsting ska ta initiativ till att upprätta en samordnad individuell plan om de bedömer att en sådan plan behövs för att en person ska få sina behov tillgodosedda. Andra aktörer kan också föreslå att en SIP upprättas och bjudas in att delta i arbetet med planen, även om de inte är skyldiga att göra det enligt lag. Det kan till exempel vara skolan, Försäkringskassan och anhöriga/närstående. Vissa kommuner och landsting har egna rutiner lokalt, som anger vilka som ska ta initiativ till en samordnad individuell plan.

Att upprätta en samordnad individuell plan

Individens delaktighet är central i allt arbete med samordnad individuell plan. Tillsammans lägger man upp en strategi för mötet, till både form och innehåll. Vad är viktigt för individen? Hur vill den enskilde ha mötet? Individens behov och önskemål är utgångspunkt för planeringen.

Mötesdeltagare

Tillsammans med den enskilde inventerar man gemensamt vilka som ska kallas, respektive bjudas in. Anhöriga ska ges möjlighet att delta både i planering och vid SIP-möte om inte individen motsätter sig det. Lagstiftarens intentioner med SIP innebär att om en huvudman bedömer att den andre huvudmannen behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda så ska den andre huvudmannen delta. Företrädare för hälso-och sjukvård och kommunens socialtjänst har alltså en skyldighet att delta vid upprättandet av den individuella planen. Även aktörer som inte omfattas av lagstiftningen, till exempel försäkringskassa, arbetsförmedling, skola och frivilligorganisationer kan bjudas in.

Förmöte

Innan man samlas för att upprätta en samordnad individuell plan (SIP-mötet) kan förmöten ske om indivdien ger sitt tillstånd. Förmötet kan ske i form av informationsmöten, rådgivning/konsultation, nätverksmöten som kan behövas för att kontakt med berörda verksamheter ska etableras. Finns det redan forum för konsultation/rådgivning eller samverkansmöten kring individen kan samordningen och ansvarsfördelningen dokumenteras i en SIP vid något av dessa möten. 

Kallelse

En skriftlig kallelse till mötet ska skickas till berörda verksamheter samt förmedlas till den enskilde, närstående eller legal företrädare. Kallelse kan också göras muntligt. I kallelsen anges tid och plats för samordnad individuell planering, SIP Syftet med samordningsmötet ska vara så tydligt utformat att den som tar emot kallelsen kan förstå vad som förväntas. De som kallas till SIP-möte ska återkoppla sitt deltagande på mötet. Personal som ska medverka på mötet ska vara förberedda och ha mandat från sin verksamhet att fatta beslut som behövs så långt möjligt.

Innehållet i SIP

I den samordnade individuella planen ska det framgå:

  • vilka insatser som behövs
  • vilka insatser som kommunen ska svara för
  • vilka insatser som landstinget ska svara för
  • vilka insatser individen ska svara för
  • vilka åtgärder som vidtas av någon annan än landstinget eller kommunen
  • om det är kommunen eller landstinget som ska ha det övergripande ansvaret för planen
  • när planen ska följas upp

Planen ska följas upp så länge individens behov kvarstår. Huvudmännens skyldighet att delta gäller även under uppföljningen, att delta i möten osv.

Dokumentation

  • Dokumentera överenskomna insatser så att de är tillgängliga för alla berörda
  • Upprätta en plan för hur och när insatsen ska genomföras.
  • Informera individen om  sammanställning och plan och försäkra dig om att informationen är anpassad så att individen kan ta den till sig.
  • Dokumentera när planen ska följas upp.

När det gäller barn behöver ofta vårdnadshavare ges möjlighet att delta planering och möten. Barnet kan också delta beroende på ålder och mognad.

Länkar

Utbildningar, filmer, fallbeskrivningar, broschyrer m.m. 

SIP (Samordnad individuell plan) (Sveriges Kommuner och Landsting, SKL)

 

Uppföljning

SIP-kollen (Sveriges kommuner och Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Att tillsammans med patienten upprätta en vårdplan som beskriver vilka insatser som patienten är i behov av och planeras.

Syfte

Alla personer som är involverade i patientens vård ska gemensamt arbeta mot samma mål och genomföra de åtgärder som beslutats och därmed skapa en säker vård.

Indikation (målgrupp, situation)

En vårdplan upprättas för samtliga patienter som har behov av ytterligare kontakt utöver engångsinsats.

Kunskapsläge

En god planering av patientens vård ökar kvaliteten, ger patienten större möjligheter att förstå och påverka den egna vården samt minskar riskerna för fel.

 

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Innehåll, kortfattat

Att tillsammans med individen upprätta en vårdplan innehållande:

  • Diagnoser
  • Målsättning
  • Resurser
  • Hinder och möjliga risker
  • Åtgärder/ordinationer/insatser
  • Omvårdnadsplan
  • Fast vårdkontakt och uppföljning

Innehåll, fördjupat

Vårdplanens upprättande

Vårdplanen ska upprättas tillsammans med patienten.

I slutenvård ska vårdplanen upprättas snarast efter att patienten kommit till vårdinrättningen.

I öppenvård ska vårdplanen upprättas om insatsen inte endast är av engångskaraktär.

Vårdplanen ska upprättas tvärprofessionellt och vara framåtsyftande. Varje yrkesgrupp ansvarar för sin del i planen.

Vårdplanens innehåll

Vårdplanen fokuserar på och utgår från patientens behov och utformas tillsammans med patienten så långt det är möjligt och med respekt för rätten till delaktighet och medbestämmande. Avsikten är att stärka informationen till patienter och närstående  samt tydliggöra för alla inblandade vad som ska göras.

Exempel på vad en vårdplan kan innehålla:

  • Kontaktuppgifter till läkare, fast vårdkontakt samt andra viktiga personer.
  • Tider för återbesök samt vilka undersökningar och behandlingar som ska ske.
  • Stöd, råd och åtgärder under behandling och rehabilitering.
  • Patientens eget ansvar
  • Uppföljning av vårdplan

Vårdplanen ska innehålla:

  • Diagnoser
  • Diagnos enligt :  ICD-10
  • Omvårdnadsdiagnoser NANDA-I

 

  • Aktuella problem
  • Beskrivning av funktion och begränsningar och hälsa: ICF

  • Mål

Målen ska formuleras som ett förväntat resultat, det vill säga hur patientens status ska se ut när målet är nått. Mål ska formuleras så att de går att utvärdera, det vill säga vara:

  • Realistiska
  • Mätbara
  • Tidsangivna
  • Åtgärder/ordinationer

Med ordination menas en sakkunnig instruktion om viss behandling eller åtgärd.

  • Ordinationen ska dokumenteras och signeras så att utförande person exakt förstår vad som ska göras samt hur.
  • Den som har utfört en åtgärd ska dokumentera att det är gjort.
  • Läkare ordinerar medicinska åtgärder
  • Sjuksköterska ordinerar omvårdnadsåtgärder
  • Arbetsterapeut ordinerar arbetsterapi
  • Sjukgymnast ordinerar sjukgymnastik

Omvårdnadsplan

I vårdplanen ingår att skriva en omvårdnadsplan vilket oftast utförs av den fasta vårdkontakten. (lagstadgad vid LPT och LRV vård). Vårdplan och omvårdnadsplan bör vara skriven inom en vecka och patienten, behandlare/kontaktperson eller andra viktiga personer i nära relation till patienten bör delta i utformningen av planen. Patienten   får själv berätta om sin situation och vad hen vill ha hjälp med. Vad är viktigt för patienten och vad har fungerat tidigare? Vilket stöd skulle hen behöva för att klara att uppnå sina mål? (Se även Delaktighet/medbestämmande)

  • Mål och delmål fastställs, med tidsaspekt och rimlighet.
  • Vilken eller vilka insatser som ska genomföras och vem som  ansvarar för dem
  • Tidpunkt när insatsen ska följas upp

Uppföljning/utvärdering

Resultatet av åtgärderna i vårdplanen utvärderas vid nya bedömningar och dokumenteras. . En kontinuerlig utvärdering görs genom att jämföra patientens status med de avsedda målen.  Vårdplanen följs upp, kompletteras vid behov och utvärderas kontinuerligt under vårdtiden. Vid vårdtidens slut görs en utvärdering och sammanfattning av hela vårdtiden som dokumenteras i en omvårdnadsepikris.

SIP, Samordnad individuell plan

Om   patienten får insatser från både socialtjänst och hälso- och sjukvård (samt ev fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP), upprättas om det finns behov av att samordna insatserna och individen inte motsätter sig det. Läs mer under SIP, Samordnad individuell plan.

Uppföljning

Resultatet av åtgärderna i vårdplanen utvärderas vid nya bedömningar och dokumenteras. En kontinuerlig utvärdering görs genom att jämföra patientens status med de avsedda målen. Vårdplanen följs upp, kompletteras vid behov och utvärderas kontinuerligt under vårdtiden. Vid vårdtidens slut görs en utvärdering och sammanfattning av hela vårdtiden som dokumenteras i en omvårdnadsepikris.

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Att arbeta aktivt för att tillgodose individens rätt till delaktighet, självbestämmande och inflytande över insatser i vård och omsorg.

Syfte

Att främja återhämtning och självständighet genom att säkerställa att alla insatser utgår från individens förutsättningar och behov och att individens kompetens kring det egna tillståndet tas till vara.

Indikation (målgrupp, situation)

​Insatsen riktar sig till individer som får insatser från socialtjänsten och/eller hälso- och sjukvården. Begreppen delaktighet och medbestämmande innebär både tillgång till information och möjlighet till delaktighet i beslut som rör den egna insatsen.

Kunskapsläge

Avsnittet ska kompletteras.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Innehåll, kortfattat

Att utifrån individens förutsättningar och behov:

  • Informera om vilka alternativa insatser som ev finns
  • Diskutera insatsernas utformning, ta upp för- och nackdelar
  • Tillsammans fatta ett ev beslut
  • Utforma och genomföra insatserna efter individens behov och önskemål
  • Följa upp att delaktigheten består

Innehåll, fördjupat

Varje individ är expert på sina egna resurser och svårigheter. Därför är det nödvändigt att involvera honom eller henne både i utredningsskedet och vid beslutsfattandet. För att tillgodose individens rätt till delaktighet är det en stor fördel att ha kännedom om den enskildes kognitiva funktion (minne, exekutiv funktion mm). Information kan till exempel behöva anpassas språkmässigt, både muntligt och skriftligt.

Delaktighet i praktiken

För att kunna vara delaktig och utöva självbestämmande behöver varje vård- och omsorgstagare information om den aktuella verksamheten och om rättigheter och skyldigheter. Information behövs också om vad som kommer att hända och om vilka krav som kommer att ställas på honom eller henne. Informationen kan ges skriftligt inför det första mötet med de professionella. Därefter kan vård- och omsorgstagaren behöva få individuellt utformad information om sin problematik, utredning och möjliga åtgärder. Informationen kan ges både skriftligt och muntligt samt vid flera tillfällen. Ett vardagligt och lättfattligt språk är viktigt. På så vis kan vård- och omsorgstagaren få bättre förutsättningar för att bli en medaktör.  

Bemötande

Personalens förhållningssätt är av stor betydelse för individens möjlighet till delaktighet. Inled alltid kontakten med att be personen berätta varför han eller hon kommit till vården eller omsorgen. Ge tid och låt personen berätta med egna ord vad han eller hon upplever som problemet. Fråga vad han eller hon förväntar sig, oroar sig för och undrar över. Undvik att föreslå lösningar innan personen pratat färdigt.

  • efterfråga vad som är viktigt för just denna individ
  • ta dig tid att ställa frågor och försöka förstå
  • värna individens rätt till självbestämmande gentemot anhöriga/närstående, annan personal, myndigheter och verksamheter.
  • låt beslut ta tid, vara kreativa och hitta individuellt anpassade lösningar.

Systematiskt arbete för delaktighet

Ett väl fungerande arbete för ökad delaktighet bidrar till ökad vilja och förmåga att delta i beslutsfattande. Känslan av sammanhang, förkortat KASAM, är av stor betydelse för hälsotillståndet och bygger på:

  • Meningsfullhet - att vilja och en känsla av att det är värt ansträngningen.  
  • Begriplighet - att förstå och kunna skapa struktur och regelbundenhet
  • Hanterbarhet - att kunna och uppleva att man har resurser - inte behöva känna sig hjälplös.

Planera insatser gemensamt

Upprätta planerna för vård- och stödinsatser tillsammans med individen och stäm av att ni är överens om vad som ska göras. Uppmuntra personen att själv fundera över vad han eller hon kan behöva för stöd under processen. Det är viktigt att den professionelle tar reda på om personen förstått all information och vad insatserna innebär. När planen är upprättad får individen med sig en kopia för att kunna läsa även vid senare tillfällen. Se insatserna Vårdplan inom hälso- och sjukvården och Genomförandeplan.

 

Stöd i arbetet med delaktighet

Som stöd för arbetet med delaktighet finns det flera olika metoder och modeller att använda, några exempel är:  

  • Delat beslutsfattande (Shared Decision Making, SDM). 

Delat beslutsfattande innehåller olika verktyg för att underlätta individens deltagande i beslut som rör det egna tillståndet. Verktygen är utformade för att hjälpa den enskilde att förstå olika alternativ och kunna väga fördelar och nackdelar mot varandra. Läs mer under insatsen Delat beslutsfattande.

  • SIP, Samordnad individuell plan

Om individen får insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården (och ev fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP), upprättas om det finns behov av samordning. Planen formuleras av berörda verksamheter och individ tillsammans och i de fall individen inte motsätter sig det, även i samråd med anhöriga. Planen bidrar också till att integrera insatser, och tydliggöra ansvarsfördelningen. Läs mer under SIP, Samordnad individuell plan.

  • Personligt ombud

Ett personligt ombud arbetar på uppdrag av en individ med långvarig och omfattande psykisk funktionsnedsättning. Ombudet ska ta till vara individens intressen, stärka den enskildes förmåga till inflytande och självständighet i vardagen. Se Personligt ombud.

Länkar

Om vård och omsorgstagares delaktighet (Socialstyrelsen)

Manualer och exempel för delaktighet i vård- och omsorg för personer med funktionsnedsättningar
Kunskapsguidens stödmaterial

NSPH Nationell samverkan för psykisk hälsa

Socialtjänst

Kort beskrivning

Att upprätta en genomförandeplan för hur beviljade insatser ska verkställas, utifrån individens önskemål och behov.

Syfte

Att skapa en tydlig struktur för det praktiska genomförandet av en beslutad insats. Att säkerställa att insatserna utformas utifrån individens behov och önskemål samt att insatserna följs upp och utvärderas.

Indikation (målgrupp, situation)

En genomförandeplan upprättas för samtliga individer som är beviljade insatser från socialtjänsten.

Kunskapsläge

Socialtjänstlag (2001:453)

Dokumentation i verksamhet som bedrivs med stöd av SoL, LVU, LVM och LSS, SOSFS 2014:5

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning.

Innehåll, kortfattat

Att, utifrån biståndsbeslutet, i samråd med individen:

  • Upprätta en plan för hur insatsen ska genomföras
  • Dokumentera planerade aktiviteter
  • Lista uppsatta mål och delmål
  • Följa upp och utvärdera insatserna

Innehåll, fördjupat

Genomförandeplanen beskriver hur en insats ska genomföras i praktiken. Utifrån nämndens beslut om den/de insatser som individen har beviljats, utformas stödet tillsammans med individen. Hur vill hen ha det? Vad är viktigast att få hjälp med? Vilka aktiviteter ger glädje och återhämtning. Är det möjligt att få in mer av dem i vardagen? När planen utgår från individens önskemål och behov ökar förutsättningarna för att besluten blir gemensamma och att individen fortsätter utöva inflytande över sitt stöd. Genomförandeplanen blir inte bara en karta utan också ett hjälpmedel för att på bästa sätt stödja individens rätt till självbestämmande och integritet. Se även insatserna Delaktighet och medbestämmande och Delat beslutsfattande.

Genomförandeplanens innehåll

En genomförandeplan är en skriftlig överenskommelse mellan individen och socialtjänsten om vad som ska göras och hur. Den som har eller just ska få en genomförandeplan ska kunna påverka innehållet i planen. För att tydliggöra delaktigheten är det bra att skriva ned och särskilja vad som är den enskildes perspektiv, önskemål och behov - och vad som har framförts av andra, till exempel personal, god man eller vårdnadshavare/närstående. Om individen inte själv har uttryckt sina önskemål bör det framgå hur personalen har gått tillväga för att fånga upp personens intressen och mål.

Genomförandeplanen bör innehålla uppgifter om:

  • Individens behov och önskemål
  • Hur en insats som beslutats om ska genomföras i praktiken
  • Hur utföraren ska samverka med nämnden, andra utförare eller andra huvudmän, t.ex. hälso- och sjukvården, skolan eller Arbetsförmedlingen
  • Vem som är ansvarig för att genomföra aktiviteter
  • Vilket eller vilka mål som gäller, enligt nämndens beslut
  • När planen har fastställts
  • När insatsen ska följas upp
  • Namn och titel på personalen

Planen bör formuleras på ett sätt som gör att den enskilde känner igen den som sin egen. Mål och delmål ska vara av värde för individen, kännas motiverande och gärna också utmanande i en positiv bemärkelse. En fråga att ta upp i samband med att genomförandeplanen upprättas är vilka personer som ska få ta del av planen. Vad tycker individen? Frågan handlar om att respektera den enskildes integritet och bör återkomma varje gång planen följs upp.

Individen informeras

Informationen om innehållet i genomförandeplanen anpassas efter individens förutsättningar och behov. Det är viktigt att alla är överens om innehållet och att eventuella missförstånd redas ut. Ofta är det en fördel att informera både muntligt och skriftligt. Det finns också alternativa sätt att presentera informationen på, till exempel översatt till lättläst svenska, i punktskrift eller inspelad på teckenspråk

Om individen inte vill ha en genomförandeplan

Det händer att individer som har fått insatser inte vill ha en genomförandeplan. Börja i så fall med att förklara varför planen görs och ge konkreta exempel på hur den kan göra nytta. Om individen fortfarande motsätter sig planen behöver uppgifterna ändå dokumenteras enligt föreskrifterna. Oavsett skälet till att en person eller hen`s legala företrädare tackar nej till en genomförandeplan är det viktigt att som personal försöka förstå varför. När det står klart blir det ofta lättare att återkomma till frågan och på nytt förklara syftet med genomförandeplanen.

SIP, Samordnad individuell plan
Om individen får insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården (och ev fler aktörer) ska en samordnad individuell plan (SIP), upprättas om det finns behov av att samordna insatserna och individen gett sitt samtycke, Läs SIP, Samordnad individuell plan.

Andra krav på dokumentation

I vissa situationer finns ytterligare krav på dokumentation, exempelvis vid beslut, överklaganden och avslut av insats. Det finns också särskilda krav på dokumentation av handläggning, genomförande och uppföljning av insatser som rör barn och unga.

Länkar

Socialstyrelsen:

Delaktighet och inflytande i arbetet med genomförandeplaner 

Personakt inom socialtjänsten 

Journal inom socialtjänsten 

Handbok - Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten 

Uppföljning

Genomförandeplanen hålls aktuell och revideras, minst en gång årligen och vid förändrade behov, i samråd med den enskilde. Om individens behov har stöd har ökat eller minskat ska det återkopplas till handläggaren. Tillägg och ändringar inom ramen för nämndens beslut kan göras direkt i dokumentet förutsatt att det tydligt framgår vad som gäller.

Exempel på frågor att ställa vid uppföljning.

  • Har det gått som vi planerat?
  • Har individen kommit närmare eller nått sina mål eller delmål?
  • Har vi som personal respekterat den enskildes önskemål om hur hen vill ha stödet utfört?
  • Har samtliga inblandade tagit sitt ansvar och genomfört överenskomna åtgärder?
  • Har något förändrats i den enskildes situation
Inget innehåll matchar dina valda filter.

Förebyggande arbete för personer med förhöjd risk

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Förebyggande psykosocial eller psykologisk behandling till blivande och nyblivna föräldrar.

Syfte

Förebyggande psykosociala eller psykologiska insatser syftar till att minska belastningen i den psykosociala miljön och öka individens förmåga till motståndskraft och copingförmåga.

Indikation (målgrupp, situation)

Blivande och nyblivna föräldrar är extra sårbara för depression och ångest, då psykisk ohälsa under denna tid riskerar att även påverka det ofödda och nyfödda barnet. Att förebygga detta är således viktigt för både föräldern och barnet. Även under graviditet kan fostret påverkas av allvarlig psykisk ohälsa/sjukdom, varför det alltså är bra att arbeta förebyggande redan då.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda förebyggande psykosocial eller psykologisk behandling till blivande och nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression. Prioritet 4.  

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning

Innehåll, kortfattat

Det psykosociala arbetet syftar till att stärka den nyblivne föräldern i föräldrarollen, stödja familjen, initiera specialisthjälp vid behov och identifiera utsatta barn. På så vis minskar risken för utveckling av depression. Att inom mödrahälsovården och barnhälsovården ställa frågor om nedstämdhet, depression samt våld i nära relation möjliggör tidiga riktade insatser och psykologisk behandling vid behov.

Innehåll, fördjupat

Mödrahälsovården och barnhälsovården i Sverige har ett förebyggande och hälsofrämjande uppdrag för att möjliggöra en god start i livet för alla barn. Dessa verksamheter erbjuder insatser till samtliga blivande och nyblivna föräldrar och har därigenom en unik möjlighet att identifiera och genom tidiga insatser stödja och förebygga depression och ångest hos denna population. Detta arbete sker bland annat genom universella föräldrastödsinsatser samt vid behov riktade åtgärder och insatser. Samarbete med och remiss till andra verksamheter är en viktig del av stödet till de föräldrar som behöver riktad specialistvård avseende depression eller ångest.

Redan vid inskrivning inom mödravården i tidig graviditet ställs frågor till den blivande mamman om nuvarande eller tidigare psykisk sjukdom eller ohälsa. Vid tidigare allvarlig psykisk sjukdom (bland annat svår depression) planeras för förebyggande stöd, bland annat genom samarbete med vårdcentral/hälsocentral eller specialistpsykiatri. Vid aktuell allvarlig psykisk sjukdom skall den blivande mamman bedömas inom specialistpsykiatrin och samverkan mellan mödravård och psykiatri inledas. Under tiden inom mödrahälsovården erbjuds vid behov samverkansmöten med berörda instanser som socialtjänst eller familjerådgivning. Individuell kontakt med psykolog inom mödrahälsovården (MBHV-psykolog) erbjuds vid behov och psykolog inom mödrahälsovården erbjuder regelbunden konsultation med barnmorskorna.

Tiden efter förlossningen innebär en extra sårbarhet för nedstämdhet och depression och man har funnit en ökad risk för depression hos kvinnor som saknar socialt stöd i sin omgivning eller som lidit av psykisk ohälsa tidigare i livet. Risken är också förhöjd för kvinnor som drabbats av depression efter tidigare förlossningar. Även för partnern föreligger en ökad risk att drabbas av depression under den första tiden efter barnets födelse.

Depressioner efter förlossningen skiljer sig inte från andra depressioner, men nedstämdhet och depression hos en förälder under barnets första levnadsår kan få konsekvenser även för barnet och dess tidiga utveckling och anknytning och bör därför uppmärksammas och behandlas tidigt. Mödrahälsovården informerar därför om nedstämdhet och depression efter förlossningen redan under graviditeten. Barnhälsovården erbjuder sedan samtliga mödrar ett enskilt föräldrasamtal samt en screening för depression med formuläret Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) då barnet är 6–8 veckor gammalt. Därefter erbjuds vid behov anpassade insatser hos BHV-sjuksköterska, MBHV-psykolog eller annan vårdgivare.

Då barnet är 3–5 månader gammalt erbjuder Barnhälsovården samtliga fäder/den icke födande föräldern ett enskilt föräldrasamtal med fokus på bland annat nedstämdhet och riskfaktorer för depression. Om föräldern uttrycker en ökad irritabilitet, oro eller andra symptom på nedstämdhet används de s.k. Whooley-frågorna som grund för fortsatt bedömning. (1. Har du under den senaste månaden ofta bekymrat dig för att du har känt dig nere, ledsen eller att det känts hopplöst? 2. Har du, under den senaste månaden, ofta bekymrat dig för att du inte har så stort intresse för eller glädje av att göra saker?). Vid utfall på någon av dessa frågor går man vidare med bedömning med hjälp av EPDS och vid utfall på denna diagnostisk bedömning inom primärvården och ställningstagande till behandling.

Risken för att drabbas av ångest och depression är mycket förhöjd hos personer som utsatts för våld i nära relation. Rutinmässiga frågor om våld redan under graviditeten är ett sätt att tidigt identifiera och stödja blivande föräldrar som utsätts för våld och därigenom förebygga den psykiska ohälsa som en våldsam relation kan medföra. Enligt Nationellt Centrum för Kvinnofrid (Uppsala Universitet) uppvisar dessutom barn som upplever våld i hemmet en ökad risk att utveckla psykisk ohälsa. Att förhindra att barn växer upp i familjer där det förekommer våld är således en förebyggande insats även för barnets framtida psykiska hälsa.

Länkar

Psykosocialt arbete (Rikshandboken Barnhälsovård)

Enskilda föräldrasamtal (Rikshandboken Barnhälsovård)

Vägledning för barnhälsovården (Socialstyrelsen)

Att vilja, att vilja veta och våga fråga-vägledning för att öka förutsättningarna för att identifiera våldsutsatthet. Stockholm: 2014 (Socialstyrelsen)

Domestic violence and perinatal mental disorders: a systematic review and meta-analysis. Howard LM, Oram S, Galley H, Trevillion K, Feder G. PLoS Med. 2013;10(5):e1001452.

Mödrahälsovård, Sexuell och Reproduktiv Hälsa nr. 59 (Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) 2016)

Psykologiskt och socialt basprogram graviditet och postpartum. (Mödrahälsovård Västra Götalandsregionen, 2017)

Socialtjänst
Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Att främja fysisk aktivitet.

Syfte

Otillräcklig fysisk aktivitet och mycket stillasittande visar samband med nedstämdhet och depression. Regelbunden fysisk aktivitet kan både förebygga och behandla nedstämdhet och mild till måttlig depression och förbättra livskvalitet. Fysisk aktivitet som behandling vid depression minskar också risken för återinsjuknande. Fysisk aktivitet kan även behandla ångest.

Indikation (målgrupp, situation)

Hos alla patienter som söker vård / stöd.

Kunskapsläge

Personer med depression eller ångest omfattas av rekommendationer till vuxna med särskild risk enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor. Enligt riktlinjerna bör en  erbjuda Rådgivande samtal med eller utan tillägg av ex.vis Fysisk aktivitet på Recept (FaR) eller aktivitetsmätare till vuxna med särskild risk som är otillräckligt fysiskt aktiva (prio 2).

Kompetenskrav

Sjukvårdspersonal med kunskap om hur fysisk aktivitet påverkar kroppen och erfarenhet av rådgivande samtal.

Innehåll, kortfattat

Vid lindrig eller måttlig depression lindrar fysisk aktivitet depressiva symtom i liknande grad som antidepressiva läkemedel eller kognitiv beteendeterapi (KBT).

Rekommendation

  •         Personer med depression bör rekommenderas aerob eller muskelstärkande fysisk aktivitet för att minska depressiva symtom.
  •         Personer med panikångest bör rekommenderas aeorb fysisk aktivitet för att minska ångest.
  •         Ett enstaka aerobt träningspass på hög intensitet minskar risken att utlösa panikångest.

Förslag till frågor till patienten:

  •       Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt fysisk träning, som får dig att bli andfådd, till exempel löpning, motionsgymnastik, bollsport?
  •       Hur mycket tid ägnar du en vanlig vecka åt vardagsmotion, till exempel promenader, cykling eller trädgårdsarbete? Räkna samman all tid (minst 10 minuter åt gången).
  •       Hur mycket sitter du under ett normalt dygn om man räknar bort sömn?
  •       Vad känner du till om hur fysisk aktivitet påverkar din hälsa?
  •       Hur skulle du kunna bli mer fysiskt aktiv?
  •       Vilka fysiska aktiviteter tycker du om?
  •       Vad skulle du behöva hjälp med för att “komma igång”?
  •       Rådgivning om nyttan med fysisk aktivitet (se nedan)
  •       Ge förslag på aktiviteter (se nedan) eller förskriv ett FaR (Fysisk aktivitet på Recept)
  •       Tipsa om träningsdagbok, stegräknare.
  •       Dela gärna ut skriftligt material (se material).

Förslag på aktiviteter vid depression (för vuxna):

  •       Fysiskt aktiv minst 30 minuter 5 dagar/vecka, måttlig intensitet ex rask promenad.
  •       Vid hög intensitet, ex löpning, rekommenderas minst 20–30 minuter 3 dagar/vecka.
  •       Muskelstärkande aktivitet 8–10 styrkeövningar med 8–12 repetitioner minst 2 dagar/vecka.
  •       Det vetenskapliga stödet är framförallt framtaget vid ledarledd aktivitet

Förslag på fysisk aktivitet vid ångest (för vuxna):

  • Fysisk aktivitet minst 90 minuter per vecka fördelat på minst 20 minuter 3-5 dagar/vecka, måttlig och hög intensitet kombinerat.
  • Vid hög intensitet minst 75 minuter per vecka fördelat på 3-5 gånger.

Innehåll, fördjupat

Fysisk aktivitet innefattar all typ av rörelse som ger en ökad energiförbrukning. Såsom friluftsliv, motion/fysisk träning, idrott och trädgårdsarbete, aktivitet i arbetet eller hemmet samt aktiv transport i vardagslivet i form av t.ex. promenader och cykling.

För att främja hälsa, minska risk för kroniska sjukdomar, förebygga förtida död samt för att bevara eller förbättra fysisk kapacitet rekommenderas att:

  • Alla vuxna från 18 år och uppåt, är fysiskt aktiva i sammanlagt minst 150 minuter i veckan. Intensiteten bör vara minst måttlig (t.ex. promenader, trädgårdsarbete och cykling). Vid hög intensitet (t.ex. löpning) rekommenderas minst 75 minuter per vecka. Aktivitet av måttlig och hög intensitet kan även kombineras. Aktiviteten bör spridas ut över flera av veckans dagar och utföras i pass om minst 10 minuter. Aktiviteten ska vara av aerob karaktär, där måttlig intensitet ger en ökning av puls och andning, medan hög intensitet ger en markant ökning av puls och andning.
  • Muskelstärkande fysisk aktivitet bör utföras minst 2 gånger per vecka för flertalet av kroppens stora muskelgrupper.
  • Äldre, dvs vuxna över 65 år, bör även träna balans.
  • Äldre eller individer med kroniska sjukdomstillstånd eller funktionshinder, som inte kan nå upp till rekommendationerna ovan, bör vara så aktiva som tillståndet medger. Gravida rekommenderas att vara regelbundet fysiskt aktiva, men valet av aktiviteter kan behöva anpassas till tillståndet. I dessa fall kan specifika rekommendationer erhållas i FYSS , en handbok om fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling.
  • Långvarigt stillasittande bör undvikas. Regelbundna korta pauser (”bensträckare”) med någon form av muskelaktivitet under några minuter rekommenderas för dem som har stillasittande arbete eller sitter mycket på fritiden. Detta gäller även dem som uppfyller rekommendationerna om fysisk aktivitet ovan.

Effekterna av fysisk aktivitet har ett dos-responssamband som innebär att ytterligare hälsovinster kan nås om man ökar mängden fysisk aktivitet utöver den lägsta rekommenderade dosen. Det innebär även att ju lägre aktivitetsnivå patienten har, desto större effekt kan förväntas om aktivitetsnivån höjs. Det är visat att det är störst hälsoskillnad mellan personer som är fysiskt inaktiva och personer som är fysiskt aktiva på måttlig nivå. Det innebär att betydande hälsovinster på befolkningsnivå kan uppnås om många fysiskt inaktiva ökar sin fysiska aktivitet till måttlig nivå, det vill säga uppnår rekommendationen om fysisk aktivitet.

Fysisk aktivitet minskar risken för:

  • förtida död, oavsett orsak
  • hjärtkärlsjukdom, t ex högt blodtryck, kärlkramp, hjärtinfarkt, stroke
  • metabola sjukdomar, tex typ 2 diabetes, fetma, metabola syndromet
  • cancer, t ex tjocktarms- och bröstcancer
  • fall och benbrott, t.ex. höftfraktur
  • psykisk ohälsa, t.ex. demens, depression

Även om regelbunden fysisk aktivitet förebygger kronisk sjukdom så kan skador uppstå, framför allt muskuloskeletala men även kardiovaskulära. Generellt kan dock sägas att

  • vinsterna med fysisk aktivitet överväger riskerna
  • fysisk aktivitet av måttlig intensitet är förenad med mycket små risker
  • gradvis ökning av tid och eller intensitet minskar riskerna

Vid måttlig intensitet är riskerna med fysisk aktivitet låga. Vid högintensiv aktivitet ökar risken för muskuloskeletala såväl som kardiovaskulära skador. Generellt kan dock sägas att vinsterna med fysisk aktivitet överväger riskerna och att gradvis ökning av tid och/eller intensitet minskar riskerna

Länkar

Samtal om hälsa (Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård)
Hälsofrämjande möten (Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård) 
Goda levnadsvanor gör skillnad (Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård)
Metoder för att främja fysisk aktivitet (Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård)
Efficacy of the Swedish model for physical activity on prescription (Region Västra Götaland, HTA-centrum)
Fyss – Evidensbaserad kunskapsbas (En evidensbaserad handbok för att främja fysisk aktivitet)
EPA guidance on physical activity as a treatment for severe mental illness (European Psychiatry)
Physical activity on prescription in accordance with the Swedish model increases physical activity: a systematic review (British Journal of Sports Medicine)
Nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor (Socialstyrelsen)
www.fyss.se



Hälso- och sjukvård, Förskola/skola/elevhälsa, Socialtjänst

Kort beskrivning

Icke-farmakologiska metoder för att förebygga och behandla sömnbesvär.

Syfte

Sömnbesvär kan både orsaka och förvärra ångest- och depressionssymtom, samt medföra en rad andra negativa sociala- och hälsomässiga konsekvenser för individen.

Indikation (målgrupp, situation)

Individer med sömnbesvär. Vid långvariga eller allvarliga sömnbesvär bör bakomliggande orsaker utredas, då ett stort antal somatiska och psykiska sjukdomar kan orsaka sömnbesvär.

Kunskapsläge

Prioritering saknas, då insatsen inte behandlas i Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017). I en rapport från SBU (2010) dras slutsatsen att psykologisk behandling, individuellt och i grupp, är lika effektivt som farmakologisk behandling vid insomni på kort sikt, men att psykologisk behandling uppvisar bättre effekt på lång sikt.

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal (eller socionom/kurator) med adekvat utbildning och erfarenhet.

Innehåll, kortfattat

Vid sömnbesvär är det viktigt med god sömnhygien, vilket kan förmedlas till patienten i form av sömnråd. För lättare besvär kan sömnhygien ge tillräcklig effekt.

För svårare besvär (insomni) finns det effektiva psykologiska behandlingsmetoder, framför allt beteendeterapeutiska samt kognitiva interventioner:

  • Deaktiveringsmetoder (t ex progressiv avslappning, meditation, visualisering)
  • Stimuluskontroll
  • Sömnrestriktion
  • Kognitiva interventioner (för att korrigera felaktiga uppfattningar angående sömnen)

Innehåll, fördjupat

Vid sömnbesvär är det viktigt med god sömnhygien, vilket kan förmedlas till patienten i form av sömnråd. För lättare besvär kan sömnhygien ge tillräcklig effekt.

Sömnhygien innebär att patienten försöker påverka faktorer som kan ha en negativ inverkan på sömnen. Dessa faktorer kan delas upp i miljö- och livsstilsfaktorer. Livsstilsfaktorer kan exempelvis vara koffein, nikotin, motion och alkohol. Miljöfaktorer kan exempelvis vara temperatur, ljus och ljud i sovrummet. Sömnfrämjande är även: att varva ner timmarna före läggdags, att ha en fast kvällsrutin och att ha en fast uppstigningstid

För svårare besvär (t ex vid diagnosen insomni) finns det effektiva psykologiska behandlingsmetoder, framför allt beteendeterapeutiska samt kognitiva interventioner.

Kognitiv beteendeterapi vid insomni består vanligtvis av flera olika behandlingsinterventioner, vilka kan användas enskilt eller i kombination. Nedan beskrivs de vanligaste interventionerna:

Deaktiveringsmetoder syftar till att reducera en förhöjd psykologisk eller fysiologisk aktiveringsnivå, eftersom en sådan aktivering kan fungera sömnstörande genom att försvåra insomning eller möjligheten att bibehålla sömn. För att reducera den somatiska och muskulära spänningsnivån är den vanligaste deaktiveringsmetoden progressiv avslappning. För att reducera den psykologiska aktiveringsnivån (oro, grubblande, problemlösning eller annan förhöjd tankeverksamhet) vid insomni används meditation och imaginationsträning (även kallat visualisering).

Stimuluskontroll är en metod som syftar till att stärka kopplingen mellan sängen och sovande, samt att försvaga kopplingen mellan sängen och olika sömnstörande faktorer (exempelvis att ligga och oroa sig). Stimuluskontroll består vanligtvis av sex olika regler:

1) Lägg dig enbart när du känner dig sömnig.
2) Använd sängen enbart till att sova i.
3) Om du inte kan somna, stig upp och gör något avkopplande. Lägg dig inte förrän du känner dig sömnig.
4) Om du fortfarande inte kan somna, stig upp på nytt, gör något avkopplande och återvänd till sängen först när du känner dig sömnig.
5) Stig upp samma tid varje morgon, oavsett hur mycket man sovit eller hur trött man är.
6) Sov inte på dagtid.

Sömnrestriktion är en metod som syftar till att använda kroppens inneboende förmåga att somna lättare och sova djupare då den fått för lite sömn (sömnbrist). Det antal timmar som individen i genomsnitt sover per natt, ligger till grund för det antal timmar som individen inledningsvis får tillbringa i sängen (vilket brukar benämnas som individens sömnfönster).  

T ex: en individ som i början av behandlingen endast sover ca 5 timmar i genomsnitt per natt (men som kanske totalt tillbringar 8 timmar i sängen per natt) får då endast tillbringa 5 timmar i sängen per natt (oavsett hur många timmar hen faktiskt sover).

Sömneffektivitet är kvoten mellan antal timmar sömn och antal timmar i sängen. I takt med att sömneffektiviteten ökar kan sömnfönstret successivt ökas på. Sömnfönstret brukar dock ha en lägre gräns på omkring fyra timmar. Metoden är effektiv, men tuff att genomföra då sömnbristen gör att man ofta blir tröttare inledningsvis.

Sömnrestriktion bör användas tillsammans med stimuluskontroll, då kroppen på så vis lär sig att både få en fungerande sömnrytm samt att det stärker kopplingen mellan natt och sömn.

Insomni beror till viss del på sömntolkningsfaktorer, det vill säga hur man uppfattar och tolkar sina sömnproblem. Detta kan behandlas med kognitiva interventioner. Först identifieras dysfunktionella föreställningar om sömn, och sedan testas och utmanas dessa genom både sokratiska frågor och beteendeexperiment. Syftet är att korrigera orealistiska och/eller felaktiga uppfattningar angående sömnen.

Sömndagbok fylls i dagligen under hela behandlingsperioden.

Behandlingen kan förmedlas på olika sätt beroende på svårighetsgrad och individuella önskemål: Psykoedukativa insatser med självhjälpslitteratur, internetförmedlad behandling, grupp- och individuell behandling.

En alternativ metod för att främja sömn kan i vissa fall vara att använda ett tyngdtäcke. Ofta är indikationen sömnbesvär och samtidig motorisk oro.

Länkar

Psykologiguiden om sömnproblem (Psykologiguiden)

Råd vid sömnsvårigheter (1177 Vårdguiden)

Om sömn (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om sömnhygienråd (Region Stockholm)

Sov gott - En liten bok för sömnlösa och alla som vill sova bättre,  en samproduktion av läkemedelskommittéerna i Västmanlands och Örebro läns landsting

Behandling av sömnbesvär av vuxna - En systematisk litteraturöversikt (SBU, 2010)

Förskola/skola/elevhälsa, Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Metoder för att förebygga och behandla stressbesvär.

Syfte

Stressbesvär kan både orsaka, påskynda eller förvärra ångest- och depressionssymtom, samt medföra en rad andra negativa sociala och hälsomässiga konsekvenser för individen.

Indikation (målgrupp, situation)

Individer med stressbesvär.

Kunskapsläge

Prioritering saknas, då insatsen inte behandlas i Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017).

Kompetenskrav

Legitimerad sjukvårdspersonal (eller socionom/kurator) med adekvat utbildning och erfarenhet.

Innehåll, kortfattat

Allmänna råd till en person som upplever stress:

  • Information om stressens fysiologiska mekanism (se innehåll, fördjupat)
  • Mer sömn än vanligt
  • Vila
  • Fysisk aktivitet
  • Regelbundna pauser under dagen
  • Avslappningsövningar
  • Umgås med personer man tycker om
  • Avstå alkohol och droger
  • Vara i naturen
  • Mindfulness/medveten närvaro

Innehåll, fördjupat

Stress är en frisk reaktion på hot och utmaningar, och således en naturlig del av livet. Men om stressreaktionen väcks för ofta under för lång tid och utan tillräcklig återhämtning, så kan individen drabbas av stressrelaterad ohälsa (t ex depressions- eller ångesttillstånd). Grunden i stresshantering är att hitta en långsiktigt hållbar balans mellan stressande och återhämtande aktiviteter.

Stress är en överlevnadsmekanism. Genom att snabbt kunna mobilisera energi för att slåss eller springa, har människan kunnat överleva hot och utmaningar under miljontals år.

Det uppvarvade läge som vi oftast förknippar med stress kallas för kamp- eller flyktprogrammet. De kroppsliga reaktioner som ingår detta program förbereder oss för att slåss eller springa.

Spela död-programmet innebär tvärtom att vi blir initiativlösa och kanske rentav svimmar. Denna reaktion uppstår när en situation känns omöjlig att hantera, till exempel i närvaro av ett vilddjur.

Dessa program har sin grund genom en förändrad aktivitet i det autonoma nervsystemet. Det krävs inget yttre, “verkligt” hot för att väcka stressreaktionen, utan även tankar, bilder, känslor eller minnen kan orsaka stress.

Vad som upplevs som stressande är i viss mån individuellt. Situationer som orsakar stress behöver inte heller upplevas som negativa. Stress kan ibland ge den extra kraft som behövs för att lösa en uppgift.

För att klara av stressiga perioder är det viktigt med återhämtning. Den viktigaste återhämtande aktiviteten är sömn. Så länge en individ får sömn av god kvalitet och i tillräcklig omfattning, kan denne hålla sig frisk även under längre perioder med mycket stress. Med bristande sömn kommer stressen ganska snabbt att leda till negativa hälsomässiga konsekvenser och sjukdom.

Grunden i att hantera stressbesvär är att identifiera vilka faktorer som bidrar till stress och vilka aktiviteter som fungerar återhämtande. Utifrån denna analys kan man sedan göra förändringar, i syfte att hitta en bättre balans mellan stress och återhämtning. Vissa aktiviteter kan alltså behövas tas bort alternativt minska omfattning, medan andra aktiviteter kan behöva läggas till eller öka i omfattning. Om de stressrelaterade symtom inte minskar behöver ytterligare justeringar göras.

Stressrelaterad ohälsa vid arbete och studier är vanligt förekommande, men stressbesvär kan givetvis uppstå även i sysslolöshet eller i privatlivet.

Vid sidan om regelbunden vila och sömn brukar följande aktiviteter vanligtvis öka en individs återhämtningsförmåga i stressiga perioder:

  • Fysisk aktivitet
  • Regelbundna pauser under dagen
  • Avslappningsövningar
  • Umgås med personer man tycker om
  • Avstå alkohol och droger
  • Vara i naturen
  • Mindfulness/medveten närvaro

Länkar

Om stress (Psykologiguiden)

Om stress (1177 Vårdguiden)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Att arbeta förebyggande mot alkoholöverkonsumtion.

Syfte

Alkoholöverkonsumtion kan orsaka och förvärra depression och ångesttillstånd. Därför är förebyggande arbete med alkoholöverkonsumtion viktigt för att minska förekomst och svårighetsgrad av dessa tillstånd.

Indikation (målgrupp, situation)

Hos alla patienter som söker vård där alkoholöverkonsumtion kan förekomma.

Kunskapsläge

I socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor rekommenderas kvalificerat rådgivande samtal för vuxna som har ett riskbruk av alkohol (prio 6).

Kompetenskrav

Leg sjukvårdspersonal, kuratorer, skötare

Innehåll, kortfattat

Vid första besöket i primärvården, allmänna hälsoundersökningar och olika screeningar, fråga om alkoholkonsumtion enligt AUDIT-C (kort) eller AUDIT (längre).

Vid 7 poäng eller mer på AUDIT föreligger riskbruk och vid 15 poäng eller mer skadligt bruk.

Om patienten har riskbruk eller skadligt bruk kan man erbjuda patienten kort rådgivning, 1–4 möten, med patienten då vårdpersonalen lämnat både information och råd för att minska riskfylld alkoholkonsumtion eller alkoholrelaterade problem.

Begreppet rådgivning rymmer några eller samtliga av följande delar:

  • ta reda på patientens egen motivation till förändring
  • återkoppling på patientens alkoholkonsumtion och eventuell alkoholrelaterad skada
  • klargörande av vad som är alkoholkonsumtion med låg risk
  • information om skadeverkningar av fortsatt alkoholkonsumtion
  • fördelar med att minska alkoholkonsumtionen
  • motivationshöjande samtal
  • kartläggning av högrisksituationer och utvecklandet av strategier för att hantera dessa
  • en individuell plan för att minska alkoholkonsumtionen.

Innehåll, fördjupat

I Sverige definieras riskbruk som mer än 14 standardglas per vecka för män och mer än nio för kvinnor, eller minst 5 standardglas för män respektive 4 för kvinnor vid samma tillfälle.

Stödet utformas tillsammans med patienten, som själv får berätta om sina styrkor och svagheter och komma med förslag till lösningar. I vilka situationer har patienten svårt att avstå alkohol? Finns det aktiviteter som kan ge glädje och avkoppling? Hänsyn kan behöva tas till patientens kognitiva funktion (minne, förmåga att sortera information, exekutiv funktion mm). Informationen kan behöva ges både muntligt och skriftligt - och upprepas vid flera olika kontakttillfällen.

Stödinsatser för minskad alkoholkonsumtion

Stödet anpassas efter patientens förutsättningar och behov och kan till exempel innehålla hjälp med att följa läkemedelsbehandling

Patienter som erhåller läkemedel för missbruk av alkohol kan behöva hjälp i vardagen att följa ordinationen. Det kan exempelvis innebära att schemalägga påminnelser, i form av telefonsamtal, larm eller textmeddelanden att göra dags- och veckoplaneringar.

Information

  • Erbjud kort information anpassad efter patientens önskemål och förkunskaper
  • Erbjud patienten hjälp att att själv söka information om riskbruk av alkohol

Rådgivande samtal

I ett hälsofrämjande samtal är det personalens uppgift att stödja patienten till förändring. Ett kvalificerat rådgivande samtal är vanligen dessutom teoribaserat och/eller strukturerat enligt den metod som används. Insatserna kan ges individuellt eller i grupp. Samtalet genomsyras av respekt för patientens integritet. Be alltid om att lov att få ta upp ämnet och ge respons utifrån var patienten befinner sig i sin beredskap till förändring:

  • Om patienten inte är beredd - väck intresse och erbjud information
  • Om patienten är osäker/tveksam - utforska vad osäkerheten handlar om, ställ frågor
  • Om patienten är beredd - stöd personen att handla

Det rådgivande samtalet hålls utifrån patientens kunskapsnivå och beredskap.

  • Börja med att fråga vad patienten känner till om alkoholens inverkan på hälsan
  • Erbjud kort information anpassad efter patientens förutsättningar och förkunskaper.
  • Bekräfta
  • Ställ öppna, utforskande frågor tex: Hur tänker du om? Hur ser du på?
  • Lyssna aktivt och reflektera kring vad patienten säger
  • Sammanfatta vad patienten har berättat och fråga om du har förstått rätt

Ett exempel på en metod att använda för rådgivning är Motiverande samtal. Den går i korthet ut på att:

  • Hjälpa patienten att med egna ord formulera en egen förståelse av sina problem
  • Hjälpa patienten att hitta och formulera egna argument för att göra en förändring
  • Stödja förändringsprocessen genom att uppmuntra framsteg (även de små)

Att tänka på

Det är svårt att sluta dricka och kan ta lång tid. Undvik restriktioner och att komma med “goda råd”. Fokusera istället på att lyssna aktivt och att stärka patientens tilltro till sin egen förmåga.

Länkar

AUDIT 

AUDIT-C

Samtal om hälsa. En motivationsguide för samtal om levnadsvanor och upplevelse av hälsa (Nätverket Hälsofrämjande hälso- och sjukvård)

Goda levnadsvanor gör skillnad (HFS-nätverket)

HFS-material att ladda ned (HFS-nätverket)

Rådgivande samtal om alkohol (Socialstyrelsen)

AUDIT och DUDIT Testformulär (Beroendecentrum Stockholm)

Gemensamt arbete för att förebygga alkoholens skador (IQ)

Alkohol riskbruk/skadligt bruk/beroende hos vuxna (Region Västernorrland)

Socialstyrelsens riktlinjer, rådgivande samtal kring alkohol (Socialstyrelsen)

Beställ MI-sticka som stöd i Samtalet (Folkhälsomyndigheten)

Fakta och råd, alkohol och droger (1177 Vårdguiden)

Guldkorn i arbetet med levnadsvanor och psykisk ohälsa, Folder som har utarbetats för att uppmärksamma viktiga fakta och råd om levnadsvanor till patienter med psykisk ohälsa, oavsett var kontakten sker. (Svenska Läkaresällskapet)

Hälso- och sjukvård, Socialtjänst, Förskola/skola/elevhälsa

Kort beskrivning

Samhället har ett särskilt ansvar för att barn och unga har goda uppväxtförhållanden, vilket regleras i olika lagar. På senare år har barns rätt som anhörig kommit att uppmärksammas allt mer.

Syfte

Syftet med att uppmärksamma barn som anhöriga  är att minska riskfaktorer och öka skyddsfaktorer hos barnet och dess omgivning. Därigenom minskar risken för psykisk ohälsa eller annan ogynnsam utveckling senare i livet.

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till barn och unga som är anhöriga till personer med psykisk ohälsa. Det kan vara föräldrar till barnen, eller andra viktiga personer som barnen bor tillsammans med, exempelvis styvföräldrar, syskon eller familjehemsföräldrar.

Kunskapsläge

Insatsen är en lagstadgad skyldighet. Mer forskning behövs inom området och viss forskning bedrivs redan genom Nationellt kompetenscentrum anhöriga (Nka) i samarbete med flera universitet. Ett utvecklingsarbete  har dock skett genom Allmänna barnhuset och resulterat i ett strukturerat arbetssätt sk BRA samtal, Barns Rätt som Anhöriga. Barnkonventionen implementerades i svensk lag 13 jan 2018, vilket innebar att barns rättigheter stärktes ytterligare. Se länkar.

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning, vårdpersonal, kurator.

Innehåll, kortfattat

Hälso- och sjukvårdslagen § 2 g och Patientsäkerhetslagen kap. 6 § 5 Hälso- och sjukvården ska särskilt beakta ett barns behov av information, råd och stöd om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med har

  • en psykisk störning eller en psykisk funktionsnedsättning
  • en allvarlig fysisk sjukdom eller skada
  • ett missbruk av alkohol eller annat beroendeframkallande medel.

Detsamma gäller om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med plötsligt avlider.

Målet med att tidigt uppmärksamma och ge stöd åt barn som anhöriga är att minska riskfaktorer och stärka skyddsfaktorer hos barnet och dess omgivning. Barnets behov är styrande för val av åtgärder. Insatserna kan vara både förebyggande och synliggörande av problem samt åtgärder för att hantera problem som uppkommit pga anhörigskap. Information om den anhöriges tillstånd, praktiska råd, samt möjlighet till samtal, stöd och avlastning i vardagen bidrar till ökad delaktighet för barnet.

Insatsen förutsätter oftast samverkan mellan flera aktörer, som sjukvård, skola och socialtjänst.

Barn och unga som är anhöriga till personer med psykisk ohälsa löper en större risk att drabbas av psykisk ohälsa eller annan ogynnsam utveckling senare i livet. Det är därför viktigt att uppmärksamma dessa barn tidigt och erbjuda dem information, råd och stöd på en ålders-och mognadsmässigt adekvat nivå. Således krävs kartläggning av barnets individuella behov samt mognadsnivå. Denna kartläggning bör göras av personal med kompetens på området. Insatsen gäller inom sjukvård, socialtjänst och förskola/skola. Nedan följer några åtgärdspunkter som kan underlätta situationen för barn som anhöriga:

  • Erbjuda Information om den vuxnes sjukdom och vård
  • Hänvisning till samhällsresurser, såsom olika chattforum, anhörigorganisationer och så vidare
  • Barngrupper, ofta i socialtjänstens försorg
  • Råd till de vuxna i familjen, till exempel kring föräldraskap och hur de kan prata öppet med barnen, även om svåra frågor
  • Kontakt med förskola/skola
  • Stöd i skolarbete
  • Uppmärksamma barnets behov av kamrater och fritidssysselsättningar
  • Praktiskt stöd och avlastning i hemmet

Innehåll, fördjupat

Socialtjänst

Vid misstanke om att ett barn far illa finns en skyldighet att anmäla till socialtjänsten. Anmälningsskyldigheten är lagstadgad, 14 kap 1§ SOL, för alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn direkt eller indirekt. En orosanmälan kan efter utredning och bedömning leda fram till olika insatser; allt från stöd i föräldraskapet, till skyddsåtgärder för barnet.

I Socialtjänstlagen (SoL) 5 kap. 10§ angående ansvar för stöd till anhöriga, inkluderas inte barn uttryckligen. Lagen rör dock stöd till den som vårdar en anhörig och många barn är i praktiken omsorgsgivare. Personal inom socialtjänsten som kommer i kontakt med personer som har psykisk ohälsa bör alltid uppmärksamma barnen.

Socialtjänsten erbjuder ofta olika former av gruppverksamhet  enligt beprövad metodik till barn som har en närstående med psykisk ohälsa.

Hälso- och sjukvård

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) 5 kap. 7§ ska personal i hälso- och sjukvården särskilt beakta barns behov om en förälder eller någon annan som barnet varaktigt bor tillsammans med lider av psykisk störning eller funktionsnedsättning, allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller oväntat avlider. Lagen inkluderar även barn till föräldrar med ett skadligt bruk eller beroende. För att kunna uppmärksamma barnen bör barnombud eller motsvarande finnas på de arbetsplatser som arbetar med vuxna patienter. Dessa ska vara ett stöd för övrig personal i att uppmärksamma barnen. Sjukvården ska erbjuda barnen information om den vuxnes sjukdom och om den vård som bedrivs på avdelningen eller mottagningen. Men sjukvården ska också kunna ge råd till föräldrarna i familjen och vid behov samverka med exempelvis socialtjänst och förskola/skola, så att barnet får det stöd det behöver i vardagen.

Det finns modeller för hur personal i praktiken kan förverkliga lagens intentioner ex.vis BRA samtal eller “föra barnen på tal”. Se Föra barnen på tal

Skola och förskola

Barn kan visa tecken på behov av extra stöd genom  ökad stress och oro, koncentrationssvårigheter eller skolfrånvaro. Personalen behöver visa intresse och våga fråga, kan vara det som öppnar upp ett samtal kring svårigheterna. Skolan kan vid behov erbjuda särskilt stöd, exempelvis hjälp med läxläsning. Även elevhälsan har en viktig roll i att uppmärksamma och ge stöd åt barn som är anhöriga. Förskola/skola ger struktur åt vardagen och är en viktig skyddsfaktor för barn som på något sätt har det svårt hemma. Både goda skolresultat och goda sociala relationer, kan bidra till att barn och unga mår bättre, trots sina svårigheter.

Länkar

Föra barn på tal (NKA, Nationellt kompetenscentrum anhöriga)

http://www.kunskapsguiden.se/barn-och-unga/Teman/Barn-som-anhoriga/Sidor/Barn-till-foraldrar-med-missbruk-eller-beroende.aspx

Barn till föräldrar med missbruk eller beroende (Kunskapsguiden, Socialstyrelsen)

Socialtjänsten (Kunskapsguiden, Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvården (Kunskapsguiden, Socialstyrelsen)

Förskola och skola (Kunskapsguiden, Socialstyrelsen)

Stärkt stöd till barn som anhöriga, Resultat och slutsatser från fem års utvecklingsarbete (Socialstyrelsen)

Barn och unga i familjer med missbruk - vägledning för socialtjänsten och andra aktörer (Socialstyrelsen)

Barn som anhöriga – Våga fråga! (Kunskapsguiden, Socialstyrelsen)

NKA, Nationellt kompetenscentrum anhöriga

Stiftelsen Allmänna Barnhuset

Skriften Barns rätt som anhöriga-om att göra barn delaktiga, 2014 (Stiftelsen Allmänna Barnhuset)

Hälso- och sjukvård, Socialtjänst

Kort beskrivning

Insatsen innehåller flera olika stödjande och behandlande insatser, riktade till vuxna som är anhöriga eller närstående till personer med psykisk ohälsa.

Syfte

Genom att stödja personer i nätverket runt en individ som har problem med psykiska ohälsa, syftar insatsen till att förebygga ohälsa hos de närstående, samt i förlängningen även till att underlätta tillfrisknandet från den psykiska ohälsan.

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till vuxna anhöriga och närstående till personer med psykisk ohälsa

Kunskapsläge

Behandlas inte i socialstyrelsens nationella riktlinjer

Kompetenskrav

Kompetens enligt arbetsgivarens bedömning

Innehåll, kortfattat

Både socialtjänsten och hälso- och sjukvården har som uppdrag att stödja personer som har en närstående som är långvarigt sjuk eller har ett funktionshinder.

Innehåll, fördjupat

I Socialtjänstlagen 5 kap. 10§ SoL står att socialtjänsten ska erbjuda stöd för att underlätta för personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk, eller som stödjer en närstående som har funktionshinder. Personal inom socialtjänsten som kommer i kontakt med personer som har psykisk ohälsa bör uppmärksamma närstående. I Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) finns ingen motsvarande bestämmelse. Men eftersom den som är anhörig eller närstående själv riskerar att drabbas av ohälsa, har sjukvården ett ansvar för att förebygga det. Stödinsatser bör ges till samtliga individer i familjen.

Utöver att även anhöriga ofta påverkas av individens tillstånd har de en viktig roll i brukarens/patientens liv och kan bidra med kunskap till personalen. Ett gott stöd för anhöriga kan bland annat innebära att:

  • Få vetskap om att den närstående får den hjälp och det stöd han eller hon behöver
  • Få information eller utbildning om den närståendes tillstånd, symtom, behandlingsmetoder och prognos
  • Få hjälp med att förhålla sig till situationen och bli trygga i hur de kan hjälpa och stödja

Samarbetet med närstående/anhöriga kan genomföras av alla verksamheter och arbetet innebär att personalen:  

  • Ser närstående/anhöriga som en resurs, att de kan vara ett viktigt stöd och bidra med information om individens behov.
  • Förklarar för individen att det är betydelsefullt att samarbeta med de personer som är viktiga för dem. Börja med att fråga: Vilka vill du att vi ska kontakta?
  • Gör en nätverkskarta tillsammans med individen för att identifiera vilka personer som är viktiga och kan vara lämpliga att bjuda in.
  • Berättar för individen att ett samarbete mellan vård- och omsorg och närstående/anhöriga har visat sig ge goda resultat.
  • Inhämtar samtycke att kunna lämna information till närstående/anhöriga från patienten och skriver in detta i journalen.

Samarbete och stöd

En förutsättning för att involvera närstående/anhöriga i beslut och planering av vård och insatser är att alla inblandade har tillräckliga kunskaper om tillståndet. Ibland kan det finnas problem inom familjen som försvårar individens återhämtning. Det kan t. ex. handla om skuldkänslor, olösta konflikter eller direkt våld. I sådana situationer är det särskilt angeläget att erbjuda anhöriga/familjen stöd. Se Psykopedagogisk utbildning med eller utan anhöriga,  Beardslees familjeintervention. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma ev. barns behov av stöd och insatser, se Barn som anhöriga och Boendestöd, föräldraskapsstöd.

  • Information och kunskap
  • Erbjud information till individ och närstående tillsammans. Om detta inte är möjligt kan närstående informeras för sig

Tänk på att individer med nedsatt kognitiv funktion kan ha en god verbal förmåga men ändå ha svårigheter med att tolka och komma ihåg information. För att öka förutsättningarna för förståelse kan den muntliga informationen behöva kompletteras med skriftlig information och upprepas vid flera kontakttillfällen. Informationsbroschyrer och hänvisningar till webbsidor ger individen och närstående en möjlighet att hämta in ytterligare information i sin egen takt.  

  • Samtalsstöd

Anhöriga kan ha behov av hjälp med hur de ska bemöta och stödja sin närstående. Många tillstånd innebär även en stor påfrestning på omgivningen. Risken finns att individen drar sig undan och blir isolerad eller att anhöriga tar på sig ett för stort ansvar. Ett högt känslotryck, dvs att individen kan påverkas negativt av anhörigas oro, är mycket vanligt bland familjer/närstående till individer med psykisk ohälsa och kan bland annat yttra sig i följande förhållningssätt gentemot individen:

  • Kritik/fientlighet - att visa ogillande för något som individen gör
  • Känslomässigt överengagemang - att överbeskydda och ge uttryck för att individen har liten förmåga att klara sig själv.
  • Överidentifikation - anse sig känna sin närståendes känslor och önskningar
  • Extrem självuppoffring - försummar sig själv och sina egna behov

Att känna sig kritiserad eller fientligt bemött kan leda till ökad stress hos individen och bidra till försämring och återinsjuknande. Psykopedagogisk utbildning till närstående/anhöriga minskar risken för ett högt känslotryck. Att som anhörig få träffa andra med liknande erfarenheter och prata om sin situation kan också vara ett stöd. Anhöriga kan exempelvis erbjudas att delta i föräldragrupper eller att medverka i behandlingsprogram vid missbruksproblem. Patient- och anhörigföreningar erbjuder också ofta stöd till anhöriga i olika form. Läs mer under Material

När syftet med informationen är att ge fördjupad kunskap, förståelse och färdigheter krävs ofta en mer omfattande utbildningsinsats. Psykopedagogisk utbildning ger bl.a. kunskap om sjukdomen och hur den påverkar individens livssituation och relationerna inom familjen. Målet med psykopedagogisk utbildning är att individen och närstående/anhöriga ska få bättre förutsättningar att vara delaktiga i planering och beslut rörande behandlingen och stödet. Målet är också att den ökade kunskapen ska leda till att sjukdomen bli mer begriplig och hanterbar och därigenom förhoppningsvis öka personens känsla av egenmakt och framtidshopp.

Sekretess

För att kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till närstående/anhöriga krävs samtycke från individen. Samtycket ska inhämtas av den som ansvarar för vården och dokumenteras i journalen. Sekretessen gäller även sådant som individ och närstående/anhöriga har berättat för personalen. Sekretess är inte ett hinder för att ändå samarbeta med närstående/anhöriga. Vård- och omsorg kan alltid träffa närstående/anhöriga och ge allmän information och individuellt stöd utan att lämna ut uppgifter om individen om hen inte lämnat samtycke.

Vad gäller minderåriga finns ingen bestämd åldersgräns när föräldrarnas möjligheter att råda över sekretesskyddade uppgifter minskar utan hänsyn måste tas till det enskilda barnets ålder, mognad och utveckling i övrigt.

Länkar

Handboken för anhörigkonsulenter — att stötta anhöriga till personer med psykisk ohälsa (Anhörigprojektet, NSPH)  

http://www.anhoriga.se/

Handbok för anhörigkonsulenter (Nationellt kompetenscentrum för anhöriga, NKA)

Anhörigprojektet (Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH)

Vem hjälper den som hjälper- film om att se anhöriga som en resurs inom vården. (Anhörigprojektet, NSPH)  

Stöd till anhöriga– vägledning till kommunerna för tillämpning av 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (Socialstyrelsen)

Brukar- och närstående föreningar:

RSMH-Riksförbundet för social och mental hälsa

NSPH- Nationell samverkan för psykisk hälsa

Nationellt kompetenscentrum anhöriga (NKA)

RSMH anhörigstöd

Förskola/skola/elevhälsa

Kort beskrivning

Ibland behöver en elev stöd i skolan utöver det vanliga. Det kan ske i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen eller i form av särskilt stöd.

Syfte

Att förändra elevens möjligheter att nå kunskapskraven genom att identifiera och åtgärda eventuella behov av extra anpassningar och särskilt stöd.

Indikation (målgrupp, situation)

Elever som inte når målen eller riskerar att inte nå målen ska få stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen. Om de extra anpassningar som satts in inte är tillräckligt effektiva, ska anpassningarna intensifieras och anpassas ytterligare utifrån elevens behov.

Om det befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, trots att stöd har getts i form av extra anpassningar ska detta anmälas till rektor, som ansvarar för att elevens behov av särskilt stöd utreds.

Kunskapsläge

Skollagens 3:e kapitel reglerar bestämmelser för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. På skolverkets hemsida finns det allmänna råd och vägledningsmaterial som ytterligare förtydligar skollagens bestämmelser.

Specialpedagogiska skolmyndigheten ( SPSM) har också tagit fram ett Stödmaterial om extra anpassningar.

Kompetenskrav

Beslut om extra anpassningar tas av elevens lärare som har kännedom om elevens förmågor och eventuella behov. Om läraren behöver stöd i sin bedömning eller utformningen av sådant stöd, bör samråd ske med personal med specialpedagogisk kompetens eller samverkan med elevhälsan.

Vårdnadshavare och elev ska medverka i arbetet med extra anpassningar.

Rektorn på skolenheten är den som tar beslut om utredning av behov av särskild stöd och är ytterst ansvarig för att utredningen görs. Rektor kan också delegera uppdraget att göra utredningar om elevers behov av särskilt stöd.

Innehåll, kortfattat

Extra anpassningar kan till exempel handla om att göra undervisningen mer tillgänglig genom att:

  • ge extra tydliga instruktioner
  • stöd att planera och strukturera sitt arbete
  • färdighetsträning
  • anpassade läromedel och hjälpmedel
  • hjälp att förstå texter, förklaringar av ett ämnesområde på ett annat sätt
  • enstaka specialpedagogiska insatser

Särskilt stöd:

  • specialpedagogiskt stöd
  • placering i en särskild undervisningsgrupp
  • anpassad studiegång
  • enskild undervisning
  • reducerat program i gymnasieskolan- med samma förutsättningar som för anpassad   studiegång men kopplad till kurser

Beslut om dessa olika former av särskilt stöd fattas av rektor. Eleven kan även vara i behov av extra anpassningar utöver detta särskilda stöd.

Innehåll, fördjupat

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. De elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås eller de kravnivåer som gäller ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. Lag (2018:749).

Extra anpassningar och särskilt stöd är individorienterade stödinsatser som handlar om hur skolan arbetar med att ge eleven rätt förutsättningar.

Extra anpassningar kan införas utan att det fattas något formellt beslut om detta. Insatserna är av mindre ingripande karaktär. Stödinsatser gäller alla skolformer.

Särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär  som normalt inte går att genomföra inom ramen för den ordinarie undervisningen. En utredning av särskilt stöd görs för att få en ökad förståelse för elevens skolsituation. Det särskilda stödet bör möta elevens behov och vara kopplade till läroplanens mål. Det måste dokumenteras i ett så kallat åtgärdsprogram.

Som stöd för skrivandet kan Skolverkets Allmänna råd för arbete med extra anpassningar och särskilt stöd användas tillsammans med skolverkets stödmaterial Stödinsatser i utbildningen – om ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd för samma område.

Länkar

“Allmänna råd för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram” (skolverket 2014)

“Stödinsatser i utbildningen – om ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd” (skolverket 2014).

“Att planera för barn och elever med funktionsnedsättning” En sammanställning av forskning, utvärdering och inspektion 1994-2014 (Skolverket 2015)

Uppföljning

Det är inte reglerat hur särskilt stöd och åtgärdsprogram ska följas upp och utvärderas, utan det är upp till skolan att hitta lämpliga rutiner för detta. Det är viktigt att följa upp åtgärdsprogram ofta, för att få reda på hur skolans åtgärder fungerar.

Vårdnadshavare och elev ska ges möjlighet att medverka vid utvärdering av Åtgärdsprogrammet.

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Förstärkta och individualiserade hembesök till nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression.

Syfte

Depression efter förlossningen påverkar både föräldern och det nyfödda barnet negativt. Att snabbt upptäcka och behandla symptom på denna depression är därför av stor vikt.

Indikation (målgrupp, situation)

Nyblivna föräldrar med svår livsmiljö eller tidigare psykiska eller sociala svårigheter där man bedömer att en ökad risk för bland annat depression föreligger.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda förstärkta och individualiserade hembesök till nyblivna föräldrar med risk att utveckla depression. Prioritet 6.

Kompetenskrav

Legitimation inom adekvat profession.

Innehåll, kortfattat

Hembesök till familjer med ett nyfött barn erbjuds till alla familjer under barnets första månad när företrädesvis båda föräldrarna är hemma. Följ gärna handledningen från rikshandboken (https://www.rikshandboken-bhv.se/metoder--riktlinjer/hembesok/).

Vid behov kan familjen erbjudas ytterligare hembesök, till exempel då BHV-sjuksköterskan bedömer att en ökad risk för psykisk ohälsa föreligger hos någon av föräldrarna. Det är därför viktigt att våga fråga föräldrarna kring tidigare

Innehåll, fördjupat

Hembesök hos nyblivna föräldrar av BHV-sjuksköterska har en lång tradition inom den svenska barnhälsovården och har flera syften, det huvudsakliga är dock att främja kontakten mellan BVC och hemmet, informera och vid behov ge råd och stöd. Hembesöken kan också vara ett tillfälle att få en inblick i familjens hemmiljö och levnadsförhållanden. Vid behov kan upprepade hembesök ges under en längre tid som en strategi för att nå och ge stöd till familjer som av något skäl bedöms behöva förstärkt stöd. Denna åtgärd innebär intensifierade och individualiserade hembesök som bör ges regelbundet, inledningsvis någon gång per vecka för att sedan glesas ut. Hembesöken kan pågå över en längre tid om behov finns. Åtgärden inriktas primärt på relationen mellan barn och föräldrar och föräldrarnas behov av stöd i föräldraskapet men bidrar också bland annat till att förebygga depression. Vid behov av ytterligare socialt stöd eller behandlande insatser etableras kontakt med socialtjänst eller sjukvård.

Länkar

Rikshandboken för barnhälsovård

Socialstyrelsens riktlinjer 

Inget innehåll matchar dina valda filter.

Tidiga tecken

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Insatsen innebär att vården upptäcker tidiga tecken på depression och ångesttillstånd hos barn och ungdomar och kan hänvisa till rätt vårdinstans.

Syfte

Att ge rätt hjälp snabbt till barn och ungdomar med symtom på depression och ångesttillstånd för att undvika att tillståndet förvärras. Förkorta tiden med obehandlad sjukdom och minska risk för suicid. Att individer som söker får ett gott bemötande och blir tagna på allvar.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning

Innehåll, kortfattat

Tidiga tecken på depression eller ångesttillstånd hos barn och ungdomar:

  • Är rädd eller ångestfylld under en längre period (flera månader)
  • Går tillbaka i utvecklingen eller står still (gäller i synnerhet små barn)
  • Tappar lusten
  • Börjar undvika att delta i sammanhang eller aktiviteter hen tidigare deltagit i
  • Utvecklar problematiska beteenden eller agerar destruktivt, utåtagerande beteende, aggressivitet.
  • Återkommande söker för somatiska besvär som inte har kroppslig orsak
  • Har svårt att sova
  • Upplever separationssvårigheter
  • Har försämrade skolresultat
  • Har minskat umgänge med kompisar
  • Visar på förändringar/försämringar i allmäntillståndet (som uppmärksammats av föräldrarna)
  • Uttrycker ängslan, till exempel genom kraftig gråt
  • Söker försäkran
  • Har tvångstankar eller tvångshandlingar
  • Har upptagenhet av visst rädsla område, fobier

Innehåll, fördjupat

Oro är en normal del av livet men när ångesten tar överhanden och påverkar förmågan att fungera och livskvalité, måste man försöka åtgärda problemet så att inte barnet eller ungdomen påverkas i sin utveckling.

Symtombilden hos barn och ungdomar skiljer sig till viss del från den vuxnes och det är viktigt att ha en bred kartläggning och även efterhöra anhörigas syn. Det är viktigt att identifiera eventuell psykosocial stress som kan vara utlösande eller vidmakthållande, t.ex. separation i familjen, sviktande omsorg från föräldrarna, mobbing etc. Man ska alltid utesluta missbruk av alkohol eller droger. En del somatiska sjukdomar kan ha psykiatriska symtom och därför bör alltid en medicinsk utredning göras. Om barnet / ungdomens problem är ringa och kan betraktas som “normala” kan det räcka med stöd och anpassning i t.ex. skolmiljön eller hemma. Om däremot barnet / ungdomen har sådana problem att funktionsförmågan blir avsevärt påverkad t.ex. försämrade skolresultat, undviker fritidsaktiviteter, isolerar sig, etc bör diagnostisk utredning göras för att eventuell inleda behandling. Detta bör föranleda kontakt med skolläkare, primärvård eller BUP.

Det är viktigt att inte tolka in depressions- och ångesttillstånd i barnets normala utveckling.

Vid 5-6 års ålder börjar barnet förstå mer om världen och kan uppleva att faror finns överallt, vilket kan vara oroande och leda till att barnet vill vara nära föräldern på natten och mardrömmar är inte ovanligt.

Vid 6-7 års ålder när barnet utvecklar abstrakt tänkande, kan de känna stark rädsla för vissa situationer eller föremål. Det kan handla om rädsla för sådant som tex. mörker, åska eller vissa djur. Vissa barn är i denna ålder kan känna sig blyga för situationer där de kan träffa människor som de inte känner så väl, tex vid kalas, badhus eller annat. Det är viktigt att barnet får hjälpa att våga prova för att inte rädslan ska växa sig ännu starkare. Magiskt tänkande är också vanligt i denna ålder. Det kan innebära att barnet tror att något hemskt ska hända om man gör eller säger på ett visst sätt eller att barnet kan påverka händelser och personer med sina egna tankar. Det är också vanligt att barn tänker att de alltid måste utföra vissa saker i en viss ordning, många gånger och på exakt samma sätt.

I 8-9 årsåldern är det vanligt att barn återigen funderar på de stora livsfrågorna och vill få grepp om tillvaron. Barnet kan försöka att på olika sätt kontrollera det okända genom att upprepa ett beteende många gånger och på exakt samma sätt. Till exempel genom att inte gå på skarvar i trottoarens stenläggning eller att inte vilja slänga saker, inte ens skräp. De flesta barn har den här typen av beteenden. Det är också vanligt att barn blir rädda för mörker och för att vara ensamma. Ett barn som har sovit i sitt eget rum under flera år, kan plötsligt vilja sova i föräldrarnas säng.

Vid 13-18 år blir barnet/ungdomen mer medveten om tillvarons och sina egna begränsningar, vilket i perioder leda till en sjunkande självkänsla och en pessimistisk livssyn. Det är viktigt att uppmuntra föräldrar att prata med sin tonåring om hans eller hennes tankar. Tvivel och nedstämdhet är en självklar del av livet, men om tonåringen blir mer och mer depressiv, är det viktigt att de får en snabb kontakt och bedömning av tillståndet.

Texten ovan är till viss del hämtad från 1177.se

Länkar

Första linjen för barn och unga, (Sveriges Kommuner och Landsting)
Deplyftet (en arbetsgrupp inom SFBUP Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)
Nedstämdhet och ångest (UMO)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Identifiera depression hos nyblivna föräldrar med hjälp av Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS).

Syfte

Det är av särskild vikt att identifiera depression hos nyblivna föräldrar eftersom en depression under denna period av livet riskerar att även påverka det nyfödda barnet och relationen mellan förälder och barn negativt

Indikation (målgrupp, situation)

Nyblivna föräldrar. Det finns stora risker med oupptäckt depression hos nyblivna föräldrar, bland annat den negativa påverkan detta kan ha på det nyfödda barnet.

Kunskapsläge

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer. Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör identifiera depression med EPDS hos nyförlösta kvinnor. Prioritet 3. I riktlinjerna framkommer även att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma prediktionsförmågan hos EPDS vid användning till partners till nyförlösta, men att även partnern bör uppmärksammas för sin risk att utveckla depression.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning

Innehåll, kortfattat

Depression hos nyblivna föräldrar är vanligt och det är viktigt att identifiera detta tillstånd snabbt. EPDS är ett självskattningsformulär med tio frågor som utvecklats för att identifiera depression hos nyförlösta kvinnor. Formuläret erbjuds samtliga nyblivna mödrar inom barnhälsovården då barnet är 6–8 veckor gammalt. EPDS är i Sverige även validerad för nyblivna fäder och det erbjuds till den icke födande föräldern om tecken på nedstämdhet framkommer vid ett enskilt föräldrasamtal senast 3-5 månader efter förlossningen.

Innehåll, fördjupat

Samtliga nyblivna mödrar erbjuds screening för depression inom barnhälsovården då barnet är 6–8 veckor gammalt. EPDS är ett självskattningsformulär speciellt utformat för att identifiera depression hos denna population. Formulärets sensitivitet är något låg, vilket innebär att en grupp nyförlösta med depression riskerar att inte uppmärksammas genom denna screening. Det är därför viktigt att (utöver bedömning av ett gränsvärde på 12 poäng för trolig depression) också göra en klinisk bedömning av patientens mående för att på så vis uppmärksamma eventuella symptom som inte identifierats av formuläret. Eftersom depression efter förlossningen är ett allvarligt tillstånd för både förälder och barn är det viktigt att ta symptom på depression på allvar och skyndsamt sätta in lämpliga åtgärder. EPDS är i Sverige även validerad för nyblivna fäder med samma gränsvärde som för mödrar. Skalan tycks emellertid fånga upp mer symptom på fädernas stress och oro än symptom på depression och bör användas selektivt till nyblivna fäder som visar tecken på psykisk ohälsa, i kombination med bedömningssamtal. Idag erbjuds den icke födande föräldern ett enskilt föräldrasamtal på BVC då barnet är 3–5 månader gammalt och om tecken på nedstämdhet framkommer vid detta samtal erbjuds även denna förälder screening med EPDS.

Vid utfall på denna screening eller vid annan indikation på behov av extra insatser avseende nedstämdhet hos en nybliven förälder erbjuds som första insats uppföljande stödsamtal hos BHV-sjuksköterska (personcentrerad counselling). Vid lindrig till måttlig depression som är relaterad till förlossning eller föräldraskap erbjuds behandling hos psykolog inom barnhälsovården, i annat fall bör behandling ske på vårdcentral. Vid svår depression rekommenderas remiss till specialistvård. Regelbunden konsultation med psykolog (bland annat med fokus på föräldrars psykiska ohälsa) erbjuds all personal inom mödra- och barnhälsovården.

Länkar

Nyförlösta personer, ungdomar och vuxna – Identifiera depression med EPDS (Socialstyrelsen)

Screening för depression med EPDS (Rikshandboken i barnhälsovård)

Enskilda föräldrasamtal (Rikshandboken i barnhälsovård)

EPDS-formulär (Rikshandboken i barnhälsovård)

Ansvarsfördelning mellan specialistpsykiatri, specialistgynekologi och primärvård (Regional Medicinsk Riktlinje VGR) 

Hälso- och sjukvård
Hälso- och sjukvård
Hälso- och sjukvård
Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Insatsen innebär att somatiska akutsjukvården upptäcker tidiga tecken på depression och ångesttillstånd och kan hänvisa till rätt vårdinstans.

Syfte

Att identifiera individer med symtom på depression och ångesttillstånd för att undvika att tillståndet förvärras. Att förkorta tiden med obehandlad sjukdom och minska risk för suicid. Att individer som söker får ett gott bemötande och hänvisas till rätt vårdinstans.

Indikation (målgrupp, situation)

Det är vanligt att patienter med depression och ångesttillstånd söker hjälp inom den somatiska vården för t.ex. sömnbesvär, trötthet, stress och andnöd. Insatsen ska underlätta  identifiering av depression och ångesttillstånd, utesluta somatisk dito och hänvisa patienten till rätt vårdinstans.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Sjukvårdspersonal med adekvat utbildning och erfarenhet.

Innehåll, kortfattat

  • Gott bemötande präglat av empati, lyhördhet och respekt.
  • Ta personen som söker vård på allvar
  • Uteslut somatiska orsaker till patientens symtom.
  • Fråga patienten om tankar på döden och ev. suicidtankar.
  • Fråga om oro eller nedstämdhet
  • Har patienten eller har haft psykofarmaka?
  • Ärftlighet för psykiska besvär?
  • Livshändelser / kris?
  • Alkohol / droger
  • Kontakta primärvården / den psykiatriska specialistvården för bedömning beroende på allvarlighetsgrad.
  • Hänvisa patienten till rätt vårdinstans, gärna med en remiss.
  • Informera patienten om möjlighet att kontakta 1177, vårdcentral etc.

Innehåll, fördjupat

Ångest kan ge somatiska symtom som kan vara mycket svåra att skilja från andra somatiska sjukdomar. Hjärtklappning, bröstsmärta, andnöd, klump i halsen, lufthunger, svettningar, darrningar, känsla av att svimma etc. Det är viktigt att ta dessa symtom på allvar och utesluta somatiska orsaker. Om endast ångestdiagnosen kvarstår är det viktigt att ta sig tid att förklara för patienten vad detta innebär och hur man kan få bra hjälp. Viktigt att patienten upplever att den blir tagen på allvar. Att skriva en remiss till primärvård eller specialistpsykiatri kan vara ett sätt att försäkra att patienten för den hjälp den behöver. Man kan också skriva en konsult till psykiatrin om patienten är inlagd i en somatisk avdelning när man upptäcker psykiatriska symtom som kan behöva bedömning/behandling.

Vid svårare former av depression förekommer ibland stark oro för sjukdom, t.ex. cancer eller andra obotliga sjukdomar. Det är viktigt att utesluta dessa innan man hänvisar patienten till psykiatrisk vård. Men det är lika viktigt att ta patientens oro på allvar i avsaknad av somatiska fynd, det kan röra sig om en svår depression med vanföreställningar för sjukdom som kräver specialistpsykiatrisk behandling.

Hospital Anxiety and Depression scale (HAD) kan användas som hjälpmedel. HAD är en självskattningsskala som mäter oro/ångest och nedstämdhet/depression hos patienter i somatisk vård. Skattningsskalan är inte diagnostisk utan endast avsedd att användas i screeningsyfte.

Länkar

HAD-skalan (Hospital Anxiety and Depression scale, HAD självskattningsformulär)

Bedömning av resultat, tolkningsmall för HAD 

 

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Tidiga tecken på depression och ångestsyndrom hos äldre.

Syfte

All personal som kommer i kontakt med äldre behöver ha kunskap om tidiga tecken på depression och ångestsyndrom hos äldre för att kunna hänvisa/vägleda dem till rätt vårdinstans.

Indikation (målgrupp, situation)

Om en äldre person söker för eller visar tecken på psykisk ohälsa bör hen få en snabb tid för den första bedömningen, ett professionellt bemötande och bli tagen på̊ allvar. Oupptäckta och odiagnostiserade psykiatriska sjukdomar hos äldre kan vara förenade med ökad somatisk ohälsa och ökad självmordsrisk.

Kunskapsläge

Den specifika insatsen att upptäcka och åtgärda tidiga tecken depression eller ångestrelaterade syndrom hos äldre behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Således saknas prioritering av just den insatsen.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en särskild vägledning för omhändertagande av äldres psykiska ohälsa inom primärvården och socialtjänsten.

Enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom är det betydelsefullt att primärvården har tillgång till specialistpsykiatrins kompetens genom möjlighet till konsultation i enskilda ärenden.

Kompetenskrav

All personal med adekvat utbildning och erfarenhet. Se Grundläggande kunskaper hos personal som arbetar i socialtjänstens omsorg om äldre

Innehåll, kortfattat

Symtombilden hos äldre liknar den hos yngre men de psykiatriska diagnoskriterierna är inte helt anpassade till äldres psykiska sjukdomsbild. Vid psykisk sjukdom hos äldre flyter oftare olika psykiska sjukdomstillstånd och kognitiva störningar in i varandra utan skarpa gränser vilket försvårar diagnostiken.

Klinisk erfarenhet och kunskap visar att även till synes lätta depressiva tillstånd hos äldre bör tas på större allvar då de kan medföra stort lidande och påverka kroppslig sjukdom med en starkt ökad dödlighet som följd och kan innebära en betydande suicidrisk

Grunden i depression är det sänkta stämningsläget, minskad aktivitet och intressen, den negativa framtoningen där livsglädje saknas. Däremot kan äldre ha större förmåga att, vid enstaka tillfällen, ryckas med och uppfattas som positiva. Denna förmåga försvinner så snart stimulansen minskar. De depressiva symtomen kan yttra sig som att det som tidigare gladde personen inte längre gör det eller i en allmän hopplöshetskänsla.

Ångest är ett mycket vanligt symtom vid depression i hög ålder, liksom sömnproblem i form av insomningssvårigheter och tidigt uppvaknande. Också kroppsliga symtom är vanliga vid depression hos äldre, och många som har en depression söker vård för rent kroppsliga symtom, även när det inte finns en somatisk sjukdom som motsvarar symtomen så kallad somatisering. Ibland förekommer en psykomotorisk hämning, som kan vara uttalad, hos äldre personer med depressiv sjukdom.

Att ha depression och ångest innebär en särskilt skadlig stress för den äldre hjärnan som har en ökad känslighet för stress på grund av hjärnförändringar orsakade av sjukdom eller åldrande. Det finns kända samband mellan inflammatoriska cytokiner, depressiva symtom och kognitiv störning.

Den äldre hjärnan är också känsligare för alkohol och andra skadliga substanser. Alkoholkonsumtion kan öka risken för sjukdomar och olyckor i alla åldrar, men riskerna ökar ännu mer för äldre och gäller även små mängder alkohol. Alkohol påverkar dessutom många mediciner och ökar risken för biverkningar genom många olika mekanismer. Cirka 20% av de personer över 65 år med depression har en alkoholdiagnos, med ett skadligt alkoholbruk. Skadligt alkoholbruk är kopplat till en dubblerad risk för självmordstankar eller självmordsförsök. Som en del i utredningen av misstänkt depression och ångest är det därför väsentligt att undersöka om alkoholkonsumtion och/eller annat skadligt substansbruk finns med i bilden och att försöka ta reda på hur det konsumtionsmönstret ser ut.

Livsleda är vanligt vid svår depression, men även vid lindrig-måttlig depression hos äldre. Självmordsrisken är större hos äldre män än i någon annan grupp. Även hos kvinnor ökar självmordsrisken i hög ålder. Äldre personer med självmordstankar söker oftare läkare i primärvården för somatiska besvär medan yngre söker för psykisk sjukdom.

Innehåll, fördjupat

Specifik fobi och generaliserat ångestsyndrom är vanliga ångestrelaterade syndrom hos äldre och yttrar sig oftast som en ökad tendens till oro och ofta samsjuklighet med depression.

I dag finns äldre personer som lider av psykisk sjukdom inom primärvården och äldreomsorgen, ofta utan tillgång till specialistpsykiatrins kompetens. En förutsättning för god vård och omsorg för äldre personer med psykisk sjukdom är att primärvården har kompetens för att tidigt upptäcka och utreda äldre personers symtom när de söker vård. En annan förutsättning är samverkan mellan huvudmän, verksamheter och professioner utifrån den äldre personens behov. Äldre personer med psykisk ohälsa behöver ofta insatser från såväl primärvård, specialistpsykiatri, äldreomsorg och andra sociala insatser.

Primärvården kan behöva tillgång till specialistpsykiatrins kompetens vilket kan ske på olika sätt exempelvis direkt konsultation via direkta besök eller telefon. Webbaserade beslutstöd kan i sammanhanget vara ett värdefullt komplement för att underlätta spridning av information och kunskap.

Vid upptäckt, utredning och diagnostik av psykisk sjukdom hos äldre personer behövs ett helhetsperspektiv. En rad olika faktorer kan påverka tillståndet, till exempel biologiska förändringar i hjärnan, psykologiska mekanismer, somatiska sjukdomar, sociala omständigheter och biverkningar av läkemedelsbehandling. Det är också viktigt att beakta de olika symtomen hos tidigare friska äldre med nydebuterad psykisk sjukdom och personer som haft psykisk sjukdom under en stor del av livet och fortsätter att ha det i hög ålder.

Sjukvårdspersonal som har daglig kontakt med äldre med kognitiv svikt har stora möjligheter att upptäcka om en äldre person har eller riskerar att drabbas av psykisk sjukdom. Därför är det värdefullt att det finns kompetens hos både primärvården och socialtjänsten för att upptäcka tecken på psykisk sjukdom och ge lämpliga insatser, alternativt konsultera andra verksamheter för kompetens som man själv saknar. Men det ställer också krav på samverkan mellan olika parter till exempel primärvården och äldreomsorgen.

Förmågan att uppmärksamma, utreda, diagnostisera och behandla psykisk sjukdom hos äldre är en förutsättning för att primärvården ska kunna fungera som en första linjens vård för dessa patienter.

Tidiga tecken på depression eller ångesttillstånd hos äldre:

  • Nedstämdhet som ofta förnekas eller döljs.
  • Ökad oro och ångest som kan ge kroppsliga symtom eller förstärka kroppslig sjukdomsbild.
  • Hopplöshetskänsla
  • Irritabilitet
  • Sömnstörningar
  • Initiativlöshet, minskad aktivitet
  • Trötthet och utmattning
  • Obeslutsamhet
  • Minnessvårigheter
  • Aptitlöshet och viktminskning
  • Ökad alkoholkonsumtion och/eller ökat bruk av lugnande medicinering
  • Sexuella symtom: Låg libido, sexuell dysfunktion

Skattningsskalor

Användning av t ex Hospital anxiety and depressionscale - HADS, Zigmond and Snaith, 1983, kan underlätta identifiering av depression eller ångestrelaterade syndrom hos äldre. Och Mini-mental state examination - MMSE, Folstein med flera, 1975, kan hjälpa att undersöka den kognitiva förmågan.

Möjligen att man här kan lägga till även MADRS för symtommätning av depressiva symtom och MoCA (Montreal Cognitive Assesment), Ziad Nasreddine, 1996, ett annat screeninginstrument för utredning av mild kognitiv störning som alternativ till MMSE.

AUDIT/DUDIT - Instrument för identifiering av riskfylld och skadlig alkohol respektive drogkonsumtion.

Länkar

Grundläggande kunskaper hos personal som arbetar i socialtjänstens omsorg om äldre (Socialstyrelsen)

Äldres psykisk hälsa – primärvård och socialtjänst:
Det är inte alltid som man tror – vägledning till att uppmärksamma äldre med psykisk ohälsa inom primärvården (Socialstyrelsen)

Se tecken och ge rätt stöd – vägledning för att uppmärksamma äldre med psykisk ohälsa inom socialtjänst och kommunal hälso- och sjukvård (Socialstyrelsen)

Äldrepsykiatri - kliniska riktlinjer för utredning och behandling (Svenska Psykiatriska Föreningen)

Uppföljning

En förutsättning för ett bra omhändertagande av äldre med psykisk ohälsa är att huvudmännen samverkar eftersom det behövs insatser från såväl primärvård som äldreomsorg och eventuellt också från specialistpsykiatrin.

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Att tidigt upptäcka dåligt mående hos barn inom barnhälsovården

Syfte

Att upptäcka psykisk ohälsa hos små barn och därigenom möjliggöra tidiga insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Psykisk ohälsa hos barn kan t ex påverka barnets välbefinnande och utveckling. Genom att screena efter detta kan man snabbt hitta lämplig behandling

Kunskapsläge

Prioritering saknas.

Kompetenskrav

Efter arbetsgivares bedömning.

Innehåll, kortfattat

Inom barnhälsovård finns möjlighet att tidigt hitta barn som visar tecken på psykisk ohälsa. Det kan vara barn som inte klarar de moment som de förväntas kunna klara vid en viss ålder. Barnen uppvisar avvikelser i motorik, kommunikation och social interaktion. De kan inte sitta stilla, beter sig annorlunda, eller är allt för utagerande eller allt för tillbakadragna.

Ett antal moment kan i olika omfattning ingå vid varje kontakttillfälle eller hälsobesök. Personalen kan

  •       uppmärksamma föräldrars frågor om sitt barn
  •       ta anamnes om barnets utveckling och sätt att fungera
  •       undersöka och observera barnets utveckling
  •       identifiera skydds- och riskfaktorer
  •       följa upp insatser
  •       dokumentera i barnhälsovårdsjournal
  •       sammanfatta och återkoppla till föräldrarna samt planera uppfölj- ningskontakter
  •       förmedla information anpassad efter ålder, utveckling och behov.

Tidiga tecken på depression eller ångesttillstånd hos barn och ungdomar:

  • Är rädd eller ångestfylld under en längre period (flera månader)
  • Går tillbaka i utvecklingen eller står still (gäller i synnerhet små barn)
  • Tappar lusten
  • Börjar undvika att delta i sammanhang eller aktiviteter hen tidigare deltagit i
  • Utvecklar problematiska beteenden eller agerar destruktivt, utåtagerande beteende, aggressivitet.
  • Återkommande söker för somatiska besvär som inte har kroppslig orsak
  • Har svårt att sova
  • Upplever separationssvårigheter
  • Har försämrade skolresultat
  • Har minskat umgänge med kompisar
  • Visar på förändringar/försämringar i allmäntillståndet (som uppmärksammats av föräldrarna)
  • Uttrycker ängslan, till exempel genom kraftig gråt
  • Söker försäkran
  • Har tvångstankar eller tvångshandlingar
  • Har upptagenhet av visst rädsla område, fobier

Innehåll, fördjupat

Med psykiska ohälsa avses emotionella symtom eller beteendeproblem som varaktigt påverkar ett barns välbefinnande, dess utveckling och delaktighet i vardagsaktiviteter. När ett barn inte mår bra kan det inte delta i utvecklande aktiviteter med andra, varför psykisk ohälsa också kan komma till uttryck som utvecklingsförseningar.

Uttryckssätten för psykisk ohälsa växlar under uppväxten. Ju yngre ett barn är desto svårare är det att identifiera tydliga och stabila mönster som signalerar problem som kan ha betydelse på sikt. Det är inte heller självklart vilka beteenden eller symtom som ska uppfattas som avvikande. Samma symtom kan vara en adekvat reaktion på något som har hänt, till exempel att barnet är ledset för att husdjuret har dött, medan nedstämdheten hos ett annat barn inte kan förklaras som en tillfällig reaktion.

Små barns sätt att visa psykisk ohälsa är ospecifika. De använder den begränsade beteenderepertoar de har tillgång till, såsom att visa missnöje eller otillfredsställelse genom att skrika, att inte sova eller att inte äta.  Dessa tecken kan vara barnets sätt att uttrycka utvecklingsrelaterade svårigheter, dess sätt att reagera på kroppslig sjukdom eller dess sätt att reagera på förhållanden omkring sig. Flera perspektiv måste därför alltid finnas för att förstå hälsoproblem hos små barn.

Föräldraproblem och barnproblem är i dessa åldrar sammanflätade och ofta svåra att skilja på. Beteendeproblem liksom emotionella problem hos små barn har ett starkt samband med psykosociala belastningar på familjen.  En värdering av ett barns symtom måste därför inbegripa föräldrafunktionen liksom biologiska faktorer som kan påverka barnets utveckling (sjukdom, prematuritet, hjärnskador med mera).

 

Barnhälsovårdens uppgifter är att

  • främja barns hälsa och utveckling
  • förebygga ohälsa hos barn
  • tidigt upptäcka och åtgärda problem i barns hälsa, utveckling och uppväxtmiljö

Att främja hälsa innebär att stärka eller behålla barnets fysiska, psykiska och sociala välmående. En viktig del är att stimulera till egenmakt hos både föräldern och barnet.

Förebyggande åtgärder innebär att förhindra eller minska risken för sjukdom, skador och sociala problem. Åtgärderna kan riktas brett till alla och på så sätt hjälpa den grupp med barn vars behov kan vara svåra att identifiera (men som riskerar att utveckla någon form av ohälsa om inget görs). Dessutom kan eventuell stigmatisering minska eftersom ingen särskild pekas ut.

Åtgärder kan också vara individuellt riktade till ett barn eller en familj där ohälsa (eller risk för ohälsa) har identifierats, eller om familjen själva sökt vård.

Att erbjuda hälsoövervakning regelbundet till alla barn är ett sätt att tidigt kunna upptäcka hälso- eller utvecklingsproblem. Vid behov kan stöd och insatser sättas in tidigt. Hälsoövervakning bör ske i dialog med föräldrarna. En viktig del är att identifiera skydds- och riskfaktorer.

Riktade undersökningar och insatser kan göras när barnets hälsotillstånd eller situationen i familjen kräver det.

Hälsoövervakningen har även en informativ och pedagogisk målsättning, dels i form av generell information om i förväg bestämda åldersanpassade teman, dels individuellt anpassad information kring det enskilda barnet.

 

Basutredningar/kartläggningar, ofta i samband med elevvårdskonferensen i skolan, är ett exempel där det sker en bred kartläggning ur pedagogiskt, psykologiskt, socialt och medicinskt perspektiv. Det handlar om att känna igen situationer som kan innebär risk för att ett barn ska fara illa, samt identifiera omsorgssvikt hos föräldrar, utsatta miljöer och traumatiserande händelser.

Kunskap ska finnas om när en anmälan till sociala myndigheter ska göras.

Barn med utvecklingsavvikelser som inte växer eller uppnår färdigheter som förväntat bör identifieras så tidigt som möjligt eftersom det, vid vissa tillstånd, finns möjlighet att klart förbättra prognosen med tidiga insatser.

Nyfödda barns mödrar ska via BVC erbjudas screening avseende nedstämdhet (sex till åtta veckor efter förlossning). Tidigt upptäckt av depression efter förlossningen möjliggör behandling och insättande av sociala stödåtgärder.

Länkar

Rätt insatser på rätt nivå för barn och ungdomar med psykisk ohälsa (Kunskapsguiden, Sveriges kommuner och landsting)

Vägledning för barnhälsovården (Socialstyrelsen)

 

Socialtjänst, Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Insatsen innebär att tidigt upptäcka tecken på depression och ångest och hänvisa till rätt vårdinstans

Syfte

Att identifiera individer med symtom på depression och ångesttillstånd för att undvika att tillståndet förvärras. Att förkorta tiden med obehandlad sjukdom och minska risk för suicid. Att individer som söker får ett gott bemötande och hänvisas till rätt vårdinstans.

Indikation (målgrupp, situation)

Obehandlad ångest och depression orsakar mycket lidande och riskerar försämring och i värsta fall suicidhandlingar. Snabbt upptäckt sjukdom kan leda till snabb behandling och förbättring.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning

Innehåll, kortfattat

Tecken på att en individ kan ha en depression eller ha ångestsyndrom

Obs! Endast ett eller flera tecken betyder inte att individen har en pågående depression eller ångest, men kan väcka misstankar om detta

Ospecifika tecken på depression:

  • Personen har gått upp eller ner i vikt sista tiden
  • Personen ter sig nedstämd och pratar mindre än vanligt
  • Ansiktsmimiken och rörelsemönstret är långsammare än vanligt
  • Personen svarar långsammare på frågor
  • Personen verkar ha skuldkänslor / skamkänslor
  • Personen har tankar på döden / självmordstankar
  • Personen har svårt att koncentrera sig
  • Personen har svårt att genomföra uppgifter som tidigare gått bra
  • Personen oroar sig mer än vanligt
  • Sömnproblem
  • Minskad sexlust
  • Personen känner sig "avstängd" och att inget känns meningsfullt.
  • Fluktuerande humör
  • Mer irritabel än vanligt
  • Mer värkproblem

Ospecifika tecken på ångestsyndrom:

  • Kroppsliga symtom som t.ex. hjärtklappning, svettning, yrsel
  • Personen drabbas av attacker med intensiv rädsla för att svimma, kroppsliga symtom, svårt att andas, klumpkänsla i halsen
  • Personen undviker specifika situationer: höjder, åka kollektivt
  • Personen tvättar eller rengör sig onormalt mycket
  • Personen uttrycker oro för situationer eller platser på ett överdrivet sätt

Innehåll, fördjupat

Om en person har tecken på depression och ångest kan man försöka ta ett samtal med patienten. Tänk då på följande:

  • Gott bemötande präglat av empati, lyhördhet och respekt.
  • Ta personen på allvar
  • Fråga patienten om tankar på döden och ev. suicidtankar.
  • Fråga om oro eller nedstämdhet
  • Ärftlighet för psykiska besvär?
  • Livshändelser / kris?
  • Alkohol / droger
  • Kontakta primärvården / den psykiatriska specialistvården för bedömning beroende på allvarlighetsgrad.
  • Hänvisa patienten till rätt vårdinstans, gärna med en remiss om möjlighet finns.
  • Informera patienten om möjlighet att kontakta 1177, vårdcentral etc.

Länkar

 

1177

Inget innehåll matchar dina valda filter.

Kartläggning och utredning

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kartläggning av psykiatriska problem inom primärvården.

Syfte

Att identifiera psykiatriska problem inklusive alkohol- eller drogproblem, som kan leda till ytterligare utredning, diagnos och behandling.

 

Indikation (målgrupp, situation)

Patienter som söker för psykisk ohälsa eller som i samband med annan sökorsak visar tecken på psykisk problematik.



Kunskapsläge

Socialstyrelsens anger i Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom att klinisk intervju bör kompletteras med ett diagnostiskt instrument exempelvis MINI eller SCID-1.



Kompetenskrav

Enligt arbetsgivarens bedömning



Innehåll, kortfattat

  • Intervju med personen själv och/eller närstående (telefon eller möte)
  • Vad är problemet? Personens egen och omgivningens beskrivning.
  • Vilka symtom finns?
  • Påverkas funktionen? (skola, arbete)
  • Tidigare sjukdomshistoria och eventuella vårdkontakter för kroppslig och psykisk sjukdom
  • Våld eller trauma
  • Ärftlighet
  • Utlösande faktorer/händelser
  • Aktuell livssituation
  • Vilken hjälp önskar personen själv

Komplettering med standardiserat bedömningsinstrument, till exempel MINI eller SCID-1 ökar den diagnostiska träffsäkerheten.

Innehåll, fördjupat

Kartläggningen i primärvården ska kunna avgöra om det finns en psykiatrisk problematik av någon slag, det vill säga om det finns lättare psykiska problem, mer diffus psykisk ohälsa eller om det finns misstanke om eller tydligt föreligger en psykiatrisk diagnos. Om det föreligger problem som behöver insatser ska den också ligga till grund för bedömning av vilken vårdnivå som krävs för att ge insatserna som kan vara fortsatt utredning och eller behandling eller rådgivning.

Den individanpassade psykiatriska anamnesen försöker fånga upp bakgrunden till patientens problem. Oftast har man som kliniker nytta av ett stöd (t ex en mall) för att inte missa vanligt förekommande utlösande orsaker eller andra faktorer som påverkar vid psykiatrisk sjuklighet.

Standardiserade instrument ökar bedömningens säkerhet. Exempel instrument är MINI och SCID-1.

Andra instrument som kan ingå för att få en fördjupad bild:

  • för alkoholproblem (AUDIT-C) och drogproblem (DUDIT)
  • för depression (PHQ-9)
  • för ADHD (ASRS)
  • för hälsorelaterad livskvalitet (EQ-5D)
  • för bedömarskattning av sjukdomsgrad (CGI)

Den initiala utredningen ska ge underlag för beslut om fortsatt utredning och/eller behandling.

Symtombild för olika tillstånd kan se annorlunda ut för äldre.

Läs mer om tecken hos äldre.

Länkar

Anamnesstöd från psykiatristöd.se

MINI

SCID-1

MADRS

Mini-mental state examination (MMSE), kan hjälpa att undersöka den kognitiva förmågan.



Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Psykiatrisk diagnostik utifrån LEAD, inkluderar anamnesupptagning, somatiskt och psykiatriskt status inkl suicidriskbedömning, semi-/strukturerad diagnostisk intervju, symtom- och funktionsskattning och värdera dess olika delar och sammanväga.

Syfte

Sammanvägning av all tillgänglig information i samverkan med patienten för en rimlig ärendebeskrivning och att ställa en psykiatrisk diagnos som blir vägledande för behandling och övrig handläggning.

Indikation (målgrupp, situation)

Utredningsbehov av psykisk ohälsa med frågeställning svår ångest/depression. En psykiatrisk bedömning bör inte vara för snäv även om frågeställningen är specifik.

Kunskapsläge

Enligt Socialstyrelsen bör hälso- och sjukvården erbjuda SCID-I eller MINI som komplement till den kliniska bedömningen i den specialiserade vården till vuxna personer med misstänkt depression eller ångestsyndrom (prio 3).

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Innehåll, kortfattat

Psykiatrisk diagnostik bör vara ett strukturerat arbetssätt vars resultat, dvs diagnosen, är det viktigaste underlaget för valet av behandling. Diagnoser är alltid färskvara, och man måste alltid vara beredd att ompröva dem. I den kliniska vardagen ställs diagnoser ofta snabbt och intuitivt, vilket kan ha fördelar men också medföra stora risker. En säkrare diagnostik är att arbeta strukturerat och inhämta information från relevanta källor. När all information som inhämtats vägs samman kallas diagnosen "best estimate diagnosis" eller LEAD (Longitudinal Expert All Data).

Innehåll, fördjupat

Anamnesupptagning och bedömning av psykiskt status

Den psykiatriska anamnesen är grunden i utredningen. Här kartläggs debutålder, långtidsförlopp, aktuella symtom och omgivningsfaktorer. Ärftlighet och tidigare behandlingsrespons efterfrågas. Man gör en genomgång av livssituation och funktionsnivå där även individuell sårbarhet, negativa livshändelser, långvariga belastningar samt aktuella stressorer finns med.  Ett standardiserat intervjustöd/checklista kan användas till stöd för anamnesupptagning. DSM-5 kulturformuleringsintervju är ett annat praktiskt intervjustöd med syfte att att ge utrymme för att prata om kulturbaserade tolkningar av upplevda besvär.

  • Hereditet
  • Trauman inklusive misshandlad som barn och sexuellt utnyttjande
  • Debutålder
  • Långtidsförlopp
  • Social belastning
  • Personlighetsmässiga faktorer
  • Utvecklingsrelaterade svårigheter
  • Beroende
  • Strukturerad suicidriskbedömning

Strukturerad intervju

MINI eller SCID-I

MINI är en kortfattad strukturerad intervju omfattande  de huvudsakliga psykiatriska störningarna i enlighet med DSM-5 och ICD-10, avsett att användas som ett verktyg för att underlätta insamling av  uppgifter och klassificering av symtom. MINI används av utbildad personal. MINI inkluderar inte bedömning av personlighetsrelaterade problem. MINI fyller en funktion när man vill fördjupa faktainsamlandet kring en riktad frågeställning. Om t ex en patient berättar om olika aspekter som har det gemensamt att det handlar om ångest kan ett gemensamt samtal utgående från MINI:s avsnitt för kartläggning av ångestsymtom både klargöra bilden och stärka den gemensamma förståelsen

SCID-I är en semistrukturerad  intervju för diagnostik enligt DSM-IV, axel I. För att använda SCID-I krävs goda kunskaper om psykiska sjukdomar och störningar och om kriterierna i DSM-systemet.

MINI - KID är motsvarande strukturerad  och K-SADS-PL motsvarande semistrukturerad intervju som kan användas vid diagnostisering av depression och ångestsjukdom hos unga som ett komplement till klinisk bedömning

Exempel på självskattningar

  • AUDIT-C (de tre första frågorna i AUDIT, för screening av alkoholberoende)
  • PHQ-9 (för screening av depression och skattning av depressionsgrad)
  • MADRS-S (självskattning av depressionsgrad, används ofta för att följa förlopp)
  • ASRS-screening (för screening av vuxen-ADHD)
  • EQ-5D (för skattning av hälsorelaterad livskvalitet)
  • DSM-5 Självskattning av aktuella symtom

Bedömarskattning

CGI-S (för skattning av sjukdomsgrad)

Ev ställningstagande till fördjupad utredning

  • DSM-systemet är i grunden ett klassifikationssystem som byggts ut till att vara ett diagnostiskt hjälpverktyg, vars främsta funktion är att underlätta kommunikation om klinisk symtombild
  • Notera att såväl screeningskalor som MINI har lågt positivt prediktivt värde, dvs ger många falskt positiva svar.
  • Patientens symtom kan ibland uppfylla DSM-kriterier för flera diagnoser. Detta är  ofta uttryck för en komplex problematik med flera yttringar.
  • Man bör skilja på de två momenten ”att ställa diagnos” och ”att klassificera en ställd diagnos”. I det första fallet bedömer man vilket sjukdomstillstånd patienten lider av. I det senare fallet anger man en kod för diagnosen, i nuläget i Sverige enligt ICD-10

Utredning för respektive diagnos

Vid misstanke om specifik depression eller ångestdiagnos, kan fördjupad utredning ske enligt särskilda insatser:

 

Länkar

MINI

Psykiatristöd

Grundformulär DSM-5

Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom – Stöd för styrning och ledning (Stockholm, 2017)

Diagnostik och uppföljning av förstämningssyndrom (SBU)

K-SADS Screeningintervju (Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Länkarna nedan kräver att man har en grundläggande utbildning i psykiatri och psykiatrisk diagnostik, samt kräver träning och samskattning för att man ska kunna säga att användandet är kvalitetssäkrat.

MINI Internationell Neuropsykiatrisk intervju för barn och ungdomar 

Introduktion i att arbeta med MINI-Kid intervjun

Uppföljning

Avsnittet ska kompletteras.

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

En strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk bör erbjudas till ungdomar och vuxna med depression och ångestrelaterade symtom/syndrom. Patienter med förhöjd suicidrisk förekommer inom alla delar av hälso- och sjukvården.

Syfte

Det är viktigt att kunna identifiera patienter med förhöjd risk att begå suicid, för att skyndsamt kunna vidta åtgärder i syfte att minska risken. För ungdomar och vuxna med depression eller ångestsyndrom leder strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk till ökade förutsättningar för korrekt fortsatt handläggning. En god bild av individens suicidrisk gör att adekvata insatser kan sättas in vilket minskar risken för suicidförsök. Suicidrisken bör omprövas kontinuerligt.

Indikation (målgrupp, situation)

Risken för suicidhandlingar eller suicid är ökad vid depression och ångestrelaterade syndrom. Det är därför viktigt att snabbt kunna identifiera och handlägga förhöjd suicidrisk. För ungdomar och vuxna med depression eller ångestsyndrom leder strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk till ökade förutsättningar för korrekt fortsatt handläggning. En god bild av individens suicidrisk gör att adekvata insatser kan sättas in vilket minskar risken för suicidförsök.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda en strukturerad klinisk bedömning av suicidrisk till ungdomar och vuxna med depression eller ångestsyndrom (prioritet 1).

Kompetenskrav

Sjukvårdspersonal med lämplig kompetens, legitimation, lämplig utbildning och handledning.

Innehåll, kortfattat

I den kliniska bedömningen av suicidrisk bör ingå en strukturerad kartläggning för att identifiera om personen har eller har haft suicidtankar, suicidplaner, självskadebeteende eller andra tecken på instabilitet. Det ingår även att kartlägga personens livssituation, funktionsnivå och sociala nätverk.

Innehåll, fördjupat

Det är viktigt att kunna identifiera vilka patienter som har förhöjd risk att suicidera men beteendet är komplext och svårt att förutsäga. I Sverige dör årligen cirka 1 500 personer i suicid vilket är en medelhög nivå ur ett internationellt perspektiv.

Alla delar av hälso- och sjukvården bör ha lämplig utbildning och kompetens för att upptäcka självmordsbenägenhet. Suicidnära personer har särskilda behov. För att hantera dem på rätt sätt behövs trygga vårdsystem och god kommunikation mellan företrädare för olika delar av hälso- och sjukvården och andra professionella instanser. Personen bör vägledas till rätt instans.

Suicidrisk bedöms alltid utifrån en sammanvägning av anamnes, psykisk status, preliminär diagnos, statistiska riskfaktorer och utfall av använda skalor. Suicidrisk ska beaktas vid varje besök och alltid dokumenteras. Beakta även att akut riskbedömning är en samtidig bedömning och krisintervention.

I den kliniska bedömningen av suicidrisk bör patienten vara så delaktig som möjligt. Det är bra om samtalet inte enbart fokusera på skäl till att dö och patientens svårigheter. Det är viktigt att fråga om patientens erfarenhet av att hantera liknande situationer och vad som tidigare har haft en skyddande effekt. Det är också viktigt att behandlaren inte argumenterar eller moraliserar, utan syftet är att presentera alternativ som utgår från att behandlaren accepterar patientens svårigheter.

En klinisk bedömning av suicidrisk kräver kunskap, erfarenhet och goda samtalsfärdigheter. Det krävs även att upprätta en krisplan. Anhörigkontakt - Anhöriga skall alltid kontaktas i samband med bedömning av en suicidnära patient om inte patienten tydligt motsätter sig detta. Kontakt med anhöriga bör etableras så snart som möjligt.

Anhörigkontakt skall alltid dokumenteras.

Kontakt med anhöriga är viktigt dels utifrån att anhöriga behöver stöd och hjälp, dels utifrån att anhöriga kan ge väsentlig information. En tidigt etablerad kontakt med en anhörig kan även förbättra möjligheterna till stöd och hjälp för patienten längre fram av denne anhörige.

Omhändertagandenivåer efter den akuta riskbedömningen.

Efter riskbedömningen följer ett ställningstagande till vilken grad av omhändertagande som är nödvändig i det enskilda fallet. Helst bör bedömningen resultera i en krisplan mellan patienten och berörd personal om fortsatta åtgärder.

I krisplanen bör ingå tydliga rutiner om hur, när och vem gör vad, när patienten inte kommer på avtalat besök eller avviker från bestämd vårdplan ska finnas och vara känd av patient, närstående och berörd vårdpersonal

Om personen bedöms ha en akut suicidrisk eller behov av psykiatrisk heldygnsvård ska patienten remitteras för akut bedömning inom psykiatrisk vård. I vården av personen med suicidrisk är det viktigt att det finns en hög kontinuitet. För att undvika brister i kontinuiteten är det viktigt att vårdkedjan bevaras så intakt som möjligt genom att ordinarie behandlare finns kvar.

Det kan göras genom att man hänvisar till en kompletterande vårdinstans, inte bort från den som redan finns. På motsvarande sätt behöver icke-specialiserad vård för barn och unga (”första linjen”), elevhälsan och individ- och familjeomsorgsförvaltningen ha rutiner för att upptäcka risksituationer hos barn. Vid behov ska barn med psykisk sjukdom i form av svåra depressioner eller ångestrelaterade syndrom remitteras till en barn- och ungdomspsykiatrisk akutmottagning. Närstående bör involveras under hela utredningsprocessen eftersom de kan ge en bredare information om situationen och patientens förändring över tid, behöva hjälp för egen del och medverka i fortsatt vårdplanering och som vårdnadshavare delta i psykosocial och psykopedagogisk behandling. Det är dock inte lämpligt att lägga ett för stort ansvar på närstående eller vårdnadshavare i de fall personen får tillsyn och omvårdnad i hemmet. Om personen ändå får tillsyn och omvårdnad i hemmet behöver man tillsammans gå igenom hur detta ska kunna ske på ett säkert sätt samt ha en plan för uppföljning.

Efter ett suicidförsök behöver personen få en adekvat utredning och klinisk bedömning. Uppföljningen behöver ske snabbt och strukturerat och fokusera på patientens upplevda problem.

Orsaken till suicid i hälso- och sjukvården kan vara att suicidrisken inte vägs in i behandlingsplaneringen, till exempel när patienten överförs från en vårdinstans till en annan eller när hälso- och sjukvårdspersonalen gör en uppföljning efter ett suicidförsök. Det kan också handla om att patienten inte får tillräcklig hjälp med att berätta om varför hen ser döden som en utväg eller hjälp med att hitta andra sätt att hantera sitt lidande och sina problem. Inom psykiatrisk akutverksamhet är det viktigt att vara lyhörd för graden av lidande hos varje enskild patient och att försöka förstå om suicidtankarna riskerar att övergå i handling, till exempel på grund av bristande impulskontroll. Det finns samtalstekniker som kan underlätta patientens beskrivning, till exempel validering av patientens känslor. För att hälso- och sjukvårdspersonalen ska kunna sätta in de försiktighetsåtgärder som behövs för att hantera suicidrisken är det viktigt att väga in en värdering av risken i behandlingsplaneringen.

Tänk på följande:

  1. Försök att bygga upp en förtroendefullt samtalsklimat innan frågan kring självmordstankar ställs.
  2. Ställ frågor som kräver ett utförligt svar och inte bara ja/nej.
  3. Risken för suicid ökar INTE av att man ställer frågor.
  4. Fråga om tidigare suicidförsök. Om denna har skett nyligen, fråga om metod och bedöm allvarlighetsgraden. Tidigare suicidförsök är den viktigaste riskfaktorn för nya suicidförsök.
  5. Fråga om kända riskfaktorer: depression, bipolär sjukdom, psykossjukdom, missbruk, somatisk sjukdom.
  6. Fråga om social situation, akuta händelser, kris.
  7. Fråga om suicidtankar, suicidplaner och försök att fånga var personen är i den suicidala processen.
  8. Dokumentera i journal och ta ställning till om patienten behöver akut uppföljning inom specialistpsykiatrin.
  9. Överväg att använda ett strukturerat instrument (se nedan)

För att underlätta och förbättra den kliniska bedömningen av suicidrisk har intervju- och skattningsinstrument utvecklats. Trots att dessa instrument har otillräckligt vetenskapligt underlag eller visad låg tillförlitlighet (sensitivitet eller specificitet) kan de användas som komplement vid en klinisk suicidbedömning. Instrumenten kan ha ett värde som pedagogiskt stöd för att efterfråga viktiga riskfaktorer för självmordsbenägna personer.  

Bedömningar av självmordsrisk ingår som en viktig del i omhändertagandet av patienter i akut psykiatrisk vård, men också vid fortsatt slutenvård och uppföljning i öppenvård. I akutmedicinsk vård är det också viktigt att värdera risken för självmord hos personer som inkommer efter någon form av självskadehandling.

Det är viktigt att skapa förtroende hos patienten genom aktivt och empatiskt lyssnande. En suicidriskbedömning är alltid en klinisk bedömning och består av följande:

Psykiskt status och fullständig psykiatrisk anamnes inkl. uppgifter från närstående och med fokus på följande riskfaktorer;

  • Tidigare självmordsförsök
  • Psykiatrisk sjukdom (affektiv sjukdom, schizofreni, personlighetsstörning, anorexi, missbruk)
  • Akut stress-krisreaktion; upplevd kränkning; förluster; separationer
  • Allvarlig somatisk sjukdom
  • Hereditet för självmord
  • Trauma i barndomen
  • Manligt kön (undantag finns, tex i Kina, eller bland läkare)
  • Stigande ålder
  • Ensamboende, arbetslös, litet socialt nätverk
  • Impulsivitet, aggressivitet och kognitiv inflexibilitet
  • Tillgång till letala metoder (t.ex. vapen, höga höjder, sparade tabletter)

Bedömning av suicidal intention

    • Vilja att dö
    • Vilja att göra ett aktivt suicidförsök
    • Varaktighet av suicidtankarna
    • Frekvens och förlopp av suicidtankar
    • Suicidal planering (hur, när, var)
    • Konkreta förberedelser för att begå självmord (t.ex. skaffa rep)
    • Avskedsbrev eller annan skriftlig kommunikation

Hjälpmedel

  • Suicidtrappan/självmordsstegen (Beskov 2000)
  • Modulen B i MINI – intervjun
  • MADRS/MADRS-S sista frågan - Montgomery-Åsberg Depression Rating Scale (Montgomery and Asberg, 1979)
  • SSI– Scale of Suicidal Ideation, frågeformulär för bedömning av suicidrisk (Beck, Kovacs & Weissman 1979)
  • SIS– Suicidal Intent Scale, intervjubedömning av suicidrisk efter suicidförsök (Beck et al. 1974; Beck et al. 1979)
  • SUAS/SUAS-S- Suicide Assessment Scale, bedömning av suicidrisk (Nimeus et al. 2000; Nimeus et al. 2006)
  • C-SSRS - Columbia självmordsbenägenhet bedömningsskala för bedömning av suicidrisk och suicidalt beteende (Posner et al. 2011)

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av depression och ångestsyndrom (Socialstyrelsen)

Folkhälsomyndigheten har i uppdrag av regeringen att samordna arbetet med suicidprevention på nationell nivå.

Suicidprevention.se (Folkhälsomyndigheten)

Fler självmord bland unga bör utredas hos Socialstyrelsen

På Kunskapsguidens webbplats finns information kring suicid och hur de kan undvikas.  

Om suicid (Kunskapsguiden)

Om suicid bland barn och unga (Kunskapsguiden)

”Suicidstegen” (Region Västernorrland)

Depression eller ångestsyndrom, ungdomar och vuxna – Bedömning av självmordsrisk med instrument som komplement till klinisk bedömning (Socialstyrelsen)

S U A S Självskattningsformulär

 

SUICIDE INTENTION SCALE,SIS enligt Beck et al.

Columbia Självmordsbenägenhet bedömningsskala 

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering av depression.

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd som leder till sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Innehåll, kortfattat

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga:

“Blir du någonsin så deprimerad att du inte kan fungera?”

Depression kännetecknas av att vara episodisk och återkommande.  Vid svår depression finns en uttalad symtombild där det även kan finnas psykotiska symtom. Dessa är främst stämningskongruenta vanföreställningar om skuld och skam, men i ovanliga fall kan vanföreställningarna vara icke stämningskongruenta och då till exempel innehålla paranoida tankegångar och upplevelser av att vara styrd. Kroppsliga symtom är också vanliga vid mer uttalad depression, såsom främst viktnedgång och tidigt morgonuppvaknande.

Suicidtankar är ofta frekventa och intensiva vid svårare depression och suicidrisken kan vara förhöjd. Patientens funktion i arbete, fritid, inom familjen eller andra sociala sammanhang är också kraftigt nedsatt. Depression diagnostiseras med hjälp av det kliniska samtalet.

Screeninginstrument EPDS kan användas som komplement för nyförlösta mammor. K-SADS-PL eller MINI-KID är två strukturerade intervjuer som kan användas vid diagnostisering av depression och ångesttillstånd hos unga som ett komplement till klinisk bedömning. Risk för överdiagnostik finns eftersom naturliga reaktioner på belastande livshändelser felaktigt kan identifieras som klinisk depression. Underdiagnostik av depression är ett större problem hos tonåringar än hos vuxna. Depressiva tillstånd kan ibland vara svåra att identifiera, framför allt vid samtidig somatisk eller annan psykisk sjukdom. Även genus- och kulturrelaterade skillnader kan leda till under- eller överdiagnostik.

Symtombilden hos barn och ungdomar kan vara komplicerad då deprimerade barn inte alltid ter sig märkbart nedstämda. Vanliga symtom hos barn och ungdomar vid depression är kroppsliga besvär som till exempel ont i huvudet, ont i magen, oro och upplevelse av att vara sjuk, utagerande beteenden, irritation och ilska. Kvinnor efterfrågar vård i större utsträckning än män och i många kulturer presenteras somatiska besvär i första hand vid depression. Det är viktigt att överväga om en depression är en del i en bipolär sjukdom, eftersom dessa depressioner har särskild behandling.

Symtombilden vid depression hos äldre är heterogen, vilket kan försvåra upptäckt och diagnos. Kroppsliga och kognitiva symtom är vanliga och kan vara mer framträdande än affektiva symtom. Samsjuklighet och hög användning av andra läkemedel kan komplicera behandlingen. Här kan Geriatric Depression Scale, GDS vara till hjälp.

PHQ-9 kan användas som screeninginstrument vid depressiva symtom. MADRS saknar roll i att diagnostisera depression men fungerar väl för att följa symtom över tid.

Differentialdiagnostik:

  • Bipolär sjukdom (finns tecken på tidigare hypomani/mani?, ärftlighet för bipolär sjukdom?)
  • Sorgereaktion
  • Depression relaterad till kroppslig sjukdom ( t ex hypothyreos, hypogonadism, sömnapnésyndrom, celiaki, malignitet, infektioner, anemi
  • Depression relaterad till skadligt bruk/beroende av alkohol, andra substanser eller läkemedelspåverkan
  • Dystymi (mildare och långdragna besvär, ofta flera år)
  • Utmattningssyndrom
  • Organiska hjärnskador, t.ex. demens, stroke, parkinson

För diagnosen egentlig depression enligt ICD-10 krävs:

A. att minst två av symtomen nedstämdhet, energifattigdom och minskad aktivitet dominerat under minst de senaste två veckorna.

B. att detta inte kan förklaras av annan kroppslig eller psykisk störning.

C. att minst ett av följande symtom också förekommer, eller totalt minst fyra symtom från A och C:

  1. Förlust av självförtroende och självuppskattning
  2. Överdriven eller obefogad självkritik och nedvärdering av sig själv
  3. Återkommande tankar på död eller självmord
  4. All slags självskadande beteende
  5. Upplevd nedsättning av förmåga till tankeverksamhet och koncentration
  6. Vankelmod och beslutsångest
  7. Förändrad psykomotorisk aktivitet med minskad rörlighet eller agitation
  8. Alla slags sömnproblem
  9. Ökad eller minskad matlust med medföljande effekt på vikten

Vid lindrig depression är patienten i obalans men kan i allmänhet genomföra normala aktiviteter.

För att måttlig egentlig depression ska föreligga krävs kriterier för lindrig depression samt minst sex symtom från A och C. Patienten är oftast så påverkad att även vardagliga sysslor är svåra att genomföra.

För diagnosen svår egentlig depression krävs att alla tre symtomen från A och minst fem symtom från C föreligger. Patienten är funktionsnedsatt, har starka självförebråelser och självmordstankar samt ofta framträdande kroppsliga symtom bland de som redovisats under punkt C.

Länkar

Behandling av depressionssjukdomar (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering)

Behandling av depression hos äldre (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering)

Depression - unipolär (Stockholms läns landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering paniksyndrom.

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Paniksyndrom leder till minskad livskvalite, funktionsförmåga och aktivitetsbegränsningar.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Innehåll, kortfattat

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga:

“Har du någonsin fått en panikattack?”

En panikattack är en avgränsad, hastigt påkommande upplevelse av intensiv rädsla, skräck eller fruktan. Panikattacker tar sig uttryck i olika typer av symtom som yrsel, hjärtklappning, obehagskänsla i bröstet, svimningsattacker eller svårigheter att andas, och tolkas ofta av den drabbade personen som en kroppslig sjukdom. Det ska också finnas en betydande beteendeförändring med anledning av attackerna (t ex beteenden som syftar till att undvika att få panikattacker, såsom undvikande av fysisk ansträngning eller andra situationer som personen har förknippat med panikattacker). Panikattacker förekommer som delsymtom vid flera ångestsyndrom samt är vanligt vid depression. Exempelvis kan exponering för en social situation vid social fobi utlösa en panikattack. Ett vanligt missförstånd är att den typen av ångestattacker misstolkas som ett paniksyndrom. För diagnos krävs återkommande panikattacker.

Symtombördan kan skattas med den syndromspecifika självskattningsskalan PDSS-SR (Panic Disorder Severity Scale Rated), för att t ex följa förlopp och resultat av behandling

Avseende barn:

Kartlägg

  • Ångestsymtom – debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser
  • Kontext – familjeförhållanden, skolsituation, kamratrelationer, hereditet, trauma, tidig utveckling, sömn etc

Undersök familjens och förskolans/skolans och övriga psykosociala faktorers roll för problemens uppkomst och vidmakthållande

Uteslut att ångesten orsakas av försummelse av barnet och dess grundläggande behov

Kartlägg övrig psykiatrisk problematik, t ex med hjälp av strukturerad intervju såsom MINI-KID eller K-SADS PL (pdf) (Kiddie-schedule for affective disorders and schizophrenia, present and lifetime version)

Självskattningsformulär kan med fördel användas:

  • I BUP:s riktlinjer  rekommenderas Spence children’s anxiety scale (SCAS) som finns i barn- och föräldraversion för barn 7-17 år. Skalan innehåller delskalor för bland annat paniksyndrom/agorafobi.

Differentialdiagnostik

  • Panikattacker relaterade till verklig fara
  • Enstaka panikattacker (utan klinisk signifikans)
  • Social ångest
  • Tvångssyndrom
  • PTSD och akut stressreaktion (relaterat till specifikt trauma)
  • Separationsångest
  • Specifik fobi
  • Psykossjukdom
  • Substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
  • Ångest relaterad till somatisk sjukdom (t ex hypertyreos)

ICD-10; F41.0 Paniksyndrom (episodisk paroxysmal ångest)

Ett obligat fenomen är återkommande attacker av svår panikångest, som är oförutsägbara då de inte är begränsade till särskilda situationer eller omständigheter. Liksom vid andra ångestsyndrom är de dominerande symtomen plötsligt insättande hjärtklappning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, yrsel och overklighetskänslor (depersonalisation eller derealisation). Sekundärt uppträder ofta rädsla för att dö, att förlora kontrollen eller att bli sinnessjuk. Panikångest bör inte användas som huvuddiagnos om patienten är deprimerad vid tidpunkten då ångestanfallen startar. Under sådana omständigheter kan panikattackerna vara sekundära till depression.

Länkar

Psykiatristöd om paniksyndrom (Stockholms Läns Landsting)

Skattningsskalor (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering social ångest (social fobi)

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Social ångest sänker livskvaliteten och funktions- och aktivitetsförmågan hos patienten.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivares bedömning

Innehåll, kortfattat

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga:

“Undviker du aktiviteter eller andra sociala sammanhang för att du är rädd att göra bort dig eller verka dum?”

Social ångest debuterar vanligen i tidiga tonår och kan vara mycket handikappande för individen. Många söker inte hjälp och när det sker är det många år mellan symtomdebut och diagnos. Eftersom social fobi debuterar i en känslig fas i livet där individen både skaffar sig utbildning samt etablerar relationer kan det få stora konsekvenser för både utbildning och arbete men också möjligheterna att bilda familj etc.

Personer med social ångest känner ångest i sociala situationer och när de står i centrum för uppmärksamheten. Personer med social ångest undviker ofta sociala sammanhang där de riskerar att känna sig granskade eller bortgjorda. Vardagliga situationer som till exempel att prata, äta eller skriva inför andra kan upplevas ångestframkallande och plågsamma. Genom att undvika andras uppmärksamhet kan personer med social ångest uppleva tillfällig lindring, samtidigt som detta beteende bidrar till att vidmakthålla den sociala ångesten. Barn och ungdomar har ofta kroppsliga symtom (såsom huvudvärk och magont) i anslutning till de ångestskapande situationerna.

Differentialdiagnostik

  • Normal blyghet
  • Agorafobi (undvikandebeteendet är inte avgränsat till sociala situationer)
  • Specifik fobi
  • PTSD eller akut stressreaktion (undviker situationer som påminner om traumat)
  • Separationsångest
  • Tvångssyndrom (undviker situationer som triggar tvång)
  • Autism, schizoid eller schizotyp personlighetssyndrom (ointresse av andra människor)
  • Ängslig personlighetssyndrom (tidig debut, långvarig, genomgående beteendemönster)
  • Depression
  • Psykos
  • Substansbruk

ICD-10: F40.1 Social ångest

Rädsla för att bli kritiskt granskad av andra människor, vilket leder till undvikande av sociala situationer. Mer genomgripande sociala fobier är vanligtvis associerade med låg självuppfattning och rädsla för kritik. Patienter söker ofta hjälp på grund av rodnad, tremor, illamående eller urinträngningar. Patienten är ibland övertygad om att dessa sekundära manifestationer av ångest är det primära problemet. Symtomen kan utvecklas till panikattacker.

Länkar

Vem får ställa diagnos? (Socialstyrelsen)

Social ångest (fobi) (Stockholms läns landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering specifik fobi

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Specifik fobi kan vara aktivitetsbegränsande.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Enligt arbetsgivares bedömning.

Innehåll, kortfattat

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga

“Har du någon särskild rädsla som är speciellt besvärande, t ex att flyga, spindlar, få en spruta?”

Specifik fobi innebär en irrationell rädsla för en viss typ av särskild företeelse, som t ex flygresor, åsynen av vissa djur, blod, injektioner, höjder eller instängda platser. Specifika fobier är de vanligaste ångestsyndromen i befolkningen. Personer med specifika fobier söker sällan vård, trots att problemen i enskilda fall kan bli handikappande. Vid specifika fobier finns olika skattningsskalor anpassade för respektive fobi.

Majoriteten av personer med specifik fobi söker inte vård och förblir därmed obehandlade. Trots tillståndets vanlighet behandlas därför få inom den offentliga vården. Då patienten söker är diagnosen i allmänhet lätt att ställa. Specifik fobi ska i princip alltid behandlas inom primärvården, detta då graden av funktionsnedsättning oftast är liten eller moderat.

Specifika fobier delas in i fem undergrupper utifrån rädslans fokus:

  • Djur (t ex spindlar, ormar, hundar)
  • Naturlig miljö (t ex höjder, vatten, oväder)
  • Platsbundenhet (t ex flygplan, instängda utrymmen)
  • Blod, injektioner eller skador (t ex blodprov, operationer)
  • Övriga (t ex kräkning, sätta i halsen, sjukdom)

Fobier begränsade till helt specifika situationer såsom ångest för speciella djur, höjder, åskväder, mörker, flygning, stängda rum, besök på offentliga toaletter, intag av viss föda, tandläkare, åsyn av blod eller kroppsskada. Även om den utlösande situationen är avgränsad eller speciell kan kontakt med situationen utlösa panikångest på samma sätt som vid agorafobi och social fobi.

Enligt internationella befolkningsundersökningar beräknas livstidsprevalensen för specifik fobi vara 13 procent. Specifik fobi är därmed det vanligaste ångestsyndromet. Det är ungefär dubbelt så vanligt bland kvinnor jämfört med män.

Prevalensen av specifik fobi bland barn och ungdomar uppskattas till upp till 5 procent. En amerikansk studie har visat att specifik fobi rapporterats hos nästan 20 procent av ungdomarna, medan bara 0,6 procent uppgav en allvarlig funktionsnedsättning på grund av fobin.

Differentialdiagnostik:

  • Normal och adekvat rädsla
  • Social ångest
  • Agorafobi
  • PTSD eller akut stressreaktion
  • Separationsångest
  • Paniksyndrom
  • Tvångssyndrom

ICD-10: F40.2 Specifika (avgränsade) fobier

Fobier begränsade till helt specifika situationer såsom ångest för speciella djur, höjder, åskväder, mörker, flygning, stängda rum, besök på offentliga toaletter, intag av viss föda, tandläkare, åsyn av blod eller kroppsskada. Även om den utlösande situationen är avgränsad eller speciell kan kontakt med situationen utlösa panikångest på samma sätt som vid agorafobi och social fobi.

Länkar

Specifik fobi (Stockholms läns landsting)

Skattningsskalor (Stockholms läns landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering PTSD.

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

PTSD har ett plågsamt tillstånd som påverkar livskvalitet och funktions- och aktivitetsförmåga.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Innehåll, kortfattat

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga:

“Har du upplevt någon svår traumatisk händelse som fortfarande plågar dig som hemska minnen, flashbacks eller mardrömmar?”

Efter mycket påfrestande och potentiellt traumatiska händelser såsom naturkatastrofer, olyckor, våldshändelser, sexuella övergrepp, tortyr eller fysisk misshandel utvecklar många personer en akut stressreaktion.

PTSD innefattar, förutom förekomst av traumatisk händelse, fyra symtomkomplex:

  • Påträngande symtom - återkommande, ofrivilliga och plågsamma minnen, mardrömmar, flashbacks eller intensiva psykiska/fysiologiska reaktioner vid triggers
  • Undvikande - av sådant som påminner om den traumatiska händelsen såsom vissa situationer, platser, personer, tankar, minnen och sinnesintryck
  • Negativa kognitiva förändringar och negativa förändringar i sinnesstämning
  • Övriga symtom som t ex lättskrämdhet

De flesta med akut stressreaktion har övergående symtom. Om besvären håller i sig mer än en månad efter den traumatiska, oftast livshotande, händelsen kan dessa personer utveckla PTSD. Men endast ungefär 10 procent av individerna i en traumatiserad population uppvisar symtom av sådan svårighetsgrad och grad av funktionsbegränsning att diagnosen PTSD ställs.

Vid klinisk bedömning kan det ibland vara användbart att komplettera muntlig anamnes med en händelsescreening för att på ett icke-konfrontativt sätt undersöka förekomst av traumatiska upplevelser, såsom Life event checklist (LEC-5)

Den strukturerade kliniska intervjun Clinican Administrerd PTSD scale (CAPS) kräver utbildning.

Screeningskalor som kan användas är t ex Impact of Event Scale- Revised (IES-R) och PCL-5 DSM-5.

Differentialdiagnostik:

  • Akut stressyndrom (utlöses också av trauma och har i stort sett samma symtomatologi som PTSD, men med varaktighet bara upp till en månad efter traumat.)
  • Anpassningsstörning (typiskt är att symtomens styrka inte bedöms stå i proportion till typ och intensitet av stressorn).
  • Andra psykiatriska tillstånd (reaktionen har inte typiska PTSD-symtom utan mer depression, annat ångesttillstånd, kortvarig psykos eller emotionellt instabil personlighetsstörning)
  • Flashbacks av annan orsak (substansbruk, skalltrauma, bipolär sjukdom, depression, psykos)

Särskilda aspekter hos barn och ungdomar

Kartlägg

  • Ångestsymtom - debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser
  • Kontext - familjeförhållanden, skolsituation, kamratrelationer, hereditet, trauma, tidig utveckling, sömn etc

Familjens och förskolans/skolans och övriga psykosociala faktorers roll för problemens uppkomst och vidmakthållande behöver undersökas

Kartlägg övrig psykiatrisk problematik, t ex med hjälp av strukturerad intervju såsom MINI-KID eller såsom K-SADS PL, (Kiddie-schedule for affective disorders and schizophrenia, present and lifetime version)

Skattningsskalor kan med fördel användas, t ex

  • CPSS (the Child PTSD Symtom Scale)
  • Trauma Checklist for Children (TSCC)
  • Children revised impact scale (CRIES-8)
  • Trauma symtom checklist for young children (TSCYC)

Prevalensen av PTSD bland barn och ungdomar varierar enligt studier men har generellt legat lägre än för vuxna. Livstidsprevalensen är uppskattad till 1,5–5 procent hos ungdomar.

Riskfaktorer:

  • Omsorgssvikt
  • Att befinna sig på flykt
  • Familjens totala psykosociala belastning
  • Funktionshinder eller psykiska problem sedan tidigare

ICD-10: F43.1 Posttraumatiskt stressyndrom

Ett tillstånd som uppstår som fördröjd eller långvarig reaktion på en traumatisk händelse eller situation (av kortare eller längre varaktighet) av exceptionellt hotande eller katastrofalt slag, som kan väntas medföra kraftig påverkan på praktiskt taget alla människor. Predisponerande faktorer som personlighetsdrag (tvångsmässiga eller asteniska) eller anamnes på neurotisk störning kan sänka tröskeln för risken att utveckla syndromet eller förvärra förloppet men de är varken nödvändiga eller tillräckliga för att förklara uppkomsten. Typiska fenomen inkluderar episoder av återupplevande av traumat i form av påträngande minnen (¨flashbacks¨), drömmar eller mardrömmar som uppträder mot en bakgrund av känslomässig stumhet och avflackning, tillbakadragande från andra människor, nedsatt reaktivitet på omgivningsfaktorer, anhedoni och undvikande av aktiviteter och situationer som påminner om traumat. Det finns ofta ett tillstånd av autonom irritabilitet, ökad vaksamhet och förhöjd alarmberedskap samt insomnia. Ångest och depression är ofta förenade med tidigare nämnda symtom och tecken och självmordstankar är inte ovanliga. Tillståndet utvecklas efter traumat med en latenstid som kan variera från några veckor till månader. Förloppet är fluktuerande men full remission kan ses i de flesta fall. Hos en minoritet av patienterna kan tillståndet bli kroniskt och pågå i många år, vilket så småningom leder till en varaktig personlighetsförändring.

Länkar

Posttraumatiskt stressyndrom – PTSD (Stockholms läns landsting.)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering tvångssyndrom (OCD).

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Tvångssyndrom är plågsamt för patienten och minskar livskvalité, funktions- och aktivitetsförmåga.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Innehåll, kortfattat

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga:

“Har du besvärats av påträngande och besvärande tankar, impulser, eller inre bilder som du inte kunnat bli av med?”

Tvångssyndrom (eng.: Obsessive-compulsive disorder, OCD) är en vanlig, ofta kronisk sjukdom präglad av tvångstankar och tvångshandlingar Tvångstankar är återkommande påträngande och ofrivilliga tankar, bilder eller impulser som upplevs inte stämma överens med egna värderingar, självbild eller upplevelser (egodystona). Dock upplevs tankarna komma från individen själv och inte utifrån (såsom vid rösthallucinos). Tankarna upplevs oftast meningslösa och väcker ångest, äckel, tvivel eller annat obehag.

Tvångshandlingar är viljestyrda beteenden som utförs repetitivt i syfte att minska obehaget framkallat av tvångstankar, för att neutralisera dessa eller förhindra att någon katastrof inträffar. Ibland beskrivs tvångshandlingarna som ritualer där upprepade beteenden utförs alltid på ett särskilt sätt och repetitivt. Tvångshandlingar innefattar även ångestreducerande mentala ritualer (till exempel att kontrollera att inga ord jag säger innehåller tre bokstäver).

Vanliga symtomgrupper är:

  • Rädsla för smitta och smuts (”Tänk om jag fick hiv av att ta i handtaget.”)
  • Tvättvång (överdriven handtvätt och rengöring av saker)
  • Rädsla att skada någon annan (”Tänk om jag sticker kniven i barnet fast jag inte vill.”)
  • Kontroller (kontrollera att saker är rätt, så att ingen kommer till skada, till exempel stänga av spisen och släcka lampor)
  • Symmetri, ordnande och räknande (tankar om att saker måste kännas ”helt rätt”, läsa eller skriva om och om igen, upprepa saker)
  • Sexuella tvångstankar (”Tänk om jag är pedofil”)

Patienter med tvångssyndrom använder tvångshandlingarna för att till varje pris och med hög säkerhet försäkra sig om att tvångstankarna inte blir verkliga, dvs. en patient med tvångssyndrom utför inte innehållet i tvångstankarna.

Specifik utredning

  • Fördjupad anamnes
  • Utvecklingsanamnes
  • Nuvarande och tidigare tvångstankar och tvångshandlingar
  • Hur symtomen hindrar arbete/studier/socialt liv
  • Ta reda på hur familj, närstående, personal eller andra är involverade i patientens tvångssyndrom, inklusive eventuella anpassningar som görs.
  • Ärftlighet
  • Tidigare medicinsk och psykologisk behandling
  • Information från närstående är ofta värdefull och när det gäller barn ofta nödvändig.

Bedömning kan ske med skattningsskalan Yale-Brown Obsessive-Compulsive Scale (Y-BOCS)  som innehåller både en symtomchecklista och en symtomskattning, samt med Obsessive Compulsive Inventory – Revised (OCI-R)

Children’s Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale (CY-BOCS)  respektive barnversionen av OCI-R är motsvarande validerade instrument för bedömning av barn.

För att mäta föräldrars/närståendes anpassning till tvångssyndromet finns också Family Accomodation Scale – Self Report

Differentialdiagnostik

  • Ett visst mått av tvångstankar och ritualer förekommer hos de allra flesta och behöver inte ligga till grund för en diagnos
  • Depression
  • Dysmorfofobi
  • Generaliserat ångestsyndrom (överdriven men realistisk oro över vardagliga saker)
  • PTSD eller akut stressreaktion
  • Anorexia nervosa (påträngande tankar om att vara överviktig)
  • Substansberoende
  • Parafilier
  • Vanföreställningssyndrom (tvångstankar har blivit vanföreställningar
  • Sjukdomsångest
  • Schizotyp personlighetssyndrom
  • Trichotillomani
  • Motoriska störningar (tics etc)
  • Bulimia nervosa (upprepad hetsätning och kräkning)
  • Samlarsyndrom
  • Autism (stereotypa ritualer)
  • Schizofreni
  • Tvångsmässig personlighetssyndrom (rigid med perfektionistiskt beteende men utan uttalade tvångstankar/tvångshandlingar

ICD-10: F42.0 Tvångssyndrom präglat av tvångstankar

Ett tillstånd främst präglat av tvångstankar eller grubblerier som kan ta formen av idéer, tankebilder eller impulser till handling. Tillståndet är praktiskt taget alltid plågsamt för patienten. Ibland kan tankarna vara ändlösa, villrådiga överväganden över olika alternativ, vilket leder till oförmåga att fatta triviala beslut som är nödvändiga för det dagliga livet. Tvångsmässigt grubbel och depression är nära förbundna och diagnosen tvångssyndrom är mest adekvat när tvångstankar uppstår eller kvarstår utan att patienten samtidigt har en depressiv episod.

ICD-10: F42.1 Tvångssyndrom präglat av tvångshandlingar [tvångsritualer]

Ett tillstånd främst präglat av tvångshandlingar (tvångsritualer). Oftast rör handlingarna hygien (främst handtvättning), upprepade kontroller för att försäkra sig om att inga farliga situationer utvecklas eller en överdrivet pedantisk ordentlighet. Bakom beteendet ligger en fruktan, vanligtvis för fara som kan skada eller som är orsakad av patienten. Den rituella handlingen är ett ineffektivt eller symboliskt försök att värja sig mot faran.

ICD-10: F42.2 Tvångstankar med tvångshandlingar

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Diagnostisering generaliserat ångestsyndrom, GAD.

Syfte

Diagnosen är vägledande för behandling och andra insatser.

Indikation (målgrupp, situation)

Generaliserat ångestsyndrom är ett tillstånd med förhöjd oro i många olika situationer. Detta leder till sänkt livskvalitet, funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsningar.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

Läkare och annan vårdpersonal enligt verksamhetens riktlinjer.

Innehåll, kortfattat

  • Utredning enligt 5.2.1 i denna VIP.
  • Fördjupad klinisk diagnostik avseende GAD
  • Differentialdiagnostik
  • Värdering av kriterier (DSM-5) för GAD
  • Klassificera fastställd diagnos

Innehåll, fördjupat

Screeningfråga:

“Oroar du dig hela tiden i onödan för många olika saker”

Personer med generaliserat ångestsyndrom har en oro och ångest större delen av den vakna tiden inför flera olika situationer och aspekter i sitt liv. Oron upplevs som omöjlig att bryta eller distrahera sig från. Besvären är ofta långvariga och orsakar svårigheter med att sköta arbete, skola och att fungera socialt. Den svårhanterliga oron med katastroftankar leder till spänningar, sömnstörningar och smärtor, som ofta misstolkas som kroppslig sjukdom. Barn och ungdomar med generaliserat ångestsyndrom har ofta sin oro knuten till sociala relationer och prestationer i skolan. De mest framträdande symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta.

Generaliserat ångestsyndrom kännetecknas av:

  • Ständig, överdriven oro och ängslan för vardagliga saker
  • Stora svårigheter att kontrollera oron
  • Muskelspänningar
  • Koncentrationssvårigheter och orkeslöshet
  • Sömnstörning
  • Lidande och/eller nedsatt funktion
  • Den överdrivna ängsligheten visar sig ofta redan under tidig barndom eller tonår.

Vid många psykiatriska sjukdomstillstånd kan ångest utgöra ett betydande inslag i sjukdomsbilden, och generaliserat ångestsyndrom är ofta en uteslutningsdiagnos. Diagnosen generaliserat ångestsyndrom bör inte användas om inte ångesten uppträder med den oro inför framtida förväntade katastrofer som är typisk för generaliserat ångestsyndrom.

Symtombördan och dess förlopp kan skattas med t ex självskattningsskalan GAD-7.

Barn och ungdomar

Kartlägg:

  • Ångestsymtom?- debut, situationer, barnet och föräldrarnas beteende i dessa situationer, konsekvenser.
  • Kontext - familjeförhållanden, skolsituation, kamratrelationer, hereditet, trauma, tidig utveckling, sömn etc.

Undersök familjens, förskolans/skolans och övriga psykosociala faktorers roll för problemens uppkomst och vidmakthållande.

Uteslut att ångesten beror på att barnets grundläggande behov inte är tillgodosedda.

Kartlägg övrig psykiatrisk problematik, till exempel med hjälp av strukturerad intervju såsom MINI-KID eller såsom K-SADS PL, (Kiddie-schedule for affective disorders and schizophrenia, present and lifetime version). Oförmåga att hantera ångest kan också i vissa fall bero på funktionshinder som autismspektrumtillstånd och intellektuell funktionsnedsättning

Självskattningsformulär kan med fördel användas:

  • Penn State Worry Questionnaire - barnversion PSWQ-C.
  • I BUP:s riktlinjer rekommenderas Spence children’s anxiety scale (SCAS) som finns i barn- och föräldraversion för barn 7-17 år. Skalan innehåller delskalor för bland annat GAD. I riktlinjerna för primärvårdens första linje psykiatri rekommenderas Revised Children’s Anxiety and Depression Scale (RCADS) som är en vidareutveckling av SCAS. RCADS har ännu inte utvärderats i Sverige.

Vidare utredning, t ex så kallad beteendeanalys, görs i samband med KBT-behandling.

Differentialdiagnostik

  • Normal och verklighetsanpassad oro
  • Paniksyndrom
  • Social ångest
  • Tvångssyndrom
  • Anpassningsstörning
  • Ätstörning
  • Dysmorfofobi
  • PTSD och akut stressreaktion (relaterat till specifikt trauma)
  • Sjukdomsångest
  • Separationsångest
  • Psykossjukdom
  • Funktionshinder som autismspektrumtillstånd/intellektuell funktionsnedsättning
  • Substans-/läkemedelsbetingat ångestsyndrom
  • Egentlig depression
  • Ångest relaterad till somatisk sjukdom (t ex hypertyreos)

ICD-10; F41.1 Generaliserat ångestsyndrom

Ångesten är generaliserad och ihållande men inte begränsad till eller ens mest markerad i vissa situationer eller omständigheter (dvs är ¨fritt flytande¨). De mest framträdande symtomen varierar men omfattar ihållande nervositet, skakningar, muskulär spänning, svettningar, svimningskänsla, hjärtklappning, yrsel och oro i magen. Rädsla för att själv eller att en anhörig snart ska bli sjuk eller råka ut för en olycka anges ofta.

Länkar

Generaliserat ångestsyndrom - GAD (Stockholms läns landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Somatisk anamnes och somatisk undersökning vid utredning av depression och ångestsyndrom.

Syfte

Vid misstanke om depression och ångestsyndrom måste man utesluta somatiska sjukdomar som kan ge liknande symtom.

Indikation (målgrupp, situation)

Somatisk sjukdom orsaka symtom som vid depression och ångestsymtom. Därför är det viktigt att göra en noggrann kroppslig undersökning inklusive labprover hos patienter som söker för depression och ångestsymtom.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda en somatisk anamnes och undersökning samt en relevant utredning utifrån eventuella ytterligare behov av vård till personer med depression eller ångestsyndrom. (Prio 1)

Kompetenskrav

Leg läkare med adekvat utbildning och erfarenhet

Innehåll, kortfattat

Undersökningen bör bl.a. innefatta auskultation av hjärta och lungor, blodtryck, sköldkörtel och i vissa fall riktad neurologisk undersökning. Beakta särskilt stroke, demens, parkinsons sjukdom och efterfråga somatiska läkemedel (särskilt kortison och andra hormoner, interferoner, betablockerare, levaxin, p-piller).

Blodprover innefattande följande prover kan påvisa/utesluta somatiska orsaker:

  • TSH, T4
  • CRP
  • Hb
  • P-glukos
  • HbA1c
  • Kobalamin
  • Folat
  • joniserat CalciumCDT eller PETH
  • Överväg urinscreening för droger.

Innehåll, fördjupat

Det finns en mängd somatiska och psykiatriska sjukdomar som kan likna vissa eller alla symptom som vid depression och ångest eller förekomma som en komorbid sjukdom.  Därför är en adekvat somatisk undersökning och provtagning viktig för att utesluta de vanligaste differentialdiagnoserna. Att diagnostisera depression eller ångesttillstånd utan att göra en somatisk utredning riskerar att en eventuell somatisk sjukdom missas och att patienten inte får rätt behandling.

  • Tyreoideasjukdomar
    • Överfunktion (graves sjkd, mfl): svettningar, darrningar, exopthalmos, tachykardi, viktminskning, hjärtklappning)
    • Underfunktion (hashimotos sjkd, mfl): trötthet, förstoppning, viktuppgång, smärta)
  • Binjuresjukdomar
    • Överproduktion av kortisol (cushings sjkd): viktuppgång, bukfetma, högt blodtryck
    • Underproduktion av kortisol (addisons sjkd): viktnedgång, buksmärta, lågt blodtryck, hudförmörkning
    • Överproduktion av adrenalin (feocromocytom): högt blodtryck, huvudvärk, svettningar, palpitationer)
  • Diabetes
  • Anemi
    • Blek hy, trötthet, andfåddhet
  • Centrala nervsystemet
    • Tumörer (neurologiska symtom, huvudvärk)
    • Hjärnskakning
    • MS
    • ALS
    • Parkinsons sjukdom
    • Epilepsi
    • Stroke
    • Vitaminbrist (B12, B6, Folat, D)
    • Demens
  • Hjärta/kärl
    • Rytmrubbningar
    • Lungemboli
    • Hjärtsvikt
    • Ischemi
  • Infektioner (borrelia, parasiter, vissa virus)
  • Läkemedelsbiverkningar (kortison, interferon, betablockad, opiater, antikolinergika, antihistaminer, isotretinoin)
  • Sömnbesvär pga värk, restless legs, sömnapne
  • Reumatoida sjukdomar (RA, SLE, Sjögrens syndrom)
  • Kronisk värk (Fibromyalgi mfl)
  • Alkoholöverkonsumtion och droger
  • Hypokalcemi/hypercalcemi

Länkar

Depression - unipolär (Psykiatristöd Stockholms läns landsting)

Depression eller ångestsyndrom, barn, ungdomar och vuxna – Somatisk anamnes och somatisk undersökning samt relevant utredning utifrån anamnesen och undersökningen (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Deplyftet - bedömning, psykopedagogisk behandling och utvärdering av barn och ungdomar med depression.

Syfte

Att alla barn och unga som söker till BUP kliniker screenas för depression, får bred diagnostik, strukturerad suicidriskbedömning, psykopedagogisk behandling utifrån gemensam vårdplan och strukturerad uppföljning.

Indikation (målgrupp, situation)

Barn och ungdomar med depression har en sänkt livskvalité och sänkt funktionsförmåga.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda psykopedagogisk behandling med fokus på depression till barn och ungdomar med depression (prio 2). Tillståndet har en liten till mycket stor svårighetsgrad. Åtgärden minskar depressionssymtom. Åtgärdens effekt bör utvärderas efter 4–8 veckor och för barn och ungdomar som inte svarar på behandlingen kan åtgärden kombineras eller ersättas med annan behandling.

Kompetenskrav

Deplyftet innehåller olika moment med olika krav på kompetens. Se länk nedan.

Innehåll, kortfattat

Deplyftet är ett standardiserat vårdförlopp för barn och ungdomar med depression inom BUP. Riktlinjen betonar:

  • screening av alla patienter för att öka identifieringar depression
  • bred diagnostik av både symptom, funktion och livssituation
  • strukturerad suicidriskbedömning
  • psykopedagogisk basbehandling före ev. specifik behandling
  • tydlig uppföljning och utvärdering till fullt tillfrisknande.

Innehåll, fördjupat

Deplyftet är en integrerad satsning på att få riktlinjen hela vägen ut till varje patient. Deplyftet har utformat ett utbildningspaket i kaskadformat, ett parallellt verksamhetsspår på klinikerna och återkommande återkoppling under tre år för att stödja förändringsarbetet.

Deplyftet syftar till att alla barn och unga som söker till BUP kliniker screenas för depression och att vården vid depression följer SFBUPs riktlinje.

För mer info se länk nedan.

Länkar

Deplyftet, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri, SFBUP)

Socialtjänst

Kort beskrivning

Efter ansökan eller anmälan (barn) utreda och bedöma individens behov av stöd i sin livssituation eller skydd (barn)

Syfte

Att få kännedom om individens behov för att fatta ett välgrundat beslut. tt utreda individens resurser och svårigheter och därigenom skapa förutsättningar för utföraren att  erbjuda och utforma ett stöd efter individens behov.

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till individer som är i behov av stöd för att få vardagslivet att fungera. Utredningen ligger till grund för biståndsbeslut och vilket stöd individen bör erbjudas.

Kunskapsläge

Avsnittet ska kompletteras.

Kompetenskrav

Av kap. 3 § SoL framgår att det för utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. För verksamhet som bedrivs enligt LSS ska det enligt 6 § LSS finnas personal som kan ge gott stöd,  god service och omvårdnad.


Enligt 3 kap. 3 a § andra stycket finns en lägsta utbildningsnivå, för att utföra vissa uppgifter inom socialtjänstens barn och ungdomsvård, nämligen

  1. Bedömning av om utredning ska inledas
  2. Utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder
  3. Uppföljning av beslutade insatser


Denna utbildningsnivå är  socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan.
Socialnämnden ansvarar för att den som självständigt utför arbetsuppgifter enligt ovan också har tillräcklig erfarenhet.

Innehåll, kortfattat

Att med individens behov i centrum:

  • Utreda individens behov av stöd för att få vardagen att fungera
  • Ta fram ett underlag för biståndsbeslut
  • Informera utföraren om individens förutsättningar och behov
  • Följa upp beviljade insatser med utföraren
  • Följa upp beviljade insatser gentemot socialnämnden

Innehåll, fördjupat

Utredningen av behovet av insatser görs tillsammans med individen som själv får berätta om sin livssituation. Vad behöver hen hjälp med? Vad kan göras för att stärka de egna resurserna? Individen informeras alltid om orsakerna till utredningen om den föregås av en anmälan. Information kan behöva anpassas efter den enskildes kognitiva nivå, både muntligt och skriftligt - och upprepas vid flera olika kontakttillfällen.

Utredningen

Att utreda enligt Socialtjänstlagen (SoL) innebär att samla in den information som behövs för att få fram ett beslutsunderlag för att kunna bevilja eller avslå en ansökan eller besluta om andra åtgärder. När en person ansöker om någon form av bistånd ska socialtjänsten inleda en utredning utan dröjsmål. Det gäller också när någon anmäler missförhållanden för barn. En utredning får inte göras mot en myndig persons vilja, förutom om det föreligger fara för den enskildes liv eller om barn far illa.

Olika kommuner har olika rutiner för hur de arbetar och vilka mallar och rubriker som används. Inom barn och unga används vanligtvis utredningsmetoden BBIC.  Här är ett exempel på hur en mall för utredning kan vara utformad:

Identifiera områden där individen behöver stöd

Redovisa vilka uppgifter som lämnas av individen själv och vilka som lämnas av annan, t ex anhöriga, sjukvårdspersonal och andra professioner. Finns hjälpmedel? Hjälp av annan? Stöd individen att själv formulera sina behov och hur hen vill att det ska fungera. Uppgifterna kan sedan ligga som grund när målen för insatserna ska formuleras.

  • Hur ser situationen ut idag?

Uppgifter om civilstånd, familj och relationer till andra betydelsefulla personer i individens liv. Förändringar av betydelse (flytt, dödsfall osv.) Uppgifter om personens ursprung, etnicitet mm.

  • Bostad/hushåll

Uppgifter om bostaden: trivsel, standard (disk- och/eller tvättmaskin, trappor, hiss, bro, utrymme, ev bostadsanpassning). Hur ser situationen ut kring dagliga hushållssysslor? Städning, tvätt, underhåll, byte av glödlampor mm?

  • Närmiljö/omgivning

Bor individen i city/glesbygd/samhälle? Framkomlighet i närmiljön. Kommunikationer. Tillgänglighet till vårdcentral, restaurang, apotek, aktiviteter, affärer, grannar, kulturliv?

  • Matsituationen

Uppgifter om aptit, matvanor, planering och inköp, ta hand om maten när man kommer hem, laga mat och duka fram/ställa i ordning samt duka av och diska. Nutrition, att inta måltiden, sällskap, hjälp av annan, specialkost, mat som hobby?

  • Ekonomi/administration

Att sköta sin ekonomi och sin administration i den dagliga livsföringen. Räkningar, post, myndighetskontakter, tidsbeställningar, ärenden som apotek, bank osv.

  • Hälsa/funktionsnedsättning (fysisk, psykisk och kognitiv)

Den fysiska hälsan: Diagnos, syn och hörsel, kontinens, hjärta och kärl, rörelseapparaten (leder och muskler), neurologiska hinder m. fl. Den psykiska hälsan: Diagnos, omdöme, riskbeteenden, orienteringsförmåga, nedstämdhet, hallucinationer, initiativlöshet m. fl.

  • Kognitiva området

Diagnos, funktioner som exempelvis perception, minne och uppmärksamhet, begåvningsnivå, kommunikationsförmåga osv. Den kognitiva processen omfattar planering, problemlösning, beslutsförmåga, genomförande och utvärdering. Dokumentera uppgifter om vilka hjälpmedel individen har (t ex. rullator, hörapparat, synhjälpmedel, larm, kognitiva hjälpmedel, timer osv).

  • Egenvård

Träning, smörjning, medicinering, stödstrumpor och annat som EJ är delegerat via sjukvården. Att vårda sig mentalt. Medicinering, avslappning, taktil stimulering osv. Kontakter med hälso- och sjukvården – ringa, besöka, ta emot och ge information

  • Upplevd livskvalitet

Hur känns livet att leva? Vilka situationer skänker glädje? Finns det aktiviteter som skulle kunna stärka återhämtningen?

  • Rörelse/förflyttning

Uppgifter om kroppens läge, förflyttning inomhus och utomhus, ta sig från plats till plats, planera sin förflyttning (ringa färdtjänst/sjukresa). Behov över dag och över årstider.

  • Kommunikation

Här kan framgå fysisk och psykisk förmåga att ta in/tolka och sända ett budskap. Hur (på vilken nivå) kommunicerar personen, tal, skrift, tecken, kroppsspråk, naturliga reaktioner m.m. Utöver kontakter med personal även TV, radio, böcker, telefon osv.

  • Personlig hygien/klädsel

Det som rör kroppens omvårdnad som t ex tänder, hud, naglar och hår. Toalettbesök, att klä på och av sig,  den personliga stilen, handla och prova kläder.

  • Aktiviteter/Intressen/Livsstil

Uppgifter som kan framgå är dagliga aktiviteter, hemma och borta. Ärenden i den dagliga livsföringen som (frisör, apotek, optiker osv.). Intressen, nu och tidigare. Arbetsliv, utevistelse, hjälpmedel. Vad den sökande tycker om respektive inte tycker om. I denna del kan även ingå religiösa, kulturella, politiska och existentiella behov.

  • Trygghet/Säkerhet

Är individen trygg i att vardagen fungerar? Uppgifter som kan framgå är dygnsrytm, sovvanor, daglig kontakt med annan, oro, ängslan, ensamhet, omgivningens oro. Bostadens läge och utformning. Hjälp och stöd som fås/förväntas av annan och att den enskilde faktiskt får den. Föreligger fara för den enskilde eller dennes omgivning/sammanboende? Hur är orienteringsförmågan, att hitta inne och ute? Omdömesförmågan? Fysiska förutsättningar, att ta vara på sig när något händer. Riskbeteenden, agerar personen så att säkerheten för sig själv eller andra riskeras?

  • Tidigare händelser av betydelse

Uppgifter som hänt tidigare i livet ex dödsfall, sjukdom eller andra händelser som fortfarande påverkar individen idag tas upp.

Bedömning av behov och livssituation

Handläggaren gör en bedömning av behoven och hur de bäst ska tillgodoses.

En kort sammanfattning görs av det viktigaste som framkommit i kartläggningen. Vilka hjälpbehov har individen? Vad klarar hen själv eller med stöd av andra? Konsekvenserna för den dagliga livsföringen/möjligheten att leva ett självständigt liv.  Här kan man även ta upp behov som inte ryms inom ramen för skälig levnadsnivå.

Behov som behöver tillgodoses av socialtjänsten för att uppnå skälig levnadsnivå

Här ska de behov som den sökande har rätt till enligt SoL och enligt riktlinjerna listas och konkreta mål för varje insats formuleras. Tänk på att målen ska kunna följas upp och vara ett stöd för individen och den personal som ska utföra insatserna.

Överlämning till utföraren och uppföljning

I överlämningen till utföraren ska det framgå vilket stöd individen är i behov av och vad målen med insatserna är. Tillsammans med individen tar utföraren fram en genomförandeplan som beskriver hur insatsen ska genomföras i praktiken. Genomförandeplanen ska följas upp med utföraren årligen och när det uppstår förändringar av individens behov. Med barn och unga följs genomförandeplanen upp varje månad eller tätare om det föreligger oro för skyddet.

Sammanställningen är gjord utifrån en mall för utredningar framtagen av FoU Västernorrland. Hela mallen finns att ladda ner här: https://www.fouvasternorrland.se/Filer/Rapporter/SoLgrundutredning%2028%20april%2008.pdf

 

Länkar

Socialstyrelsens bok handlägga och dokumentera 

Ett självständigt liv (ESL), en socialpedagogisk behandlingsmodell för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Resursgrupp-ACT (RACT), manual och arbetsblad.

Case management, resursgrupp- och familjestöd.

Det är mitt hem, Socialstyrelsens vägledning om boende och boendestöd för personer med psykisk funktionsnedsättning.

För myndighetsutövning i socialtjänstens barn och ungdomsvård används utredningsmetoden BBIC
BBIC,  barns behov i centrum

Uppföljning

Avsnittet ska kompletteras.

Inget innehåll matchar dina valda filter.

Behandling och stöd

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Insatsen innebär en fysioterapeutisk behandlingsmetod med fokus på kroppskännedom.

Syfte

Att öka individens kroppsmedvetande och därigenom bidra till återhämtning och förbättrad fysisk hälsa. Att minska symptom, öka rörelseförmåga underlätta fysisk aktivitet för ökad livskvalitet.

Indikation (målgrupp, situation)

Insatsen riktar sig till individer med nedsatt förmåga att uppfatta kroppens signaler, rörelsesvårigheter och/eller problematik med spänningar, stress, oro och ångest.

Kunskapsläge

Avsnittet ska kompletteras.

Innehåll, kortfattat

Att träna grundläggande rörelsefunktioner för ökad kroppskännedom.

  • Erbjuda individen fysioterapi, enligt behandlingsmetoden Basal kroppskännedom
  • Genomföra terapin, utifrån individens behov

Innehåll, fördjupat

En del tillstånd leder till att individens förmåga att uppfatta kroppssignaler påverkas. Signalen kan bli överdriven, alltför avgränsad eller nedsatt så att naturliga behov inte uppfattas. En svag kroppsuppfattning kan också vara en biverkning till vissa läkemedel. Basal Kroppskännedom (BK) är en individanpassad fysioterapeutisk/sjukgymnastisk behandlingsmetod för att stärka kroppsuppfattningen. Metoden utgår från enkla rörelser och syftet är att upptäcka, förstå och stärka rörelsefunktioner och egna inneboende resurser.

Basal kroppskännedom i praktiken

Basal Kroppskännedom kan både genomföras som individuell behandling och utföras i grupp. Vid gruppbehandling övar var och en utifrån de egna förutsättningarna samtidigt som man får möjlighet till gemenskap med andra gruppdeltagare. Metoden fokuserar både på fysiska och själsliga aspekter och innehåller:  

- Träning av grundläggande rörelsefunktioner

- Övning av mental närvaro (att vara här och nu)

- Reflektion och övning i att sätt ord på upplevelsen av övningarna

- Massage och beröring kan ingå

Fysioteraputens/sjukgymnastens roll

Fysioterapeutens främsta uppgift är att stimulera intresse och vara en guide för individen. Vägledningen sker genom att fysioterapeuten visar rörelserna och beskriver dem verbalt. Sker övningarna i grupp ger fysioterapeuten utrymme att dela erfarenheter och upplevelser av övningarna med övriga deltagare.

Länkar

Institutet för basal kroppskännedom: http://www.ibk.nu/vad-ar-bk/

Fysioterapeuterna: http://www.fysioterapeuterna.se/

Uppföljning

Avsnittet ska kompletteras.

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Psykopedagogisk behandling med fokus på depression hos barn och ungdomar.

Syfte

Minska depressionssymtom hos barn och ungdomar.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression hos barn och ungdomar är vanligt. Ju snabbare effektivare behandling sätts in ju snabbare kan tillståndet förbättras.

Kunskapsläge

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda psykopedagogisk behandling med fokus på depression (prio 2).

Kompetenskrav

Läkare, sjuksköterska, psykolog, psykoterapeut eller annan personal med relevant utbildning.

Innehåll, kortfattat

Psykopedagogisk behandling bör vara förstahandsalternativet för barn och ungdomar med depression. Detta kan med fördel bedrivas inom ramen för ett standardiserat vårdförlopp som beskrivs av bl.a. “deplyftet” som är baserat på SFBUPs riktlinjer.

Riktlinjen betonar

  • screening av alla patienter för att öka identifieringar depression;
  • bred diagnostik av både symptom, funktion och livssituation;
  • psykopedagogisk basbehandling före ev. specifik behandling;
  • tydlig uppföljning och utvärdering till fullt tillfrisknande.

De viktigaste delarna i psykopedagogisk basbehandling är:

  • Familjebaserade samtal
  • Pedagogiska metoder för att undervisa och ge råd avseende depressionssymtom
  • Identifiera faktorer i vardagen och negativa erfarenheter när det gäller aktiviteter och rutiner i skola och familj som leder till ökad stress och depression
  • Hjälpa patient och anhöriga att utveckla strategier för att hantera situationen
  • Viktigt att arbetet sker problemlösande tillsammans med patient och anhöriga
  • Mobilisera familjen till förändring av de problem och svårigheter som identifierats och etablera goda rutiner för sömn, vardagsaktiviteter och skola samt hjälpa föräldrarna att minska bråk och krav på ungdomen i hemmet.
  • Målet är att barnet eller ungdomen ökar sin aktivitetsnivå, och få ett stödjande familje- och skolklimat och goda rutiner för mat och sömn.
  • För många barn och ungdomar kan det vara tillräckligt med psykopedagogisk behandling med inriktning på depressionen som enda behandling. För barn och ungdomar som inte svarar på behandlingen inom 4–8 veckor kan den kombineras eller ersättas med annan behandling.

Innehåll, fördjupat

Depression hos barn och ungdomar är förhållandevis vanligt och är förknippad med lidande och nedsatt funktion. Den kliniska bilden karakteriseras av ihållande nedstämdhet, irritabilitet, minskat intresse och minskad förmåga att känna glädje. Associerade symtom, som hämning eller agitation, trötthet, energilöshet, sömnproblem, aptitlöshet eller ökad aptit, svårigheter med koncentration och minne, är vanliga, liksom negativa tankar om sig själv. Ytterligare associerade symtom är suicidtankar och risk för suicid. Obehandlad depression, särskilt återkommande depressioner, har en negativ inverkan på barnets funktion, till exempel gentemot kamrater och i skolan, och påverkar barnets långsiktiga utveckling inom många områden negativt.

Psykopedagogisk behandling är en form av familjebaserade samtal där pedagogiska metoder används för undervisning och rådgivning. Åtgärden syftar till att öka familjens (barns, syskons och föräldrars) kunskap om olika symtom eller funktionsnedsättningar samt utveckla deras färdigheter i att hantera sin livssituation. Arbetet sker strukturerat och problemlösande där föräldrarna utgör ett viktigt stöd för att barnet eller ungdomen ska återfå goda rutiner, öka sin aktivitetsnivå, få ett stödjande familjeklimat och för att kraven i skolan ska anpassas.

Behandlingen behöver vara strukturerad och ske med tillräcklig regelbundenhet för att nå bästa effekt. Behandlingen ska föregås av en noggrann kartläggning av den unges livssituation, symtom och funktion, och ska sedan följas upp regelbundet. Personalen behöver ha kunskap om aktuellt sjukdomstillstånd, utbildning i hur behandlingen ska bedrivas och ha tillgång till handledning.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård vid depression, barn och ungdomar – Psykopedagogisk behandling med fokus på depression (Socialstyrelsen)

Riktlinje Depression (SFBUF Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri)

Deplyftet, en arbetsgrupp inom SFBUP (Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi vid lindrig till medelsvår depression hos barn och ungdomar.

Syfte

KBT syftar till att hjälpa patienten att förändra sitt beteende och förhållningssätt till negativa tankar, känslor och beteenden.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression hos barn och ungdomar leder till lidande och försämrad funktionsförmåga. Därför är det viktigt att snabbt upptäcka och behandla tillståndet.

Kunskapsläge

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer: Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT till barn och ungdomar med lindrig till medelsvår depression (prio 2)

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

  • Om anhedoni är det mest framträdande draget kan KBT med betoning på beteendeaktivering vara hjälpsamt för att försöka väcka intresse och ge barnet möjlighet att få tillgång till nya upplevelser, sociala aktiviteter och relationer till andra.
  • Vid god verbal förmåga kan tips ges om litteratur att läsa mellan sessionerna.
  • Vid dysfunktionellt tankemönster kan man börja med KBT med fokus på att hantera negativa tankar.
  • KBT i grupp har effekt hos unga med lindrig egentlig depressionsepisod. Programmet bör innehålla bland annat beteendeaktivering, bemötande av negativa tankar samt social färdighetsträning. Man bör även erbjuda en parallell föräldragrupp.
  • För barn före pubertet sker behandlingen i större utsträckning via föräldrarna som tränas i aktivt lyssnande, problemhantering och tona ner uppmärksamhet på misslyckanden liksom att uppmuntra till beteendeaktivering och bryta passivitet.
  • Kognitiv beteendeterapi (KBT) enskilt har viss effekt vid medelsvår egentlig depressionsepisod hos barn och ungdomar, men kanske störst nytta som återfallsförebyggande behandling.

Innehåll, fördjupat

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om inlärnings-, social- och kognitiv psykologi. Behandlingen går vanligtvis ut på att ändra på hur man tänker, agerar och förhåller sig till inre upplevelser. Den fokuserar på en persons upplevelser, känslor, tankar, beteenden och fysiologi och hur man kan påverka dessa t.ex. hur man kan ändra sitt beteende eller utveckla en accepterande hållning till sina känslor och upplevelser. Genom en funktionsanalys placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang, vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid. Samarbetet med barnet eller ungdomen kompletteras regelmässigt med föräldrakontakter som, beroende på behov, inriktas på allt från informationsutbyte till insatser som fokuserar på föräldrarnas omvårdnad eller insatser inriktade på barnets trygghet.

Egentlig depression hos barn och ungdomar är förhållandevis vanligt och är förknippad med lidande och nedsatt funktion. Den kliniska bilden karakteriseras av ihållande nedstämdhet, irritabilitet, minskat intresse och minskad förmåga att känna glädje. Associerade symtom, som hämning eller agitation, trötthet, energilöshet, sömnproblem, aptitlöshet eller ökad aptit, svårigheter med koncentration och minne, är vanliga, liksom negativa tankar om sig själv. Ytterligare associerade symtom är suicidtankar och risk för suicid. Obehandlad depression har en negativ inverkan på barnets långsiktiga utveckling.

Vid egentlig depression är det viktigt att behandlingen fokuserar på beteendeaktivering och att barnet eller ungdomen får lära sig att utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård vid egentlig depression, lindrig till medelsvår, barn och ungdomar – Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Socialstyrelsen)

Riktlinje Depression (SFBUF Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri)

Oro och ångest hos barn (Rikshandboken Barnhälsovård)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Interpersonell psykoterapi (IPT) vid lindrig till medelsvår depression hos vuxna.

Syfte

Att minska eller bota symtombördan vid depression.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd som sänker patientens livskvalitet och funktionsförmåga. I svårare fall kan suicidalitet och suicidrisk föreligga.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda IPT till vuxna med lindrig till medelsvår egentlig depression (prioritet 3).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med aktuell psykoterapinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

IPT är en strukturerad form av psykoterapi med fokus på sambandet mellan mänskliga relationer och psykiska besvär. Grundtanken är att när en människa kan hantera relationsproblem mer effektivt så minskar de psykiska symtomen.

Terapeuten hjälper till att ringa in orsaken till personens problem inom ramen för ett av fyra fokusområden: brister i kommunikationsförmåga, konflikter med en viktig person, en ofrivillig rollförändring eller sorg. Behandlingen syftar till att finna alternativa sätt att hantera dessa situationer och problem, och de svåra känslor de kan vara förknippade med.

Behandlingen kan delas in i tre faser, med ett på förhand bestämt innehåll utifrån val av fokusområde.

Ett alternativ till IPT är läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 3), kognitiv beteendeterapi (prioritet 2) och psykodynamisk korttidsterapi (prioritet 7).

Innehåll, fördjupat

IPT är en strukturerad form av psykoterapi med fokus på hur problematiska relationer bidrar till psykiska besvär, och omvänt hur psykiska besvär påverkar relationer till andra. I behandlingen lär sig patienten att hantera sina relationsproblem på ett mer konstruktivt sätt, och då förbättras de depressiva besvären. Genom att huvudsakligen fokusera på relationsproblem utmärker sig IPT från andra psykologiska behandlingsmetoder. Behandlingen består vanligtvis av 12–16 samtal. De studier som finns med i kunskapsunderlaget bakom Socialstyrelsens nationella riktlinjer stödjer sig i huvudsak på en manualbaserad IPT.

Behandlingen kan delas in i tre faser, med ett på förhand bestämt innehåll. Den inledande fasen består exempelvis av anamnes, psykoedukation, information om IPT och övningar som på olika sätt syftar till att kartlägga patientens nuvarande relationer. Även sambandet mellan”interpersonella händelser” och depressionssymtom undersöks. Utifrån sambandet mellan det som har utlöst depressionen, det som håller igång depressionen och det interpersonella fungerandet, så väljs ett specifikt fokusområde; rollförändring, interpersonell konflikt, komplicerad sorg eller interpersonella svårigheter.  

Mellanfasen består av specifika behandlingsinterventioner utifrån val av fokusområde, samt av generella IPT-tekniker. I avslutningsfasen kartläggs bland annat högrisksituationer och tidiga varningssignaler. I vidmakthållandeplanen ingår en summering av vilka strategier som har använts i behandlingen och vilka strategier som patienten behöver fortsätta att praktisera.

Många patienter med depressiva besvär lider inte av egentlig depression, utan av en lättare nedstämdhet med lindrig funktionsnedsättning och frånvaro av suicidtankar. Det saknas evidens för att specifik behandling har bättre effekt än psykologiskt stöd vid lättare nedstämdhet (där kriterier för en depressionsdiagnos alltså ej uppfylls). I dessa fall kan man ofta efter samråd med patienten avstå från psykoterapi eller läkemedelsbehandling. Det är dock viktigt med uppföljning för att säkerställa att symtomen förbättras. Vid utebliven förbättring bör specifik behandling ändå övervägas.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.

  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Interpersonell psykoterapi (IPT) (Psykologiguiden)

Nationella riktlinjer för vård av Egentlig depression, lindrig till medelsvår, vuxna – Interpersonell psykoterapi (IPT) (Socialstyrelsen)

Psykoterapi och psykologisk behandling (1177 Vårdguiden)

Depression (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om depression (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Antidepressiv behandling vid långvarig lindrig till medelsvår depression hos barn och ungdomar.

Syfte

Minskning av depressionssymtom med antidepressiv läkemedelsbehandling.

Indikation (målgrupp, situation)

Tillståndet har en måttlig svårighetsgrad och åtgärden ger liten effekt på andel som svarar på behandling (respons) och depressionssymtom.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan i undantagsfall erbjuda behandling med antidepressiva läkemedel vid långvarig lindrig till medelsvår depression hos barn och ungdomar (prio 9).

Kompetenskrav

Läkare

Innehåll, kortfattat

Vid långvarig lindrig till medelsvår depression hos barn och ungdomar, där psykopedagogiskt och psykosocialt basprogram (t.ex. deplyftet) och psykoterapi inte har haft tillräcklig effekt kan antidepressiv behandling prövas. Förstahandsval är då fluoxetin.

  • Uteslut diffdiagnoser och externa faktorer som kan påverka barnets / ungdomens mående.
    • Problem i familjen, konflikter, relationsproblem, våld.
    • Skolproblem: inlärningssvårigheter, mobbing, ensamhet etc.
    • Kroppsliga sjukdomar
    • Alkohol och droger
  • Informera om förväntade effekter och biverkningar både till patient och vårdnadshavare. Informera särskilt om att det behandlingen ej är beroendeframkallande, ta tillsammans med måltid för att minska risken för illamående, ev. sexuella biverkningar (hos tonåringar).
  • Börja behandling med 10 mg och öka till 20 mg efter en vecka. Därefter kan dosen ökas till maximalt 40 mg (60 mg för tonåringar). Pga olika hastighet på metabolismen krävs individuell titrering.
  • Överväg inneliggande vård vid svårare fall, tex. vid hög suicidrisk.
  • Informera om förväntad ökad ångest första veckan och förväntad tid till effekt (3-6 veckor).
  • Följ upp efter ca 8 veckor, utvärdera behandlingseffekt. Ueslut switch till mani.
  • Följ depressionsdjup med MADRS eller annat validerat skattningsinstrument.
  • För mer information se SFBUPs riktlinjer för depressionsbehandling och deplyftet.se

Innehåll, fördjupat

Egentlig depression hos barn och ungdomar är förhållandevis vanligt och är förknippad med lidande och nedsatt funktion. Den kliniska bilden karakteriseras av ihållande nedstämdhet, irritabilitet, minskat intresse och minskad förmåga att känna glädje. Associerade symtom, som hämning eller agitation, trötthet, energilöshet, sömnproblem, aptitlöshet eller ökad aptit, svårigheter med koncentration och minne, är vanliga, liksom negativa tankar om sig själv. Ytterligare associerade symtom är suicidtankar och risk för suicid. Obehandlad egentlig depression, särskilt återkommande depressioner, har en negativ inverkan på barnets funktion, till exempel gentemot kamrater och i skolan, och påverkar barnets långsiktiga utveckling inom många områden negativt.

Lindrig till medelsvår egentlig depression kännetecknas av fler symtom som är mer uttalade med måttlig påverkan på den sociala funktionsförmågan och med färre bibehållna områden. Det innebär ökat lidande och försämrad livskvalitet samt ökad risk för suicid och negativ påverkan på framtida utveckling. En långdragen egentlig depression kännetecknas av en varaktighet längre än ett år där man erhållit evidensbaserad psykologisk behandling, men inte fått signifikant symtomlindring och funktionsförbättring

Behandling av lindrig till medelsvår depression hos barn och ungdomar har inte lika starkt vetenskapligt stöd som behandling vid svår depression. Det är dock ett alternativ när inte andra åtgärder haft tillräcklig effekt. Ibland måste läkemedelsbehandling kombineras med andra åtgärder, t.ex.  psykoterapi för att nå remission. För mer information, se SFBUPs riktlinjer nedan.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av egentlig depression, lindrig till medelsvår, långvarig, barn och ungdomar – Antidepressiva läkemedel (Socialstyrelsen)    

Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna (Läkemedelsverket)

Riktlinje Depression (SFBUF Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Behandling med sertralin eller escitalopram vid medelsvår till svår depression hos barn och ungdomar.

Syfte

Behandling med sertralin eller escitalopram för att behandla medelsvår till svår depression hos barn och ungdomar.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression hos barn och ungdomar leder till lidande och förlorad funktionsförmåga. Därför är det viktigt att snabbt upptäcka och behandla tillståndet. Medelsvår till svår depression kan leda till suicidhandlingar som är potentiellt livshotande.

Kunskapsläge

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda sertralin eller escitalopram till barn och ungdomar. Prio 5.

Kompetenskrav

Läkare

Innehåll, kortfattat

Fluoxetin är att betrakta som ett förstahandsval vid läkemedelsbehandling av medelsvår till svår depression vid barn och ungdomar (se separat text). I andra hand, eller om fluoxetin av någon anledning är olämpligt, kan sertralin eller escitalopram prövas.

Vid svårare depression med t.ex. psykotiska symtom, katatoni eller där läkemedel inte har gett effekt, överväg ECT-behandling. Kognitiv beteendeterapi kan ibland ge additativ effekt vid läkemedelsbehandling.

  • Överväg i första hand insättning av fluoxetin (se separat text) om inte psykosocial behandling har gett tillräcklig effekt på 4 veckor (2 veckor vid svårare depression). Överväg omedelbar insättning av fluoxetin vid t.ex. melankoli.
  • Om fluoxetin inte ger någon effekt bör man ånyo fundera på om rätt diagnos ställts, om alkohol- eller drogkonsumtion föreligger, om skolproblem eller om depression hos förälder bättre förklarar den uteblivna förbättringen. Är diagnos korrekt går man vidare med annat SSRI, det vill säga sertralin eller escitalopram (off-label). De har effekt men svagare vetenskapligt underlag. Fluoxetin sätts då ut tvärt och det andra SSRI-preparatet sätts in i låg dos (sertralin 25 mg, escitalopram 5 mg) efter tre dagar och trappas upp veckovis till måldos. Maxdos: sertralin 200 mg, escitalopram 20 mg
  • Vid utebliven respons bör man kontrollera serumnivåer av läkemedel för att utesluta snabb metabolism eller dålig compliance..
  • Vid byte från övriga SSRI till fluoxetin, kan man starta med ekvipotent måldos och trappa ut det andra SSRI-preparatet under 1–2 veckor. Liknande byte brukar också tolereras vid byte mellan SSRI och SNRI.
  • Uteslut diffdiagnoser och externa faktorer som kan påverka barnets / ungdomens mående.
  • Informera om förväntade effekter och biverkningar både till patient och vårdnadshavare. Informera särskilt om att det behandlingen ej är beroendeframkallande, ta tillsammans med måltid för att minska risken för illamående, ev. sexuella biverkningar (hos tonåringar).
  • Överväg inneliggande vård vid svårare fall, tex. vid hög suicidrisk.
  • Informera om förväntad ökad ångest första veckan och förväntad tid till effekt (3-6 veckor).
  • Följ upp efter ca 8 veckor, utvärdera behandlingseffekt. Ueslut switch till mani.
  • Följ depressionsdjup med MADRS eller annat validerat skattningsinstrument.
  • För mer information se SFBUPs riktlinjer för depressionsbehandling och deplyftet.se

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av egentlig depression, medelsvår till svår, barn och ungdomar – Sertralin eller escitalopram (Socialstyrelsen)

Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna (Läkemedelsverket)

Behandling av depression hos barn och ungdomar (Läkemedelsverket)

Riktlinje Depression (SFBUF Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (KBT) som kombinationsbehandling vid medelsvår till svår egentlig depression hos barn och ungdomar.

Syfte

Kombinationen av antidepressiva och kognitiv beteendeterapi vid behandling av medelsvår till svår depression hos barn och ungdomar.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression hos barn och ungdomar leder till lidande och förlorad funktionsförmåga. Därför är det viktigt att snabbt upptäcka och behandla tillståndet. Medelsvår till svår depression kan leda till suicidhandlingar som är potentiellt livshotande.

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan i undantagsfall erbjuda kombinationsbehandling med antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (prio 10).  

Kunskapsläge

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan i undantagsfall erbjuda kombinationsbehandling med antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (prio 10).  

Kompetenskrav

Psykiater, Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Det finns ingen bevisad kombinationseffekt i att kombinera KBT och antidepressiv behandling som första åtgärd vid medelsvår till svår depression hos barn och ungdomar. På kort sikt ger visserligen åtgärden bättre effekt än KBT, men på längre sikt ger det ingen ytterligare effekt jämfört med enbart antidepressiva läkemedel eller KBT. I de flesta fall är det klokast att välja en behandlingsform (KBT eller antidepressiva) och sedan utvärdera för att i ett senare läge lägga till eller byta behandlingsform.

För mer information kring de olika behandlingarna, se separata insatser för KBT respektive antidepressiv läkemedelsbehandling.

ECT-behandling kan vara ett alternativ vid svår depression. Se separat åtgärd.

Innehåll, fördjupat

Socialstyrelsen har i sina nationella riktlinjer för ångest och depression utvärderat värdet av kombinationsbehandling med KBT och antidepressiva läkemedel som första åtgärd vid medelsvår till svår egentlig depression hos barn och ungdomar. Åtgärden har värderats ganska lågt, ffa pga studier inte visar någon tilläggseffekt av kombinationsbehandling jämfört med varje enskild behandling. Denna prioritering gäller dock när man påbörjar båda behandlingarna samtidigt. I de flesta fall är det klokast att välja en behandlingsform (KBT eller antidepressiva) och sedan utvärdera för att i ett senare läge lägga till eller byta behandlingsform. Man bör också följa ett standardiserat vårdförlopp med kvalitetssäkrad diagnostik, psykopedagogisk och psykosocial behandling, se deplyftet och SFBUPs riktlinjer depression.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer - Egentlig depression, lindrig till medelsvår, långvarig, barn och ungdomar – Antidepressiva läkemedel (Socialstyrelsen)

Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna (Läkemedelsverket)

Deplyftet (SFBUF Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Riktlinje Depression (SFBUF Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) som tillägg till antidepressiva läkemedel vid svårbehandlad depression hos ungdomar.

Syfte

Vid behandlingsresistent / svårbehandlad depression hos ungdomar som redan fått antidepressiv behandling kan tillägg av KBT ge förbättrat mående.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression hos barn och ungdomar leder till lidande och förlorad funktionsförmåga. Därför är det viktigt att snabbt upptäcka och behandla tillståndet. Medelsvår till svår depression kan leda till suicidhandlingar som är potentiellt livshotande.

Kunskapsläge

Prioritering och rekommendation enligt Socialstyrelsen nationella riktlinjer Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda KBT som tillägg till antidepressiva läkemedel (prio 6). Vid behandlingsresistent medelsvår till svår egentlig depression hos ungdomar ger KBT som tillägg till läkemedelsbehandling högre andel som uppnår respons (35 % fler) jämfört med endast läkemedelsbehandling, minskning av symtom, självskattade symtom och funktionsförmåga jämfört med endast läkemedelsbehandling.

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

  • Kognitiv beteendeterapi (KBT) som tillägg till läkemedelsbehandling ger en bättre respons än enbart läkemedelsbehandling.
  • Vid egentlig depression är det viktigt att behandlingen fokuserar på beteendeaktivering och att barnet eller ungdomen får lära sig att utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor, samt att behandlingen är inriktad på att förbättra funktionsförmågan. De studier som finns med i kunskapsunderlaget stödjer sig i huvudsak på en manualbaserad KBT.
  • Om anhedoni är det mest framträdande draget kan KBT med betoning på beteendeaktivering vara hjälpsamt för att försöka väcka intresse och ge barnet möjlighet att få tillgång till nya upplevelser, sociala aktiviteter och relationer till andra.
  • Vid god verbal förmåga kan tips ges om litteratur att läsa mellan sessionerna.
  • Vid dysfunktionellt tankemönster kan man börja med KBT med fokus på att hantera negativa tankar.
  • För barn före pubertet sker behandlingen i större utsträckning via föräldrarna som tränas i aktivt lyssnande, problemhantering och tona ner uppmärksamhet på misslyckanden liksom att uppmuntra till beteendeaktivering och bryta passivitet.
  • Kognitiv beteendeterapi (KBT) enskilt har viss effekt vid medelsvår egentlig depressionsepisod hos barn och ungdomar, men kanske störst nytta som återfallsförebyggande behandling.

Innehåll, fördjupat

Egentlig depression hos barn och ungdomar är förhållandevis vanligt och är förknippad med lidande och nedsatt funktion. Den kliniska bilden karakteriseras av ihållande nedstämdhet, irritabilitet, minskat intresse och minskad förmåga att känna glädje. Associerade symtom, som hämning eller agitation, trötthet, energilöshet, sömnproblem, aptitlöshet eller ökad aptit, svårigheter med koncentration och minne, är vanliga, liksom negativa tankar om sig själv. Ytterligare associerade symtom är suicidtankar och risk för suicid. Obehandlad egentlig depression, särskilt återkommande depressioner, har en negativ inverkan på barnets funktion, till exempel gentemot kamrater och i skolan, och påverkar barnets långsiktiga utveckling inom många områden negativt.

Vid medelsvår till svår egentlig depression finns det ett flertal tydliga symtom, som har måttlig till svår påverkan på den sociala funktionsförmågan. Symtomen är så påtagliga att de ger betydande lidande och dålig livskvalitet. Risken för självskadebeteende och suicid är klart förhöjd, liksom risken för en negativ påverkan på framtida utveckling.

Behandlingen går vanligtvis ut på att ändra på hur man tänker, agerar och förhåller sig till inre upplevelser. Den fokuserar på en persons upplevelser, känslor, tankar, beteenden och fysiologi och hur man kan påverka dessa t.ex. hur man kan ändra sitt beteende eller utveckla en accepterande hållning till sina känslor och upplevelser. Genom en funktionsanalys placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang, vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid. Samarbetet med barnet eller ungdomen kompletteras regelmässigt med föräldrakontakter som, beroende på behov, inriktas på allt från informationsutbyte till insatser som fokuserar på föräldrarnas omvårdnad eller insatser inriktade på barnets trygghet.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av egentlig depression, medelsvår till svår, behandlingsresistenta, ungdomar – Kognitiv beteendeterapi (KBT) som tillägg till antidepressiva läkemedel (Socialstyrelsen)

Riktlinje Depression (SFBUF Svenska föreningen för barn- och ungdomspsykiatri)

Oro och ångest hos barn (Rikshandboken Barnhälsovård)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Psykopedagogisk behandling med fokus på ångest vid ångestsyndrom hos barn och ungdomar.

Syfte

Vid ångestsyndrom hos barn och ungdomar ger psykopedagogisk behandling en minskning av ångestsymtom.

Indikation (målgrupp, situation)

Ångestsyndrom hos barn och ungdomar är vanligt och leder till lidande och försämrad funktion och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda psykopedagogisk behandling med fokus på ångestsyndrom (prio 3).

Kompetenskrav

Hälso och sjukvårdspersonal med adekvat utbildning i metoden.

Innehåll, kortfattat

  • Kartlägg noggrant patientens nuvarande situation och symtom tillsammans med föräldrar, var särskilt uppmärksam på vidmakthållande faktorer (skola, kamrater, familjen, omgivningen) och förstärkande faktorer för patientens ångesttillstånd.
  • Förklara vad ångest är för något, att det är ofarligt men plågsamt. Att man ska försöka “stå ut” i ångestsituationer och inte undvika dem.
  • Använd familjen för att jobba med förändring av vanor och aktiviteter. Målet är att patienten ska leva så “vanligt” som möjligt med fokus på skola, sömn, fritidsaktiviteter etc.

Innehåll, fördjupat

Generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social ångest är bland de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar – cirka 5–10 procent drabbas. En tidig debut av dessa tillstånd påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen och kan leda till svårigheter i skolan. Obehandlade ångestsyndrom innebär en risk för utveckling av andra sjukdomar som depression och missbruk. Det finns även risk för att barnet eller ungdomen successivt försämras med ytterligare funktionsnedsättning som följd samt att tillståndet blir långvarigt.

Psykopedagogisk behandling är en form av familjebaserade samtal där pedagogiska metoder används för undervisning och rådgivning. Åtgärden syftar till att öka familjens (barns, syskons och föräldrars) kunskap om olika symtom eller funktionsnedsättningar samt utveckla deras färdigheter i att hantera sin livssituation. Arbetet sker strukturerat och problemlösande där föräldrarna utgör ett viktigt stöd för att barnet eller ungdomen ska återfå goda rutiner, öka sin aktivitetsnivå, få ett stödjande familjeklimat och för att kraven i skolan ska anpassas.

Behandlingen behöver vara strukturerad och ske med tillräcklig regelbundenhet för att nå bästa effekt. Behandlingen ska föregås av en noggrann kartläggning av den unges livssituation, symtom och funktion, och ska sedan följas upp regelbundet.

För många barn och ungdomar kan det vara tillräckligt med psykopedagogiska samtal med inriktning på ångestsyndrom som enda behandling. För barn och ungdomar som inte svarar på behandlingen inom fyra veckor kan det dock vara aktuellt att kombinera eller ersätta åtgärden med någon annan behandling, t.ex. individuell eller grupp-psykoterapi alt. läkemedelsbehandling.

Metoden beskrivs utförligt i Svenska föreningen för barn och ungdomspsykiatrins (SFBUPs) riktlinjer (se länk nedan, s 18 och framåt).

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av Ångestsyndrom, barn och ungdomar – Psykopedagogisk behandling med fokus på ångestsyndrom (Socialstyrelsen)

Riktlinje ångest- & tvångssyndrom 2018 (SFBUP, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid generaliserat ångestsyndrom, separationsångest, social fobi, barn och ungdomar.

Syfte

Att minska eller bota symptom vid  generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social fobi.

Indikation (målgrupp, situation)

Ångestsyndrom hos barn och ungdomar är vanliga och leder till lidande och försämrad funktion och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT till barn och ungdomar med ångestsyndrom (prio 3).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

När enbart psykopedagogisk behandling (se separat insats) inte har gett tillräcklig effekt kan KBT-behandling mot det specifika tillståndet prövas. Behandlingen ska “skräddarsys” efter den individuella patienten. Enligt SFBUPs riktlinjer rek. följande upplägg i KBT-behandlingen beroende på diagnos:

Separationsångest. Fokus i behandlingen är att identifiera faktorer som bidrar till vidmakthållande av ångestsymtomen, att minska säkerhets- och undvikandebeteenden, öka barnets/ungdomens aktiviteter på egen hand, realitetstesta katastroftankar och öka barnets/ungdomens upplevelse av till sin egen förmåga. Föräldrar ges stöd i att hantera och förebygga barnets reaktioner vid separationen och deras egna undvikande- och säkerhetsbeteenden.

Social ångest. Fokus i behandlingen är på gradvis exponering för sociala situationer utan att barnet/ungdomen använder sig av säkerhets- eller undvikandebeteenden. Behandlingen innefattar exponering in vivo, kognitiv omstrukturering, social färdighetsträning och problemlösning. Vid kognitiv omstrukturering är det viktigt att ta hänsyn till barnets kognitiva förmåga och kan vara lämpligt att arbete med när barnen är över 10 år. Det är viktigt att skolan är delaktig i behandlingen.

Generaliserad ångest – GAD. Behandlingen vid GAD är ofta mer omfattande än vid övriga ångestsyndrom. Den består av psykoedukation, exponering, spänningshantering, hantering av orostankar med realitetstestning och acceptans. Barn och ungdomar med GAD har förhöjda stressnivåer och fysiska symtom som kan minska med avslappningsövningar. Eftersom GAD är besläktat med depression kan det vara hjälpsamt med beteendeaktivering. Målet med behandlingen är att barnets/ungdomens upplevelse av kontroll över oron ska öka med uppmärksamhetsfokus på nuet.

Innehåll, fördjupat

Generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social ångest är bland de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar – cirka 5–10 procent drabbas. En tidig debut av dessa tillstånd påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen och kan leda till svårigheter i skolan. Obehandlade ångestsyndrom innebär en risk för utveckling av andra sjukdomar som depression och missbruk. Det finns även risk för att barnet eller ungdomen successivt försämras med ytterligare funktionsnedsättning som följd samt att tillståndet blir långvarigt.

Muntlig och skriftlig information om tillståndet bör vara första insats. Information om Information/psykoedukation till barn och föräldrar bör innehålla:

  • Information om tillståndet
  • Orsaker till ångest
  • Hur vanligt är det bland barn och ungdomar
  • Vilka behandlingar som funnits vara effektiva
  • Vad föräldrar kan göra

Föräldrar och syskon samt vid behov förskole-/skolpersonal bör informeras och få råd om hur de kan underlätta och stödja barnet i olika situationer. De bör uppmuntras att våga stötta barnet att utsätta sig för det fruktade och stå ut med barnets ångestreaktioner.

Kognitiv beteendeterapi KBT är en psykoterapeutisk behandling som har vetenskapligt stöd för behandling av ångestsyndrom hos barn och ungdomar. Behandlingen kan ske både i grupp och individuellt. Det finns manualbaserade program t.ex. Cool Kids och Chilled. Med fördel kan behandling genom föräldrastödsgruppen Hantera oro (sammandrag av Cool Kids) vara ett förstahandsval inom primärvård.

Följande moment kan ingå i KBT-behandlingen, skräddarsytt efter patienten:

  • Exponering: Att patienten för utsätta sig för ångestskapande situationer utan att använda säkerhetsbeteenden eller undvika situationen.
  • Kognitiv omstrukturering: Att hjälpa patienten att ifrågasätta sina negativa tankar och försöka se alternativa förklaringar. Detta kan sedan leda till ett förändrat beteende.
  • Beteendeexperiment: Genom att testa nya beteenden kan patienten få en annan syn och förståelse för en situation och därigenom ofta “motbevisa” negativa tankar och föreställningar.
  • Modellinlärning: Genom att härma en annans persons beteenden (föräldrar, terapeuten, kompisar etc.) kan patienten lära sig alternativa strategier och dra nya erfarenheter.
  • Hemuppgifter: Patienten får med sig uppgifter att göra mellan sessionerna som följs upp vid nästa terapisession. Det är vanligt att föräldrarna är delaktiga i hemuppgifterna speciellt för yngre barn.
  • Stresshantering: Att träna på avslappning, andningsövningar och medveten närvaro kan vara ett komplement till KBT-behandlingen.
  • Återfallsprevention: Inför avslutning av behandlingen upprättas ett muntligt och skriftligt vidmakthållandeprogram för att behandlingsresultatet ska vidmakthållas. I programmet anges vad barnet/ungdomen och föräldrar behöver fortsätta träna på.
  • Boostersessioner: Efter en avslutad behandling bör man i vissa fall följa upp behandlingen efter några månader. En fördel kan vara att patienten ges möjligheten att berätta om sin aktuella situation. Behandlaren kan stötta patienten vid eventuella bakslag och repetera tidigare information och strategier.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

 

Länkar

Kliniska Riktlinjer för Ångestsyndrom och Tvångssyndrom (SFBUP, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Nationella riktlinjer för vård vid Generaliserat ångestsyndrom, separationsångest, social fobi, barn och ungdomar – Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Socialstyrelsen)

 

 

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Behandling med SSRI- eller SNRI-preparat vid generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social ångest hos barn och ungdomar.

Syfte

Att lindra eller bota symptom vid generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social ångest.

Indikation (målgrupp, situation)

Ångestsyndrom hos barn och ungdomar är vanliga och leder till lidande och försämrad funktion och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda behandling med SSRI- eller SNRI-preparat till barn och ungdomar med  generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social ångest (prio 3).

Kompetenskrav

Läkare.

Innehåll, kortfattat

Om inte enbart psykoedukation eller specifik KBT-behandling har gett tillräcklig effekt ska man först utesluta andra faktorer (familj, skola, somatisk sjukdom) som kan vidmakthålla tillståndet. Därefter kan man inleda behandling med SSRI, som har god tolerabilitet och biverkningsprofil och är effektivt mot tillstånden. Det är dock viktigt att som vid all läkemedelsbehandling informera om biverkningar, tillse god följsamhet och följa upp behandlingen för att se att den har effekt. Sertralin är ett förstahandspreparat. Behandling med paroxetin och venlafaxin bör undvikas pga ökad risk för självmordstankar och självmordsförsök.

Innehåll, fördjupat

Generaliserat ångestsyndrom, separationsångest och social ångest är bland de vanligaste psykiatriska diagnoserna hos barn och ungdomar – cirka 5–10 procent drabbas. En tidig debut av dessa tillstånd påverkar ofta den personliga och sociala utvecklingen och kan leda till svårigheter i skolan. Obehandlade ångestsyndrom innebär en risk för utveckling av andra sjukdomar som depression och missbruk. Det finns även risk för att barnet eller ungdomen successivt försämras med ytterligare funktionsnedsättning som följd samt att tillståndet blir långvarigt.

Psykoedukation till barn och föräldrar bör innehålla:

  • Information om tillståndet
  • Orsaker till ångest
  • Hur vanligt är det bland barn och ungdomar
  • Vilka behandlingar som funnits vara effektiva
  • Vad föräldrar kan göra

Föräldrar och syskon samt vid behov förskole-/skolpersonal bör informeras och få råd om hur de kan underlätta och stödja barnet i olika situationer. De bör uppmuntras att våga stötta barnet att utsätta sig för det fruktade och stå ut med barnets ångestreaktioner.

Läkemedelsbehandling med SSRI har i flera randomiserade kontrollerade studier visat sig vara en både effektiv och säker behandling vid flera ångesttillstånd som separationsångest, social fobi och GAD hos barn och ungdomar. SSRI-behandling rekommenderas bara om inte psykoedukation eller KBT-behandling givit tillräcklig effekt.

Om inte ett första SSRI-preparat ger effekt bör man byta till ett annat SSRI. Behandling med paroxetin och venlafaxin bör undvikas pga ökad risk för självmordstankar och självmordsförsök.

Det finns ett visst forskningsstöd för att kombinationsbehandling KBT/SSRI är mer effektivt utifrån snabb respons än monoterapi, och den bör därför övervägas vid svårare ångesttillstånd. Se separat insats för detta.

Länkar

Kliniska Riktlinjer för Ångestsyndrom och Tvångssyndrom (SFBUP, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Nationella riktlinjer för vård av generaliserat ångestsyndrom, separationsångest, social fobi, barn och ungdomar – SSRI- eller SNRI-preparat (Socialstyrelsen)

Generaliserat ångestsyndrom - GAD (Psykiatristöd Stockholms Läns Landsting)

 

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering vid specifik fobi, barn och ungdomar.

Syfte

Att lindra eller bota symptom vid specifik fobi hos barn och ungdomar.

Indikation (målgrupp, situation)

Specifik fobi medför oftast lindrig funktionsnedsättning, men kan i svårare former påverka funktionsförmåga och störa barnets/ungdomens utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT med exponering till barn och ungdomar med specifik fobi (prio 3).

Kompetenskrav

Psykolog, leg. psykoterapeut med särskild utbildning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning KBT under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Det finns god evidens för att KBT med exponering har en måttlig till stor effekt vid specifika fobier hos barn och ungdomar. Tillståndet är vanligt men oftast av lindrig svårighetsgrad.

Innehåll, fördjupat

Vid specifik fobi utlöser en bestämd situation, föremål, företeelse eller plats en överdriven och orimlig rädsla som personen uthärdar under stort obehag eller helt undviker. Rädslan kan till exempel gälla djur (spindlar, hundar), höga höjder, att få en spruta eller att åka flygplan eller hiss.

Specifik fobi debuterar tidigt, vanligen i tidig skolålder och kan innebära att den drabbade personen starkt begränsas i sin livsföring genom att till exempel undvika aktiviteter relaterade både till skola och fritid. Hos barn är det vanligt med övergående rädslor för olika saker (till exempel separation, främlingar, döden), men fobier tenderar att vara mer stabila och leder till ökad risk för andra psykiatriska störningar.

Bland specifika fobier bör emetofobi (kräkfobi) särskilt uppmärksammas då denna ofta leder till mer omfattande funktionsnedsättning. Symtomen är lätta att förväxla med bland annat tvångssyndrom då patienter beskriver rädsla för smitta.

Muntlig och skriftlig information om tillståndet bör vara första insats. Information om psykoedukation till barn och föräldrar bör innehålla:

  • Information om tillståndet
  • Orsaker till ångest
  • Hur vanligt det är bland barn och ungdomar
  • Vilka behandlingar som funnits vara effektiva

Föräldrar och syskon samt vid behov förskole-/skolpersonal bör informeras och få råd om hur de kan underlätta och stödja barnet i olika situationer. De bör uppmuntras att våga stötta barnet att utsätta sig för det fruktade och stå ut med barnets ångestreaktioner.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) med fokus på exponering för det fobiska objektet/situationen är i nuläget den enda behandlingen med säkerställd effekt.Vid specifik fobi ska behandlingen inkludera exponering för den situation eller företeelser som personen är fobisk mot. För behandling av specifik fobi kan en-sessions behandling med fördel användas, där  behandlingen genomförs vid ett enstaka längre (2-4 timmar) behandlingstillfälle vid vilket samtliga tekniker genomförs . Detta upplägg ger lägre bortfall. De studier som finns med i kunskapsunderlaget stödjer sig i huvudsak på en manualbaserad, exponeringsbaserad KBT.

Det finns starkt stöd för en i stor utsträckning bestående effekt av exponering, modellinlärning och deltagande modellinlärning. I allmänhet uppnås ett mycket bra resultat av en eller flera terapisessioner och resultaten är ofta bestående vid långtidsuppföljningar.

Specifik fobi ska i de flesta fall behandlas inom primärvården eftersom graden av funktionsnedsättning oftast är liten eller måttlig. Om symtombördan däremot är mycket svår eller om det finns komplicerad psykiatrisk samsjuklighet kan remiss utfärdas till specialistpsykiatrin, särskilt i fall av emetofobi.

All behandling inom sjukvården kräver i normalfallet vårdnadshavares samtycke. Barnets eller ungdomens rätt till delaktighet i beslut skall respekteras och blir viktigare ju högre mognadsgraden är.

Länkar

Specifik fobi, barn och ungdomar – Kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering (Socialstyrelsen)

Kliniska riktlinjer - Att förebygga och handlägga metabol risk hos patienter med allvarlig psykisk sjukdom (Svenska Psykiatriska Föreningen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) hos barn och ungdomar.

Syfte

Att minska symtom eller bota barn och ungdomar med PTSD.

Indikation (målgrupp, situation)

PTSD kan vara ett mycket plågsamt tillstånd som försämrar personens livskvalitet och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda traumafokuserad KBT med exponering till barn och ungdomar (prioritet 2).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Barn och ungdomar med PTSD bör erbjudas traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT, prio 2). Traumafokuserad KBT är ett paraplybegrepp för flera avgränsade, manualbaserade behandlingar med KBT som grund. Ett centralt inslag är att barnet/ungdomen under kontrollerade former exponeras för det som väcker obehag och ångest genom att tillsammans med sin behandlare i verkligheten eller genom imaginär exponering gå igenom och återberätta den traumatiska händelsen vid upprepade tillfällen.

Innehåll, fördjupat

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om inlärnings-, social- och kognitiv psykologi. Genom en funktionell kartläggning, beteendeanalysen, placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang, vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid. Samarbetet med barnet eller ungdomen kompletteras regelmässigt med föräldrakontakter som, beroende på behov, inriktas på allt från informationsutbyte till insatser som fokuserar på föräldrarnas omvårdnad eller insatser inriktade på barnets trygghet.

Vid PTSD är behandlingen traumafokuserad KBT med exponering. I behandlingen ingår det att kartlägga traumat. Behandlingen är fokuserad på att förändra dysfunktionella tankemönster och beteenden, framförallt undvikande, som vidmakthåller ångesten. Exponering för situationer som blivit skrämmande, genom inlärning, utförs systematiskt och personen tränar sig att hantera den negativa affekten som utlösts vid de traumaspecifika situationerna. Det vetenskapliga underlaget stödjer sig i huvudsak på manualbaserad traumafokuserad KBT med exponering, till exempel de specifika  protokollen TF-KBT, Prolonged Exposure (PE) och Narrativ Exponeringsterapi.

TF-KBT är specifikt anpassad för barn och ungdomar 3-17 år med PTSD. Behandlingen pågår vanligen under 12-16 sessioner och barnet/ungdomen får tillsammans med terapeuten återberätta traumat. Varje session är i regel 90 minuter där samma behandlare först träffar barnet, därefter föräldern (eller annan omsorgsperson) och i slutet ofta en kortare eller gemensam del. 

PE är framför allt lämplig för ungdomar från 18 år. Behandlingen ges under 8–15 veckor med veckovisa sessioner om 90 minuter vardera. Metodens centrala innehåll är att patienten återberättar minnet av traumat upprepade gånger med stöd av terapeuten. Berättelsen spelas även in, och patienten lyssnar på inspelningarna mellan sessionerna.

Narrativ Exponeringsterapi ges under 4-10 sessioner till barn och ungdomar 7-16 år oftast utan förälder. Patienten skapar ett narrativ, med fokus på traumatiska händelser, av sin livshistoria i skrift eller andra uttrycksmedel.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

 

För mer information, se remissversion från SFBUP om trauma hos barn och ungdomar

Länkar

Nationella riktlinjer vid vård av Posttraumatiskt stressyndrom, barn och ungdomar – Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering (Socialstyrelsen)

Svenska föreningen för Traumafokuserad KBT (TF-KBT) 

Psykiatristöd vid pPosttraumatiskt stressyndrom – PTSD (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), barn och ungdomar.

Syfte

Att minska symtom eller bota barn och ungdomar med PTSD.

Indikation (målgrupp, situation)

PTSD kan vara ett mycket plågsamt tillstånd som försämrar personens livskvalité och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården i undantagsfall kan erbjuda psykodynamisk korttidsterapi till barn och ungdomar med posttraumatiskt stressyndrom (prio 10).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Psykodynamisk psykoterapi är ett samlingsnamn för terapiformer med grund i psykoanalytisk teori och ett humanistiskt synsätt. Korttidsterapi innebär en fokuserad behandling á 10-30 sessioner.

Psykodynamisk korttidsterapi kan enligt Socialstyrelsen i undantagsfall erbjudas barn och ungdomar med PTSD. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men det finns klinisk erfarenhet av att åtgärden har positiv effekt på symtom på PTSD. Det finns andra effektiva åtgärder som i första hand bör erbjudas, så som traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering.

Innan psykoterapi påbörjas bör man arbeta psykopedagogiskt med familjen samt stabilisera hemsituation, skolsituation och skapa en trygghet för patienten som ger förutsättningar för ett framgångsrikt psykoteureutiskt arbete.

Innehåll, fördjupat

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett psykiatriskt tillstånd som kan uppstå efter svårt psykiskt trauma som till exempel efter olika typer av katastrofer, olyckor, våldshändelser, sexuella övergrepp eller fysisk misshandel. Tillståndet karaktäriseras av tre huvudgrupper av symtom: återupplevande och/eller påträngande minnen av den/de utlösande händelserna; undvikande av stimuli som påminner om traumat; samt överspändhet/lättskrämdhet och lättirritabilitet. Alla som drabbas av sådana trauman utvecklar dock inte PTSD.

Obehandlat kan tillståndet leda till svårigheter som sträcker sig upp i vuxen ålder med ökad risk för suicidförsök, depression, dissociation, missbruk och behov av sjukhusvård. För barn och ungdomar behöver omsorgssituationen beaktas, utöver behandlingen av de psykiska symptomen.

Korttidsbehandling med psykodynamisk terapi (korttids-PDT) fokuserar på affekter och barnet eller ungdomens känslouttryck i terapin. Man arbetar bland annat med så kallat motstånd, tolkar mönster i agerande, lyfter fram det som händer i terapirelationen och ger utrymme för barnet eller ungdomens önskningar, drömmar och fantasier. I PDT läggs stor vikt vid relationen som utvecklas mellan terapeuten och barnet eller ungdomen, och hur deras problematik manifesterar sig i den relationen. Korttidsterapin pågår en till två gånger i veckan med totalt 10–30 möten. De studier som finns med i kunskapsunderlaget stödjer sig i huvudsak på en manualbaserad korttidsbehandling med psykodynamisk terapi.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av Posttraumatiskt stressyndrom, barn och ungdomar – Psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

EMDR-behandling hos barn och ungdomar med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).

Syfte

Att minska symtom eller bota barn och ungdomar med PTSD.

Indikation (målgrupp, situation)

PTSD kan vara ett mycket plågsamt tillstånd som försämrar personens livskvalitet och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården i undantagsfall kan erbjuda EMDR till barn och ungdomar med PTSD (prio 10)

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en korttidspsykoterapi mot PTSD med utgångspunkt i psykodynamisk terapi. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt, men det finns klinisk erfarenhet av att åtgärden har positiv effekt på symtom på PTSD. Det finns andra effektiva åtgärder och metoden rekommenderas bara i särskilda fall.

Innehåll, fördjupat

EMDR (Eye movement desensitization and reprocessing) är en korttidspsykoterapi i vilken minnesbilder, tankar och känslor som är förknippade med den traumatiska händelsen framkallas, samtidigt som terapeuten för sin hand fram och tillbaka framför personens ansikte medan personen följer handens rörelse med ögonen. EMDR har utvecklats för att behandla PTSD och ska innebära en tvåsidig stimulering av hjärnhalvorna genom ögonrörelser. Syftet med behandlingen är att skapa ett avslappnat tillstånd och på så sätt skapa förutsättningar för nya tankar och perspektiv, som ska underlätta bearbetning av traumatiska minnen och därmed mildra de psykologiska konsekvenserna av dessa minnen. Ögonrörelsernas betydelse för verkningsmekanismen är oklar.

Det finns andra effektiva åtgärder, såsom traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT) och metoden rekommenderas därför av Socialstyrelsen endast i undantagsfall. Det finns inget stöd för att blanda olika former av psykologisk behandling. Tvärtom har studier påvisat sämre resultat när olika psykologiska behandlingar blandas.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av Posttraumatiskt stressyndrom, barn och ungdomar – Eye movement desensitization and reprocessing (EMDR) (Socialstyrelsen)

Traumatiska minnen kan behandlas effektivt med EMDR (Läkartidningen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering och responsprevention (ERP) som kombinationsbehandling vid tvångssyndrom (OCD), medelsvår till svår, barn och ungdomar.

Syfte

Att lindra eller bota symptom hos barn och ungdomar med tvångssyndrom.

Indikation (målgrupp, situation)

Tvångssyndrom är en plågsam sjukdom som kan påverka barnet eller ungdomens livskvalitet och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda kombinationsbehandling med SSRI-preparat och KBT (prio 5). Åtgärden ger måttlig effekt på tvångssymtom jämfört med enbart läkemedel, men verkar inte ge bättre effekt än enbart KBT. Det vetenskapliga underlaget är begränsat.

Kompetenskrav

Läkare, psykolog, psykoterapeut eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Kombinationsbehandling med både SSRI-preparat och KBT vid medelsvårt till svårt tvångssyndrom hos barn och ungdomar kan övervägas om inte KBT ger tillräcklig effekt. Åtgärden medför dock risk för biverkningar och verkar inte ge bättre effekt än enbart KBT.

För mer information, se insatser på respektive behandling.

Innehåll, fördjupat

Barn och ungdomar som drabbas av tvångssyndrom riskerar att hämmas i sin utveckling. De får också ofta en försämrad livskvalitet och psykosocial funktion, vilket kan innebära att de isolerar sig från olika sociala sammanhang. Detta gör att deras vardag blir alltmer ansträngande, vilket i sin tur kan medföra koncentrationssvårigheter, sömnstörning och trötthet. Även föräldrar och syskon är ofta påverkade av och involverade i barnets ritualer. Tvångssyndrom som förblir obehandlat kan få stora konsekvenser under lång tid för den drabbade.

Vid medelsvårt till svårt tvångssyndrom och otillräcklig effekt av enbart KBT med ERP kan kombination med SSRI provas. Var god se information om KBT med ERP samt SSRI-behandling i respektive behandlingsavsnitt.

För mer information, se respektive insatser (KBT resp SSRI-beh) samt SFBUPs riktlinjer.

Länkar

Kliniska Riktlinjer för Ångestsyndrom och Tvångssyndrom (SFBUP, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Nationella riktlinjer för vård av Tvångssyndrom (OCD), medelsvår till svår, barn och ungdomar – SSRI-preparat och kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering och responsprevention (ERP) som kombinationsbehandling (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Behandling med SSRI-preparat vid medelsvår till svårt tvångssyndrom hos barn och ungdomar.

Syfte

Att minska tvångshandlingar och tvångstankar hos barn och ungdomar med tvångssyndrom.

Indikation (målgrupp, situation)

Tvångssyndrom kan medföra lidande och påverka barnets eller ungdomens funktionsförmåga, livskvalitet och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda behandling med SSRI-preparat till barn och ungdomar med tvångssyndrom (prioritet 4).

Kompetenskrav

Läkare

Innehåll, kortfattat

Vid tvångssyndrom hos barn och ungdomar finns god evidens för måttlig till stor effekt för läkemedelsbehandling med SSRI vid tvångssyndrom. I de flesta fall bör dock psykologisk behandling med KBT med exponering med responsprevention provas i första hand.

Sertralin från 6 år och fluvoxamin från 8 år är godkända läkemedel för tvångssyndrom. Evidensen för fluoxetin och klomipramin är också god. Klomipramin har fler och även potentiellt allvarliga biverkningar och är inget lämpligt förstahandsval hos barn och unga.

Innehåll, fördjupat

Barn och ungdomar som drabbas av tvångssyndrom hämmas i sin utveckling. De får också en försämrad livskvalitet och psykosocial funktion, vilket kan innebära att de isolerar sig från olika sociala sammanhang. Detta gör att deras vardag blir alltmer ansträngande, vilket i sin tur kan medföra koncentrationssvårigheter, sömnstörning och trötthet. Även föräldrar och syskon är ofta påverkade av och involverade i barnets ritualer. Tvångssyndrom som förblir obehandlat kan få stora konsekvenser under lång tid för den drabbade.

Det finns god evidens för att antidepressiva läkemedel med serotonerg återupptagshämmande effekt har effekt vid tvångssyndrom hos barn och ungdomar. Av dessa har SSRI mest fördelaktig avvägning mellan effekt och biverkningar. Dock erhåller endast 50-70% av patienterna positiv effekt, och det finns risk för biverkningar. Läkemedelsbehandling ska därför inte ersätta KBT med ERP hos barn och ungdomar.

Två läkemedel har tvångssyndrom som registrerad indikation hos barn och ungdomar; Sertralin (från 6 år) och Fluvoxamin (från 8 år). Dessutom är evidensen god för Fluoxetin och Klomipramin, som är ett tricykliskt antidepressivum. Det senare innebär dock ökad risk för besvärande biverkningar genom påverkan på kolinerga receptorer.

Att uppnå remission kan ta upp ett till ett år och kräva individuell dosanpassning, ibland till maxdos, genom stegvis dosökning under utvärdering av biverkningar. Vid uteblivet behandlingssvar då läkemedelsbehandling anses indicerad bör i första hand byte till ett annat SSRI provas, därefter byte till klomipramin.

Långtidseffekterna på remission är otillräckligt studerade. Utsättningsförsök bör ske gradvis och långsamt.

Om svåra symtom kvarstår trots adekvat behandling med KBT och SSRI kan tillägg av låg dos atypiska neuroleptika som till exempel risperidon (0,5-2 mg) provas. Denna tilläggsbehandling har ett visst, men otillräckligt, vetenskapligt stöd och effekt och biverkningar ska utvärderas systematiskt. Se särskild insats för mer info.

För mer detaljerad information om läkemedelsbehandling vid tvångssyndrom hos barn och ungdomar, se SFBUPs riktlinjer.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av tvångssyndrom (OCD), medelsvår till svår, barn och ungdomar – SSRI-preparat (Socialstyrelsen)

Kliniska Riktlinjer för Ångestsyndrom och Tvångssyndrom (SFBUP, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Risperidon eller aripiprazol som tillägg till SSRI-preparat vid svårt tvångssyndrom hos barn och ungdomar.

Syfte

Minska eller bota tvångstankar och -handlingar hos barn och ungdomar.

Indikation (målgrupp, situation)

Tvångssyndrom är en plågsam sjukdom som påverkar barnet eller ungdomens livskvalité och utveckling.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården i undantagsfall kan erbjuda risperidon eller aripiprazol som tillägg till SSRI-preparat vid svårt tvångssyndrom hos barn och ungdomar (prio 10).

Kompetenskrav

Läkare

Innehåll, kortfattat

Vid mycket svårbehandlade tvångssyndrom där KBT och/eller SSRI inte givit tillräcklig effekt kan man i undantagsfall prova behandling med de atypiska antipsykotiska läkemedlen risperidon eller aripiprazol. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt.

Vid tillägg av atypiska neuroleptika är aripiprazol förstahandsval. Börja lågt 0,5 till 1 mg, för att minska risken för insättningsbiverkningar. Måldos är vanligen 2,5-5 mg. Risperidon, som har en något ogynnsammare biverkningsprofil är andrahandsval. Börja lågt 0,25 mg med måldos 1-2 mg.

Evidensen för tillägg med neuroleptika till barn och unga är svag och risken för ogynnsamma biverkningar är betydande, särskilt aptit- och viktökning med metabol störning. Tilläggsbehandling kräver systematisk uppföljning, inklusive blodprovstagning. Om otillräcklig effekt efter 2-3 månaders behandling i adekvat dos ska läkemedlet sättas ut.

Innehåll, fördjupat

Barn och ungdomar som drabbas av tvångssyndrom riskerar att hämmas i sin utveckling. De får också ofta en försämrad livskvalitet och psykosocial funktion, vilket kan innebära att de isolerar sig från olika sociala sammanhang. Detta gör att deras vardag blir alltmer ansträngande, vilket i sin tur kan medföra koncentrationssvårigheter, sömnstörning och trötthet. Även föräldrar och syskon är ofta påverkade av och involverade i barnets ritualer. Tvångssyndrom som förblir obehandlat kan få stora konsekvenser under lång tid för den drabbade.

I första hand bör barn och ungdomar med tvångssyndrom erbjudas KBT med ERP, och i andra hand SSRI. I vissa fall kan åtgärderna ges i kombination. Det finns evidens för att tilläggsbehandling med aripiprazol eller risperidon till SSRI kan ge ökad effekt hos vuxna, men det finns otillräckligt vetenskapligt underlag för att kunna rekommendera detta till barn och ungdomar.

För mer information, se riktlinjer från SFBUP.

Länkar

Kliniska Riktlinjer för Ångestsyndrom och Tvångssyndrom (SFBUP, Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri)

Nationella riktlinjer för vård av Tvångssyndrom (OCD), svår, barn och ungdomar – Risperidon eller aripiprazol som tillägg till SSRI -preparat (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Fysisk aktivitet vid lindrig till medelsvår depression hos vuxna.

Syfte

Att minska depressionssymtom och förbättra den somatiska hälsan hos patienten.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd som sänker patientens livskvalitet och funktionsförmåga. I svårare fall kan suicidalitet och suicidrisk föreligga.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda fysisk aktivitet till vuxna med lindrig till medelsvår depression: Prio 6.

Kompetenskrav

Leg. Fysioterapeut

Innehåll, kortfattat

Ledarledd fysisk aktivitet minst två gånger per vecka bidrar till minskning av depressionssymtom, beteendeaktivering och bättre somatisk hälsa. Vid lindrig depression kan fysisk aktivitet prövas under en kortare tid som monoterapi. Vid längre lindrig depression eller måttlig depression kan fysisk aktivitet användas som tillägg till annan evidensbaserad behandling.

Innehåll, fördjupat

Fysisk aktivitet kan bidra till att öka dels kondition, dels styrka. Oftast innebär all rörelseträning en kombination av båda. Nyare studier om vilken biologisk effekt fysisk aktivitet kan ha vid depression visar på fördelar med att kombinera konditions- och muskelstärkande träning. Även psykologiska förklaringsmekanismer i form av beteendeaktivering, social gemenskap och förbättrad tilltro till egen förmåga kan förklara den fysiska aktivitetens antidepressiva effekt.

Indikationer för fysisk aktivitet

  1. Fysisk aktivitet och träning kan användas förebyggande för att minska risken att insjukna i depression.
  2. Fysisk träning kan användas som behandling av kliniska depressionstillstånd. Vid lindrigare former av depression kan enbart träning ge positiv effekt, men vid medelsvår till svår depression bör träningen ske parallellt med övrig antidepressiv behandling som medicinering och/eller samtalsterapi, till exempel som beteendeaktiverande inslag i en KBT-behandling.
  3. Fysisk träning kan användas för att minska risken för återfall i depression, och för att förebygga kroppsliga sjukdomar som ofta följer med depression.

Rekommenderad fysisk aktivitet vid depression:

  • Aerob fysisk aktivitet: sammanlagt minst 150 minuter, 3-7 gånger i måttlig intensitet/vecka. Eller sammanlagt minst 75 minuter, 3-5 gånger i hög intensitet/vecka.
  • Muskelstärkande fysisk aktivitet 2-3 gånger/vecka.

Länkar

Evidensbaserade handboken FYSS (Fysisk aktivitet i Sjukdomsprevention och Sjukdomsbehandling)

Fysisk aktivitet vid depression (FYSS)

Nationella riktlinjer för vård av egentlig depression, lindrig till medelsvår, vuxna – Fysisk aktivitet (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kombinationsbehandling med antidepressiva läkemedel och någon av terapiformerna KBT, IPT eller korttids-PDT.

Syfte

Både läkemedelsbehandling och psykologisk behandling har effekt på lindrig till medelsvår depression. I vissa fall kan kombinationsbehandling behövas för att hjälpa patienten ur depressionen.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd som som sänker patientens livskvalitet och funktionsförmåga och i värsta fall kan föranleda suicidtankar och -planer.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda kombinationsbehandling med antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell psykoterapi (IPT) eller psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) till vuxna med lindrig till medelsvår depression (prioritet enligt rekommendationsskalan: 7)

Kompetenskrav

Läkare, resp leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Åtgärden är framförallt ett alternativ vid medelsvår egentlig depression och ger liten till måttlig effekt på andelen som svarar på behandling (respons) och på depressionssymtom jämfört med enbart antidepressiva läkemedel. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma åtgärdens effekt jämfört med enbart psykologisk behandling.

Kombinationsbehandling är ett andrahandsalternativ när enbart antidepressiv resp. psykoterapi inte har fungerat.

Innehåll, fördjupat

För mer information, se respektive insatser: antidepressiv behandling vid lindrig till medelsvår depression, resp. KBT, IPT, PDT vid lindrig till medelsvår depression.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård vid Egentlig depression, lindrig till medelsvår – Antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell psykoterapi (IPT) eller psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) som kombinationsbehandling (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Behandling av dystymi med en kombination av KBT/IPT och antidepressiva läkemedel.

Syfte

Att minska depressiva symtom vid dystymi.

Indikation (målgrupp, situation)

Dystymi uppfyller inte diagnoskriterier för egentlig depression men patienten har långvariga besvär som sänker livskvaliteten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att Hälso- och sjukvården  i undantagsfall kan erbjuda kombinationsbehandling med antidepressiva läkemedel och KBT eller IPT till vuxna med dystymi (prioritet enligt rekommendationsskalan: 10).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Kombinationsbehandling av psykologisk behandling och antidepressiva kan prövas när enskild behandling inte har haft tillräcklig effekt.

Läkemedelsbehandling sker som vid unipolär depression, se separat insats.

För mer information om behandling av depressiva tillstånd se “behandling av lätt till måttlig depression” för KBT resp IPT.

Innehåll, fördjupat

Dystymi är en form av långvarig nedstämdhet som delar drag av egentlig depression men inte uppfyller kriterierna för densamma.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om inlärnings-, social- och kognitiv psykologi. Behandlingen går vanligtvis ut på att ändra på hur man tänker, agerar och förhåller sig till inre upplevelser. Den fokuserar på en persons upplevelser, känslor, tankar, beteenden och fysiologi och hur man kan påverka dessa, t.ex. hur man kan ändra sitt beteende eller utveckla en accepterande hållning gentemot  sina känslor och upplevelser. Genom en funktionsanalys placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid.

Vid dystymi är det viktigt att behandlingen fokuserar på beteendeaktivering och att personen får lära sig att utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor, samt att behandlingen är inriktad på att förbättra funktionsförmågan.

Interpersonell psykoterapi (IPT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om psykisk ohälsa, anknytning och sociala relationer. IPT bygger bland annat på forskning om sambandet mellan depression och det sociala sammanhang en individ befinner sig i. Stress, konflikter och förluster leder till depression och omvänt gör depression det svårare att behålla och utveckla goda relationer. Genom att aktivt arbeta med att förbättra relationer eller sörja förluster ökar möjligheterna för individen att komma vidare i livet och häva den depressiva besvärsbilden. Behandlingen består vanligtvis av 12–16 samtal.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer  - vård vid Dystymi, vuxna – Antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (KBT) eller interpersonell terapi (IPT) som kombinationsbehandling (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid lindrig till medelsvår depression hos vuxna.

Syfte

Att minska eller bota symtombördan vid depression.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd som sänker patientens livskvalitet och funktionsförmåga. I svårare fall kan suicidalitet och suicidrisk föreligga.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT till vuxna med lindrig till medelsvår egentlig depression (prioritet 2).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med aktuell psykoterapinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

KBT är den behandling som har högst prioritet (2) vid lindrig till medelsvår depression hos vuxna. Rekommendationen baseras huvudsakligen på manualbaserad KBT. Behandlingen lägger vanligen fokus på beteendeaktivering och att patienten får lära sig utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor. Behandlingen är strukturerad, avgränsad i tid, innebär ett aktivt arbete med hemuppgifter, och kan förmedlas på olika sätt; t ex via internet och självhjälpsböcker, i gruppformat eller i en individuell kontakt.

Ett alternativ till KBT är läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 3), interpersonell psykoterapi (prioritet 3) och psykodynamisk korttidsterapi (prioritet 7).

Innehåll, fördjupat

I KBT vid egentlig depression är ofta beteendeaktivering ett centralt inslag. Det innebär att passiva och oönskade beteendemönster (som antas vidmakthålla depressionen) identifieras, och att dessa ersätts med önskade, aktiverande beteenden.

Tanken bakom beteendeaktivering är att depressionen orsakas av att den deprimerade i sin nuvarande livssituation förlorat många av de aktiviteter som tidigare gett glädje och vitalitet.

Det man gör i beteendeaktivering är att först undersöka vilka dessa aktiviteter är och sedan försöka underlätta för den deprimerade att åter börja göra dessa aktiviteter. Detta görs genom att dagligen registrera aktiviteter och mående.

Genom att ”aktivera” den deprimerade så kan man motverka depressionen och få personen att må bättre. Exempel aktiviteter som vi ofta vill öka i frekvens kan vara: sociala aktiviteter, fysisk aktivitet, och kost- och sömnrutiner. Men vad som är potentiellt “belönande” är givetvis individuellt. I princip kan vilket beteende som helst innebära “mening” eller “belöning” för den enskilde patienten.

I KBT vid egentlig depression får patienten även lära sig att utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor. Behandlingen är inriktad på att förbättra funktionsförmågan. Behandlingen bedrivs målmedvetet och avgränsat i tid, och terapeuten har en aktiv roll. De studier som finns med i kunskapsunderlaget stödjer sig i huvudsak på manualbaserad KBT, med manualer på ca 10-25 behandlingstillfällen.

Kännetecknande för all KBT är fokus på de svårigheter som föreligger “här och nu”, utbildning (psykoedukation) och hemuppgifter mellan sessionerna. Genom noggrann kartläggning identifieras de faktorer som tros vidmakthålla de depressiva besvären, vilket sedan förmedlas till patienten i en öppen dialog. Tillsammans utformas tydligt mätbara behandlingsmål, vilka utvärderas längs vägen. I slutet av behandlingen görs en plan för återfallsprevention.

Många patienter med depressiva besvär lider inte av egentlig depression, utan av en lättare nedstämdhet med lindrig funktionsnedsättning och frånvaro av suicidtankar. Det saknas evidens för att specifik behandling har bättre effekt än psykologiskt stöd vid lättare nedstämdhet (där kriterier för en depressionsdiagnos alltså ej uppfylls). I dessa fall kan man ofta efter samråd med patienten avstå från psykoterapi eller läkemedelsbehandling. Men det är viktigt med uppföljning, för att säkerställa att symtomen förbättras. Vid utebliven förbättring bör specifik behandling ändå övervägas.

Behandlingen kan förmedlas på olika sätt beroende på svårighetsgrad och individuella önskemål: Psykoedukativa insatser med självhjälpslitteratur, internetförmedlad behandling  (med varierande grad av terapeutstöd), grupp- och individuell behandling.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.

  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Psykologiguiden)

KBT (Kognitiv beteendeterapi) (Socialstyrelsen)

Depression (1177 Vårdguiden)

Psykoterapi och psykologisk behandling (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om depression (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) vid lindrig till medelsvår depression hos vuxna.

Syfte

Att minska eller bota symtombördan vid depression.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd som sänker patientens livskvalitet och funktionsförmåga. I svårare fall kan suicidalitet och suicidrisk föreligga

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att Hälso- och sjukvården kan erbjuda psykodynamisk korttidsterapi till vuxna med lindrig till medelsvår depression hos vuxna (prioritet 7).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med aktuell psykoterapinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Korttids-PDT baseras på ett psykodynamiskt synsätt där patientens livshistoria anses ha stor betydelse, vilket innebär att bearbetning av relationer, upplevelser och minnen ofta är en del i terapin. Stor vikt läggs vid hur patientens problematik tar sig uttryck i den pågående terapirelationen, och mönster i patientens agerande lyfts fram och tolkas.

Ett alternativ till korttids-PDT är läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel (prioritet 3), kognitiv beteendeterapi (prioritet 2) och interpersonell psykoterapi (prioritet 3).

Innehåll, fördjupat

Kännetecknande för PDT är fokus både på patientens livshistoria och erfarenheter, och på affekter och patientens känslouttryck i terapin. Med ökad kännedom om känslor och reaktioner kan patientens självbild och självkänsla förändras.

Utöver symtomförbättring är också ökad mognad och insikt ett mål i terapin, eftersom det kan leda fram till mer konstruktiva sätt att förhålla sig till andra människor och livssituationer.

I PDT antas patientens livshistoria ha stor betydelse, vilket innebär att bearbetning av relationer, upplevelser och minnen ofta är en del i terapin.

Stor vikt läggs vid hur patientens problematik tar sig uttryck i den pågående terapirelationen, och mönster i patientens agerande lyfts fram och tolkas. Man arbetar bland annat med så kallat motstånd. Önskningar, drömmar och fantasier ges också utrymme. För att hjälpa patienten till ökad självkännedom använder terapeuten frågor, klargöranden och tolkningar.

En PDT-behandling kan ta sig olika uttryck, beroende på vem patienten är och vad målsättningen är. I en korttidsterapi arbetar man med en avgränsad problemställning, vilket innebär att terapeuten ofta är mer aktiv för att hålla fokus.

De studier som finns med i kunskapsunderlaget stödjer sig i huvudsak på en manualbaserad korttidsbehandling med psykodynamisk terapi, vilket innebär ett till två besök i veckan och totalt mellan 10 och 30 sessioner.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.

  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård vid egentlig depression, lindrig till medelsvår, vuxna – Psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) (Socialstyrelsen)

Psykodynamisk psykoterapi (Psykologiguiden)

Depression (1177 Vårdguiden)

Psykoterapi och psykologisk behandling (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om depression (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Behandling av dystymi med en kombination av KBT/IPT och antidepressiva läkemedel.

Syfte

Att minska depressiva symtom vid dystymi.

Indikation (målgrupp, situation)

Dystymi uppfyller inte diagnoskriterier för egentlig depression men patienten har långvariga besvär som sänker livskvaliteten.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att Hälso- och sjukvården i undantagsfall kan erbjuda kombinationsbehandling med antidepressiva läkemedel och KBT eller IPT till vuxna med dystymi (prioritet enligt rekommendationsskalan: 10).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Kombinationsbehandling av psykologisk behandling och antidepressiva kan prövas när enskild behandling inte har haft tillräcklig effekt.

Läkemedelsbehandling sker som vid unipolär depression, se separat insats.

För mer information om behandling av depressiva tillstånd se “behandling av lätt till måttlig depression” för KBT resp IPT.

Innehåll, fördjupat

Dystymi är en form av långvarig nedstämdhet som delar drag av egentlig depression men inte uppfyller kriterierna för densamma.

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om inlärnings-, social- och kognitiv psykologi. Behandlingen går vanligtvis ut på att ändra på hur man tänker, agerar och förhåller sig till inre upplevelser. Den fokuserar på en persons upplevelser, känslor, tankar, beteenden och fysiologi och hur man kan påverka dessa, t.ex. hur man kan ändra sitt beteende eller utveckla en accepterande hållning gentemot  sina känslor och upplevelser. Genom en funktionsanalys placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid.

Vid dystymi är det viktigt att behandlingen fokuserar på beteendeaktivering och att personen får lära sig att utmana negativa förväntningar, tankemönster och känslor, samt att behandlingen är inriktad på att förbättra funktionsförmågan.

Interpersonell psykoterapi (IPT) är en behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om psykisk ohälsa, anknytning och sociala relationer. IPT bygger bland annat på forskning om sambandet mellan depression och det sociala sammanhang en individ befinner sig i. Stress, konflikter och förluster leder till depression och omvänt gör depression det svårare att behålla och utveckla goda relationer. Genom att aktivt arbeta med att förbättra relationer eller sörja förluster ökar möjligheterna för individen att komma vidare i livet och häva den depressiva besvärsbilden. Behandlingen består vanligtvis av 12–16 samtal.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

https://roi.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationella-riktlinjer-for-vard-vid-depression-och-angestsyndrom/dystymi-vuxna---antidepressiva-lakemedel-och-kognitiv-beteendete2.67 

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kombinationsbehandling med KBT, IPT eller korttids-PDT och antidepressiva läkemedel vid svår depression.

Syfte

Att med kombinationsbehandlingen få patientens depressiva besvär att gå i remission.

Indikation (målgrupp, situation)

Depression är ett plågsamt tillstånd med suicidrisk och sänkt livskvalitet och lidande.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att Hälso- och sjukvården kan i undantagsfall erbjuda kombinationsbehandling. Prio 10.

Kompetenskrav

Läkare, respektive leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för att bedöma effekten av antidepressiva läkemedel och KBT, IPT eller PDT som kombinationsbehandling hos vuxna med svår egentlig depression. Erfarenhetsmässigt har patienter med svår depression svårigheter att ta till sig psykoterapi. Om behandling med läkemedel är framgångsrik kan dock psykoterapi påbörjas när patienten är något förbättrad. ECT är ett förstahandsval vid svår depression.

Innehåll, fördjupat

För mer information, se respektive insatser för läkemedelsbehandling vid depression samt respektive psykoterapiform. 

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av Egentlig depression, svår, vuxna – Antidepressiva läkemedel och kognitiv beteendeterapi (KBT), interpersonell psykoterapi (IPT) eller psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) som kombinationsbehandling (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid paniksyndrom hos vuxna.

Syfte

Att lindra eller bota symtom vid paniksyndrom hos vuxna.

Indikation (målgrupp, situation)

Besvären vid paniksyndrom är ofta omfattande och kan orsaka svårigheter med att sköta arbete och att fungera socialt.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT till vuxna personer med paniksyndrom (prioritet 3).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med aktuell psykoterapinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

KBT är rekommenderad förstahandsbehandling vid paniksyndrom. Ett alternativ eller komplement till KBT är läkemedelsbehandling med antidepressiva läkemedel.

KBT vid paniksyndrom innehåller vanligen följande centrala komponenter:

  • psykoedukation (patientutbildning)
  • en KBT-baserad fallformulering som kartlägger:
    • katastroftankar
    • skrämmande sensationer
    • utlösande stimuli för attackerna
    • undvikande- och säkerhetsbeteenden
  • beteendeexperiment, för att t ex utmana katastroftankar
  • kognitiv omstrukturering, för att t ex utmana katastroftankar
  • exponering, in-vivo (för ångestframkallande situationer)
  • interoceptiv exponering (för ångestväckande symtom, t ex yrsel eller hjärtklappning)
  • återfallsprevention (i form av en vidmakthållandeplan)

Innehåll, fördjupat

Paniksyndrom innebär återkommande panikattacker och kontinuerlig oro för nya attacker. Personer med paniksyndrom tolkar ofta sina symtom som kroppslig sjukdom, vilket leder till akuta vårdbesök och förlängt lidande om inte rätt diagnos ställs. En stor andel av patienterna utvecklar agorafobi, det vill säga ett undvikande av situationer där panikattacker befaras uppkomma.

Kännetecknande för all KBT är fokus på de svårigheter som föreligger “här och nu”, utbildning (psykoedukation) och hemuppgifter mellan sessionerna. Genom noggrann kartläggning identifieras de faktorer som tros vidmakthålla ångestsyndromet, vilket sedan förmedlas till patienten i en öppen dialog. Tillsammans utformas tydligt mätbara behandlingsmål, vilka utvärderas längs vägen. Behandlingen bedrivs målmedvetet och avgränsat i tid, och terapeuten har en aktiv roll. I slutet av behandlingen görs en plan för återfallsprevention.

KBT bör utgöra förstahandsalternativ för de flesta patienter eftersom effekten är likvärdig med läkemedel, mer bestående och förenad med mindre risk för biverkningar. Läkemedel har en snabbare och mer panikblockerande effekt medan KBT bättre behandlar agorafobi-symtom samt skyddar bättre mot återfall efter avslutad behandling.

Behandlingen kan förmedlas på olika sätt beroende på svårighetsgrad och individuella önskemål: Psykoedukativa insatser med självhjälpslitteratur, internetförmedlad behandling  (med varierande grad av terapeutstöd), grupp- och individuell behandling.

Information om tillståndet och grundläggande behandlingsprinciper kan i sig verka ångestlindrande och utgör grunden för vidare behandling. Muntlig information bör kompletteras med skriftlig. Hänvisa gärna till relevanta webbplatser, t ex 1177.se.

Åtgärder som riskerar att vidmakthålla besvären, som beviljande av färdtjänst, boendestödjare utan adekvat handledning eller sjuk-/aktivitetsersättning utan rehabiliteringsplan, bör undvikas till förmån för aktiverande behandlingsinsatser.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.

  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Panikångest och paniksyndrom (Psykologiguiden)

Nationella riktlinjer för vård av Paniksyndrom, vuxna – Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Socialstyrelsen)

Psykoterapi och psykologisk behandling (1177 Vårdguiden)

Paniksyndrom (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om paniksyndrom (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) vid social ångest vuxna.

Syfte

Att bota eller minska symtom vid social ångest.

Indikation (målgrupp, situation)

Social ångest är en ångeststörning som innebär en överdriven rädsla inför ett flertal sociala situationer. Tillståndet påverkar varaktigt en persons funktionsförmåga socialt och är förknippat med svårt lidande.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att Hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT till vuxna med social ångest (prioritet 3).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Vuxna med social ångest bör erbjudas psykologisk behandling med KBT (prioritet 3). Behandlingen har stor effekt i att uppnå symtomfrihet. Behandlingen syftar till att minska undvikandebeteende, rädsla för negativ värdering från andra och negativ självvärdering, vilket antas leda till minskad social ångest för individen. Behandlingen bygger på:

  • Orienterande information kring social ångest och hur kroppsliga och mentala mekanismer bakom ångestpåslag fungerar.
  • Kartläggning och omstrukturering av negativa tankar / bilder med fokus på rädslan om att bli negativt värderad av andra.
  • Identifiering av säkerhetsbeteenden och undvikanden
  • Exponering för ångestskapande situationer med ökande svårighetsgrad.
  • Beteendeexperiment

Innehåll, fördjupat

De vanligaste specifika behandlingarna inom KBT är Richard Hembergs gruppbehandling och David Clarks individuella behandling. Båda behandlingarna är förhållandevis korta, 12-16 veckor, och präglas av en hög grad av struktur.

Behandlingen bygger på psykoedukation, hantering och omstrukturering av negativa tankar samt exponeringar av ångestskapande situationer enligt patientens definierade ångesthierarki samt beteendeexperiment. Bara genom att möte de situationer som patienten fruktar kan man åstadkomma en förbättring för patienten.  

KBT har starkt vetenskapligt stöd vid behandling av social ångest. Rekommendationerna baseras huvudsakligen på studier på specifika manualiserade metoder. Behandlingen kan förmedlas på olika sätt beroende på svårighetsgrad och individuella önskemål:

  • psykoedukativa insatser med självhjälpslitteratur
  • internetförmedlad behandling (se t.e.x länk till internetpsykiatrin nedan)
  • gruppbehandling
  • individuell behandling

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna (Läkemedelsverket)

Nationella riktlinjer för vård av Social fobi, vuxna – Kognitiv beteendeterapi (KBT) (Socialstyrelsen)

Internetpsykatriinternetbehandling med kognitiv beteendeterapi, KBT

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Korttids-PDT vid social ångest (Social fobi).

Syfte

Att minska patientens ångestsymtom vid social ångest.

Indikation (målgrupp, situation)

Social ångest är en ångeststörning som innebär en överdriven rädsla inför ett flertal sociala situationer. Tillståndet påverkar varaktigt en persons funktionsförmåga socialt och är förknippat med svårt lidande

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården kan i undantagsfall erbjuda psykodynamisk korttidsterapi med fokus på social ångest (prio 10). Åtgärden verkar ge lägre effekt än kognitiv beteendeterapi (KBT) som bör erbjudas i första hand. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt.

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Psykodynamisk psykoterapi är ett samlingsnamn för terapiformer med grund i psykoanalytisk teori och ett humanistiskt synsätt. Korttidsterapi innebär att behandlingen genomförs under 10-30 sessioner.

Innehåll, fördjupat

Korttidsbehandling med psykodynamisk terapi (korttids-PDT) fokuserar på affekter och patientens känslouttryck i terapin och att “kognitiv insikt” i ett problem inte automatiskt löser det. Man arbetar med att utforska mekanismerna bakom undvikande av plågsamma och besvärande tankar och känslor på både ett medvetet och omedvetet plan. Man försöker också identifiera återkommande teman och mönster hos patienten som hindrar patienten att gå vidare. Man diskuterar tidigare erfarenheter och fokuserar på utveckling.  Man arbetar också med terapirelationen och övriga interpersonella relationer.

I PDT läggs stor vikt vid relationen som utvecklas mellan terapeut och klient, och hur klientens problematik manifesterar sig i den relationen. Korttidsterapi innebär att terapeuten och patienten träffas en till två gånger i veckan med totalt 10–30 möten.

Vid behandling av social ångest utgår terapin från att förändring kan åstadkommas genom att avtäcka omedvetna centrala konflikter med relationella teman som uttrycks i klientens tidigare och nuvarande relationer och i terapeutrelationen. Patienten uppmuntras också att närma sig ångestväckande situationer.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

Länkar

Nationella riktlinjer för vård av Social fobi, vuxna – Psykodynamisk korttidsterapi (korttids-PDT) med fokus på social fobi (Socialstyrelsen)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering vid specifik fobi hos vuxna.

Syfte

Att minska ångestsymtom och undvikandebeteende vid specifik fobi.

Indikation (målgrupp, situation)

Tillståndet är oftast lindrigt, men kan för en del individer innebära att den drabbade personen starkt begränsas i sin livsföring genom att till exempel undvika aktiviteter relaterade både till arbete och fritid.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården kan erbjuda KBT med exponering till vuxna med specifik fobi (prioritet 5).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med aktuell psykoterapinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

I KBT vid specifik fobi ingår exponering in vivo (i verkligheten) för det ångestskapande stimulit, för att på så vis få en tillvänjning till ångestreaktionen. Denna behandlingsmetod har det i särklass starkaste forskningsstödet. I allmänhet uppnås ett mycket bra resultat av en längre eller flera normallånga terapisessioner och resultaten är ofta bestående vid långtidsuppföljningar.

Innehåll, fördjupat

Specifik fobi innebär en överdriven och orimlig rädsla för en bestämd situation, föremål, företeelse eller plats, som personen uthärdar under stort obehag eller helt undviker. Det kan till exempel gälla djur, höjder, att få en spruta, att åka hiss eller att kräkas.

Tillståndet är vanligt men oftast av lindrig svårighetsgrad, men kan vara mycket funktionsnedsättande för enstaka individer. Bland specifika fobier bör emetofobi (kräkfobi) särskilt uppmärksammas då detta ofta leder till mer omfattande funktionsnedsättning. Symtomen är lätta att förväxla med bland annat tvångssyndrom då patienter beskriver rädsla för smitta.

I KBT vid specifik fobi ingår exponering in vivo (i verkligheten) för det ångestskapande stimulit, för att på så sätt få en tillvänjning till ångestreaktionen. Denna behandlingsmetod har det i särklass starkaste forskningsstödet.

I likhet med all KBT-behandling är det viktigt med:

  • en funktionell analys av vilka tankar och beteenden som vidmakthåller besvären,
  • psykoedukation (patientutbildning),
  • rational för valda behandlingsmetoder,
  • hemuppgifter och
  • vidmakthållandeplan.

I allmänhet uppnås ett mycket bra resultat av en eller flera terapisessioner och resultaten är ofta bestående vid långtidsuppföljningar. För behandling av specifik fobi kan ensessionsbehandling med fördel användas, där behandlingen genomförs vid ett enstaka längre behandlingstillfälle (ca 2-4 timmar).

Individuell behandling, face-to-face, är det dominerande förmedlingssättet.

Länkar

Specifik fobi, vuxna – Kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering (Socialstyrelsen)

Fobier (1177 Vårdguiden)

Psykoterapi och psykologisk behandling (1177 Vårdguiden)

Fobier (Psykologiguiden)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering och responsprevention (ERP) vid tvångssyndrom hos vuxna.

Syfte

Att minska eller bota symtombördan vid tvångssyndrom.

Indikation (målgrupp, situation)

Tillståndet karakteriseras av dagliga tvångstankar och/eller tvångshandlingar som är tidskrävande och stör dagliga rutiner vilka medför ett sämre fungerande vardagsliv, yrkesliv och/eller sociala relationer och aktiviteter.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda KBT med exponering och responsprevention (ERP) till vuxna (prioritet 1).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med aktuell psykoterapinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med aktuell inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

KBT med ERP är förstahandsbehandling vid tvångssyndrom, framför läkemedelsbehandling. De huvudsakliga behandlingskomponenterna är exponering och responsprevention. Exponering innebär att närma sig det som väcker ångest och obehag, och responsprevention innebär att avstå från tvångshandlingar som syftar till att minska obehaget. Genom att stegvis utsätta sig för det man är rädd för, minskar obehaget gradvis. Metoden har stor effekt vid tvångssyndrom.

Innehåll, fördjupat

Personer med tvångssyndrom utvecklar ofta långvariga och plågsamma symtom med kraftig funktionsinskränkning i familje- och yrkesliv. Det är också vanligt att personer med tvångssyndrom inte söker hjälp för sina symtom.

Kännetecknande för all KBT är fokus på de svårigheter som föreligger “här och nu”, utbildning (psykoedukation) och hemuppgifter mellan sessionerna. Genom noggrann kartläggning identifieras de faktorer som tros vidmakthålla ångestsyndromet, vilket sedan förmedlas till patienten i en öppen dialog. Tillsammans utformas tydligt mätbara behandlingsmål, vilka utvärderas längs vägen. Behandlingen bedrivs målmedvetet och avgränsat i tid, och terapeuten har en aktiv roll. I slutet av behandlingen görs en plan för återfallsprevention.

Tvångstankar är oönskade och påträngande tankar, bilder eller impulser som väcker obehag. Vanliga teman är rädsla för att skada någon annan, eller att bli smittad. Tvångshandlingar är de tankar eller ritualer (observerbara handlingar) som individen gör för att minska obehaget, och som kan fungera ångestdämpande för stunden. Om man exempelvis har tvångstankar om bli smittad, är en vanlig tvångshandling att man tvättar sig upprepade gånger. I samband med tvättningen lindras ångesten tillfälligtvis, men ur ett KBT-perspektiv antas tvångshandlingarna samtidigt bidra till att vidmakthålla tvångssyndromet på lång sikt.

De huvudsakliga komponenterna vid KBT för tvångssyndrom är exponering och responsprevention (ERP). Exponering innebär att individen närmar sig det som väcker ångest och obehag, t ex platser, personer, föremål, bilder eller inre reaktioner. Responsprevention innebär att individen övar på att avstå från att utföra responsen till tankarna, det vill säga avstår från tvångshandlingen.

Ofta förekommer tvångsproblematik i hemmet, varför terapeutledd exponering i hemmiljön kan vara centralt i behandlingen. Att involvera personer i patientens närhet är ofta fördelaktigt, och ibland helt nödvändigt, för en lyckad behandling. Det är därför viktigt att erbjuda psykoedukativa insatser till dessa. Genom att förstå hur tvånget vidmakthålls kan personer runt patienten justera sina beteenden på ett ändamålsenligt sätt och hjälpa patienten till hållbara resultat i behandlingen.

Behandlingen består normalt av cirka 12–20 sessioner, men kan variera mycket utifrån svårighetsgrad. Mellan sessionerna arbetar patienten så gott som dagligen med ERP på egen hand. Behandlingen är krävande: 13–25 procent vägrar påbörja behandling och 15–25 procent avslutar i förtid.

De studier som finns med i kunskapsunderlaget stödjer sig i huvudsak på manualbaserad kognitiv beteendeterapi med exponering och responsprevention.

Behandlingen kan förmedlas på olika sätt beroende på svårighetsgrad och individuella önskemål: Psykoedukativa insatser med självhjälpslitteratur, internetförmedlad behandling, grupp- och individuell behandling.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.

  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.

 

Länkar

Tvångssyndrom, OCD (Psykologiguiden)

KBT vid tvångssyndrom, vuxna (Socialstyrelsen)

Psykoterapi och psykologisk behandling (1177 Vårdguiden)

Om OCD - tvångssyndrom (1177 Vårdguiden)

Psykiatristöd om tvångssyndrom (Stockholms Läns Landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Tillägg av antipsykotika vid svårt behandlingsresistent tvångssyndrom som redan behandlas med antidepressiva läkemedel.

Syfte

Att minska symptombörda vid tvångssyndrom.

Indikation (målgrupp, situation)

Svårt tvångssyndrom kan medföra kraftigt sänkt funktionsförmåga och livskvalitet, samt medföra ökad risk för självmord.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda behandling med antipsykotiska läkemedel som tillägg till antidepressiva läkemedel vid svårt, behandlingsresistent tvångssyndrom (prio 3).

Kompetenskrav

Läkare.

Innehåll, kortfattat

Vid behandlingsresistent, svårt, tvångssyndrom hos vuxna kan tillägg av antipsykotiska läkemedel till behandling med antidepressiva läkemedel ge högre andel som uppnår respons. Förutom preparatberoende biverkningar av antidepressiva läkemedel kan dock antipsykotiska läkemedel ge ytterligare biverkningar, såsom ökad trötthet och aptit.

Innehåll, fördjupat

En betydande andel av patienter med tvångssyndrom erhåller inte fullgott svar efter att ha provat antidepressiva läkemedel. I första hand bör behandling provats med minst två antidepressiva läkemedel i adekvat dos under adekvat tid, om inte besvärande, kvarstående biverkningar tillstött, var god se behandlingsavsnitt för detta (länk). Psykologisk behandling med KBT bör ha erbjudits, se separat behandlingsavsnitt (länk).

Vid fortsatt partiellt eller uteblivet svar kan tillägg till antidepressiv behandling med antipsykotiska läkemedel i lågdos öka andelen som erhåller effekt av läkemedelsbehandling. Dock ökar risken för biverkningar. I första hand bör ett andra generationens antipsykotiskt preparat väljas. Det specifika preparatet kan väljas utefter biverkningsprofil. Behandling bör påbörjas i låg dos och doseringen är oftast lägre än vid psykossjukdom, t.ex. 0,5-2 mg risperidon eller 5-10 mg aripiprazol.

Behandlingssvar ses ofta inom 4 veckor. Eftersom biverkningsrisken både på kort och lång sikt är betydande bör effekt och biverkningar utvärderas kontinuerligt och utsättning övervägas vid otillräckligt svar.

Se även behandlingsöversikt från läkemedelsverket 

Länkar

Nationella riktlinjer för Tvångssyndrom (OCD), svår, behandlingsresistent, vuxna – Antipsykotiskt läkemedel som tillägg till antidepressiva läkemedel (Socialstyrelsen)

Läkemedelsbehandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom hos barn och vuxna (Läkemedelsverket)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), vuxna.

Syfte

Att minska symtomen eller bota personer med PTSD med hjälp av traumafokuserad KBT med exponering. Åtgärden ger måttlig effekt på diagnosfrihet (remission) och PTSD-symtom.

Indikation (målgrupp, situation)

PTSD kan orsaka stort lidande hos individen och påverka livskvalitet och funktion.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2017 anger att hälso- och sjukvården bör erbjuda traumafokuserad KBT med exponering till vuxna med PTSD (prioritet 3).

Kompetenskrav

Leg. psykolog eller leg. psykoterapeut med relevant psykoterapiinriktning, eller hälso- och sjukvårdspersonal med grundläggande psykoterapiutbildning (tidigare steg-1) med relevant inriktning under kvalificerad handledning.

Innehåll, kortfattat

Vuxna med PTSD bör erbjudas traumafokuserad kognitiv beteendeterapi. Traumafokuserad KBT är ett paraplybegrepp för flera avgränsade, manualiserade behandlingar med KBT som grund. Ett centralt inslag är att personen under kontrollerade former exponeras för det som väcker obehag och ångest genom att tillsammans med sin behandlare i verkligheten och genom imaginär exponering gå igenom och återberätta den traumatiska händelsen vid upprepade tillfällen.

Innehåll, fördjupat

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är en psykologisk behandlingsmetod som baseras på empirisk forskning om inlärnings-, social- och kognitiv psykologi. Genom en funktionell kartläggning, beteendeanalysen, placeras både yttre och inre problembeteenden i ett sammanhang, vilket sedan vägleder behandlingen. Behandlingen bedrivs aktivt, målmedvetet och avgränsat i tid.

Vid PTSD är behandlingen traumafokuserad KBT med exponering. Behandlingen är fokuserad på att förändra dysfunktionella tankemönster och beteenden, framförallt undvikande, som vidmakthåller ångesten. Exponering för situationer som blivit skrämmande, genom inlärning, utförs systematiskt och personen tränar sig att hantera den negativa affekten som utlösts vid de traumaspecifika situationerna.

Det vetenskapliga underlaget stödjer sig i huvudsak på manualbaserad traumafokuserad KBT med exponering, till exempel Prolonged exposure (PE). PE är framför allt lämplig för ungdomar och vuxna. Behandlingen ges under 8–15 veckor med veckovisa sessioner om 90 minuter vardera. Metodens centrala innehåll är att patienten återberättar minnet av traumat upprepade gånger med stöd av terapeuten. Berättelsen spelas även in, och patienten lyssnar på inspelningarna mellan sessionerna. Mellan sessionerna exponerar sig patienten för ångestladdade situationer som t ex att röra sig ute på platser som ger hög ångest hos patienten, genom att exponera sig för ångesten lär sig patienten att det inte är farligt att vara på dessa platser och genom det så sjunker ångesten stegvis.

En vetenskapligt utvärderad behandlingsmanual för en specifik diagnos bör vara utgångspunkten i psykoterapeutisk behandling. I en klinisk kontext sker dock ofta en anpassning av den manualiserade behandlingen, vilket kan medföra både för- och nackdelar.

  • Samsjuklighet, komplexa tillstånd eller tidigare misslyckade behandlingsförsök kan kräva en individanpassning i behandlingsupplägget, vilket är vanligt förekommande inom specialistpsykiatrisk vård.
  • De organisatoriska förutsättningarna för psykologisk behandling, till exempel inom primärvården, kan begränsa möjligheten till längre individuella behandlingskontakter, varför en stegvis vårdmodell med exempelvis vägledd självhjälp kan användas i ett första steg.



Länkar

Nationella riktlinjer vid vård av Posttraumatiskt stressyndrom, vuxna – Traumafokuserad kognitiv beteendeterapi (KBT) med exponering (Socialstyrelsen)

Trauma fokuserad kognitiv beteendeterapi (TF-KBT)

Om posttraumatiskt stressyndrom – PTSD (Psykiatristöd, Stockholms Läns landsting)

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Insatsen innebär ett rådgivande samtal tillsammans med en skriftlig ordination på fysisk aktivitet (FaR) som följs upp och utvärderas.

Syfte

Att individen ska öka sin fysiska aktivitet. Att med ökad fysisk aktivitet minska risken för samsjuklighet och prematur död i kroniska sjukdomar påverkbara av levnadsvanor. Att öka psykiskt välmående.

Indikation (målgrupp, situation)

Personer med allvarlig psykisk sjukdom har större risk att utveckla livsstilsrelaterad ohälsa. Att vara fysiskt inaktiv är vanligt vid svår psykisk ohälsa. Ångest och depression kan innebära symtom som kan försvåra möjligheten att vara fysisk aktiv.

Kunskapsläge

Prioritering saknas. Insatsen behandlas inte i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Kompetenskrav

All legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal får ordinera FaR för tillstånd som de har god kännedom om.

Innehåll, kortfattat

Fysisk Aktivitet på recept- FaR

  1. Ett personcentrerat samtal/möte
  2. Som stöd för ordination finns FYSS och kapitlet Depression samt kapitlet om ångest
  3. Ordinerad dos utifrån patientens motivation och förutsättning med form, intensitet, duration och frekvens
  4. Aktiviteten (form) kan vara i egen aktivitet och/eller hos aktivitetsarrangör (www.farledare.se)
  5. Uppföljande samtal, utvärdering av effekt och eventuellt nytt FaR.

Innehåll, fördjupat

Åtgärden innebär att hälso- och sjukvårdspersonal för en dialog med patienten samt anpassar samtalet till den specifika individens ålder, hälsa, utvärderar fysisk aktivitetsnivå, tidigare erfarenhet av fysisk aktivitet, motivation till beteendeförändring med mera. Rådgivande samtal kan inkludera motiverande strategier, och kan kompletteras med olika verktyg och hjälpmedel. Åtgärden kan också kompletteras med återkommande kontakter (återbesök, telefonsamtal, brev eller mejl) vid ett eller flera tillfällen. Åtgärden tar vanligtvis 5–15 minuter, men kan i vissa fall uppgå till cirka 30 minuter.

Det rådgivande samtalet kompletteras med en skriftlig ordination om fysisk aktivitet, vilken ges i samråd med patienten kring vad, var, när och hur den fysiska aktiviteten kan genomföras och kan ses som en form av överenskommelse mellan vårdgivare och patient. Ordinationen ska vara individuellt anpassad när det gäller typ av aktivitet, aktivitetens intensitet och frekvens och behandlingsperiodens längd men med målsättning att nå rekommenderad dos i FYSS. Dock kan det för många patienter vara svårt eller omöjligt att nå måldosen och ett  FaR ska aldrig skrivas på högre dos än patienten har förmåga att lyckas med

Länkar

FYSS Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling (FYSS)

Kapitel fysisk aktivitet vid metabolt syndrom (FYSS)

Kapitel om fysisk aktivitet vid övervikt och fetma (FYSS)

Vårdgivarguiden

FaR ledarnätverket

Hälso- och sjukvård

Kort beskrivning

Insatsen innebär regelbundna kontroller av metabola riskfaktorer med blodprov och fysisk undersökning.

Syfte

Att riskfaktorer upptäcks tidigare och att fler får adekvat behandling för risk- eller sjukdomstillstånd som upptäcks.

Indikation (målgrupp, situation)

Individer med psykisk sjukdom drabbas i högre utsträckning av kroppslig ohälsa. Riskfaktorer för kroppslig ohälsa såsom diabetes, hjärt- och kärlproblem och cancer upptäcks mer sällan och senare än för andra. Redan utvecklad kroppslig ohälsa likaså.

Kunskapsläge

Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom (2017) anger att Hälso- och sjukvården bör göra somatisk anamnes och somatisk undersökning samt relevant utredning utifrån anamnesen och undersökningen hos patienter med depression och ångesttillstånd (prio 1).

Kompetenskrav

Läkare, sjuksköterska

Innehåll, kortfattat

Alla patienter med psykisk sjukdom bör erbjudas årligt hälsosamtal och ett läkarbesök enligt nedan för att förebygga och screena för kroppsliga sjukdomar och den aktuella tandhälsan. Screeningen inriktas främst på riskfaktorer för utvecklande av metabola sjukdomar (hjärt- och kärlsjukdom, typ 2-diabetes), KOL samt cancer.

  • Kroppslig undersökning och samtal om somatisk status och riskfaktorer med läkare årligen.
  • Bedömning av läkare av kroppsliga symptom och biverkningar
  • Metabolt status (BMI, blodtryck, puls, midjemått, blodprover).
  • Läkemedelsgenomgång av läkare
  • Hälsosamtal med genomgång av levnadsvanor såsom tobaksbruk, kosthållning, fysisk aktivitet, alkoholvanor genomförs. Fråga om hjärt- och kärlsjukdom, KOL, kontakt med tandvården eller övriga sjukvårdsmottagningar.
  • Erbjud hänvisning till tandvården om patienten inte har någon aktuell kontakt.

 

  • Frågeställning till män samma år de fyller 65 år:  Har du varit på ultraljudsscreening av aorta?
  • Systematisk kontroll enligt lokala rutiner av somatisk hälsa och biverkningar för patienter som behandlas med litium. Se särskild insats om litiumbehandling.
  • Vid misstanke om lungsjukdom gör COPD-6 eller annan lungfunktionsbedömning.
  • Ställ frågor för att fånga upp riskfaktorer kring cancer:
  • Har du en nytillkommen trötthet, som du inte känner igen sedan tidigare?
  • Har du fått nytillkommen smärta eller värk?
  • Har du gått ner i vikt ofrivilligt?     
  • Har du känt någon ny knöl någonstans på kroppen?
  • Har du ett födelsemärke som blivit större, ändrat färg eller blött?
  • Gör det ont/känns konstigt/går trögt när du äter?
  • Har du blivit hes/fått hosta i mer än 3 veckor
  • Har du sett blod i din urin?
  • Har du sett blod, rött eller svart i din avföring?
  • Har du fått förändrade avföringsvanor som diarré, förstoppning eller att din tarmtömning ändrat sig på något sätt?
  • Kvinnor: Har du känt någon knöl/förhårdnad i brösten?
  • Kvinnor: Har du varit på mammografi? Om osäkert svar: fråga om vi får ringa och kontrollera.
  • Kvinnor: Har du varit och tagit gynekologiskt cellprov?
  • Skriv remiss för provtagning på vårdcentral/provtagningscentral. Säkerställ att proverna tas och provsvar läses. Föreslagna labprover/undersökningar:
  • Lipidstatus (total kolesterol, HDL, LDL, triglycerider)
  • f-glukos
  • HbA1c
  • TSH
  • ASAT, ALAT,
  • Na, Ka, Krea
  • prolaktin (vid behandling med antipsykotika)
  • blodstatus
  • EKG

Innehåll, fördjupat

  • Metabol störning - såsom viktuppgång, försämrade blodfetter och utveckling av diabetes - är vanligt bland personer med psykisk sjukdom. Metabol störning ökar risken för framtida hjärt-kärlsjukdom.
  • Antipsykotisk men också vissa histaminerga preparat kan bidra till metabol störning.
  • Viktuppgång är ett tidigt tecken på metabol störning. Etablerad övervikt är svårbehandlad och bör därför förebyggas. Om viktuppgång ändå sker, t ex efter nyinsättning av antipsykotisk medicinering eller andra preparat med viktuppgång som biverkan, ska detta upptäckas tidigt och åtgärder sättas in för att förhindra ytterligare viktuppgång.
  • Förskrivande läkare ansvarar för att eventuell metabol störning efter nyinsättning eller byte av viktökande läkemedel upptäcks och motverkas.

Förebyggande åtgärder mot viktuppgång

  • Medvetandegör för patienten betydelsen av levnadsvanor såsom kosthållning, rökning och fysisk aktivitet för framtida hälsa, förslagsvis genom rådgivande samtal eller hälsointervju med kartläggning av riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom samt uppföljande rådgivning om levnadsvanor. Se